Ett år senare.

Det är i dag ett år sedan Utöya och jag följer just nu minnesgudstjänsten på teve. Jens Stoltenberg visar i dag, liksom han gjorde för ett år sedan, liksom han gjort hela året, exempel på precis det stora ledarskap som kan göra skillnad i kris. Jag skrev om det för ett år sedan här och det gäller än mer i dag. Den prövningen han befunnit sig mitt i är förstås omänsklig.

Jag skrev också fem dagar senare om hur jag hoppades att de muslimkritiska röster som så slentrianmässigt sprider bilden av invandraren och muslimen som ett problem eller ett hot skulle tänka efter och kanske förändra sitt sätt att diskutera och uttrycka sig. I dag läser jag Petter Larssons text om att inget tycks ha hänt. Det är lätt att hålla med och det är väldigt sorgligt. Men det är, som Øyvind Strømmen konstaterar, bara en del av sanningen.

För Nyheter24 innebar händelserna den 22 juli 2011 att de initiativ vi tagit för att få en utförligare bevakning av högerextremism och rasism i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet visade sig ännu viktigare. Den bevakningen har vi gjort bättre än alla andra de stora medierna och där tycker jag de har mycket att ta igen med sina större ekonomiska muskler. Jag har ju slutat på Nyheter24 men är säker på att de kommer fortsätta göra minst lika mycket och minst lika bra alldeles oavsett. Även på Dagens Arena kommer jag förstås att skriva om främlingsfientlighet, muslimhat och rasism. Det kommer alltid vara en av de viktigaste saker jag kan engagera mig i, dels för att frågan är så avgörande, dels för att den lever så intensivt just där jag arbetar som mest - på internet.

En av dagens viktigaste texter är denna, om Breiviks idévärld, och denna, om att Breivik tog vid där retoriken brukar sluta.

För övrigt tycker jag det är fruktansvärt svagt att Fredrik Reinfeldt inte deltar i några minnesceremonier eller deltar mer i sorgen än via ett kort nästan standardiserat brev till Jens Stoltenberg. Det är illa inte bara för att Norges trauma är något vi bör dela utan också för att traumat i allra högsta grad också är svenskt. Så många svenskar berörs konkret av det som hänt, varje dag, och Reinfeldt - som valde att åka på charterresa förra året, två dagar efter massakern och terrordåden, väljer alltså också i år att hålla sig undan. Det är genant och väldigt sorgligt. Annars tänker jag mest på de anhöriga och de överlevande i dag. De som finns kvar här och inte kan, inte vill, inte klarar att gå vidare. De som inte accepterar sitt öde utan fortfarande lider alla de kval vi andra, med den distans vi har, slipper.