oomkullrunkeligt grundtillstånd?

Jag är hemma sjuk men är typ nästan snart frisk igen, i alla fall i morgon, det ordnar sig.

Har haft feber och typ sovit dygnet runt eller yrat framför datorn i sängen men nu börjar det gå över.

Tänker på massa saker men kan inte riktigt skriva om det på ett avslappnat sätt. Delar av det är mer för att jag helt enkelt inte har lust, delar för att det börjar kännas så löjligt, tjatigt, eller i alla fall just nu patetiskt. Pallar inte älta detta i dag.

Är på sätt och vis ganska arg. På "världen".

Men men.

Ibland tänker jag att det ändå inte spelar någon roll om, att känslorna ändå är kemi och att den kemin är ganska konstant med vissa variationer, men att man ändå alltid har sitt grundtillstånd man sitter fast i som kvicksand, som att det var medfött. Mitt grundtillstånd är alltså helt okej. Jag är ingen deprimerad person eller så, nej nej, jag fungerar väl. Men det tycks egentligen, över tid, påverkas ganska lite av vad som händer i mitt liv. Eller har jag fel nu? Lurar jag mig själv nu? Vet inte, men det känns som att ens accomplishments och civilstatus och relationer och händelserna man skapar och allt det där bara är fernissa, man mår liksom ungefär lika bra eller lika dåligt eller framför allt lika mitt emellan nästan hela tiden ändå? Förutom när katastrofer kommer. Men dem kan man inte undvika, de flesta av dem. Så de projekt man ska sträva efter i livet är de som leder till att man undviker en eller annan katatrof? Jaha. Ja, så kanske det är. Känns ju sådär eftersträvansvärt? Inte helt hundra kanske. Inte helt WOW! direkt.

Men men.

Nu ska jag kolla på teve, ta en ipren och vila lite. Ses sen.

Renegade priests and treacherous young witches

Det är så mycket upp och så mycket ner hela tiden samma lika på en gång. Jag har haft en underbart trevlig vecka och helg med god mat och gott vin och bra häng och fint folk och jag har köpt en ny dyr fin soffa, som kommer den 29 november, och jag har sett Contagion på bio och jag har liksom ätit på Bar Central och Kokyo och haft räk- och ostronorgie hemma hos mig. Och samtidigt finns en gnagande känsla som inte är riktigt bra, som inte lämnar mig, som skaver som fan.

Aja.

Gillar den här videon.



Det blir jävligt mörkt jävligt snabbt och såhär i början, när vintern inte ens börjat, så märker jag det ärligt talat inte så mycket. Det är i typ januari det börjar gnaga på en ordentligt. Man blir mer och mer utmattad. Man börjar leva hela dygn utan att se solljus. Usch, det där är tufft.

Aja.

Gillar den här gamla låtjäveln.



Jag är i ett väntande tillstånd och jag har befunnit mig i ett väntande tillstånd allt för länge.

Det stör skiten ur mig. Jag kan allt jag behöver för det jag gör, jag är verkligen skilled, jag behärskar det här - alltihopet - bättre än de flesta. Jag har allt jag behöver, lägenheten, kläderna, vännerna, teven, soffan, smaken, vinterskor och vinterjacka. Jag är utvecklad men har ändå potential. Jag är social men har integritet. Jag har trygghet. Men jag väntar ändå, väntar och väntar och väntar. Det är ju skit att det ska vara så. Ligga på sparlåga. Skumt.

Jag tänkte skriva ett sånt där Dear Me-brev till min inre 16-åring förut, för alla andra gör det, men jag pallar inte. Vad ska man skriva? Dear me, it gets worse. Dear me, det är mer underhåll än underhållning. Dear me, det viktigaste är att stå ut. Dear me, du kommer ändå tycka att det är okej. Trots att det inte är MER än okej. Dear me, det viktiga är att du kan nöja dig.

Äsch!!! Så deppigt ÄR det ju inte. Man är ju glad. Också. Oftast till och med. Det är bara att man inte ska lura nån jävla 16-åring att det kommer bli lätt eller är som svårast då. Det är svårast i alla åldrar, bara inte hela tiden, och det är därför det ändå funkar hyfsat.