Tre år sedan pappa dog idag
På min pappas begravning, vid kaffet efteråt, sa min mamma att pappa nog aldrig riktigt hade någon egen livsvilja från början och det är väldigt sant. Det var aldrig särskilt viktigt för honom och relationer, kanske framför allt till mig och min storebror de sista 30 åren, var det som gjorde att han tyckte livet ändå spelade roll. Men någon egen livsvilja. Nej, det tror jag aldrig han riktigt hade.
Men han var fin. Underbart fin, känslig och kärleksfull. Samtidigt ansvarslös, egocentrerad och neurotisk. Och en missbrukare i nästan varje dag under hela sitt liv.
I dag är det tre år sedan han dog, när jag fick ett samtal på jobbet och insåg att det var nu eller aldrig om jag ville träffa honom igen, så jag kastade mig på tåget och hamnade i Eskilstuna och fanns vid hans sida. Jag minns det så väl och jag saknar honom så mycket. Det är det enskilt hemskaste och mest svårbearbetade jag varit med om och det rör mig fortfarande regelbundet. Det är precis så hemskt som man tror att det ska vara när man tänker på att förlora en förälder, tycker jag.
Med den enda skillnaden att man överlever. Det hade jag inte trott innan. Men det gör man. Jag ville inte skriva nåt särskilt om det mer än att skriva nåt. Att jag inte glömmer vilken dag det är. Att det fortfarande spelar roll. Att man inte slutar älska någon bara för att de dör. Typ så.
Den här låten är sådär, men jag minns att han gillade den.
Såhär skrev jag för tre år sedan:
21 oktober.
22 oktober.
26 oktober.
3 kommentarer:
Tre år! Tiden går fort. Och det är både det som är bra och dåligt. Man vill liksom inte att allt som är i nuet ska bli bara minnen. Det svåraste med döden, tycker jag. Fint att du hann dit sista gången!
Blir lite darrig på underläppen, tänker på vad som komma skall och lyssnar på Dag Vags "min pappa"
En senkommen kommentar, men ändå. Jag får en fin bild av din pappa. Och så känner jag igen mig så väl. Min pappa gick bort för lite mer än ett år sen. Han var också missbrukare, och levde ett väldigt ensamt liv. Ibland tvivlade jag på att han brydde sig om mig och min bror men det gör jag aldrig längre. Och ju längre tiden går ju mer framträder de fina minnena. Det som var kärnan av honom och det som jag älskade så med honom. Jag älskar när jag får möjlighet att på något sätt referera till min pappa eller berätta vidare något roligt (eller, med ett ord han själv skulle ha använt, "dråpligt") som han berättade. Han var väldigt duktig på att berätta historier.
När jag fick telefonsamtalet var det tyvärr redan försent och jag var dessutom 50 mil därifrån. Det gick så fort och kom så oväntat. Han hade varit jättesjuk bara månader tidigare och då hade jag förberett mig på det värsta, men i stället kom det strax efter att vi hade börjat andas ut. Sista gången vi pratade, pratade vi om fotboll, och om att han snart skulle boka biljetter, åka de där 50 milen för att komma och hälsa på mig. Det känns bra att tänka på.
Skicka en kommentar