Ryggjäveln

Jag måste sura lite här nu.

Jag sprang Hässelbyloppet i dag. Eller, jag sprang än sex av de tio kilometerna som loppet utgörs av. Vilket förstås är anledningen till att jag är förbannad, besviken, skitarg och självanklagande på ett sätt som jag knappt varit sedan jag spelade fotboll organiserat och förlorade viktiga matcher.

Det började ju så jävla bra. Jag laddade upp bra, värmde upp bra, solen sken och jag var inte för kallt klädd som jag befarade, jag kände mig fräsch och på rätt gott humör och sen kom starten. Jag började lite för fort, som man så lätt gör, man dras med, och tappade i relation till täten. Men jag kände ju ändå att jag sprang snabbt och var stark och lätt i benen. Så det var lugnt. Jag visste att det var ett bra tempo. Vid 5 kilometer hade jag mellantiden 24:06 och med den mellantiden skulle jag lätt klara mitt mål, under 50 minuter, och kanske till och med landa på 47-nånting. Men så plötsligt, högg det till i ryggen som av en kniv, eller som att någon klippt av ett snöre som allt hängde på, och jag var tvungen att stanna mitt i steget. Det gick liksom inte att fortsätta. Och det gör mig så jävla förbannad. Och jag kan inte göra något åt det.

Dels för loppet som sådant. Men också för att den stora anledningen till att jag alls började träna var att jag hade så jävla ont i ryggen. Hela tiden, varje natt, varje dag, jag smörjde in mig med skit och åt värktabletter och försökte stretcha och fan vet allt. Självklart var det effekten av ett extremt stillasittande arbete, allmän lathet och klena ryggmuskler. Det hade en kiropraktor förklarat för mig och jag hade ingen anledning att tvivla. Så för ett år sedan började jag till slut träna. Mycket rygg. I februari i år började jag också tycka att löpning kändes som en kul grej att testa. Och jag gillade det direkt. Även om jag har fortsatt träna litet på gym också.

Mycket har hänt sedan dess, jag har gått ner nästan tio kilo och blivit smal igen - som jag alltid varit - i stället för att vara slapp och ha någon slags 30-års-sambokille-mage (jag var liksom aldrig nära att bli fet, bara sådär välståndsvästvärldsnöjd lite för många dagar i veckan) fylld med fredagsmysgodis och passivitet. Jag har fått mer muskler, armar, mage och rygg, utan att se bitig ut (det vill jag inte). Jag har fått ett jävla flås och springer med lätthet en mil, utan att förta mig på en timme och som bäst klockad på 54:20. I dag var jag på väg att göra det på under 50 minuter. Denna utveckling är ju toppen!

MEN då återstår alltså grundproblemet. Att jag fortfarande inte besegrat den förbannade jävla ryggjäveln. Den återkommer. Den ger inte upp, den ska jävlas, jag kunde knappt röra mig i somras vid tillfälle och la snabbt 3000 jag inte hade på en naprapat. Jag gör typ allt rätt, allt som jag ska, jag är aktiv, lätt i kroppen och anstränger mig för att sitta, lyfta, ligga och bete mig på ett hållbart sätt. Men den fortsätter jävlas. Det får mig att vilja slå sönder ölflaskor över någons huvud.