dance me through the panic, til I'm gathered safely in

Jag tycker om att läsa Svenska Dagbladets bostadsmagasin för att det är så vackra hem, underbara hus och lägenheter, fantastiska mattor, stolar, utsikter och balkonger. Men det förskjuter mitt perspektiv. Bara att få den där tidningen varje lördag gör att jag tror att folk har det så där. Att de flesta som det går bra för lever i sjumiljonerslägenheter på Brahegatan eller sextonmiljonersvillor i Stocksund. När jag slår ihop tidningen är jag tillbaka i verkligheten men det berättar nåt för mig, hur lätt det är att sluta sin värld och tappa sitt perspektiv, det tar en sekund, bokstavligen en sekund.

Det är lördag i Hökarängen och jag har ätit min frukost, en smörgås med leverpastej och en med två feta skivor prästost, jag har kollat på Nyhetsmorgon med Håkan Juholt och senare Percy Barnevik, jag har korrläst mina reportrars helgartiklar och jag ska snart börja transkribera en interjvu med Annie Lööf som jag gjorde i måndags och som ska publiceras i morgon. I morgon ska jag också springa Hässelbyloppet med målsättningen att nå under 50 minuter på en mil, hoppas det funkar men det är kallt och jag känner att jag skulle kunna bli förkyld när som helst.

I förrgår var det två år sedan jag slutade röka. Duktigt av mig. Snart är det tre år sedan min pappa dog. Snart, om någon månad, ett år sedan jag och min tjej gjorde slut. Jag läser ikapp lite i bloggen, dagboksmässigt, det är därför jag inser allt detta just nu.

Jag lyssnar på den här.