känner ni stanken?

Jag har varit allmänt låg de senaste veckorna och det beror på att alla undantagstillstånd är över, på att vardagen obönhörligen är här. Tidigare har jag varit deppig för att mitt förhållande tog slut, även om jag inte tror jag hade kunnat fortsätta i det eller kanske ens hade velat göra det. Sen försökte jag omfamna det nya - singellivet och möjligheten att redefiniera sig själv och chansen att förutsättningslöst prova mig fram för det rör ingen annan än mig - ett slags öppenhet och förändringspotential och allmän energihöjning. Sen kom sommar och semester och stök och skoj och hej och hå. Och sen kom augusti och jobbet och vanligheten och plötsligt började det kännas jobbigare igen. Jag som klarat mig så bra, trots att jag för all del varit förkrossad men det är oundvikligt och nödvändigt, jag som klarat mig så bra och så blir jag plötsligt alldeles sorgsen igen, inte för att jag vill ha henne tillbaka eller vill ha någon annan speciell eller nåt. Utan bara för att jag känner en sådan hopplöshet inför kärleken och relationerna. Något som dök upp när jag kom på mig själv med att börja döma ut personer som icke tänkbara partners vare sig de är intresserade av mig eller inte. Att jag kommer på mig själv med att tänka att det inte är nån idé för det kommer aldrig gå innan man ens knappt vet att den andra personen tycker man är nåt av intresse. Den hopplöshetskänslan kommer ur frustrationen över att det uppenbarligen inte fungerade för mig och mitt ex trots att vi hade sådana bakgrunder och förutsättning och är sådana personer att vi förstod varandra i grunden och verkligen kunde relatera, trots att vi försökte och ville varandra väl rakt igenom hela alltihopet och trots att vi stångade oss blodiga för att klara det. Då gick det i nästan fyra år. Och mer hade omöjligt gått att krama ur det. Den insikten gör mig så himla uppgiven för hur fan ska jag kunna vara länge länge längst med nån där kompatibiliteten, i brist på bättre ord, antagligen är sämre eller i bästa fall lika bra. Det känns ju omöjligt. Och att rulla på i livet med en krass syn på kärleken där jag står mig själv närmast men till och från ger mig in i relationer i några år har jag så svårt att göra. Jag vet att det kanske spricker på sikt men jag måste åtminstone periodvis tro att det kanske kan klara ett helt liv, annars känns det för tomt i bröstkorgen, annars känns det för futtigt. Jag har aldrig varit orolig för att jag inte ska träffa någon ny och är inte orolig för att jag inte ska kunna bli kär och är inte rädd för att vara singel en längre tid, tvärtom tror jag det är nyttigt, men jag tycker det är jävligt ledsamt om jag inte ens ska kunna lura mig själv längre att tro att man kan vara med nån jämt. Det känns som att nåt inom en dött då, som att det ska börja lukta.