Skuldnjutning
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
Svårt att säga att jag har några guilty pleasure-låtar egentligen. Jag drivs mycket av både skuld och njutning i mitt liv men vete fan om jag känner skuld eller skam för låtarna jag gillar.
Är snarare lite skrytig med att jag har en bredd i min musiksmak. Jag gillar absolut inte allt men jag gillar väldigt mycket olika musik som signalerar väldigt olika saker.
En låt jag dock aldrig skulle spela ute, av ett band jag inte tycker är coolt eller bra på nåt sätt, men som jag ändå tycker är jävligt bra, är denna. Älskar när den övergår från plockgitarr och till driv och tryck. Ja, fan, det här ÄR ändå lite pinigt att gilla. Men skitbra.
4 kommentarer:
Det är precis mitt skryt också, det där med bredd. Måste dock (hatord!) säga att din "guilty pleasure" låt känns som om den har mer cred (eller stavas det med k?) än min, som var en Brittan-låt. Plus att: den Brittan-låten var en sorglig fan som jag undrar om man verkligen får/kan ha som "guilty pleasure" egentligen?
inte alls dumt faktiskt, men texten i början ....
tänker på the onion-klassikern "children of divorce 80% more likely to produce bad poetry".
A: Alltså, Britney gillar jag ju massa låtar av, helt fritt från guilt, är en sucker för feta popbeats och super-Brittan.
Gustav: Texten i början förstärker ju guilten som fan, onekligen. Lol på onionklassikern, funny cause i've been there o s v.
Min "guilt" av låtval kan alltså vara motiverad trots allt? Popbeats är (ibland) det bästa och Brittan är (ibland) super. Fan vad skönt det blev nu! Alltså, det med mitt ambivalenta "guilty pleasure"-val...
Skicka en kommentar