Blixtar i huvudet

Stannade hemma från jobbet i dag eftersom jag vaknade vid halv sex med blixtrande spränghuvudvärk. Detta händer mig aldrig längre. Jag har i princip aldrig huvudvärk längre om jag inte varit ute och festat dagen innan eller så. När jag var liten hade jag superofta just denna huvudvärk. Man glömmer sånt så snabbt. Då kunde jag bara ligga i ett mörkt rum med en blöt iskall handduk över pannan och hoppas att Alvedon skulle reda ut detta, ofta somnade jag till slut och vaknade lite mindre värkutslagen. Så också i dag. Fruktansvärd känsla.

Jag är väldigt glad att jag inte har det så längre, förutom i dessa undantagsfall. Nu har jag en molande huvudvärk men den har gått över till största delen och jag behöver inte ligga och slumra och vänta på lindring i alla fall. Jag kan vara uppe.

Detta om detta.

Annars försöker jag mest få våren att kännas. Jag vill köpa plantor och växter och pyssla med balkongen och äta frukostar i solen och vara allmänt jävla medelklassmysig men det är ju förbannat trist att göra det där på egen hand. Även om jag trivs rätt okej med mitt singelliv är det vissa aspekter av det som är jävligt tomma på mening. Investeringarna i hemmet, det uteblivna vi:et, projektet och strävan efter solidare grund ter sig alltid så meningslöst fåfänga när man sitter mol allena framför sin jävla pelargon. Fördelen är förstås att lika mycket som det ena bygget tar paus sätter det andra fart. Man omprövar och redefinierar sig själv, har inget att förlora på just det sättet varför man vågar utvecklas intellektuellt och känslomässigt. Det är ju bra. Och stimulerande. Samtidigt är jag som sagt på många sätt en väldigt traditionell person vad gäller det där med relationer i att jag ser mig som en förhållandesnubbe, tiden emellan är tillfällig. Även om den är rolig, viktig, intressant och utvecklande så är den tillfällig enligt min grundinställning. Vilket i sig kanske är osunt i och för sig.

Detta om detta.

Nu ska jag ta en ipren. Vi hörs.