Fan fan fan, vi skulle ha lärt oss nåt

Det leder inte framåt att sitta och gnälla och lipa och man ska undvika det så långt det går. Men man måste få vara självkritisk och besviken. Och jag är just det. Besviken, ledsen och självkritisk eftersom vi bemött Sverigedemokraterna på fel sätt innan valet. Nu börjar kloka analyser komma fram, nu börjar folk demonstrera, nu börjar det hända grejer som skulle hänt för länge sedan. Besvikelsen gäller många men framför allt mig själv. Jag tog inte Sd på tillräckligt stort allvar och plötsligt var de större än både vänsterpartiet och kristdemokraterna i riksdagsvalet.

Jag är knappast ensam om att ha suttit och tänkt tillbaka på hur sjukt, hur jävla vansinnigt, det är att de snäppet äldre än jag "lät" Ny Demokrati komma in, att de som var lite äldre än jag var då "lät" det hända. Att samhällsklimatet möjliggjorde att de kom in i riksdagen och spred sin skit på gator, torg, i teve och i politiken.

Jag har förbannat folk för att de lät det ske så lättvindigt.
Och nu har jag och säkert du också gjort samma sak.

Fan.

Vi ska också komma ihåg att Ny Demokratis inträde i riksdagen inte på något sätt var klimax på de årens främlingsfientliga och rasistiska strömningar. Tvärtom var de början på något. Ny Demokrati kom in först. Sen kom Lasermannen. Sen kom rasbetingade bråk. Sen kom We shall overcome-debaclet.

Vi har sumpat att lära oss av historien i det första momentet: Att mota Jimmie i grind.

Vi har ännu inte sumpat att lära oss av resten. Så let's not.

Man får vara arg

Måste också kommentera kritiken mot manifestationen mot sverigedemokraterna på flera ställen i Sverige i dag.

Jag fattar inte.

Varför är det odemokratiskt att bege sig ut på gatan och fredligt manifestera sin ilska och frustration och sorg över att ett rasistiskt parti fått över 300 000 röster i riksdagsvalet? Varför är det fel att vara arg? Ingen kräver väl verkligen att de ska sparkas ut ur riksdagen som om det var någon slags diktatur vi lever i? Visa mig de kraven.

Att tycka att valresultatet är skit och gå ut i demonstrationer för att berätta det tycker jag är lika demokratiskt som att protestera på första maj eller efter ett våldsdåd eller ett hedersmord eller vad fan som helst. Det har ingenting att göra med att man vill förstöra demokratin eller riksdagsvalet eller underkänner väljare eller sätter sig över någon. Det har bara att göra med att man fortsätter sin högst legala och demokratiska kamp. Det är nyttigt. Engagemang och glöd är bra. Särskilt efter ett val som detta. Det är direkt nödvändigt.

Därför kom sverigedemokraterna in i riksdagen

Det har alltid varit en given sanning: Ökade klyftor, mer fattigdom, orättvisor och känslor av maktlöshet är den perfekta grogrunden för främlingsfientliga strömningar och rasism. Det har alltid varit så att vi vet detta. Ändå läser jag att det är ett "lågvattenmärke" och ett "cheap shot" när till exempel Rossana Dinamarca pekar på alliansens ansvar för sverigedemokraternas framgångar.

Well.

Det är deras ansvar.

Det är också socialdemokratins ansvar som tappade initiativet när de hade makten, som förde en politik som också den isolerade människor i ett utanförskap. Men det är alliansen som gjorde det till sin förhärskande idé.

I arbetslinjen och jobbskatteavdraget och allianspolitiken finns en "vinnare" - den med jobb och inkomst. Och det är en politik som vill belöna den med jobb och den som är innanför systemet. Den utan, eller utanför, är förloraren. Losern. Och ska behandlas som sådan. Som en parasit eller som en lat eller som en som inte är beredd att jobba för tillräckligt låg lön. Det är klassiskt amerikanskt. Vinnare och förlorare. Och ingen vill vara en förlorare. Det är förnedrande och skämmigt att vara losern.

Därför älskar unga arbetslösa män (framför allt) att peka på att det är någon annans ansvar att de är förlorare.

Det här är den förda politiken. Det är inte bara alliansens ansvar men det är i allra högsta grad mest deras ansvar. Det är en konsekvens av vinnar/förlorar-politiken som människovärdesuppdelningen i vi som jobbar och de som inte jobbar utgör.

Jag tror att Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt också har ett ansvar för att sd kommer in i att de låtit så många av samtalen handla om sd.

Jag tror att Jan Björklund och Nyamko Sabuni har ett stort ansvar i att de använt sig av en retorik som erbjuder invandraren, svartskallen, muslimen som syndabock. Och då lyfter man sd.

Jag tror att centerpartiet och kristdemokraterna har ett ansvar i att de låtit påskina att vänsterpartiet och sverigedemokraterna bara är två olika partier på varsin kant. Det normaliserar sd eftersom rädslan för vänsterpartiet faktiskt mest är en retorisk högeruppfinning.

Jag tror att vänsterpartiet och miljöpartiet har ett ansvar i detta för att de varit för dåliga på att erbjuda ett annat samtal.

Jag tror att media - även jag personligen - har ett ansvar i att vi gett sd för mycket uppmärksamhet, annonsutrymme, debattplats och luft. De är inget vanligt parti och ska inte behandlas som ett. Dessutom har media ett ansvar i att media alltid vill prata om media och därmed ägnat många tevetimmar och spaltmeter åt att diskutera hur man ska förhålla sig till sd. Det har gynnat dem.

I övrigt sörjer jag att det blir fyra år till med den politik jag tycker givet borde ha straffats ut på valdagen, den politik som skapar orättvisor, kastar ut människor från värmen, ställer vinnare mot förlorare och gör fallet så mycket hårdare för vem som än faller när de än faller. Jag tycker att det är så jävla sorgligt att jag vill gråta. För även om de flesta kommer att klara sig bra och få mer över i plånboken så finns det en grupp människor som betalar för detta. Och det är den fattigaste tiondelen av befolkningen. De bekostar dina skattesänkingar och avdrag.

Fyra år till av politik som skapar ytterligare grogrund för sverigedemokraterna.

Två obsessions

Har två obsessions just nu. Det ena är valrörelsen, debatterna, snacket, bloggarna, artiklarna, allt det där, jag går in i det på gränsen till rättshaverism. Jag kan inte låta bli.

Det andra är jakten efter det perfekta köksbordet, till rimligt pris. Jag letar som en dåre och kan inte sluta och kan inte hitta och kan inte ta beslut och vet knappt vad jag vill ha. Det äter upp mig inifrån för jag har fått för mig att köksbordet och köksstolarna är det som kommer vara helt avgörande för om min hemmiljö blir 7/10 eller 9,5/10 i trivselkänsla.

Jag vill ha ett rejält, helst vitt, köksbord med sex stolar till, det ska inte vara antikt men får gärna vara begagnat om det är rent och fint och jag önskar att jag hade läsare kvar (men jag gissar att man tappar de flesta när man skriver mindre än ett inlgg i månaden?) så att jag kunde be er om tips.

Valutgången är viktigare, så klart, men köksbordet är knepigt. Jag behöver hjälp.

filmmusik

Älskar när man går förbi en affär som spelar musik och det råkar vara en skitbra låt man inte hört på länge just när man går förbi och så hamnar man i takt med låten och får ett skitsnyggt soundtrack mycket mer filmiskt än om man har lurar i och ljud hela tiden. Man liksom går in i en scen med sig själv som är bra och cool och tuff.

partierna enligt mig

Vänsterpartiet: Snälla, kloka, har stort patos och är intellektuella (i bästa fall, that is) men ibland direkt dumdristiga. Har en förmåga att alltid ställas inför frågor av typen "pest eller kolera?" och svarar nästan alltid fel.

Miljöpartiet: Snälla, drivna och med total avsaknad av helhetsanalys. Ofarliga och progressiva men väldigt begränsade.

Socialdemokraterna: Självgoda och dåliga på att reformera sig själva men ansvarstagande och smarta. Har genomfört den bästa politiken i Sverige men är otroligt dåliga på att vara självkritiska och ödmjuka i sitt förhållningssätt till väljarkåren.

Centerpartiet: Identitetslösa och vildsvingande med en bisarr retorisk vurm för en grupp lantbrukare de inte längre företräder med någon egentlig politik. Ansvarlösa, slarviga och minst seriösa i riksdagen.

Folkpartiet: Kluvna mellan olika typer av liberaler med mer eller mindre ideoligiska drivkrafter och en genomtänkt världsbild och arga haters som tror på fria pengar, färre svartskallar och typ aga i skolan.

Kristdemokraterna: Omöjliga att förstå sig på. Är inte kristna, men bär med sig skitmycket vidrigheter från gamla testamentet i sin människosyn och sitt böghat och kvinnans-plats-är-i-hemmet-tänk samtidigt som en och annan säkert värnar gamla och sjuka på riktigt, något de dock kompromissat bort i sin vilja att enas med resten av alliansen. Helt orimliga att rösta på. Har en partiledare som säger att han aldrig funderat över vad som stämmer av vetenskapen och skapelseberättelsen.

Moderaterna: Skattesänkarparti som representerar arbetsgivare, investerare och företag mot resten av världen. Gillar inte fattiga, kriminella, sjuka och arbetslösa. Gillar låga löner och höga avkastningar.

Sverigedemokraterna: Rasister.

Piratpartiet: Unga liberaler eller fildelare som har en oerhört skarp analys av övervakningssamhället och en total avsaknad av analys av resten.

Feministiskt initiativ: Intelligentast av partierna med en ny progressiv riktning och relevant analys. Har inte lyckats applicera analysen på konkreta politiska förslag i tillräckligt stor utsträckning och levererar fortfarande en hel del dålig nybörjarpolitik. Har Sveriges bästa partiledare men alltför lite utöver detta.

Bloggtrasig

Hallå? Vad hände nu? Jag kommer inte in på min egen blogg. Måste därför skriva detta testinlägg.

Vad jag gör annars? Jag är sjuk. Kroppen är vek, trött och mjäkig, skallen hänger inte med.

Önskar att ljudet på datorn (allt ljud, även hörlursutgången) inte var trasigt. Då hade jag lyssnat på musik. Ja, det hade jag.

Tänkte skriva något om bröstpumpar, Ohly och amning förut, men orkar inte riktigt i dag. Hur som helst: Min poäng med det jag tänkte skriva är att vi måste sluta se spädbarnet som mammans egendom. Hon "tvingas" inte sluta amma. Det är inte heller i första hand hennes ansvar att barnet mår bra. Det är både mamma och pappa, det är båda föräldrarna, det är ett delande som gäller, på ansvar, på kärlek, på försäkring. Då kan inte någon programledare sitta i SVT och säga till Ohly att det inte går att släppa stackars mammor tillbaka i arbetslivet efter sju månader, och låta pappan ta vid - med eller utan bröstpumpad mjölk - nej, då måste det så klart bli skärpning på den inställningen till saker och ting. Ni vet. Du vet. Du fattar.

Krya på mig.
Hoppas bloggen inte förvunnit? Testing testing, 123 123.

Hej Aftonbladets läsare!

Ni har fel!

Länkhets

Några grejer jag läst senaste dagarna som jag tycker andra också ska läsa.
http://www.flamman.se/partiet-som-inget-vet
http://stockholmsrean.se/index.html
http://www.alliansfrittsverige.nu/2010/09/september-3-2010-reinfeldt.html
http://www.stadsmissionen.se/Omoss/Press--arkiv/Pressmeddelanden/Regeringens-strategi-mot-hemloshet-har-misslyckats/
http://esbati.blogspot.com/2010/09/vagbyte-i-asylpolitiken-med-rodgron.html

ursinne

Det är så många som fått "mer pengar i plånboken" under de senaste åren och liksom inte förmår se längre än så. Dels att de extra pengarna i viss utsträckning försvinner i form av ökade avgifter, men framför allt att de mer pengarna i plånboken faktiskt drabbar någon. Gruppen som får ta den stora smällen, bära bördan, är så liten och tyst i relation till röststarka konsumenter med relativt höga löner. Men jävlar vilken smäll de fått ta. Inställningen till de fattiga, underklassen, de sjukskrivna, de långtidsarbetslösa och utsatta har förändrats. Det ses nästan som självpåtagen fattigdom och det finns ingen som på allvar vågar argumentera för solidaritet eller använda ordet. Det känns omodernt med solidaritet och det är fruktansvärt att det är så.

Kommuner och stadsdelar där medelinkomsten är 10000 eller 12000 eller 14000. De finns. Även i storstäderna. Deras marginaler är rätt jävla små. Och det är de som drabbas av varenda jävla reform och skattesänkning som kommer medelklassen till gagn. Det är de som får det så fruktansvärt mycket tuffare i sitt liv ekonomiskt när medelklassen får det bättre.

Men de syns inte, de syns ingenstans, och det pratas inte om dem, för det där med att ta ett stort ansvar för andra människor som har det sämre är liksom så jävla ute att det aldrig kan bli en valfråga.

Jag är så satans trött. Jag vill egentligen bara rusa hem och lägga mig och sova men ska i stället, när jag slutar för i dag, skynda till ICA och hämta ut digitalboxen som kommit dit med posten, rusa hem med den, äta med min tjej, åka in till Pet Sounds och gå på "Popvänstern" med Sebastian och Leila, och dricka några öl. Inte världsapepp men har inte sett en Stockholmsbar inifrån på över en månad utan mest varit uppbokad och upptagen. Så nu får det vara nog. Nu spelar tröttheten ingen roll. Nu blir det såhär. Bra där.

kaffetandkrämen

Drabbar det också er detta med kaffet och tandkrämen? Att man, efter säg två muggar starkt mörkrostat bryggkaffe, borstar tänderna och det blir så obehagligt att man nästan kräks, att man faktiskt fysiskt hindrar kroppen från att spy. Händer det er eller är det bara min morgonrutin som präglas av denna återkommande förnedring?