Det här med att MarsEric skulle bli så jävla fenomenal, som jag lovade i februari, var ju delvis en fåfäng jävla förhoppning. MarsEric har bitvis varit oerhört usel och värdelös och fångad i en negativ självbild han inte förmår göra upp med (What? vad betyder ens det?).

Men i många avseenden börjar jag närma mig mitt eget tänkande i huvudet nu såhär på slutet (VA? Hur menas detta?)

Sammanfattning av detta: Just nu känns det rätt bra.

Och enligt den klassiska devisen att man är svårare att gilla när man inte gillar sig själv jättemycket borde jag rimligen bli drägligare att vara kring igen nu. Jag föreställer mig det.

På lördag är det födelsedagsfest för Hannes och Kalle. 30-fest. Cepegammalt.
Sen är det min tur, i slutet på april. Att bli cepegammal. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det mer än att jag inte tycker om att åldras över huvud taget. Men att jag tycker om en hel del skiftningar som sker när man blir såhär oerhört åldrad. Även om det så klart hänger ihop med ekonomi och samboliv att typ ett restaurangbesök följt av två timmar i bar känns som den perfekta fredagskvällen medan förfest och fyra timmar på Marie Laveau + två på Spy Bar inte lika ofta gör det.

Men man ska vara ärlig: Mest är det av ondo att bli äldre och vuxnare. Mest av ondo.