Mitt nollnolltal

Jag ska försöka göra som Isobel, en sammanfattning av decenniet som passerat - ur ericrosénperspektiv. Sammanfattningsvis var det ju hela mitt egentliga vuxenliv so far, så det har såklart hänt mer än vad man orkar med eller ens kan minnas på rak arm.

Det blir fläckvis och med stora luckor och säkert helt enorma grejer jag förbiser eller missar.


00: Säger upp mig från jobbet på postens bladningscentral. Drar till Spanien ensam i fem veckor. Återvänder. Flyttar till Liverpool i fem månader med min dåvarande flickvän Lisa samt Micke och Lena. Året avslutas med att jag - en oerhört långhårig och mustaschprydd hippie/jesus/pundar-lookalike - flyttar hem från Liverpool, förhållandet avslutas i ömsesidighet, jag är dödspank och "tvingas" flytta till mamma i Härnösand i några månader. Ändå ett bra år, tror jag.

01: Tar mig i kragen. Typ. Rakar bort den förbannade mustaschen, rakar av mig håret på huvudet, flyttar till Stockholm och skaffar jobb som elevassistent på en högstadieskola på Södermalm. Jag trivs och är duktig, jag bor i Rågsved med Kalle och Mattias i en av Stockholms mest ostädade lägenheter.

02: Fortfarande förtjust i jobbet, men inte lika förtjust i livet, bor i ytterligare en vrålsunkig Rågsvedslya, pysslar mycket med Kazaa och dricker 10 starköl på förfesten. Är väldigt engagerad i mitt arbete men kanske inte i mig själv på samma sätt. Inget rekordbra år. Börjar känna en längtan efter tjejer, men de vill typ inte ha mig.

03: År tre på skolan. Börjar jobba fackligt för Kommunal. Flyttar till Mariatorget i en lägenhet jag lånar gratis i fyra månader. Sen till Hägerstensåsen ett par månader. Sen bär det av till Kärrtorp. Minns inte riktigt hur jag mådde. Tror mig vara ganska likgiltig här. Det präglar första halvan av mitt nollnolltal - så fort jag inte är glad är jag likgiltig och obrydd, ointresserad av världen och mig själv. Meningslöst, liksom.

04: Här händer något. Jag träffar en tjej som blir min flickvän. Jag får nya arbetsuppgifter och börjar vantrivas ordentligt på jobbet. Jag slutar sova på nätterna och äter sömntabletter. En av veckorna räknar jag till fem timmars sömn på fem arbetsdagar. Trots sömntabletter. Allt känns otroligt värdelöst utom mitt nya förhållande, som jag går in i med hull och hår, i detta läge underdånig och vråltacksam över att någon kan tänka sig att vara med mig. Jag sjukskrivs på heltid ett par veckor och halvtid i någon månad och inser att det inte räcker. I slutet av året börjar jag inse att jag inte kan fortsätta med jobbet.

05: Jag och min dåvarande flickvän flyttar ihop i Hammarbyhöjden. Jag har turen - TUREN! - att bli övertalig på jobbet när omfattande besparingar ska göras i hela utbildningsväsendet. I och med att jag är fast anställd erbjuds jag omplacering till annan stadsdel/kommun alternativt uppsägning med ett års lön. Jag väljer........ ETT ÅRS LÖN! Söker skrivarutbildning - efter flera år utan att ha skrivit en rad (förutom långa mailkonversationer med Aaron) - och kommer in (med en rolig novell i form av en rättshaversists brev till en kortspelsklubb för pensionärer han blivit kränkt av som jag önskar jag hade kvar någonstans).
Börjar blogga här tillsammans med Aaron och en ny värld öppnar sig på många sätt. Omfamnar bloggmediet med en sån kraft att det blir en heltidssysselsättning att skriva, kommentera, läsa bloggar och tänka på bloggar. Blir Goesta med en liten del av svenska internet.
Börjar skrivarskolan i Sundbyberg och har Magnus Carlbring som lärare. Hans sätt att skriva och läsa och titta på text präglar mig mer än det mesta har gjort.
Blir dumpad av min sambo och förkrossad, totalt sänkt, av att jag inte är älskad längre. Inser inte då att det där förhållandets död på många sätt ska komma att bli bland det bästa som hänt både henne och mig.
Startar 90-talsklubben The Tonight Show med David och Sebastian. Det går åt helvete. Kommer typ ingen. Ett år senare startar massa annat folk framgångsrika 90-talsklubbar och ytterligare några år senare kallar någon också en klubb för The Tonight Show. Vi var för tidiga!
Flyttar till en typ sjurummare i Gamla Stan med Maja och Farnaz och börjar gå ut varje dag, företrädesvis på gratisfester/tidningsreleaser/modefester/vad som helst med gratis alkohol/inträde. Ett lyckligt och olyckligt men helt avgörande år, på ett bra sätt! 2005. Shit. Det definierade mig.

06: Börjar göra musik, avslutar skrivarlinjen, bor i Björkhagen hos Sebastian utan värme i lägenheten (fan vad kallt det var!), flyttar till Hägerstensåsen, lever om, har det ganska bra, spelar tevespel, kollar på film, kollar på sport, går på klubb mer än de flesta, har ett relativt kort förhållande, sliter armen ur led när jag spelar fotboll och tvingas bära gips, avslutar året med alla moders jävla nyårsfest i vår Hägerstenskällare (de som var där vet att det var den sjukaste, sjukaste, nyårsfesten man kan ha i ett privat hem). Ändå ett bra år, ändå så mycket frustrerad olycka emellanåt.

07: Träffar min stora största kärlek i livet tidigt på året och blir så in i helvete jävla kär på en helt avgörande nivå, får jobb som fast nöjeskrönikör på Punkt SE, pluggar på distans och frilansar lite grann här och där. Ett intensivt och som helhet bra år. Till slut blev detta år ännu en positiv vändning i livet.

08: Bor i Skrapan på söder ett halvår, Punkt SE läggs ner, frilansar för en reklambyrå och får bra betalt, frilansar för andra också, blir sambo med min tjej i Bandhagen och älskar att vara det. Får jobb på Nyheter24. Ett fantastiskt år på massa sätt tills min pappa dör. En helt ny smärtkänsla infinner sig i och med detta och den återvänder med jämna mellanrum. Ändå otroligt mycket viktiga saker i rörelse och för första gången en liten känsla av att jag kanske kommer klara mig okej här i livet (typ). Inte trygghet, men tillit till att jag ska kunna ha det fint, börjar känna att jag förmår att hantera det ansvar jag tagit på mig.

09: Flyttar från Bandhagen till Enskededalen med min älskling, byter från sportchef till nyhetschef, jobbar stenhårt, känner mig för första gången som en kompetent snubbe som vet vad han gör (med jämna mellanrum), twittrar som en dåre, åker till Barcelona med Hannes, har en fantastisk sommar och en bra höst, blir allt mer gråhårig, har allt mer ont i ryggen och axlarna, men mår oftast ganska eller mycket bra. Längtar konstant hem till vardagshänget med min tjej - ett så gott tecken man kan hitta på att man har uppnått viss trivsel.
Sörjer bara att jag träffar vänner för lite, skriver för lite bloggtext och skönlitterär text, gör för lite musik, spelar för lite skivor. All sån kreativitet man hinner med när man typ är arbetslös eller pluggar.

2009 ska ändå ha ett högt jävla betyg som år i mitt liv. Ett riktigt högt.


2010: Ja, vad händer då?

Vic Chesnutt

EDIT: Nu är han död. Det var väl för väl, på något märkligt sätt.


Vic Chesnutt har hamnat i koma efter - ännu ett - självmordsförsök och jag tycker det är för jävla tungt. Inte för att jag lyssnar på honom så mycket nuförtiden men satan i helvete vad mycket den där vråldepressiva rullstolsgubben betydde för mig när jag var 18, 19, 20. En sanslös desperation och svärta i allt han gjorde och första gången jag kom att verkligen omfamna bitterhet som något befogat var i samband med Chesnutts skivor, framför allt About to choke och Drunk och The Salesman and Bernadette.

Grejen är att han ju nästa körde ihjäl sig som 18-åring hög som ett jävla hus i ett nästan-självmordsförsök. Hans föräldrar dog, as the story goes, i princip till följd av hans vårdslösa levernes konsekvenser och han förlät sig aldrig för det.

Efter bilolyckan som tog bort det mesta positiva ur hans liv blev det just olyckan som ledde till att han blev som han blev - så omtyckt och älskad som "artist". Han skopade ur sitt självhat och förakt och gjorde det till något magiskt och även om det nästan alltid var destruktivt blev det med jämna mellanrum konstruktivt.

Nu ligger han i koma efter att ÄNNU EN GÅNG misslyckats att ta sitt liv och jag tänker mig att han ligger där bittrare än någonsin i sitt medvetslösa tillstånd.

Åh Vic. Fina Vic.

I kommentarerna under hans youtubeklipp skriver de "RIP Vic" trots att han inte är död än. Jag vet inte om det är fint eller äckligt eller sorgligt eller vad.

Årets enkät!

Jag snor denna av Poppmossan som snott den av Mats som kanske snott den av nån annan? Och ja, Bjurman, det vore fint om du snodde denna också! OBS! Gäller även alla andra!

Årets bedrift: Att jag slutade röka. Det hade jag väl för helvete ALDRIG trott. 17 år av rökning, sen ba. PANG! Rökfri. Inget snus. Bara lite Nicotinell. Egentligen ingen bedrift ur ett större perspektiv, men nog har det präglat mitt 2009 ganska ordentligt. Annars: Att jag överlevt det här året också.

Årets bittra: Inget sådär vansinnigt genomgående bittert i år - har varit ett bra år all in all - men att den egna bitterheten och tjurigheten kryper fram med jämna mellanrum och att jag inte hunnit göra alla de där roligt kreativa egotokiga sakerna i samma utsträckning, typ blogga här, göra musik och åka ut och spela med John's Candy och spela skivor och vara med vänner lika mycket som förr.
Det är nog det värsta, att jag inte träffar lika många kompisar lika ofta för att det helt enkelt inte hinns med.


Årets bästa semester: Barcelona med Hannes i april var mysigt och trevligt och fan så fint. God mat, gott vin, gott umgänge men tyvärr dåligt väder. Ändå helt strålande. Jag brukar ogilla att resa bort, men i år var det idel positiva upplevelser när jag rörde på mig.

Årets nytillskott: Gud, vete fan, min vinterjacka kanske? VET VERKLIGEN INTE!

Årets förlust: Liverpool och landslaget har ju pissat på mig i stort sett hela året. Det har smärtat. Intensivt.

Årets vuxenpoäng: Att jag bor i en trea! Okej, fortfarande andra hand, men en fucking trea. Och att jag haft pengar kvar den 24:e minst fem gånger senaste året. Och, som sagt, att jag träffar vänner mindre ofta. Det är dålig vuxenpoäng. Plus att alla vänner börjar skaffa barn/väntar barn. Det är bra vuxenpoäng, men skrämmande som satan.

Årets fysiska förändring: Ja, jag är ju 29, så det är väl att jag blir fulare, äckligare, gråhårigare, töntigare och sämre. Jag får lättare ont i ryggen, jag får lättare ont överallt. Typ så?

Årets nya kändisförälskelser: Betty Draper, Alexander Nilsson, Katt Williams, Brittany Murphy, Lady Gaga, Alex Turner, och säkerligen sjukt många andra jag inte kommer på just nu.

Årets mest gåshudframkallande låt: Beyoncé - Halo. Måste bli det va?



Årets läsupplevelse: Vet inte riktigt men jag tror att Människor helt utan betydelse var den roman som engagerade mig mest i år. Eller nä, men jo, men nä. Egentligen är det ju Extremely Loud and Incredibly Close men det patetiska där är ju att jag inte läst ut den. Den ligger på hyllan och väntar på att avslutas, men det blir aldrig av trots att jag gillar skiten ur den! men som vanligt läste jag på tok för lite. För få böcker. Och de jag läste kommer jag knappt ihåg, just i denna sekund.

Årets insikt: Ingen, tror jag. Eller kanske: att jag fortfarande är samma 16-åring som vill punkrädda världen på många sätt (REVOLUTION!) och att jag tänker att jag ska göra mer sånt här i mitt pyttelilla hörn. I den mån. OCH att jag har en djupt karriäristisk och äregirig sida jag inte trodde var så grundläggande. OCH att jag lika mycket är en tyst teamplayer som låter andra ta kredd för det jag gör bra så länge JAG VET att jag gjort det bra. Allt det där, men inget av det har varit helt totalt katjoff:INSIKT-aktigt.


Årets tv-besatthet: Mad Men. Fantastiskt. (Såg ju om The Wire förra vintern, men de är mest 2008 som var The Wire-året). Gillade också Dexters fjärde säsong, Nurse Jackie och en hel del annat. Nu pepp på Men of a certain age, efter två avsnitt lovar det gott!

Årets fest: Way Out West. Fan vad roligt vi hade! Hela mitt undvik-festivaler-till-varje-pris-tänk kom på skam. Det här var en festival jag kunde njuta skiten ur och banden var så bra och sällskapet var ju alldeles strålande och den enda som var dåligt var väl Göteborgs klubbar som alltså körde med "rökkort". En totalsumma på sex rökkort fanns. När alla var upptagna fick man inte gå ut och röka. Ville man gå ut ett sällskap på fyra blev det en del väntan. Stämpel? Nej, det kände de inte till. Men som sagt: Sjukt jävla bra resa/helg/festival/konserter. Amazing ju!

Konjunktur

Det är rätt så märkligt att vi är så förutsägbara. Vi MÄNNISKOR alltså. Det här lågkonjunkturbeteendet som alltid brukar analyseras i efterhand, hur vi i bistra tider söker oss bakåt till gamla fina ideal och genuinitet. Det tar sig såklart olika uttryck, är man en ung arg man i småstad blir man kanske sverigedemokrat eller nynazist eller så BA DRAR MAN och startar band nånstans, är man medelklassintellektuell 21-årig kvinnaflicka börjar man älska hemmafrusysslor och tycker att allt annat än hemystad ost och de egna rårörda lingonen är bullshit, man tycker att pyssel och pet och förkläden och kvinnoroller från 20-talet är roligt och spännnande och ens eget val. Man bara gör alla de här sakerna som är så givet att man kommer göra, det går igen i cykler och nu är vi lågkonjunktursmänniskor som hyllar det genuina, kvalité och rejäla bra grejjor och pålitlighet och män med stora trygga bröstkorgar och djupa röster - kolla på teven bara dom är överallt - och det är plötsligt lite lättare och lite viktigare att fördöma folk som inte är som en själv, stänga ute och isolera. I högkonjunkturen är vi lika förutsägbart techysavviga nydanande överdådigt champagnesprutiga, visst, visst, men nu är vi någon annanstans och jag kan tycka att de här vikingagungecyklerna med bara så mycket svängrum är enahanda ur ett längre perspektiv och jag tycker framför allt att det är trist att man så sällan blir överraskad.