Progressivt sex och snusk på Nyheter24

Tillbaka på jobbet och jag har roligt här! Ska min vana trogen pusha lite för något bra vi gör. Den här gången har vi lagt vantarna på Gustav Almestad/Grovt Initiativ/Paparkaka som efterträder Katerina Janouch som sexbloggare. Det känns bra, det känns - herregud - progressivt. Jag är pepp. Läs den för fan. Den är redan bra. Och skicka in era sex- och snuskfrågor för ett annat perspektiv än det du hittar hos våra betydligt större konkurrenter.

Nu är det slut

Också när regnet piskat och pissat ner har jag tyckt mycket om den här semestern. Också när jag haft huvudvärk för att det är så kvavt har jag älskat den här semestern. Utan att röra mig en millimeter från Stockholm, från mina trygga platser i Stockholm, har jag spenderat dagarna frikostigt och slösaktigt på just ett sånt sätt jag önskade. På söndag börjar jag jobba igen, tillbaka i kampen för att överleverera varje dag och tillbaka i femtio- och sextiotimmarsveckorna. Tillbaka där jag trivs så fantastiskt bra och har så roligt. Men jag behövde i allra högsta grad mina veckor - nästan en hel månad - om inte annat för att hitta tillbaka till det här halvsega dumtrötta morgonhumöret där bara kaffefrukosten och morgoncigaretten och förmiddagsläsningen av bloggar och tidningar tar tre timmar. Jag njuter av det där. Av det här.

Också när jag vaknat med solen i ögonen efter alldeles för lite sömn och alldeles för lite vatten och alldeles för mycket vin i går har jag tyckt om den här semestern. På sätt och vis som mest just då.

Sämst i sommar? Promoes "Svennebanan" troligen. Bristen på självinsikt i hela texten.
Sämst i sommar? Kanske att jag inte haft obegränsade resurser.
Sämst i sommar? Att jag inte badat och tackat nej när någon försökt dra med mig till någon liten sjö.
Sämst i sommar? Att jag inte är färdig med balkongen, min planerade rosévinsberså sprängfylld av blommor och grönt och allt sånt är fortfarande mest av allt betong med ett par fina växter och ett småtrevligt cafébord.

Ingenting har varit bäst i sommar för allt har varit bra. Nästan allt har varit bra.

Det finns fortfarande massor av roliga saker kvar i sommar som jag ska hänge mig åt, vi spelar med John's Candy på Pride 31 juli, jag ska åka på förlovningsfest, jag ska spela skivor på ett bröllop, jag ska åka på Way Out West och jag ska överhuvudtaget umgås flitigt sena sommarkvällar på uteserveringar och balkonger och gräsmattor och vad helst som dyker upp.

Men semestern är slut nu. Den är över och jag är väldigt nöjd med hur den varit.

Jag har fel. Helt fel. Jag är ute och cyklar fullständigt.

Jag twittrade i går lite irriterat om knowitall-snubbar och machobesserwissrar (just den här gången syftande på Joakim Jardenberg, men det spelar mindre roll) och hur så många försöker föra intressanta samtal helt utan öppningar för att de kan ha minsta lilla fel.
Skrev bland annat att "Jag tycker att samtal där alla definitivt har hundra procent rätt alltid är värre." (än påklistrad ödmjukhet).

Och det där är en mycket större fråga för mig. Jag möter attityden överallt. I privata samtal, i bloggar, i twittrande, i fyllediskussioner (no shit...), på jobbet och på alla ställen man överhuvudtaget finns.

År 2009 tycks det inte finnas något som helst utrymme för att ha fel. Det kanske aldrig egentligen funnits, det kanske bara är jag som är i en ålder och position där jag börjar ifrågasätta tvärsäkerheten mer än annars. Men det stör mig. Det stör mig så in i norden.

Jag ser det som en styrka att kunna säga mitt i en diskussion att "du, fan, det har du rätt i, jag hade helt fel, det här var intressant, det har jag faktiskt inte tänkt på" eller att i en arbetssituation kunna konstatera att "jag trodde väldigt mycket på det här, men nu visar det sig att jag var snett på't och att vi kanske borde gå en annan väg". När man - eller jag - gör så tappar folk ofta hakan fullständigt och tror att jag är ironisk och sarkastisk eller bara allmänt tappad. Och i bloggvärlden, i "de sociala medierna", är det ännu värre. Eftersom alla är sina egna publicister och eftersom alla har ett varumärke, en skribentens trovärdighet, att försvara blir erkännandet av eventuella fel lika knepigt för till exempel bloggaren som det är för Thomas Mattson när han ska berätta varför Expressen gjorde si eller så i grumliga vatten.

Jag tror det är lite farligt. För ju farligare det blir att vara ute och cykla fullständigt, desto mer benägna blir vi att söka oss till ansamlingar av människor där vi inte blir emotsagda eller där folk tycker så pass lika att de inte upptäcker ens uppenbara snedtramp. I stället bråkar vi intensivt om subjektiva pyttedetaljer - för diskussionens skull - och erkänner oss aldrig besegrade, dumma, idiotiska eller dåligt pålästa. Vi erkänner aldrig ens att någon övertygat oss.

Jag satt i ett sånt samtal med en vän för ett tag sedan, där jag gick på som en ångvält och presenterade mina ganska genomtänkta åsikter på ett tämligen övertygande sätt varpå han pulvriserade mina argument fullständigt. Eftersom vi är så nära och känt varandra så länge så provade jag. Jag sa det rakt ut:
"Oj. Oj. Oj. Det där hade jag verkligen inte tänkt på. Det tar ju udden av hela mitt resonemang. Jag har helt fel. Jag vet inte hur jag inte kunde tänka längre än jag gjorde."
Det var fruktansvärt befriande och det tog både mig och honom längre. Därefter blir allt tillåtet. Och jag vill tro att det skulle löna sig också med den typen av ödmjukhet (inte påklistrad utan en allmän ödmjukhet inför ämnet oavsett hur mycket kunskap man sitter inne på) i alla samtal, också de som pågår i nischbloggarna och medierna (sociala eller ej).

Troligen kommer det inte att bli så. För när vi blir personliga varumärken på the world wide web är det plötsligt riskfyllt att gambla på det viset med sitt marknadsvärde. Sjukt kunnig men oresonlig och orubblig är fortfarande mer tacksamt om man ska få skicka tillräckligt många fakturor.

Semesterbilder

Nästa söndag gör jag min första arbetsdag efter semestern. Jag är lite orolig. Min koll på nyheter är betydligt sämre just nu än den brukar vara. Däremot har jag fenomenal koll på vädeleksrapporter och priset på utemöbler och blomjord och vin. Typ.

I går spelade jag och Sebastian skivor på Snotty, en minicomeback i DJ-båset efter mycket lång tid. Det var sjukt roligt, mycket roligare än det var att spela skivor för ett år sedan när jag gjorde 3-7 spelningar i månaden och ibland slentrianspelade sådär lagom engagerat. Nu var varje låt viktig och det kändes som att varje gäst var totalt fokuserad på mina val. Så var det naturligtvis inte, gästerna märker ju oftast bara när det blir fel. Det gick bra hursomhelst, förutom alldeles i början när jag spelade den här låten två gånger på typ en kvart, av misstag, sjukt pinsamt.

Annars då? Nääääääääää, det är väl inget särskilt, jag lunkar på, i allra högsta grad lunkar, och får mycket litet uträttat.

Ses i regnig sommarnatt.

1 juli 2009

Jag minns förra sommaren på bloggen, med ideliga hyfsat ambitiösa inlägg och ett gäng högkompetenta sommargäster. Inte riktigt samma grej i år. Men sommaren som sådan är bättre än oftast, det är sagolikt varmt mest hela tiden och jag äter frukostarna i skuggan på balkongen - där jag ännu inte skapat den magnifika rosévinsberså jag kanske hade för avsikt att vara klar med vid det här laget. Men det är vackert och fint, Leila sitter och målar om en stol alldeles här intill och vi har tvättid och jag är trött efter gårdagens halvlånga häng; först i Hökarängen hos Pelle, sen på Debaser Slussens uteservering med fler i sällskap.

Det finns en konstant oro i kroppen, det är känslan av att ta vara på semestern så mycket jag bara kan och släppa jobbet under de här tre och en halv veckorna, samtidigt känslan av att jag borde ha koll, att jag borde vara på kontoret och se så att de klarar sig (det gör de naturligtvis) och se till att jag är uppdaterad på allt som är viktigt och relevant.

Jag har i alla fall haft tur med vädret. Jag har haft tur med vädret och nästan allt annat också. Det är saliga dagar av avslappnad lathet och härliga kvällar med vänner och bekanta jag knappt hunnit träffa under den senaste tidens tokjobb.

Det är uteserveringar och gräsmattor, restaurangbesök (Rolfs Kök var en jävla succé) och till och med en liten gnutta spontanitet (Skansenbesök på bakfyllan, mycket olikt mig). Jag läser Offside och dricker kaffe, röker cigaretter och lyssnar på radio, ja, för i helvete, jag har det bra, det har jag.