Jag skulle möta min gamla medbloggare Aaron på Nada i lördags, efter att jag slutat jobbet vid 23:00, och var tidig. Medan jag väntade träffade jag en kille som stannade mig och sa "Är det du som är Eric Rosén som bloggar?". Och jag sa "ja". Han berättade att han läst här länge, att han fått en bild av Stockholm genom bloggen och att han gillade den. Jag blev naturligtvis smickrad och glad och visste inte exakt vad jag skulle säga. Det var trevligt, hur som helst.
Och två saker slog mig.
Dels att jag minns den tiden, och delvis saknar den, när Det Ljuva Livet kändes som en blogg som folk verkligen tog intryck av. Jag gillade att ha en publik. Jag har fortfarande läsare, överraskande många håller ut, men det fanns en tid när jag själv - rätt eller fel - upplevde ett visst inflytande. Att jag var lyssnad på. Det där har jag tappat, samtidigt som jag vunnit massa annat förstås, men det var fint när det var.
Dels slog det mig, när den här unge herrns sällskap frågade vilken blogg och jag sa "det ljuva livet" och hon sa "är livet ljuvt då?" och jag sa "ja, det är det verkligen", att den ironiska titeln, eller åtminstone tänkt syrliga titeln, på bloggen på många sätt är sann nu. Inte att jag går runt i något lyckorus för jämnan och bara är allmänt jävla skitglad hela tiden, men det är fint att jag gillar så stora delar av min tillvaro nuförtiden. Att ett av de stora problemen är tid, tid att ta del av det liv jag har och ofta gillar. Det är ett gott betyg.
Sen stod jag där, bredvid, och väntade länge innan Aaron dök upp. Sen pratade vi, och drack några öl, och åkte hem vid ett ungefär och det var en jävla trevlig kväll över huvud taget.
Andreas och Mysia har fått en dotter också, en söt och vacker dotter, och det värmer något alldeles otroligt. Jag är väldigt glad för deras skull. Det är ju ganska amazing.
I övrigt handlar mitt liv i dag som de flesta andra dagar väldigt mycket om arbete. Jag tycker hemskt mycket om mitt arbete och jag är jävligt stolt, jävligt stolt, över att jag är ganska bra på det. Alltså, det finns säkert en och annan som gärna säger emot mig, men tittar jag på det senaste halvåret så tycker jag själv att jag, lilla jag, just nu är en rätt bra chef, som tar ansvar för och klarar att ta ansvar för en sajt, för skribenter, för texter, för allt som händer på redaktionen. Jag klarar det och jag gillar det, till och med det administrativa, det finns en viss underlig tillfredsställelse också i att lägga schema när det väl är gjort.
Men det äter ju tid, onekligen, och man börjar jobba hemifrån redan innan arbetspasset börjar på kontoret, och man fortstätter jobba hemifrån när man väl kommit hem från kontoret och när man inte kan sova på natten tänker man på bildspel som borde fått bättre bildtexter, TT-artiklar som vi borde gjort något mer av, matcher vi borde skrivit längre om eller telefonsamtal jag borde ha ringt. Jag kämpar på som en blådåre och jag tycker det är roligt så in i helvete, men visst tar det tid. Och jag fattar, verkligen förstår fullt ut, vad folk menar när de säger att dygnets timmar är för få. Inte minst blir ju Det Ljuva Livet lidande.
