Tio öre om Donald Boströms text
Den här utdragna såpan om Donald Boströms artikel i Aftonbladet tycks aldrig upphöra. Och det är väl inte så konstigt, när Israel reagerar så starkt också från absolut högsta politiska ort, när Benjamin Netanyahu och Avigdor Lieberman rasar så otvetydigt fördömande mot Sverige som land.
Såg nu på morgonen SVT Debatt i frågan. En till synes vetttskrämd Jan Helin läste innantill via länk, och det var ju rätt löjligt, samtidigt som Jonathan Leman lika löjligt antydde att Aftonbladetkritik mot Bonnierkoncernen är kritik mot judarna och Dilsa Demirbag-Sten för föga förvånande fram att konkurrenterna och oliktyckarna på Aftonbladets kultur- och opinionssidor ofta är ute på djupt vatten.
Jag tycker inte att Boströms artikel är något storverk. Jag tycker inte att den är väl underbyggd. Jag tycker inte att han lyckas bevisa något eller ens ställa de riktigt vassa frågorna i en konflikt där det inte borde vara så svårt att ställa bra frågor.
Inte heller tycker jag att Aftonbladets ledar- och kultursidor är särskilt objektiva och allomfattande.
Men.
Det är inga andra ledar- och kultursidor heller. Och tacka Gud för det. Annars slätstrukna produkter utan material som tar ställning eller sticker ut får åtminstone någon typ av profil och identitet. Och på samma sätt som Boströms artikel inte är helt hundra är inte heller alla Dilsas texter och Expressens kultursidas texter helt hundra. Och det är för mig helt okej.
Boströms text är inget jag jublar åt men heller ingen text jag vill kalla antisemitisk. Begreppet antisemitism innebär ju judefientlighet och den här soppan präglas möjligen av en aggressiv Israelkritik dragen till sin spets, right or wrong liksom, men judefientlighet som sådan hittar jag faktiskt inte.
Och Israel ska, precis som man kan förvänta sig av Sverige eller USA men kanske inte Iran eller Venezuela, när man påstår sig vara demokratiskt och civiliserat, vara jävligt försiktiga med att ta fram storsläggan i de här sammanhangen. Ska man föra krig, ockupera länder och låta sin armé döda dagligen samtidigt som man åtnjuter statusen av demokrati ska man också vara extremt ödmjuk inför de rättmätiga eller felaktiga påhopp man ställs inför.
(Menar inte att kraven ska vara lägre på ickedemokratier, men förväntningarna blir ju ganska automatiskt det.)
Detta om detta. Typ.
8 kommentarer:
"Jag tycker inte att han lyckas bevisa något eller ens ställa de riktigt vassa frågorna i en konflikt där det inte borde vara så svårt att ställa bra frågor"
Artikeln innåller ju inte heller någon kommentar eller analys av konflikten. Inte heller kritiserar den direkt staten Israels politiska agerande (det råder ju inte direkt brist på saker att kritisera, jag är långt ifrån en ensidig ställningstagare i den konflikten) utan påstår bara att Israeliska soldater dödar Palestikier för att skörda deras organ. Eftersom artikeln inte innehåller några som helst bevis för ett påstående som dessutom är fullständigt absurt från en medicinsk synvinkel är det nog rättvist att kalla den för ett verk av riktigt usel journalism.
Antingen är Boström en otroligt okunnig och godtrogen jubelidiot, eller sp var hans avsikt uteslutande att smutskasta Israeler. Eftersom det inte är långsökt att göra kopplingen till antisemitiska vandringssägner om barnätande och blodsugande judar är det förståeligt att vissa uppfattar artikeln som direkt antisemitisk.
I grund och botten bör artikeln dömmas utifrån sina egna meriter, inte vad man råkar tycka i Israel/Palestina-konflikten. Gör man det har jag svårt att se hur någon, särskilt en journalist, kan hitta några förlåtande särdrag i dravlet.
Eric,
"samtidigt som Jonathan Leman lika löjligt antydde att Aftonbladetkritik mot Bonnierkoncernen är kritik mot judarna"
Jag hann inte ge så många exempel men ett av de jag hann ge var när Åsa Linderborg sågade en attitydundersökning om antisemitism. Linderborg menade att tal om "judarnas" makt över media skulle förstås som kritik mot Bonnier.
Jag har tagit upp tendensen som finns i Aftonbladet här:
http://newsmill.se/artikel/2009/08/23/aftonbladets-har-sedan-lange-ett-problematiskt-forhallande-till-judar
Los Angeles: Jag tror, precis som du, att artikelns syfte var att angripa israeler. Jag tror dock inte att syftet var att angripa judar i allmänhet, utan att angripa detta specifika lands agerande i denna specifika konflikt. Men visst: Det är inte en bra artikel, som sagt, det är det verkligen inte.
Jonathan: Newsmilltexten är bra och saklig och i allra högsta grad försvårande för Aftonbladet. De borde kommentera och reda ut alla de exempel du och Charlotte Wiberg pekar på.
Tycker fortfarande att Bonnierkritikkopplingen till antisemitism är ett dåligt exempel dock. Dels för att man inte kan vara så svepande i sitt resonemang, ens i SVT Debatt.
Och dels för att det är Åsa Linderborg vi pratar om - för henne är det alltid klass, makt och kapital som är det centrala. Inte etnicitet eller religion. Och defintivt inte i Bonnierkritiken. Åtminstone är det min bild av henne.
Tack för feedback. Kan hålla med om att det inte var det optimala exemplet att ta upp där i studion.
Grejen är att det inte har med Bonniers ställning inom media att göra i detta fall. Åsa Linderborg har säkert en fullt legitim och icke-antisemitisk kritik mot Bonnier också men i det här sammanhanget visar hon att hon ser Bonniers makt som "judarnas" makt. Det är oroande och bör påpekas.Samtidigt är det som du säger, det krävs en förklaring som inte hinns med i Svt Debatt.
Jonathan: Måste förresten ge dig lite rätt där, har rotat runt och också hittat en del rätt underliga formuleringar av Linderborg kring Bonnierkritik/judemakt.
SVERIGE UT UR EU!
Kulturhögerns intellektuella vanheder:
http://skyddsrummet2.blogspot.com/2009/09/kulturhogerns-intellektuella-vanheder.html
Sverige har fått sin Dreyfusaffär.
- Peter Ingestad, Solna, censurerad från alla sökmotorer, sanningen är FARLIG!
Jag håller med dig till fullo.
Nej, Bonniers makt handlar inte om judarnas makt. Den handlar om israelvännernas makt eftersom Bonniers skänker pengar till Israel.
Ytterst relevant.
Skicka en kommentar