Jag har fel. Helt fel. Jag är ute och cyklar fullständigt.

Jag twittrade i går lite irriterat om knowitall-snubbar och machobesserwissrar (just den här gången syftande på Joakim Jardenberg, men det spelar mindre roll) och hur så många försöker föra intressanta samtal helt utan öppningar för att de kan ha minsta lilla fel.
Skrev bland annat att "Jag tycker att samtal där alla definitivt har hundra procent rätt alltid är värre." (än påklistrad ödmjukhet).

Och det där är en mycket större fråga för mig. Jag möter attityden överallt. I privata samtal, i bloggar, i twittrande, i fyllediskussioner (no shit...), på jobbet och på alla ställen man överhuvudtaget finns.

År 2009 tycks det inte finnas något som helst utrymme för att ha fel. Det kanske aldrig egentligen funnits, det kanske bara är jag som är i en ålder och position där jag börjar ifrågasätta tvärsäkerheten mer än annars. Men det stör mig. Det stör mig så in i norden.

Jag ser det som en styrka att kunna säga mitt i en diskussion att "du, fan, det har du rätt i, jag hade helt fel, det här var intressant, det har jag faktiskt inte tänkt på" eller att i en arbetssituation kunna konstatera att "jag trodde väldigt mycket på det här, men nu visar det sig att jag var snett på't och att vi kanske borde gå en annan väg". När man - eller jag - gör så tappar folk ofta hakan fullständigt och tror att jag är ironisk och sarkastisk eller bara allmänt tappad. Och i bloggvärlden, i "de sociala medierna", är det ännu värre. Eftersom alla är sina egna publicister och eftersom alla har ett varumärke, en skribentens trovärdighet, att försvara blir erkännandet av eventuella fel lika knepigt för till exempel bloggaren som det är för Thomas Mattson när han ska berätta varför Expressen gjorde si eller så i grumliga vatten.

Jag tror det är lite farligt. För ju farligare det blir att vara ute och cykla fullständigt, desto mer benägna blir vi att söka oss till ansamlingar av människor där vi inte blir emotsagda eller där folk tycker så pass lika att de inte upptäcker ens uppenbara snedtramp. I stället bråkar vi intensivt om subjektiva pyttedetaljer - för diskussionens skull - och erkänner oss aldrig besegrade, dumma, idiotiska eller dåligt pålästa. Vi erkänner aldrig ens att någon övertygat oss.

Jag satt i ett sånt samtal med en vän för ett tag sedan, där jag gick på som en ångvält och presenterade mina ganska genomtänkta åsikter på ett tämligen övertygande sätt varpå han pulvriserade mina argument fullständigt. Eftersom vi är så nära och känt varandra så länge så provade jag. Jag sa det rakt ut:
"Oj. Oj. Oj. Det där hade jag verkligen inte tänkt på. Det tar ju udden av hela mitt resonemang. Jag har helt fel. Jag vet inte hur jag inte kunde tänka längre än jag gjorde."
Det var fruktansvärt befriande och det tog både mig och honom längre. Därefter blir allt tillåtet. Och jag vill tro att det skulle löna sig också med den typen av ödmjukhet (inte påklistrad utan en allmän ödmjukhet inför ämnet oavsett hur mycket kunskap man sitter inne på) i alla samtal, också de som pågår i nischbloggarna och medierna (sociala eller ej).

Troligen kommer det inte att bli så. För när vi blir personliga varumärken på the world wide web är det plötsligt riskfyllt att gambla på det viset med sitt marknadsvärde. Sjukt kunnig men oresonlig och orubblig är fortfarande mer tacksamt om man ska få skicka tillräckligt många fakturor.