1989

Ingen ska komma och säga att det är 2009 till mig. Ingen. Vi har en svensk i final i franska öppna, vi har ett just nu hopplöst uselt landslag i fotboll och vi har Bruce Springsteen på stadion och Bevara Sverige Svenskt-strömningar i politiken. Kom inte och säg att det är 2009 när jag ser så tydligt att det är 1989.

Jag lyssnar på Springsteen på Spotify, ska se karln för första gången någonsin i kväll på Stadion, jag lyssnar på försnacket till The River när Bruce pratar om sin pappa och sitt långa hår och Vietnam och försoning. Det är fint, jag kommer ihåg första gången jag verkligen lyssnade på just den här passagen, jag fick rysningar och nästan grät, helt sentimentalt, helt lättpåverkat, men det är fint, det är det faktiskt.

Det här är inlägg nummer 1800 på Det Ljuva Livet. Jag hänger mig kvar, med nöd och näppe, och försöker få bloggen att leva åtminstone då och då, med konstgjord andning.

På fredag flyttar jag igen, fortfarande andra hand såklart, no doubt, och jag tror det blir bra. Vi har trivts makalöst bra i Bandhagen och förhoppningsvis kan vi komma att trivas väldigt bra i Sandsborg så småningom också. Min längtan in till centrala stan är väldigt liten. Man får så mycket mer för pengarna om man sitter två, tre, fyra stationer utanför tull.

Nu gjorde jag det igen: Sjöng med i texten utan att kunna den. Man mimar och chansar på orden, till och med ensam, jag gjorde det ännu mer när jag var yngre, då satte jag stolthet i att kunna texten till alla låtar och låtsades alltid som att jag kunde Lag Wagon-låtarna och Bad Religion-låtarna jag bara delvis hade i minnet. När jag var 14, 15, var det en oerhörd prestigeförlust att inte komma ihåg andra versen, så jag fuskade, tror att det var tydligt för alla som var i samma rum, men ingen sa något. De kanske inte heller kom ihåg?