Run along

Bloggbloggaren Mymlan fortsätter sin ivriga kritik av Margret Atladottirs ett år gamla ilskeutbrott i kommentarsfältet, och nu börjar det bli så tjatigt att till och med jag ledsnar.

Okej, Mymlan, jag förstår mycket väl att du tyckte att det var olämpligt och dumt. Det tycker så vitt jag förstår Margret också. Gott så. Det var olämpligt och dumt. Alla är överens om det.

Jag tycker annars inte att det nödvändigtvis är fel att agera i svår affekt, jag är snarare lite stolt över vissa dumarga utbrott och spydigheter jag hävt ur mig i min blogg, för att det kanske varit för få gånger jag snäst av och höjt rösten ordentligt. Jag förstår inte varför det ska vara så förbjudet? Hellre det än den chimära oberördhet som annars är så poppis. Hellre det än den typen av intellektualiserat raseri som Jan Guillou ägnar sig åt när han kritiseras, oerhört distansierat och von oben.

Samtidigt finns det förstås en viktig poäng. Och den är att man sällan vinner på att reagera i affekt. Man får oftast mer pisk. Mer piss. Mer idiotiska kommentarer och lyckliga troll som känner att de når fram med sina påhopp, de blir bekräftade.

Det underligaste Mymlan skriver är att "man får den respons man förtjänar". Vilket alltså i så fall betyder att Margret brought it on herself, att hon förtjänar att få hatbrev och att män i så fall generellt förtjänar bättre respons, att kvinnor i större utstäckning förtjänar en sexuellt orienterad respons, att kvinnliga bloggare och chefredaktörer förtjänar en hord av respondenter med fradga i käften och små bittra kvinnohatande töntiga instick som sin främsta tillgång.