Mer än sex månader senare
Redan ett halvår sedan. Det är länge, tiden går snabbt. Som fan. Den 20 oktober dog ju pappa och jag exploderade i sorg på ett helt avklätt sätt, olikt mig på många sätt, helt utan att behålla ansiktet. Och så blev det normaliserat. Och så kom begravningen och jag exploderade igen. Och så blev det normaliserat. Som allt annat. Och nu då? Jag tänker fortfarande på pappa varje dag. Ja, alltså inte sådär som man säger "varje dag" utan: varje dag utan undantag. Inte på något tungt eller sorgfyllt sätt, inga tårar eller utbrott eller uppgivna suckar eller stilla melankolier. Jag bara tänker på honom. Några sekunder här, några där, rent allmänt. Jag relaterar till honom i olika situationer.
Samtidigt pratar jag inte alls lika ofta om honom längre, eller om hans död, och inte vare sig lika kärleksblomstrande eller laddat ledset. Allt är, som sagt, normaliserat. Och jag, jag om någon, är en sån som anpassar mig efter de förutsättningar jag har. Så jag är snabb, rask, i att acceptera.
Men jag är mycket mer stolt över våra likheter nu än jag var innan det hände. Det är nog en bestående skillnad.
5 kommentarer:
det där sorgförloppet är applicerbart på vissa brustna kärleksrelationer också. först panik, sorg, acceptans, sedan väntar man sig att glömskan ska träda in men det gör den inte. vissa hjärnvägar kommer alltid att leda till de återvändsgränder som minnena av den förlorade består av. det är väl bara att försöka vänja sig.
Oops vad tiden går fort. //Eva
Likheterna är det som håller kvar. Då finns han fortfarande lite. Det blir också det enda fysiska utloppet man kan få för sin kärlek, att se honom i sig själv. (Och ibland för ilska, hat, sorg och massor av annat.) Så är det i alla fall för mig.
Tänk hur olika människor kan uppleva en bortgång...
Det känns igen det där. "varje dag" Det är så sant som du säger. Alla de situationer när personen egentligen kanske inte skulle varit med, men nu...nu är det alldeles tomt utan.
Men den där acceptansen. Den har jag fortfarande inte hittat. Även om jag också är en sådan som kan konsten att anpassa mig. För den där förbannade döden kommer aldrig att bli min vän.
Skicka en kommentar