dagar med fadern

Min flickvän hittade de här via någon blogg, tror jag. Om man tar sig tid och faktiskt tittar och ser och kollar ordentligt på de här bilderna, med texterna till, så är det fint och vackert och ganska rörande tycker jag.

Det Påstådda Övergreppet

Rätt smutsigt också att det övergrepp den blott 17-åriga Blondinbella berättar om på sin blogg och i media redan reducerats till "påstådda övergreppet" i en jävla massa bloggar och kommentarer. Hon får också den här typen av kommentarer:
"Christina
Sorry bella,men vibbarna som du ger mig om "sexuella övergreppet" som hände dig...låter inte så värst...troligt. Det verkar vara som att det hände för bara 10-12 dagar sen om jag har rätt? alldeles för kort tid att repa upp sig igen...det verkar vara som att du har redan helt kommit över hela skiten...sorry men jag köper inte skiten"
och
"av: jossan
tycker jag med, speciellt med tanke på att ingen har sett eller märkt något, det borde ju vara rätt svårt att få in 2 fingrar eftresom man måste ju ha benen isär då eller bli isärtvingad och det är ju ganska omöjligt när man står upp (om man inte har 4 armar dvs)."

Sedan får hon mycket stöd också. Men det är talande med all skepsis och alla ifrågasättanden, och det är grisigt som fan. Jag gillar väl varken hennes persona eller blogg eller politiska uppfattningar eller något annat som har med hennes offentlighet att göra egentligen, men det gör ju inte sånt här mindre vidrigt.

Låtar som funkat i huvet och på barer och dansgolv i sommar som jag tycker att det kan vara läge för dig att köpa

Journey - Don't stop believing
Little Boots - Stuck on repeat (Fake Blood Remix)
Kleerup with Lisa Milberg - Music for girl
Bloc Party - Hunting for witches (Fury666 Remix)
Paul Engemann - Scarface (Push it to the limit)
Ratatat - Mirando
Nas - Hero
The Radio Dept. - Freddie and the Trojan Horse
Crookers - Magic Bus
Travelling Wilburys - End of the line
Kano - I need love
Late of the pier - Space and the woods (SWITCH Remix)

- Allt -

Det hettar ute och jag sitter inne och tänker på att jag borde vara ute. Och en hårtuss kan fria - bör fria? - den där tyskan. Det verkar ju så. För vad är det annars för jävla tuss om inte mördarens som Arboga-mamman höll i handen (om den inte är hennes egen)? Och Pride fortsätter som värsta festligheten men bögarna blir bögknackade och rånade på stan och det känns ju lika återkommande som festiviteterna ungefär och det är ju trist så inihelvete att folk inte är som folk utan beter sig som skit. Och Generation Kill är fruktansvärt bra, har sett två avsnitt och så fort man kommit in i det, efter fem sex minuter per avsnitt, så tror man att det är på riktigt. Eller jag gör det i alla fall. Och Kalmar vinner Allsvenskan. Och Elfsborg vinner Allsvenskan. Och Hammarby. Och Helsingborg. ELler hur det nu blir. Och Ernst och Anders Lundin har rätt mycket mediautrymme såhär års. Och sen börjar OS och Eric Rosén börjar nytt jobb. Och bloggare överallt inklusive mig själv har ofta skrivit något i stil med att det tristaste man kan blogga om är ursäkter om varför man inte bloggat på länge och jag är beredd att fördjupa den bloggdiskussionen med beskedet: Det tristaste man kan blogga om är att blogga om hur tråkigt det är att be om ursäkt för att man inte bloggat på länge. Om ni hajar. Och gloo.nu har startat en grej där man streamar tv-serier och betalar en liten summa för det så att allt är i sin ordning och så. Det är väl bra? Legala alternativ ska uppmuntras och om utbudet är tillräckligt bra och om kvalitén är hög och om hastigheten är toppen är jag den förste att applådera. Och till och med konsumera, kanske! Och Liverpool har värvat bland andra Robbie Keane och det smäller högt och snart kommer Gareth Barry (jodå!) och så hoppas jag för allt i världen att vare sig Alonso eller Kuyt säljs av. De är för bra. Så nu vet ni.

SOMMARGÄST: Marie Fjellborg

Agad av en naken man i skogen

Året var 2003 och jag hade varit bosatt i Farsta Strand i mer än två år, men hade fortfarande ingen uppfattning om var själva Stranden var belägen. För nog måste det finnas en strand?

En vecka mitt i sommaren (det var någon gång innan eller efter ”Mitt sista liv”–festivalen, under vilken tweepopen tycktes dra sin sista suck) bestämde jag och en manlig bekant oss för att ta reda på hur det var ställt med områdets badplatser. Dels av egennyttiga skäl, dels för att med vägbeskrivning kunna bistå de ryggsäcksförsedda turister som med jämna mellanrum färdades ut till Farsta strand i hopp om att hitta stranden med stort S.

Följaktligen promenerade vi omkring i området en dag och hoppades på tur. Följde insjön, Magelugnssjön, och som av en händelse hittade vi efter några svettiga kilometer en skylt som pekade mot en badplats. Olyckligtvis löd texten ”Naturistbad”, men då vi var på tok för utmattade för att vara kräsna bekämpade vi vår blygsel och vek in på stigen som ledde till födelsekostymernas tillhåll. För att komma ända fram fick vi gå över en stor, grusad parkering och sedan vidare genom ett större skogsparti. Faktum var att platsen var så pass undangömd att om det inte hade varit för skylten så hade platsen känts som hemlig, för ett slutet sällskap (vilket den ju nästan var).

På plats kastade vi oss i vattnet, jag och min bekant. Han naken, jag i ganska så täckande 50-talsbaddräkt.

Frånsett alla nakna, främmande kroppar var det en vacker plats, med ordentlig brygga och möjlighet att simma över till en mindre ö, så återstoden av semestern kom jag att gå dit allt oftare, i sällskap med olika vänner. På kvällarna hade vi dessutom stranden alldeles för oss själva.

Så en dag vandrade jag dit lite tidigare på dagen, runt eftermiddagstid, med min väninna, F. En dag när luften dallrade av värme och svetten, som det heter, lackade. När vi äntrade stranden låg där redan folk utsträckta på marken och solade, läste, kramades. Några slängde iväg stålbollar på en grusplätt, vilken tjänstgjorde som bouleplan. Allt hade kunnat vara riktigt trivsamt, om det inte hade varit för det som snart skulle ske.

Väl i vattnet såg vi nämligen en man stå på en sten invid strandkanten, halvt dold bakom en buske, och betrakta oss. Han var i femtioårsåldern, klädd i t-shirt och shorts och påminde till utseende och fysik om en Botero-figur; kort, rund och litet grisaktig. Några mer karakteristika var svåra att urskilja, men i efterhand föreställer jag mig att hans ögon var halvslutna och hans tungspets löpte längs med munnen.

Nervösa av att bli iakttagna av mannen gjorde vi narr av honom och alla andra egendomliga män som sökte sig till, och strök omkring på, den här typen av badstränder. Vi konstaterade också uppgivet att det här nog var priset man fick betala för att besöka enskilda badställen; fria från barnfamiljer och skrik. Sedan upptogs våra tankar av annat, i takt med att vi simmade bortåt, och snart glömde vi bort honom.

En stund senare klev vi upp och bytte till vanliga kläder, en krånglig process bakom stora handdukar. Mannen syntes inte längre till, eller så gjorde han det. Vårt selektiva seende kanske filtrerade bort honom. På stenen stod han åtminstone inte längre.

Därefter började vi vår promenad hemåt. För att spara in ett par minuter tog vi nu en genväg på en mindre stig. Men genvägar äro senvägar, sägs det ju, och så även i det här fallet. Vi hade inte hunnit mer än en tjugo-trettio meter förrän vi hörde hur något knakade och prasslade bakom oss, och den olustiga känslan av att vara förföljd infann sig. F tvärstannade, vände sig om och knackade sedan förfärat på min axel. Även jag vände om och där var han igen, Botero-mannen från stranden. Naken! Han hade klätt av sig, lämnat sina kläder på stranden och rultade nu efter, till synen av två kjolbeklädda tjejer i tjugoårsåldern, och… ja… tillfredställde sig själv med ena handen.

Snabbt sprang vi av alla krafter ut till huvudstigen och i brist på något vettigare sätt att hämnas vände jag som hastigast om och visade honom fingret. Därefter rusade vi ut på grusparkeringen och vidare till landsvägen. Först då stannade vi upp och lät pulsen och hjärtslagen återgå till det normala. Botero-mannen, som nu erhållit namnet Blottaren, var inte längre där, vi hade skakat av oss honom. Äcklet, och känslan av att ha blivit våldtagen med blicken, hängde dock kvar desto längre.

Påföljande vecka skrev F om händelsen i ett nätmeddelande, men tyvärr råkade hon slinta på tangentbordet och istället för att skriva att vi blivit jagade av en naken man i skogen hette det att vi blivit agade. Det hade kanske varit att föredra.

Marie Fjellborg bloggar på Ye Olde Blog Inn.

Solsatan

Har egentligen inte så mycket att berätta om annat än att jag varit ute i en sommarstuga i några dagar och bränt mig ordentligt lite överallt. Större delen av kroppen har utsatts för en ganska traditionell solsveda där rödhet och lite smärta är grundläggande symptom - jag smörjer med kylbalsam innehållande Aloe Vera. Vad värre är har mitt högra ben, från knä ner till fot, tagit så mycket stryk att man inte kan kalla det solsveda utan istället måste börja definiera det som brännskada. Kan knappt röra området, än mindre ta på och av mig byxor, och vid fotleden har samlat vatten och svullnat upp. Ser riktigt illa ut, med illröda brännprickar som marmorerar det annars rödrosa benet. Inte så härliga tider och jag hoppas verkligen att det går över snabbt. Jag får naturligtvis skylla mig själv. Kunde varit försiktigare. Kunde tagit det här med solskyddsfaktor på ett större allvar. Kunde gjort annorlunda.

Igår spelade vi skivor på Marie Laveau där det var 80's Pride som gällde kvällen till ära. Mycket folk och jättefin kväll, även om jag inte fick till det musikaliskt riktigt så som jag hade önskat utan överglänstes av Sebastian som valde rätt låt hela tiden. Kul var det i alla fall och nu, om ett par timmar, kommer flickvännen hit efter en veckas resa till kokheta breddgrader. Jag längtar efter henne!

Vad har ni gjort då? Har jag missat nåt kul?

SOMMARGÄST: Elin Grelsson

Den morgonen då hon vaknar lämnar hon trädgården. Barnet på verandan följer henne med blicken, hon vinkar liksom för att visa att allting är okej och barnet besvarar med vänsterhanden.

Allting är okej.

För så många timmar kan man vandra på hetdoftande asfalt på radhusgator, vandra tills huvudet snurrar av solgasset och värmen, att man når den känslan. I området har sommaren tömt trädgårdar på liv, till sjön och på semesterresor har alla flytt och i brevlådor väller dagstidningar ut. Hon stryker med fingarna över oklippta häckbuskage och staket som markerar gränsen mellan hennes fria rum och det skyddade som hon inte får nå. Stannar upp någon gång och törstar vatten, lutar sig ner och vilar huvudet, vänder sedan blicken mot solen och kisar. Den ser tillbaka med all sin ljusstyrkas förmåga mot en blå himmel. Julisolen är inte barmhärtig, men hon söker heller ingen sådan längre.

Till slut sätter hon sig ner på trottoarkanten. Vilar ett huvud som börjar ge dubbelsyn av hetta och törst, vilar fötter som skaver mot sandaler eller om det var tvärtom; såren blöder i vilket fall.

När hon återvänder har solen flyttat sig mot eftermiddag.
På verandan sitter barnet.

Bredvid henne sätter sig mamman, gnuggar av sin svett mot stolsdynan och grimaserar när det svider. Hon tar av sig sina sandaler med blodspår i hälarna, böjer på tårna och lutar huvudet framåt.
– Du har bränt dig mamma.
Barnet snuddar med sitt pekfinger på mammans rygg och hon rycker till av smärta.
– Jag har visst det.
Barnet ser på mamman, sedan reser hon sig. Kommer ut en stund senare med en tub i handen. Mamman kröker munnen uppåt och lutar ryggen framåt i en båge. Barnet stryker kylbalsam över allt som bränts, mamman gråter men det låtsas de inte om.

Elin Grelsson bloggar med den äran på "always keepin' it real".

Eric Rosén Superstar

Jag är lite full och ska gå och lägga mig men jag kan inte låta bli att påpeka det faktumet att Adam Tensta uppträde på Allsång på Skansen ikväll. Jag hörde delar av hans låtar från verandan på Villa Bergshyddan där jag satt och samtalade med familjen Teir under kvällen (vilket var oerhört trevligt!).
Jag hörde inte exakt vilka låtar han framförde men jag tänkte på det faktum att han spelar på allsången, han, vars låt John's Candy har gjort beatet till när skivan släpps internationellt. Rubberband, som den heter. Jajamen. Han körde naturligtvis inte den på allsången, det är inte den typen av låt. Men vi var nästan där, och det är bisarrt nog, bara det.

Tillägg av idag.

*Baby Mama är en bra film. Tina Fey är som vanligt väldigt klipsk och rolig. FIlmen som sådan är lite hjärtligare och snällare än jag hade väntat mig, men likväl en förbannat skojig rulle.
*Rza har kommit ut med en ny Bobby Digital-skiva. Den är bra, dock inte lika genial som de tidigare två.
*Jag ska köpa ny mobiltelefon när jag får pengar till helgen. Icke operatörsbunden. Är beredd att bränna 2500:- ungefär och vill ha en hyfsad kamera och hyfsat stort minne där jag kan slänga in en massa mp3:or. Tips på det?
*Generation Kill var såklart svinbra. Har bara sett avsnitt ett ännu, men tvåan kollar jag inatt eller så.
*Liverpool värvar kanske Robbie Keane. Jag vet inte vad jag känner inför det. Hoppas att det blir lyckat, men är inte helt säker.
*Jag är pank nåt så inihelvete den här veckan. Kan inte ens ladda kontantkortet (14 öre kvar!), än mindre slösa pengar på MAT och NÖJE. Kanske blir av med något kilo i alla fall och det är ju alltid önskvärt, tycker jag.
*The rest is silence.

SOMMARGÄST: Tove Leffler

Wandering Eyes

Hon minns inte om det var den 17:e maj eller den 18:e eller den 21:a eller den 27:e. Eller 25:e?
Hon minns inte om det var så att hon varit någonstans innan, eller om hon hade haft folk på middag som hon egentligen inte ville ha med att göra. Eller var det så att hon kom från den där frack-festen med en trist bordskavaljer? Hon minns inte heller om det hela berodde på att han inte velat gå hem med henne i november eller om de aldrig hade sex den där konstiga natten i dubbelsängen i september. Hon minns inte heller om han knackade på hennes fönster och hade ryggsäck och massor av skivor med sig.
Hon minns inte om hon var helt utarbetad och inte hade varit ute på år och dagar. Och hon minns inte om hennes kompis skulle ha spelat, men blivit sjuk. Hon minns inte om de åkte iväg till en konstig svartfest i en lagerlokal i hamnen, eller om de klättrade upp i en byggnadsställning. Kysste de varann? Hon minns inte när de kysste varandra första gången. Var det i hennes soffa, så sent att de flesta redan lämnat och solen sken in genom hennes fönster. Eller var det i lokalen med hela Stockholms klubb-kids som publik? Hon minns inte om han sa att de borde gå hem och ha ohämmat sex, eller om han bara ville följa henne till dörren. Var det bara de två? Eller var det fest i en oinredd lägenhet med fönster ut mot trappan och möjlighet att klättra in.
Hon minns inte om hon fick panik utanför dörren och frågade om det var okej att han gick hem? Hon minns inte om träden hade blivit riktigt gröna på Södra latins skolgård. Hon minns inte om han sa att det var en dålig idé och frågade om hon var rädd. Eller om han log förvirrat åt hennes framfusighet. La handen på hennes kind? Eller om han smekte hennes lår när han satt bakpå cykeln och styrde resolut mot det numera rivna huset vid Liseberg. Hon minns inte om det var mulet eller om solen gick upp. Hon minns inte om hon frös lite i kort kjol, eller om hon hade blommiga byxor och kort tröja eller om jeansen var trasiga och satt löst.
Hon minns inte om två kompisar såg dem ha sex, eftersom hon glömt dra för gardinerna.

Hon minns händer och tungor och en kropp upptryckt mot väggen. Hon minns kläder på golvet och strumpor som fastnar vid fötterna. Hon minns ett alldeles för ljust rum för att kunna sova.
Hon minns en sol som inte går ner. En stad som äntligen alltid är ljus. En själ som är det med. Äntligen.

Tove Leffler arbetar, bland annat, för Sveriges Radio.

Mary J Blige EMO-CHOCK

Många artiklar och bloggar var upprymda över Mary J Blige som i princip "bröt ihop" under sitt framförande av No More Drama häromsistens. Men jag är säker på att jag läst att hon gör det på varje konsert, att det är kalkylerat och skådespelat, inte spontant och känslomässigt. Vilket såklart inte gör upplevelsen mindre när man står där, så länge ingen idiot talar om för en att det är lika lite spontant som en Allsångs-kupp med Robert Gustafsson. Idag är jag den idioten. Förlåt.

Nöjd men inte stolt

Elin Alvemark skriver på sin blogg en längre text om Stockholms klubbliv och status som klubbstad. Det är på det hela taget väldigt läsvärt. Samtidigt håller jag bara med till en viss del. Hon har helt rätt i att det är jävligt ensidigt och stereotypt och stelbent och inte särskilt mycket nytt och spännande hela tiden. Det är samma folk på samma etablissemang med samma svans som likt ett volleybollag hela tiden byter position med varandra utan att någonsin lämna spelplanen. Tusen miljarder vänner (alltså, många i alla fall) har uttryckt hur jävla tråkigt de tycker att det är att antingen det ena eller det andra eller det tredje eller en hel hög saker saknas. Och jag kan känna igen mig. Samtidigt:
"Varför är Stockholm världens sämsta stad när det gäller klubbar?" skriver Elin och jag håller inte med. Jag tycker att det trots sitt begränsade tänk ändå är sagolikt lätt att hitta något riktigt roligt varje kväll och det händer saker också bortom spyan och F12. Det är svartklubbsgruppen (!) och storfester i Högdalen och Kruthus och det ena och det andra och det är ambitiösa musikälskande barklubbar (Tänk "Delirio Mind" på Vampire Lounge eller "Judy, min vän" på Judy's) till höger och vänster. Det finns en hel del. Säkert hundra grejer till, bara att jag aldrig besökt dem, och att Elin Alvemark inte heller gjort det.

Sedan ser jag i och för sig mer än gärna att Elin återigen startar upp något stort och nytt och modernt som slår undan benen på åtskilliga åtskilligt sämre klubbarrangörer. Men tråkigt, det är det inte, och lär inte bli på bra länge.

Taxi Driver

På Götgatan och Folkungagatan kring midnatt en onsdag och man är nykter och trött och allt ser annorlunda ut än när man själv festar eller är på väg någonstans. Det är känslan av en farlig och obehaglig stad, där står en bandidoskille och röker utanför Gröne Jägaren, där står en man med blod över hela händerna och ett par tänder till synes utslagna - om han eller den eller de han slogs mot har råkat mest illa ut är oklart. Folk vinglar fram och tillbaka på trottoaren och det är smutsigt och fult och ingenstans känns det tryggt och trevligt. Det är en känsla man bara får när man kommer ut i smeten direkt från huset, helt utan partyambitioner, man ska bara köpa lite mat med sin flickvän. Det är grisigt och fientligt. Ingenting är trevligt. Jag funderar på om bara jag känner såhär, är jag rädd av mig, eller är det lika för alla. Efter en öl eller två på valfri söderbar försvinner allt det där för man blir en del av massan som flyttar sig på gatorna, nu istället förnimmelsen av ny storstad någonstans i Europa på en gammal tågluff, där alla utom en själv tycktes i samförstånd. Där alla utom en själv tycktes känna till varandra. Så hissen upp och låsa dörren och kolla på Law & Order: Criminal Intent och tryggheten och rokänslorna kommer tillbaka. Underligt, är det.

SOMMARGÄST: Bolivar

Sommar är morfintungt huvud i år igen. Dimmig blick, snedsteg i rulltrappan och sängdags klockan elva. Jag hoppas att det vänder. Jag hoppas att jag också kommer att orka göra allt det där som gör att jag fortfarande minns mina somrar som liten minsting som bland det allra bästa man kunde tänka sig. Fira sommar. Plocka kantareller och bli getingstungen i skogen, gömma sig för mamma under bryggan vid badplatsen, komma bort på Skara Sommarland, sticka in handen genom stängslet på Kolmården. Kronor som vändes och jag som gick skadelös. Hår som blev grå och jag som inte märkte något. Migränattacker som slog till och jag som gick skadelös, blodproppar som slog till och jag som fick mer tid med min pappa.

Jag försvarade nyligen en nära bekants beslut att låta sin son spela GTA3. Jag tror verkligen inte att det gör varken till eller från men jag inser samtidigt vilken otroligt annorlunda uppväxt vi har haft, jag och hans son. Och så funderar jag på mitt erbjudande. Scoutar lekplatser kring Solnahallen, letar skolor och jag förstår hur lätt det måste vara att trilla dit. Att låta “barnets bästa” vara överordnat de tankar om lika förutsättningar och kollektivt ansvar man kan tänkas ha haft innan man blev förälder men när ni gör så föräldrar, så gör ni ju i själva verket världen ännu lite hårdare, lite kallare och mer segregerad när er son eller dotter väl ska ut och möta den på valborgsmässoafton eller lucia. Det går inte att vinna och det går inte att låsa in sig i ett elfenbenstorn, ens på Kungsholmen insåg jag när jag gick förbi Nivå 22 häromdagen.

Bolivar har slutat blogga

Den 14:e Juli

Sitter vid datorn och dricker en Froosh Blåbär & Hallon och försöker reda ut huruvida det verkligen är David Mitchell (Mark i Peep Show) som gör voiceover till "Weird Fact - or science?" eller vad det heter, på Animal Planet. Jag brukar vara bra på röstigenkänning (har nämnt det tidigare, jag vet) och jag tror verkligen att det är han men hittar ingenting som styrker det. Det stör mig, det gnager på mig.

Annars var fredagen hemskt trevlig, födelsedagsfest för Andreas hemma i hans och Mysias fina stora lägenhet och goda vänner på plats och balkonghäng och rosévin och samtal om ditten och datten, till och med bostadsrättspriser pratade vi om trots att jag känner mig både oinsatt och töntig när det händer. Men ibland blir det så. Sedan en lördag i hemmets lugna vrå med flickvännen som jobbade och sov och jobbade och jobbade och så kollade vi på Memento som jag sett för länge sedan men inte hon och hon somnade efter halva filmen och fick därmed inte ta del av det spännande i upplösningen. Och så söndag då hon jobbade och jag var hemma och jobbade en kort kort stund för att sedan mest lata mig och på kvällen kom Andreas och Hannes och vi pratade, satt i soffan och avverkade vitt skilda ämnen som barnuppfostran, huruvida syskonincest är olaglig (bara för diskussionen som sådan - det är inte olagligt visade det sig för övrigt), Petra Östergren (vår gemensamma känsla av att hon är dum i huvudet), barndomsminnen, musik, kött- fisk- kyckling- vegeterianargumentationer och så naturligtvis alla sjuka hemska saker man gjorde som liten mot andra barn som gjorde lika hemska saker tillbaka (kids are mean, är konklusionen, inte så banbrytande) och tv-serier och om Janne Thörnblom och Ultima Thule och jag minns inte allt. Det var trevligt i alla fall. Idag ska jag inte göra särskilt mycket av värde (har inte heller presterat något under dagen hittills) annat än att repa med John's Candy för imorgon spelar vi på Fredsgatan 12 (klubb ESS) och det blir hiskeligt roligt och jag hoppas verkligen att ni kommer dit för det skulle göra mig så glad. Senast halv tolv börjar vi spela så se till att komma i tid. Och så vidare. Jag har typ semester kan man säga. I tvåtre veckor till. Men utan särskilt mycket pengar på fickan. Det får gå ändå.

SOMMARGÄST: Alice Eggers

Flygfoto av en sommar

Det börjar redan på Båstad tågstation. Träden står rakt ut från Hallandsåsen. Vägen går ner för backen, förbi ett pensionat där någon bodde en gång. Vi åker förbi Danska glassbaren. Ett år ville jag ha deras Surprise. Men utan sprit, sa pappa, jag var så liten. Kvar blev några sorgliga bitar melon. Pappa såg besvikelsen i mitt ansikte och bjöd mig en Florentin. Sånt man inte tror kan hända när man är barn.
Bredvid Danska ligger Madison. På nittiotalet hade de 15-årsgräns på onsdagar. Precis som senare i livet betyder det en medelålder på några år yngre. Vi förfestade på Strandängsskolans gård och dansade sen till Rythm of the night i den svindlande lokalen. Satt på baksidan och frös på lastpallarna. På andra sidan, körsbärsträd med nät så att kråkorna inte kom åt. Och en berså med sjungande koltrastar. Om man fortsätter stora vägen åt havet till hamnar man numera i en rondell. Innan den fanns kunde pappa rulla bilen hela vägen från utsiktsplatsen på Italienska vägen in i stan. Ofta berättade han om den gången ratten låste sig och han nästan körde rakt in i ett skyltfönster.
Nedanför rondellen ligger Norrvikens trädgårdar. När Lisa Ekdahl spelade regnade det så tungt att jag och Moa klädde om i ett japanskt lusthus. Sen gav vi upp, dansade i regnet, yra av våra två folköl. Jag hade träffat min olyckliga kärlek utan att hjärtat hoppade och det var värt att fira. Hon och jag i en ogenomtränglig bubbla.
Vägen till Torekov är 1,4 mil. Vi var uppe i 100km/h när jag satt bakpå Kasimirs motorcykel. Det finns ett ställe där man först ser havet och pappa måste sjunga La Mer för att jag ska veta att allt är bra. Förbi huset där mormors friare bodde, pappas mormor Lily med den arga hunden och de röda glasen vi fick när hon dog. Att dricka mjölk i.
När vi närmar oss letar jag efter skylten. För att kunna veta exakt vilken sekund vi är i Torekov. Innan dess håller vi andan.

Alice Eggers arbetar på Aftonbladet Kultur.

SOMMARGÄST: Fredrik Wass

Vi som aldrig sa midsommar.
Dusty Springfields hesa och avmätta röst tränger fram genom värmedimmorna på Götgatan. Det sociala spelet kallat gågata flämtar böljande fram och tillbaka. Det är gott om turister, men inga altruister. I deras väg står fanatister, anarkister, folk som kallar sig själva artister. Några skamimpregnerade reklambyråassistenter tågar i parad, i par. Några känslomässigt skuldsatta krönikörer möts i skratt, utan kraft.

Själsligt avfall rinner ner från Mosebacke. Vid slutet av backen står de empatiskt svältfödda och försöker fånga upp resterna. Några lyckas och slukar ivrigt det de hittat. Andra flackar med blicken och gråter på insidan. De gråter för sin oförmåga att känna. Deras tårar är inte känslosamma. Deras tårar är kondensvatten från ett kallt hjärta. De är slavar under sitt kön. De är män.

"Love is kind of crazy with a spooky little boy like you" sjunger Dusty. Solen smälter sönder det som finns kvar av vett och sans. Bortom asfaltsångorna springer männen med kvävda skrik. Det är över för dem. De bor inte här längre. De passar inte här nu. De springer för att rädda det lilla som finns kvar av en gammal tid. Men det är för sent.

Vi springer runt hela året på könsbarrikaderna och jobbar hårt på att frigöra oss från normen. Sen blir det sommar. Då sätts alla progressiva tankar åt sidan för stund. Upplysta "fina killar" som slänger sig med ord som könshabitus och kvinnoseparatism blir helt plötsligt pompösa patriarker med en öl i ena handen och en grillvante i den andra. Midsommar är den inofficiella högtiden för könsrollsnostalgin. Då kan vi äntligen få ha det som förr i världen. En fristad. En oas av lugn efter ett tufft år, som förvisso gav oss känslan av att något var sjukt fel när Per Ström härjade i debatten. Och vi stod tyst vid sidan av, utan att protestera.

Midsommar var the untouchable gender conference of the year. Och du var bjuden. Men bara om du kunde reglerna. Med "vi" menar jag du. Med "du" menar jag mig själv. Kan du spela spelet?


Fredrik Wass är frilansande redaktör, skribent och föreläsare och bloggar på Bisonblog samt på Kajen.

THIS SUNDAY ON HBO

På söndag börjar The Wire-skaparna David Simon och Ed Burns nya serie på HBO. Det handlar om sammanlagt sju timmar dramatiserat Irak-krig rätt in i teverutan. Förhoppningsvis på ett nytt och välberättat vis. Förhoppningsvis (men det är att gapa efter mycket) lika bra som The Wire.
Jag lär ladda ner det första avsnittet rätt snart efter premiär.


EDIT: Tydligen spelar Alexander Skarsgård en av huvudrollerna. Vet inte vad jag ska tycka om det.

DET SOCIALA SPELET, första och sista mötet

- Jag har en jävla fin idé.
- SKJUT!
- Tänk dig ett humorprogram.
- Jepp.
- Fast ett helt nytt koncept.
- Okej.
- Vi har två lag, med två personer i varje lag.
- I hear you brother!
- Och en förkrossande majoritet män.
- Solklart!
- Och så en programledare.
- Man?
- Naturligtvis. Typ David Hellenius. Han är så bra på att snabbt sammanfatta vad som sagts, fast med lite udd liksom.
- Udd! Jag älskar udd!
- Mmmmhhhm. Och så tävlar de mot varandra. Fast de tävlar liksom inte, eller poängen spelar ingen roll, de är bara tokiga och knasiga och roliga liksom.
- Haahahaaaa! Jag älskar det redan.
- Javisst! Och så bara kör de, går loss liksom, knasiga utspel kring beteenden, fast utan koppling till den egentliga frågan.
- Man bara skiter i ämnet och säger roliga saker menar du?
- Right on! Och så mycket skratt. Sa jag två lag? Helt nytt tänk. De improviserar. Galna och högljudda, utan manus!
- RADICAL! Hur slutar det då?
- Alla har trevligt. David Hellenius sammanfattar. Deltagarna skrattar väldigt mycket för att markera att det är en bra produktion. Ett bra program. Så att publiken inte tvivlar.
- Lysande. Vi kör. Jag ringer fyran.

SOMMARGÄST: embryo

i sommarhades: vid råoljefloden sitter embryo och andas in bensinångorna som stiger ur det svarta mardrömslandskapet: där flyter våra barnbarn med ansiktena uppfrätta av solgass

tjenare embryo vad är det du sitter och uppfinner här nere i helvetet

en sjunkbomb nu släpper vi den: lägg hjärna örat till och hör havet dåna: jordklotsen oxpledorar i slow motion: stränderna äter sej in i kraniet som salt på en klippa som evaporerar som ord som spyflugor i sumpgas som ett djävulens reklamavbrott: här är så onödigt vackert: sanden fiskebodarna termosen dom torra kanylbullarna sorgen som emanerar ur den bubblande algsörjan i vars virvlar dom försvinnande badringarna sakta avdunstar som entropiskt vakuum

och mitt i dödsöknen kommer grannbarnen hand i hand som två brinnande apostlar: nu ska vi sommarpyssla: gör en stackars isbjörne av limgift

EMBRYO KOM IN OCH GRÄT

nej det går inte morran eftersom jordklotsen åker fritt fall jag måste upp en sista gång i det oändliga hopptornet: kolla grabbar det är inte badbrallor det är kalsipper i urtvättad hawaiinylon: blommorna dör

havet bara flämtar och bortom havet flämtar dom flimrande skogarna och dom brinnande djunglerna och öknarna och det sista havsvattnet glider mot horisonten som dött tvållödder

och embryo kastar sej ut som ett kors

och som ett mellanslag är han försvunnen


embryo skrivs av författaren Magnus Carlbring.

Det Ljuva Blocket

Någon som är sugen på att köpa mitt bord?




Jag har ingen plats för det. Men det är väldigt fint och gammalt.

Gäster

Jag läser artiklar och texter och blogginlägg och låter dem ligga kvar i flikar för att jag avser skriva något om dem, något relaterat, något klokt. Sedan ligger de där, i flikarna, tills jag stänger av datorn, utan att jag skrivit ett enda litet ord om någon av dem. Jag vet inte varför. Jag skulle gärna säga att det är för att det är sommar men det vore lögnaktigt.

Istället ska jag ha några sommargäster här på bloggen. Första texten kommer inom kort. Inte för att jag kommer att sluta skriva. Inte alls. Men de får ackompanjera mig, så att det blir bättre, roligare och öppnare.

"Rönnerdahl va?"

Jag ska åka och äta lunch med min flickvän nu. Men det här, som jag missat tills nu men alla andra kanske redan har sett, är ju hysteriskt bra teve. Oerhört kul.

Brasklapp

Tihi. Jag hade tanken på den där texten i huvudet när jag vaknade i morse så jag var tvungen att skriva ner den. Har allt sedan 15-årsåldern tänkt tankar på superhjältar som slitna arbetare med problem och våndor. Just nu känns det som att Philip Teir behärskar den konsten på ett fantastiskt sätt i sin poesi, så jag ska inte ens försöka, men jag var liksom tvungen att sätta fingret till tangent bara för min egen skull.

Hej

Här är jag
En människa i en superhjältes kropp
Jag är mer än en hjälte
Jag är inte min dräkt

Jag är inte min dräkt

De här tar jag för att somna
De här för att vakna
De här för att ta bort värken

Man säger att jag är unik
Det är inte sant
Folk tror inte att det är så men det går en superhjälte per tio tusen personer
Annars skulle arbetet vara omöjligt

De här tar jag för att dämpa ångesten
De här?
Jag vet inte, jag bara tar dem
Liksom bara för att

Jag är inte min dräkt
Jag är mer än en hjälte

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Såg The Ruins igår. Inte särskilt bra, lite läskig då och då, men ändå med den sedvanliga bristen på helhet och genuin skräckkänsla. Och det var ju väntat såklart. Ser man en rysare/skräckfilm/thriller så räknar man kallt med att den ska vara som bäst, som allra bäst, treplussig. Varför ska det behöva vara så? The Happening = tvåplussig, The Mist = tvåplussig, The Ruins = tvåplussig. Det är alldeles för sällan man blir skrajsen och det stör mig för jag älskar bra läskiga filmer. Jag älskar The Others, till exempel, den är i det närmaste femplussig. Men det är typ den nyaste filmen som lyckats skrämma upp ordentligt. Vilka andra filmer som är riktigt jävla läskiga finns det? The Shining och Rosemary's Baby är nivån vi snackar om. Repulsion. Terror på Elm Street. Det finns ju några klassiker. Men inga nya klassiker, bortsett från nämnda Others. Ge mig! CRAVINGS efter skräck right here dudes and dudettes.