fleromättad

***Jag gick inte på Holiday-premiären i torsdags, var hemma hos flickvännen och lagade pizza istället, gick itne på Trädgården igår, inte på sista Chapel Hill på Spy Bar. Jag åldras? Jag mognar? Jag är tråkig? Jag är lugn? Något av det är det. Men det känns bra ändå.

**Igår var vi på Dramalabbet. De firade att de funnits i tio år och under den tiden bjudit på en sjuhelsikes massa nyskriven svensk dramatik. Föreställningen bestod av tio korta scener, en för varje år, som framfördes i högt tempo och med varierande tematik. Överlag var det väldigt roligt och väldigt bra och bara vid något enstaka tillfälle var det mindre bra. Fina skådisar som snabbt bytte roller utan att för den delen bli fåniga. Det var härligt, ett väldigt trevligt fredagsnöje, I'd say.

*Anders Svensson ger mig väldigt positiva EM-vibbar. Han låter så självsäker och orädd i det här klippet på ett sätt som han aldrig gjort annars, tidigare har han velat säga rätt, vara till lags, anamma försiktighet. Han säger alls inget kotroversiellt här heller, men han är bekväm och avslappnad på ett sätt som ger mig trygghet.

Saknar mina krönikor, haha, jag var ju den enda som skrev det jag skrev och jag skrev det ju för att jag hade velat läsa det. Så, bra eller dåligt saknas ju den texten alltid i min konsumtion. Mystiskt. Citys nöjesbevakning är ju inte särskilt spännande, även om just fredagsbilagan alltid innehåller en del kul, men de bildar liksom aldrig opinion överhuvudtaget. Jag tror mig ha gjort åtminstone en gång på fem. Att läsa enkätsvar om att Henric Tiselius inte ska se på melodifestival den här veckan heller är liksom inte tillräckligt stimulerande. Metro har ju Nöjesguiden i tidningen. Tipsen fungerar och krönikorna är alltid småkul och trevliga men aldrig seriösa, inte egentligen, bara sådär anekdotiska myspysiga. Inget fel med det. Men jag saknar mig själv.

1994-nånting

Neger-Larsson slapp
smeknamnet
någon gång på högstadiet
när han istället blev
Bög-Larsson

Life online

Eric går till kiosken

Jag ställer mig vid spegeln och försöker få sömnlockarna på bakhuvudet att lägga sig platt med hjälpt av varmt vatten och ett ivrigt gnuggade. Jag lyckas, tror jag, och går ut ur lägenheten och in i hissen. Väl där ser jag att de återvänt, lockarna, och jag ser ut som om jag precis har vaknat. Så är inte fallet, jag har bara inte fixat håret. Utanför Skrapan träffar jag Anders Kilander. Vi röker en cigarett. Han är nervös. Han ska tatuera sig. Vi skiljs åt.

Jag går över gatan och in på godisbutiken. Jag tar en Twix och ställer mig mittemot det medelålders par som står bakom kassan.
- En Marlboro också. Röd.
- Okej, säger han.
- Jag måste se leg, säger hon.
- Absolut, säger jag och plockar triumferande fram mitt id-kort.
- BAH! säger han. Ser du inte att han är...?
- Jag måste vara säker, det är inte min butik, tack så mycket, säger hon och ger tillbaka min legitimation.
- Hur gammal är du? frågar han.
- 28.
- Du ser. Han är en man! Ingen pojke, säger han och suckar mot sin kollega.
Hon säger ingenting. Hon fnyser. Jag går hem lika lite pojke som jag är man. Håret krullar sig i nacken och nu blåser det så pass att det mesta av mitt hår lägger sig som en torr boll på huvudet.

Just An Average Joel

Efter att ha läst ännu en hyllning, omåttligt lyrisk, till Joel Alme och hans debutalbum så måste jag ändå säga ifrån lite. Trots att somliga tycks uppleva Alme som frälsarnas frälsare och Sveriges första verkliga artist i paritet med Bob Dylan eller Bruce Springsteen - typ - och universums mest känslomässigt fulländade musiker så tror jag inte att det håller i sig. Jag tror att Joel Alme är en artist som vi inte lyssnar på om ett år, kanske inte ens om ett halvår. Jag tror att folk förleds att tro att hans hyfsade treplusskiva är större än andra hyfsade treplussare. Texterna är medelmåttiga. Musiken medelmåttig. Sången helt okej. Han är betydligt mer besläktad med pubtrubadurer som gör Born To Run-covers än världsartister och ni kommer också att förstå det. Snart. Jag råkar bara vara först att se bortom Sincerely Yours-skimret.

Ett teveögonblick jag minns

Vilket minns du?

Å den andra sidan verkar det här bli en av de månader jag skrivit flest inlägg på länge. Det känns ju bra. Kvantitet är också en kvalitet. När maj är slut får vi gå tillbaka till januari 2007 för att hitta lika många poster på en månad. Sån är jag, tydligen, hemma vid datorn när alla andra är ute i solen.

Jag gillar er fortfarande.

REPETITION

Inser att det kommer ett inlägg som det förra ungefär en gång i veckan och jag vet inte vad det säger. Att jag reflekterar över min roll? Att jag söker komma till rätta med stress? Att jag försöker ursäkta mig? Att jag är tjatig? Allt på en gång antagligen. Inte kommer jag sluta med det heller, men jag vill tala om att jag är medveten om frekvensen.

Vilket jävla spån man känner sig som ibland när man sitter ner och läser en text och förstår alla ord och känner till sammanhang och kontext men ändå inte klarar att tillskansa sig informationen som finns däri. Det är såklart frustrerande och även om jag tycker att jag är duktig och tycker att jag just idag har bra koll på det mesta upplever jag mig själv ofta som en idiot. Du är en idiot tänker ni nu, och jag tänker de allra mest klyschiga tankarna man kan ha om att jag är en bluff, att jag ska bli påkommen och avslöjad som en bluff och det finns väl ingen som tänker något annat i dagens Sverige dagens västvärld dagens universum, det är naturligtvis fånigt. Samtidigt undrar man ibland om folk inte var mer kompetenta förr i tiden men så var det nog inte heller istället kanske det är så att vi idag klarar oss bra lite varstans för att vi har en bred allmänbildning och för att nästan alla kan lite om allt och ingen, eller okej några få, är riktiga idioter.

Bulgarisk Feta står också på önskelistan.

* Jobb jobb jobb håller mig vansinnigt sysselsatt hela veckan. Sedan ser det istället himla lugnt ut veckan efter. Men just nu är jag inne i stresstänket och hetsen och slita sitt-hår-resonemanget. Ännu fler gråa hår är alltså att vänta.
* Jag är orolig så in i norden över Fredrik Ljungberg (som ändå alltid repar sig tack så mycket), Zlatan Ibrahimovic (som vi nog inte vet hur han mår förr än den tionde juni), Markus Rosenberg (som ändå skulle kännas väldigt bra att ha med i form i truppen) och Tobias Linderoth (som nog inte kommer med, tror jag).
* Dessutom har jag hamnat i en lätt EM-psykos där jag läser allt som skrivs, och letar uppdateringar och nyheter konstant, dygnet runt.
* Apropå det är nya numret av Offside, EM-numret, helt lysande.
* I lördags spelad jag och Sebastian skivor på Debaser Medis när bland andra Zeigeist spelade live. Fan så kul det var, och fan vad duktiga vi var jag och Sebastian. Finfint.
* Jag hoppas väldigt mycket på en grej som verkar väldigt kul som jag hoppas på som verkar kul. Typ så.
* Fiskgrytan är den bästa grytan. Igår med sej, saffran, skaldjursfond och musslor, bland annat. Oerhört gott.
* Det jag saknar mest med att arbeta på skola, som jag gjorde för några år sedan, är sommarlov med lön. Vilken grej, liksom, även om man betalade för det själv genom procentavdrag på lönen.
* Peep Show har börjat igen! Magiskt. Tycker fortfarande att folk är idioter som inte kollar på det. Ladda ner för satan.
* Annars är det måndag men det vet ni ju.

Manligheten förändras också i Hollywoodkomedierna

Jag och flickvännen gick på bio igår. En alltmer ovanlig hobby i nedladdnings- tider som dessa. Åtminstone för mig. Och nog finns det fog för att stanna hemma och kolla istället. Idioter som pratar, idioter som skrattar för högt, för fult eller för länge kan göra vilken film som helst ganska obehaglig att uppleva. Störningsmomenten fanns där också igår kväll, det var fredag på Filmstaden Söder gubevars, men ingen kunde ta ifrån oss faktumet att Forgetting Sarah Marshall ("Dumpad" i sedvanligt dålig svensk översättning) var och är en underbar film. Jason Segel har skrivit filmen och spelar huvudrollen som delvis baseras på hans egna dumpningsupplevelser, bland annat en omtalad nakenscen han enligt egen utsago själv upplevt i verkligheten. Det är en makalöst kärleksfull film, där komedikaraktärerna alltjämt är karikerade men till skillnad från i den generation grabbfilmer som kom för några år sedan är personerna i Forgetting Sarah Marshall aldrig platta eller helt stereotypa. De är istället alla rätt bra, rätt trevliga och snälla, vare sig de är rockstjärneklyschor eller nygifta underpresterande äkta män eller tjocka garderobsbögar. Det är roligt, men lika mycket sorgligt och verkligt, och det är väldigt välberättat. Där somliga tycker att man inte ska dra för stora växlar på den här typen av filmer, underhållning liksom, tycker jag att man ska låta dem vara precis så angelägna som de är.

Bra rollprestationer av, förutom Segel själv, bland andra Mila Kunis, Kirsten Bell och Jack McBryer.

Judd Apatow har producerat och ligger bakom (alltid är han involverad på ett eller annat sätt) den nya vågen komedier där flåsgrabbigheten omformats till en flåsgrabbighet som är en pose som är en osäkerhet som är en längtan efter att vara en fungerande människa.

Inledningen till en ny epok i Sveriges ärorika historia?

Jag är hungrig, men det är väl bara att äta, så kan ni läsa Anette Kullenbergs text om medier, mord, barn och klass i Expressen så länge. Den är fantastiskt bra.

Jag är inne och läser på Liverpools forum på svenska fans med jämna mellanrum. Mest är det dumheter som skrivs där. Och så supportrar från andra lag som är inne och skriver än dummare dumheter och tarvligheter. Men de här orden, från en Manchester United-fan (någon timme innan de spelar Champions League-final) är för plumpa för att inte uppskattas. Det är snyggt, hysteriskt roligt i all sin avskalade torrhet:

"hej fattiga liverpool.
NI och spelarna har trasiga skor.
prostituerade föräldrar
Ni letar i soptunnor efter mat.
fattiga suportrar

P.S. gerrards föräldrar är syskon. Båda är pappor. dom heter Fred och John

fuck the scousers "


Han skriver PS liksom. Bara en sån sak. Det är poesi.

HJÄLP igen.

En gång bad jag om en invite till Oink här på bloggen, och det fick jag omedelbart. Nu vill jag ha en till http://indietorrents.com/. Eller motsvarande. En bra jävel vill jag in på. Kan inte någon maila en invite till detljuvalivet@yahoo.com så blir jag oändligt tacksam.

Sett rätt sätt?

Jag har väldigt lätt för att stava, det faller sig naturligt för mig, oftast. Men det finns ett ord som alltid knepar till sig. Det är inget svårt ord. Det är sätt och sett jag har svårt att få rätt. Det är ett jävla sett, kan jag skriva, och tro att det är korrekt i flera sekunder. Eller att jag har sätt en bra film. Jag kommer alltid på mig efter en stund, men det irriterar mig ändå. Mycket.

Robin Montelius ÄR radio: "Döpa om blommor. Baka nånting."

En av mina bästa vänner, Robin Montelius, är konstnär och nattportier. Det första vill han fortsätta vara, det andra är mer ett måste. Om detta, om sina funderingar och mycket annat berättar han i P3s "Verkligheten". Han visar sig vara ett radiogeni. På riktigt. Lyssna på det här (i del 2 är han med, då och då under hela sista delen), och vill ni kika på några av hans fenomenala teckningar och grafiktryck gör ni det här.

Still - med DJ Combustion

Imorgon gästas vi av DJ Combustion - Katja och Helena - när Stills femte upplaga blir ett faktum. Det ska bli jävligt kul i den lilla baren, de är grymma de dära Combustion-människorna. Själv ska jag som vanligt spela den här:

Still, IMPERIET, Götgatan 78, 21-01, Gratis.

Finns på Facebook också.

No fear

Jag gick liksom igång igår rätt intensivt efter beskedet om Punkt SEs nedläggning och började spekulera friskt i huvudet kring vad som komma skall. Jag känner mig just nu inte sådär panisk som man skulle kunna göra, kanske borde göra, när lejonparten av ens garanterade månadsinkomst från en dag till en annan försvinner helt. Istället har jag faktiskt väldigt mycket jobb att ta tag i de närmaste två veckorna, och en pepp som känns positiv. En känsla av att jag nu jävlar ska ta tag i det här och avancera och prestera och bli riktigt grym i ett riktigt bra sammanhang. Inte rädsla, inte ännu i alla fall, trots min trygghetsnarkomani och förändringsskräck. Jag känner att jag har möjligheter, att jag har chans att göra något bra av den uppkomna situationen, och jag hoppas att känslan både håller i sig och omsätts i konkreta arbetstillfällen. Annars kommer jag börja andas allt häftigare och mer ansträngt, och bli räddare, men än så länge - lugn, ett energiskt initiativrikt lugn.

Punkt SE är död - länge leve Eric Rosén?

Fyrtiosju stycken krönikor på lite mer än ett år blev det. Vissa makalöst bra, några ganska bra och bara en eller annan som inte var så jävla spännande. I alla fall om jag själv får betygsätta mig. Men nu är det slut, otvetydigt så, och Punkt SE kom med sista numret idag, nedläggningen är ett faktum. Jag fick veta det hela genom att läsa tidningen, även om ett beklagande sms på morgonen antydde att det var dags. Inte är jag särskilt förvånad heller, för även om jag tycker att Punkt SE blivit bättre och bättre hela tiden så har jag ju hela tiden varit medveten om att det varit allt annat än en kassako. Det har varit roligt i alla fall, och min närmsta chef Fatima Johansson har varit utomodentligt bra hela tiden. Med kontinuerlig feedback och en stöttande men aldrig översnäll attityd har hon sagt till när något är bra, när något inte är det och behöver ändras eller när hon överhuvudtaget haft åsikter om texterna. Så det har varit bra. Jag har också varit ganska bra, som sagt, tycker jag själv, och det känns lite trist. Inte minst ekonomiskt. För även om jag har andra uppdrag i detta nu så är det en betydande del av min ekonomi som försvinner helt när Punkt SE försvinner. Så vad ska jag göra nu för att fylla det tomrum i plånboken som skapas? Jag har ingen aning, förhoppningsvis något fantastiskt roligt och kreativt och utvecklande och intressant och viktigt. Jag är öppen för förslag.

Sunday Funday

Jag ska glo på fotboll på teven. Men jag har i alla fall uppdaterat länklistan i vänsterspalt. Bloggar som tillkommit för att jag börjat läsa dem nu eller för att jag tidigare helt enkelt missat att lägga in dem är bland andra: Johan Orrenius, Quetzala Blanco, Martin Degrell, Fredrik Wass/BisonBlog, Ali Esbati och Philip Teir. De flesta av de där har jag läst hur länge som helst, men de har bara inte hamnat i listan förr än nu. Varför vet jag inte.

Igår lagade vi en sejfilé-rätt baserad på Niklas Mats recept i teve. Det blev jäkligt gott. Sedan kollade vi på Numb, med favoriten Matthew Perry, som var väldigt medelmåttig och bitvis till och med tramsfånig. Ikväll ska vi äta en kräftstjärtssallad enligt improviserat recept. Du då?

Lördagstipset

Hemmakväll igår med flickvännen och soffan och glassen och frukten och lugnet. Såg spanska rysar- skräckisen The Orphanage. Riktigt bra film. Krypande läskighet, ibland mer direkt sådan, och välskriven rakt igenom. Till skillnad från väldigt många ämnat läskiga filmer lyckas de faktiskt skrämma upp, samt knyta ihop påsen i slutet. Jag gillar den skarpt, för det är svårt att hitta filmer som gör en rädd. För svårt.

Här kan man ladda ner den.

Allas vår KK

"På femtiotalet var det »understödstagarandan«, på nittiotalet »bidragsberoendet« och i dag heter det »utanförskapet«. Det har alltid handlat om samma sak: somliga går i trasiga skor eftersom de blivit lata och manipulativa. Det måste löna sig att arbeta!"

Katrine Kielos skriver väldigt bra om Moderater, arbete och annat matnyttigt. Läs!

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 16/5

I lördags spelade som bekant Busta Rhymes på Berns. Och som bekant arresterades hans sidekick, med det ändamålsenliga artistnamnet Spliff Star, misstänkt för ringa narkotikabrott. Snuten hade hittat vad som kanske eventuellt möjligen kunde vara en jointfimp i hans askkopp på hotellrummet. Det är förstås lätt att raljera kring det löjliga i att konstaplarna avsätter omfattande resurser till en sån grej. Det är enkelt att göra sig lustig över den ganska usla utdelningen som en hel dags spaningsarbete gav. Men jag tycker att det är fint.
Jag tycker det är en skön nationell identitet att klänga sig fast vid.
Sverige kan bli känt som det land, Stockholm som den stad, där hiphopstjärnorna får gå i boja förr eller senare, vare sig de heta Snoop Dogg eller Busta Rhymes eller något annat.
Vi ska trycka dit dem, rejält, statuera ett exempel och visa på tåga. För i Stockholm finns inga problem med knarkotikum och ingen rappare ska komma undan med att (kanske) röka gräs på rummet i vårt Sverige.
Kosta vad det kosta vill, vi ska rensa upp i träsket! Det är nobelt, liksom, att det är den striden vi väljer att ta, den prioriteringen vi väljer att göra. Att resonera som att det inte är värt det, att det liksom inte betalar sig, vore ju hemskt. För effekten av att Spliff Star plockas in på kissprov ska inte underskattas. Sannolikt slutar han helt konsumera cannabis nu, tagen av den potentiella dagsbotens allvar, och framför allt blir det en signal till alla hans fans att Sverige kommer att fortsätta vara helt narkotikafritt, för all framtid.
Det känns skönt, det känns viktigt och mer än något annat känns det som ett lysande beslut av polisen. Äntligen sätter de in resurserna där de gör mest nytta. Pang säger det bara.

Pang.

Anders Tegnér-revival

Säga vad man vill om "nya" DN På Stan. I senaste numret bjuder de i alla fall på ett reportage om Leffe och Fan Heller, ett tribute/coverband som lirar Van Halen-låtar. Texten är bra, men det är framför allt layouten som väcker starka känslor hos mig. DN har valt att presentera text, bild och bildtexter som om året vore 1991 och tidningen hette OKEJ! och jag tycker att det är alldeles fantastiskt. Det är snyggt, det är finurligt och det är kreativt.

Identitetskris

Omedelbart när jag kom ner för trappan och stirrade ut över maskinparken insåg jag att jag inte hade varit på ett sånt här ställe förr. Eller, jo, några gånger med brorsan när jag var tretton eller fjorton. Annars bara efter jobbet i det trånga lilla utrymmet vägg i vägg med gymnastiksalens elcentral där de hade ställt upp ett par maskiner. Jag blev faktiskt lite rädd. Jag kände mig malplacerad och plötsligt väldigt ful. Jag skyndade in i omklädningsrummet och bytte om, bland svettiga nakna män har jag varit många gånger, vare sig det har handlat om badmintonhallen eller inför fotbollsmatcher, så här var jag betydligt mer bekväm. Jag bytte om och förstod snabbt att hänglås var något man förväntades ha med sig om man ville vara trygg med sina värdesaker. Jag tog på mig shorts, skor och t-shirt och chansade - hivade in väskan i ett olåst skåp och försökte förtränga att en del viktiga saker låg däri. Det gick sådär. Jag fyllde på min vattenflaska och stegade ut, lätt förvirrad. Ännu en gång känslan av att vara ful, mina sjaviga shorts och min urtvättade t-shirt fick mig att se extra barnslig ut bland alla dyra avsedda träningskläder som rörde sig i den tack och lov halvtomma lokalen. Jag klev upp på en maskin och började röra fötter och armar, ett slags stavgångsredskap, och fick omedelbart upp en display som berättade att jag hade bränt två kalorier, sedan tre, sedan fyra och så ökade det ju mer jag svettades. Jag skämdes över min låga kapacitet, trots att jag inte visste om jag gjorde bra eller dåligt ifrån mig, jag skämdes över det låga motståndet jag hade ställt in, trots att jag inte visste om det var lågt eller högt. Jag fortsatte i 16 minuter, tills jag hade bränt strax över trehundra kalorier. Vad motsvarar det? En läsk? En kanelbulle? En Anna Skipper med vitlökssmör? Vad vet jag?

Vid andra maskiner stod män och kvinnor i blandade åldrar och såg mer kåta än utmattade ut, blickar byttes och jag kände mig våldsamt objektifierad, och inte på ett bra sätt. Jag linkade, på svaga knän, bort till en bröstmuskelpress (det låter som något man gör med kycklingfiléer innan man steker dem) där jag satte mig och flåsade. Jag gjorde tre gånger tolv repetitioner, med 26 kilo (tror jag det var), och kände mig helt sönderslagen inuti. Jag ansträngde mig för att inte skrika som en krystande förstföderska när jag lyfte vikterna fram och tillbaka. Det gick, men det var svårt.

Ännu en gång känslan av att kåthet och inte träning var temat för dagen, när killen med musklerna gick fram till tjejen med trikåerna och tuttarna och visade henne en benpressövning hon alldeles uppenbart redan behärskade. Jag blev lätt illa till mods och letade nervöst, osäkert, efter någon maskin där ryggmuskulaturen var rödmarkerad på den lilla informationslappen. När jag väl fann en satt en slank kvinna, som nyss varit på bröstmuskelmaskinen bredvid min, på den ena. Jag tvekade länge innan jag satte mig, ville inte vara en av alla förföljande äckelkillar på gymmet man ständigt hör talas om, men satte mig ändå till slut. Denna gång nitton kilo inställt, vad vet jag, jag provar mig fram, jag körde tre gånger tolv repetitioner, jag har hört någonstans att det är bra. Jag blev återigen väldigt utmattad och kände hur det värkte i kroppen.

Jag fortsatte vid ytterligare ett par stationer och led lika mycket vid varje, rent fysiskt, men blev mer och mer obrydd mentalt om de andra och om min eventuella fulhet och töntighet. Jag blev mindre och mindre benägen att tillfredsställa dem, mer och mer fokuserad på att rädda min kropp undan den stillasittande frilansdöden, och det kändes bra. Mindre än fyrtio minuter höll jag på, men det var en bra början, det blir fler gånger, snart snart, jag måste jobba mig in i detta, jag måste rädda min kropp, även om det innebär att jag tvingas genomgå en identitetskris. Jag är ju ingen gymkille. Kanske behöver jag inte bli det heller, kanske räcker det med att jag är där ibland.

for the record

Dagen till ära.

Israel kan väl fira med att sluta ockupera Palestina. Det vore värt en rejäl, kaloristinn, tårtbit på sextioårsdagen.

Om man skulle ta och odla mustasch igen ändå?

Lätta svårigheter

Omedelbart efter att EM-truppen presenterats skyndade vi till Teater 3. Vi hann precis i tid för att hämta ut biljetterna och jag var lätt andfådd när jag slog mig ner på en av bänkarna inne på teatern. Sedan satte ÖFA-kollektivet igång sin enåenhalvtimmeslånga föreställning/vårkonsert. Den var förbannat bra, och precis som jag skrev i min krönika lyckas de när de "tar den avstannade tanken vidare och utvecklar den." Ämnesvalen är till synes vardagliga, eller åtminstone redan diskuterade och dissikerade, men ÖFA tar fram dem igen och vänder och vrider på dem ur ett medvetet och genomtänkt men väldigt vardagligt perspektiv. Där ligger storheten. Det är en konkret feminism som talar framför allt till alla oss som inte redan läst alla böcker och tagit alla universitetspoäng. Det är en kommunikativ och rolig föreställning som peppar och lyfter. Det ser så enkelt ut men är så svårt. Jag föreställer mig att en stor del av arbetet med föreställningen handlar om att skala av och reducera. Gå och se den. Det är billigt, det är roligt och det är underfundigt. Dessutom är det progressivt.

Henke i Em-truppen!

Lundell

Igår, när jag och min flickvän var på väg hem till mig med hämtpasta från Feca (som smakade väldigt bra) mötte vi Ulf Lundell. Hjärtat skuttade till och slog dubbla slag, det var en verklig kändis, inte någon av alla de här vanliga kändisarna man springer på för jämnan - inget ont om Amanda Jenssen och David Bexelius alltså - med det var onekligen en annan grej. Och eftersom det var så mycket mer spännande förstod vi också omedelbart hur jobbigt det måste vara, varenda människa han passerar liksom ooooar inombords, går i taket nästan, han måste känna sig så utstirrad. För jag kunde inte inte glo.

Schulman-psykos

OJ! Fick just en lätt psykos och läste "The Schulman Message System" med samma intensitet och engagemang som om det vore en roman. Det är det inte. Det är inte ens underhållande. Det är bara sms liksom. Varken mer eller mindre. Men jag läste och läste och läste och läste. Jag vet inte hur det här gick till. Jag trodde själv att jag satt och arbetade.

My darling me!

Helgen som sådan har väl varit bra, tycker jag, även om det börjar se rätt sorgligt ut på mitt konto vid det här laget. Annars fint i fredags på Holidays smygpremiär. Joel Alme hade releasefest på samma tillställning och jag måste säga att jag inte riktigt förstår de lyriska hyllningarna till den gossen. Precis innan Alme började spela sina låtar sa TTA-Eric till honom, från DJ-båset, att han skulle "se till att göra ett intryck nu". Och så satte han igång, utan att göra något större intryck, tyvärr. Låtarna är fina och melodiösa men tämligen banala och pub-trubaduriga. Det enda minnesvärda var när han hyschade publiken, som gud förbjude pratade med varandra, och lät meddela att han skulle spöa dem som inte höll käften. Publiken fortsatte dock prata utan repressalier från Alme.

På lördagskvällen spelade vi, som så ofta, skivor på Snotty och det var helt trevligt. Mycket folk och fina mixar, fina låtar, fina människor. Ibland gör vi riktigt bra ifrån oss. Sedan gick jag hem.

Söndagen var lugn, jag var trött, åkte till Råsunda och fick se Malmö FF åka på en 2-0-förlust i hyfsat jämn och kul match som ändå saknade de riktigt stora stunderna. Bäst på plan var den där förbannade Dulee Johnson, helt överlägset bäst, och jag hoppas att AIK säljer honom illa kvickt så att truppens svagheter blottas som sig bör. Jag satt på långsidan, på Östra Läktaren, bland småungar och gubbar och unga tjejer och kuken-killar och suckade tungt när de senare skrek rasistiska grejer mot linjedomaren och Malmö FFs Edward Ofere (som uppmanades att "klättra upp i trädet och äta banan" av de STOLTA gnagarfansen). Charmigt? Också AIKs Khari Stephenson var en "jävla neger" tills han gjorde mål och hyllades av samma snubbar.

Efter matchen mötte jag upp min älskade på en uteservering där hon satt med två vänner, vi blev kvar en stund, pratade, åt grekisk fast food och gick hem. Tittade på två avsnitt av The Riches (så jävla bra just nu!) för att sedan sakta somna in i skrapans stekheta sovrumsvärme.

Idag försöker jag ta tag i saker, jobba på och slita i, fixa och dona, och ramlar över några grejer jag gillar på vägen:

Via BisonBlog hittar jag Bloggvärde där man får sin blogg värderad i pengar på ovetenskaplig grund. Det Ljuva Livet är värd 560 851 kr, vilket inte är fy skam.

Och så ser jag det här, där Virtanen sjunger Håkan Hellström, för Håkan Hellström, och gör det så nervöst och vackert och uppriktigt och fyllt av rädsla att jag blir riktigt rörd, på allvar tagen, och för mig har Håkan aldrig låtit bättre än genom den väldige Virtanen, ackompanjerad av Fredrik Wikingsson:

Happy That

Google Translate är rätt kul, även om det inte alltid blir rätt. Här ett utdrag ur senaste blogginlägget översatt till engelska:

"Moreover. Ilskan against the angry, critical, stupid, stendumma, know it all-readers are born out of acidity of the same source that Lagerbäck and AIKs and Bengt Madsen anger against the critical bloodthirsty hard damned journalists. But that miss Jennifer.

But it is good that she writes about it, that is for real, because it is an interesting discussion in which we would all feel better, both I, Laul and Wegerup of a little more reasoning attitude. Happy that."

Kritik ska vara konstruktiv eller passionerad eller okunnig.

Jennifer Wegerups krönika om sportjournalister och läsare och lösnummer och kvällstidningsmentalitet är å den ena sidan väldigt rolig och välfunnen i sin ironiska ton, Wegerup är överhuvudtaget rätt skarp nuförtiden. Samtidigt blir det lite fånigt.

Som att det skulle vara något konstigt med att den som är kritisk kanske själv skulle vilja jobba för Sportbladet. Varför skulle det vara det? Jag är kritisk mot båda kvällstidningarna, samtliga morgontidningar, varenda jävla gratistidning som ligger i drivor över staden, den svenska populärkulturpressen som helhet och en hel del andra tryckta eller digitala medier också. Ändå läser jag dem, ändå intresserar jag mig och ändå arbetar jag för till exempel Punkt SE. Jag skulle till och med gärna skriva krönikor för Sportbladet. Rättare: Jag skulle tycka att det var jätteroligt, trots att jag så ofta ilsknar till på det de gör och hur de tycks tänka. Det finns ingen motsättning där. Vill Wegerup bara att folk som helt omfamnar Aftonbladets samtliga beslut, publiceringar och texter ska få jobba där? Det vore ju stimulerande.

Argumentet att hon som erfaren journalist med många års studier och studielån inte skulle kunna falla in i lösnummerjakten håller inte heller. Man blir alltid en del av den kultur man verkar i. På gott och ont. Aftonbladet, och Sportbladet, är kommersiella ut i fingerspetsarna och agerar på en alltmer hotad marknad där antalet sålda tidningar tycks minska vad de än skriver. Att hon skulle kunna verka och skriva helt utan att påverkas av den miljö hon befinner sig i är faktiskt rent trams.

Dessutom. Ilskan mot de arga, kritiska, idiotiska, stendumma, know it all-läsarna är sprungen ur samma sura källa som Lagerbäcks och AIKs och Bengt Madsens ilska mot de kritiska blodtörstiga jobbiga jävla journalisterna. Men det missar Jennifer.

Men det är bra att hon skriver om det, alltså på riktigt, för det är en intressant diskussion där vi alla skulle må bättre, både jag, Laul och Wegerup av en lite mer resonerande hållning. Gott så.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 9/5

Det bor en ständigt expanderande längtan i mitt bröst. Den har funnits där länge. För länge. Ikväll får jag äntligen utlopp för den. Det handlar naturligtvis om återkomsten av förra sommarens allra hjärtligaste klubb, med snällismen och hipsterismen i perfekt symbios, Holiday. Ikväll har de smygpremiär på Teater Scenario tillsammans Sincerely Yours och jag är alldeles upprymd.
Att skriva om Holiday innebär ett visst mått av jävighet, nästan vem som än gör det, för jag tror att vi blev vänner allihop som gick dit. I alla fall var det så det kändes. Sommaren 2007 minns jag att jag spelade skivor, trängdes under presenningarna när regnet öste ner och nära nog knockades av en förflugen flaska öl från baren, på just Holiday. Allt var Holiday.
I år växer trion som bakom kalasen till kvartett och inleder mode- och konstsamarbete med PUB.03. Dessutom lovar de flott besök från New York och att The Tough Alliance ska göra en spelning under sommaren. Det är bäddat för ännu en kärleksfull och romantisk Holiday-sommar. Klubbmagi, skulle jag skrivit om det fortfarande var nittiotal. Jajamensan fattas bara: Klubbmagi!
I en annan del av världen, på Teater 3 närmare bestämt, blir det nästan lika roligt nästa vecka. Feministiska, skarpa och superroliga kollektivet ÖFA ger vårkonserter dagarna i ända och ställer förhoppningsvis en eller annan unken värdering på ända i samma veva. Precis som Holiday har de mycket att leva upp till, de följer upp succéföreställningen ”Var god tag plats” och åtminstone jag har skyhöga förväntningar. ÖFAs kanske främsta kvalité är att de uppenbarar det redan uppenbara på ett utomordentligt sätt. De tar den avstannade tanken vidare och utvecklar den. Det är en konst så svår som någon.

Strunta i derbyt. Det är på Imperiet det händer!

STILL ONSDAG 7:E MAJ:
MIRIAM PEMBERTON

En av Stockholms allra bästa och mest mångsidiga DJs gästar STILL i denna vår fjärde upplaga. Det är med lycka och stolthet vi tar emot Miriam Pemberton vid Imperiets skivspelare, det är med hopp om välgång och evigt liv vi ställer oss bredvid med våra fladdriga öron och nattsvarta cd-case. Det är med lust och fägring stor vi gör den sjunde maj till årets första riktiga sommarkväll. Sebastian är där. Eric är där. Miriam är där. Du är där.

Still prånglar ut sitt budskap med ekivoka höftrullningar och trötta ögon. Inga tjuvknep. Still viker inte en tum. Still står still.

Still, IMPERIET, Götgatan 78, 21-01, Gratis.

Förresten hittade jag den här kontaktannonsen för ett tag sedan. Den sitter nu på mitt kylskåp. Den är, tja, intressant.

Älskade ni 9A

Det pulserade i hela ansiktet när jag såg Klass 9A ikväll. Så fint, så emotionellt och så gulligt. Utan att för den delen någonsin kladda eller gränsa till överdådigt osmakligt. Bara fint.

Det finns förstås också en annan delsanning. Den att det är få lärare som klarar av att ordna sitt liv på ett sådant sätt att de kan hämta elever i hemmet, privat besöka föräldrar till elever på kvällstid, hinner med långa resonerande samtal om vikten av att komma till lektion och som överhuvudtaget orkar hålla uppe den nivå dessa lärare klarar under en begränsad tid. Det är inte alltid så lätt.

När jag jobbade på högstadiet var jag oftast en väldigt engagerad och bra och stöttande elevassistent, jag vet att jag gjorde bra ifrån mig. Men dagarna då jag inte orkade, inte förmådde, bara blev stressad och irriterad, var också väldigt många. Jag var ändå grym på det jag gjorde. Mycket för att jag inte var ansatt med för mycket ansvar, för många uppdrag, utan faktiskt hade åtskilliga timmar att spendera på att ta tag i de händelser som dök upp, när de dök upp.

Dagens Arena skriver, med utgångspunkt i SVTs Klass 9A, om det dåliga i Jan Björklunds, och alliansens, skolpolitik. Det finns många kloka saker där.

Min favorit blev svenskläraren Gunilla. Jag är säker på att hon är fantastisk.

Gud vad jobbigt det var att lägga upp tio år gammal text! Shit. Jag tog dessutom en av de allra minst jobbiga. BRRR. Jag skulle så gärna vilja radera alla det där gamla texterna men jag kan inte riktigt. Jag tänker att de är bra att ha. Någon gång.

Tisdagsblues

Mer än lovligt ont i ryggen men åtminstone feberfri. Så lyder diagnosen för dagen. Alltid är det något skit. Alltid ska man gnälla över, eller fel, alltid ska jag gnälla över något. Det är ingen favoritsysselsättning som sådan, det är inte ens koketteri, det är bara det att jag hela tiden upplever det som att det som gnager på mig är värt att nämna och prata om. Att folk har skyldighet att veta nästan. Så att de tar hänsyn. Typ.

Jag håller på att skriva klart en krönika och längtar efter Klass 9A, sista avsnittet tror jag. Krönikan ska vara entusiastisk. Glad. Nästan lyrisk. För det är alla de känslorna jag känner inför mitt ämnesval. Ändå är det svårt att uttrycka. Svårt att sätta ord utförligare än "Hurra" typ. Och det räcker ju inte så långt. Att gnälla och vara syrlig är betydligt enklare, lättare att göra omfångsrikt. Jag pratade med manusförfattaren och regissören Kjell Sundstedt (ej att förväxla med Kjell Sundvall) en gång och han pratade om vikten av att skriva ur sig det lyriska från sin ungdom när man är där. Jag var alltså ungefär 18 eller 19 då, alltså ung, och lyssnade noga. Jag tänkte lyda honom. Använda det glada i mina tonår i mina texter. Men det bidde inget. Istället mer cyniskt då än någonsin, mer iskallt och hatiskt, mer distansierat och på håll. Jag har kvar en del av texterna jag skrev då. Det är mestadels ingen vacker läsning och jag kan bli alldeles beklämd när jag läser 18-åringars texter som inte är så överlastade och pretentiösa som mina var, som andas luft och lätthet, som är skarpa i tanken. Jag fyllde på med mörker och svärta och smärta tills där inget längre fanns att se. Det var inte bra. Det var inte alls bra. Sånt här skrev jag för tio år sedan:

"Omkring bland vackra, färglada
intellektuella byggklossar
får inte röra bara fundera
hur det byggs ihop.
Lämnar ert legoland."

Haha. PINSAMT JU! Jag rodnar bakom mitt tangentbord. Usch. Nu ska jag skriva klart min krönika.

Jag kan känna hur jag tunnas ur, känner mig alltmer utspädd, rinnig. Som att förvandlas från kryddig bernaise till vattnig skysås. Jag kan känna hur jag tappar meningen, mitt ord och min papperslapp liksom, hur jag marginaliserar mig själv sekund för sekund, hur jag blir irrelevant. Jag ber mig själv om förlåtelse för det.

...och Stefan Thungren och Pelle Forsheds briljanta Stockholmsnatt tycks utspela sig på Snotty nu senast...

Strålande, Robyn

TEDDY! TEDDY! TEDDY!

Att Teddy Lucic eventuellt skulle tacka ja om han blev ombedd att spela EM är något som måste kommenteras. Strunta i Henke-övertalning, Rajalakso-kampanjer och Behrang Safari-propaganda. Här har vi vår just nu allra bästa mittback att kampanja för. Kvällstidningar - Sätt igång! KRÄV Teddy i EM. Det gör jag.

Det här är det stora stora blogguppropet för en bättre backlinje. Kom igen nu, media, nu kör vi. Kom igen nu läsare, nu tar vi makten, nu förändrar vi världen, nu tar vi in Teddy i truppen!

Kamp

Jag var i Göteborg för ett par veckor sedan, bara över dagen, och när jag skulle åka hem såg jag Marcus Birro på tågstationen. Han stod ensam och väntade. Det gjorde jag också. Jag sa ingenting till honom men jag önskar ändå att jag hade talat om vad jag tycker. Att jag tycker att han har fel ibland, att jag tycker att han slarvigt buntar samman folk då och då i sina resonemang, att jag tycker han har en ibland väl defensiv hållning mot feminism, att han ibland trampar helt snett så som jag ser det. Men att jag, vad viktigare är, är otroligt imponerad och glad över att han hela tiden fortsätter kämpa, enträget, oupphörligt, för att belysa problem och sparka på maktapparaten när den slutat arbeta. Att jag tror att hans envishet gör verklig och genuin skillnad i längden, i samhället, och att jag inspireras av hans idoga arbete.

Något sådant borde jag ha sagt. Men det gjorde jag inte. Ändå fortsätter han, hela tiden, med tal, debattartiklar, skrivelser, ilska, glädje och uppror och det är väldigt skönt att han orkar.

Det är fredag, jag ska duscha, jag ska fika med en gammal bekant, jag ska leta efter en ny t-shirt, alternativt skjorta, jag ska soundchecka, jag ska äta middag, jag ska spela med John's Candy på Sweet Sixteen-festen, det är fredag, ingen krönika idag, Punkt SE ger inte ut någon tidning denna klämdag, jag ska duscha, alldeles nu ska jag duscha, jag ska inte tvätta håret, det blir så storblommigt av schampo.

philosopher's stone

På valborgs- mässoafton super jag inte , på första maj demonstrerar jag inte. Är det beviset på att man blivit vuxen? Är det beviset på att man blivit apatisk? Är det beviset på både och? Eller är det precis samma sak?

Torsdag 1:a maj

Tidigare idag:
Vaknade till, klev upp ur sängen, satte igång kaffebryggaren, bytte soppåse, satte igång datorn, tog bryggkaffet, satte mig vid datorn, läste e-post, loggade in på facebook, läste Aftonbladet, läste om Liverpools förlust mot Chelsea, läste bloggkommentarer på Det Ljuva Livet, kollade på det här klippet, öppnade fönstret, stannade till och tänkte efter en kort stund, försökte vinna mark, ta makten, fyllde upp kaffemuggen igen, drack vatten, spottade i handfatet, nös högljutt flera gånger.