SVT PROUDLY PRESENTS ENGLA, THE FUNERAL.

Och varför, av vilken anledning, ska SVT av alla kanaler sända Englas begravning i TV? Det känns grisigt och smutsigt och jag har svårt att förstå det.

Jag försöker förstå varför Englas mamma tycker att det är en god idé. Jag har svårt att förstå. Men jag gissar någonstans att det är lättare för henne att bearbeta sorgen om den får bli ett nationellt trauma istället för ett personligt, istället för en privat tragedi. Jag gissar att det blir ett sätt att närma sig sorgen med miljoner trygga armar som stöttar när knäna viker sig. Jag vet såklart inte. Hur skulle jag kunna göra det?

Det är också väsentligt att ställa sig själv mot väggen och fundera på vad det är som skrämmer mig så med en SVT-producerad begravning, varför det är så fel, annat än att det känns amerikaniserat och kommersiellt. Jag kanske har fel, det kanske är ett nationellt trauma, kanske finns ett reellt behov av kollektiv bearbetning? Jag vet såklart inte. Hur skulle jag kunna göra det?

Ändå är jag EMOT det. Jag tycker att det är OVÄRDIGT. Jag tycker att det är OBEHAGLIGT. Jag tycker någonstans att vi - detta arma svenska folk - exploaterar tragedin och mordet genom att göra det till projiceringsyta för våra egna rädslor, för vår egen skräck och oro. Men på behörigt avstånd, kanske med kommentarer av Arne Weise och Ingela Agardh, med varma SVT-färger som skydd. Jag vet inte, jag ska inte drista mig till glasklara slutsatser och benhårda ställningstaganden men jag känner en viss avsmak inför det här. Jag känner inte minst att det gör Engla till en fiktionens figur, en mediaföljetong, en Stieg Larsson-karaktär, om ni förstår hur jag menar?

Men det finns inget rakt och enkelt svar, vare sig på varför man ska sända den eller varför man ska ge katten i att göra det.

Saknaden

Jag är naturligtvis jävligt jävig i och med att jag är vän med Hermann Dill men SportExpressen är oerhört mycket fattigare sedan han slutade. Att läsa kommenterande krönikör av Robert Börjesson och framför allt Mathias Luhr är väldigt tråkigt. Ingen av dem skriver på ett sånt sätt att det fungerar i krönikeform. Man kan tycka att de hellre skulle strunta i krönikor än låta Luhr skriva dem. Han är en nyhets- och notisreporter, vilket är nog så värdefullt, men aldrig, aldrig är han en reflekterande krönikör. Aldrig fungerar han i det sammanhanget.

Mats Olsson är, alla sina fotbollsanalytiska brister till trots, outstandning på SportExpressen. Mest av allt för att språket är levande och rörligt, för att man inte alltid vet vad man får, för att Mats också på en dålig dag gör ett habilt arbete som genererar texter med flyt och rytm, med känslor och tankar.

Hermann fångade fotbollsmatcherna han skrev om på ett utmärkt sätt och snappade upp detaljerna som präglade scenariot. Det har de inte längre någon som gör och det saknas.

Förresten kanske det inte alls är så jävla allmänmänskligt att alltid känna skuld och skam och tvivel på sin egen godhet som jag trodde i ett tidigare inlägg. Det är inte bara jag, det vet jag mycket väl, men det kanske inte är så enkelt att alla människor överallt springer runt och tar mentalt ansvar för sin potentiella skuld dagarna i ända.

Rachel Ray känner nog aldrig skuld, till exempel. Och flera med henne.

Det kan också vara så att det är en läggning vi har, alla vi koketta och självupptagna människor, inklusive Rachel Ray. Jag vet helt enkelt inte.

Yes!

Onsdagen bjuder på Chelsea mot Liverpool i Champions League-semifinal och det blir så spännande och läskigt och nervöst att jag inte vågar sätta ord på det. Istället bjuder jag på det här klippet, från Liverpools 4-2-vinst mot Arsenal. Det är inte mycket fotboll, utan fokus på Phil Thompson (till höger). Han har spelat i Liverpool i många år och dessutom tränat Liverpool. Här lyckas han aningen sämre än Glenn Hysén, Pontus Kåmark och Billy Ohlsson med att dölja var sympatierna ligger. Väldigt roligt, väldigt fint.

Kika.

Att veta hur det känns

...och när jag läser Marit Bergman-intervjun i Novell får jag veta att hon skriver en låt som handlar om hur det måste varit för bögar att komma till Manhattan på sjuttiotalet. Det får mig att tänka på trovärdighetsproblemet Asta Kask har i sin "Välkommen hem" som berättar om hur jobbigt livet var för Vietnam-veteranerna när de kom hem till sitt USA. Känns lite som samma grej. Stora tröjan på, liksom.
Å andra sidan gillar jag Asta Kask, "Välkommen hem" och Marit Bergman. Så vem vet, låten kanske blir toppen.

Var tog du vägen? Varför blev du inte så stor som jag trodde?

En unik inblick i ett romanprojekt som är på väg åt helvete.

Vad som händer med resten vet jag inte men det här gillar jag i alla fall:

Kookaburra bor i ett gummiträd gummiträdet vajar han vajar med sjung kookaburra sjung kookaburra sjung kookaburra gummiträdets kung. I brännhet aidscancersol bortom smog och spam och chansen att gaina tre inches eller få pengar från en bankir i Uganda som snabbt måste få ut åtskilliga miljoner ur landet företrädesvis med min hjälp. I brännhet aidscancersol vajar jag med gummiträdets alla rörelser och infall. Jag står på en uteservering, ensam och med ett pepsodentleende, eller stomatolleende, minns inte vilken sort (colgate?), och huden kokar och bubblar av värmen från hivkräftasolen i himmelen, högt över alla andra rätt in i fejset på mig. Kookaburra sjung.

...

Någon har försökt skrubba än mer på den lilla permanent marker-kuken på whiteboard-tavlan och även om den naggats lite i kanten är den ännu obesegrad och alldeles tydlig på sin plats. Den lyser och strålar där den kontrasterar mot det blanka vita och vill man undvika att fästa blicken på den måste man vända ryggen till. Efter musiklektionen åker musikläraren Stig iväg i sin silverfärgade bil och kommer inte tillbaka på en vecka. Det rör mig inte något särskilt men jag är alltid glad när det är dags att sjunga igen.

skriv fula fluga skriv

Idag har jag ju inlämning, kookaburra ska sjunga och allt det där, världen går under och det ena med det andra. Det hade jag inte riktigt koll på och det är tyvärr inte första gången det senaste året som jag inte riktigt haft koll på det där. Jag missar allt det väsentliga och deltar bara för deltagandets skull. Det är en skuld och en skam att bära med sig.

Mer om Lars Norén, om intervjun, om resonemang kring författare och skapande personer överhuvudtaget. Resonemang som vanligen gör sig påminda:
- Du tycks tvivla på dig själv. Är det så?
- Ibland känns det som att det finns två sidor av dig. Är det så?
- Känner du skuld? Ibland känns det så när man läser dig.
- Jag kan få för mig att du inte upplever dig själv som en alltigenom god människa. Hur kommer det sig?
- Finns det sidor av dig som aldrig kommer fram i det du skriver? Hur kan det vara möjligt?

Jag tycker det är skitdåliga frågor och tankar och resonemang eftersom alla de här känslorna är så oerhört gemena och allmänmänskliga. Vem känner inte skuld? Vem tvivlar inte på sig själv? Vem är inte mångfacetterad? Vem döljer inte delar av sig själv? Vem skäms inte? Vem har inte två sidor? Vem bluffar inte? Vem väntar inte på den dagen då de avslöjas?

Alla känner ungefär likadant, men på olika sätt, och alla är oerhört osäkra, men det gäller olika saker. Och det är inte fel att prata om det med författaren. Felet är tonen, som får det att framstå som att författaren, eller vad det nu är - rockstjärnan gubevars - känner något annat än vi andra, något underligt och lite upphöjt. Det är trams.

börsdej boj dajaris

Oj, oj, ohoj. Vi börjar i fredags, då ett helnervöst John's Candy spelade live hos Lantz i P4. Det klarade vi bra, tycker jag, även om jag hört från vänner som inte gillade låten så mycket. Sedan uteservering och lite rosévin i hemmiljö, följt av en taxi till Novell-festen i det där skyddsrummet vid Söder Mälarstrand. Roligt där, i allra högsta grad, även om en säkring pajade vid två tillfällen och dödade musiken någon kvart. Plockade med en tidning hem, och den är bra, mycket fanzine-känsla på gott och ont, men mest gott. Texterna är engagerat intresserade och ödmjuka, ingenting är svårare än det behöver vara. I slutet flera fina krönikor om musik ur olika perspektiv, med olika tankegångar. Jag gillar överlag. Ska man gnälla på något är det kanske bilderna, vars idé känns fanzine på det lite mindre spännande sättet, liksom gymnasiala i sitt språk.

Lördag inleddes i solsken kring Nytorget med en rejäl portion bulgur och kalkon från Sju Knop. En utomordentligt bra öppning på en fortsatt trevlig dag. Sedan höll jag koll på fotbollen för dagen, Ljungberg skadad, Chippen i storform och Sebastian Larsson skruvar in en frispark mot mitt Liverpool, som ändå får 2-2 trots att de ställde upp med b-lag.

På kvällen spelade jag, Sebastian och Hermann skivor på Snotty. Ett slags tidigt födelsedagsfirande för mig, i vänners sällskap, härliga vänner på härliga Snotty. Vi gick hem till mig ett stort gäng, efterfest i åtskilliga timmar, jag gick för att vila en kort stund och klev aldrig upp igen, så de andra fick underhålla sig själva med youtube-klipp och diskussioner i resten av lyan.

Söndagen var stillsam. The Riches var roligt, Gefle - AIK var den sämsta fotbollsmatch jag sett på länge, resten var behagligt. Jobbade lite också, faktiskt.

Idag fyller jag år och tänker på Lars Noréns bok som alla tycker något om utan att ha läst den. Jag tycker att intervjun med honom, i Babel, var lite trist. Det pratas som vanligt om "sanning" och "VEM ÄR DU LARS?" istället för att pratas om boken. I intervjuer om böcker går det så ofta ut på att journalisten läst en passage som journalisten sedan ber författaren att berätta om. Vilket alltså resulterar i ett svar som ger en snuttifierad och reducerad och sämre bild av vad författaren redan berättat i sin bok. Trist är det.

Idag fyller jag år och jag har åldersångest för jag tycker inte om att närma mig trettio, jag tycke inte att 28 är någon ålder att glädjas åt, jag tycker inte att det är avkopplande att vara lite äldre än förr, jag tycker att det är jobbigt och tråkigt och jag skulle gärna fylla 23 idag istället.

Kram på er.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 25/4

Man ska inte tro att man är något. Man ska inte tro att ens eget sociala liv är något speciellt. Och det gör man inte. Eller i alla fall inte jag, inte när det kommer till mina val i Stockholms nattliv. Åtminstone ter det sig så när någon som inte bor i Stockholm hälsar på. Favoritrestaurangerna framstår plötsligt som tråkiga och skabbiga, stammisbarerna som hopplöst daterade och älsklingsklubbarna som ängsliga och löjliga. Jag börjar flacka med den annars så målmedvetna blicken och hör mig själv föreslå val jag inte själv skulle ha gjort. Jag förvandlas till en turistguide som rapar upp Gondolen för middagsmat, Inferno för barhäng och Sturecompagniet för klubbkväll trots att jag nästan aldrig annars går dit. Mina egna vanor duger liksom inte längre.
Inte ska väl jag förhäva mig och ta med folk till gamla vanliga Nada, rekommendera kyckling i röd curry från thaikrogen i kvarteret eller ge sken av att Esque imponerar med sina bokningar. Inte ska väl jag tro att andra kan uppskatta det jag uppskattar. Eller?
Det är såklart en idiotisk jantepräglad inställning jag har och jag vill bli av med den. Naturligtvis vill de som besöker Stockholm se precis allt annat än det som föreslås i fula broschyrer. Det finns ingen anledning att skämmas över de genomhärliga ställen man tagit till sitt hjärta, gjort till sina egna. Tvärtom. Är det något jag fått ut av de tusentals och åter tusentals kronor jag investerat i vad vi slarvigt brukar kalla ”nöjeslivet” är det förmågan till urskillning. Jag vet numera vad som är gott nog och vad som inte alls appellerar. Jag vet bättre.
Å den andra sidan klarar jag trots det inte för mitt liv av att välja mellan Novellfesten och Fight Club ikväll. Båda verkar roligast och bäst.

Eric Rosén sätter en rubrik

Det var en matt Eric Rosén ni såg komma ut ur sitt bostadshus tidigare idag. Det var en hungrig och lite sliten Eric Rosén som gick till McDonald's och åt en QP-meny, en garlic-dip och en cheeseburgare med närmast ätstörd frenesi.

Igår hade jag skoj, på Still, och det kom helhyfsat med folk.

Läste Kjell Häglunds fantastiska text om In Treatment och dess israeliska förlaga Be'tipul alldeles nyss. Det borde rimligen du också göra.

Det är en törstig Eric Rosén som nu ställer sig upp och hämtar en burk Ramlösa från kylskåpet.

Någon gång måste jag också ta tag i det här med min rygg och mina armar och värken jag har i dem på grund av allt stillasittande framför datorn i en stor och fruktansvärt obekväm jävla skitstol. Dessutom borde jag köpa större säng.

Det är en förvirrad Eric Rosén som funderar på vad han ska ha på sig i radio imorgon. Programmet visas ju på teve sen också. Eric Rosén tänker att det vore roligt att klä sig lättklätt och slampigt men han vet inte riktigt vad det skulle innebära.

Om mindre än två timmar går jag ner till Imperiet och möter upp Sebastian, Aleksander och Pelle. Tillsammans utgör vi underhållningen ikväll. Typ. Vi spelar åtminstone skivor, och det är ju underhållande. Utanför fönstret en kyrkklocka som klämtar ivrigt och utanför fönstret också en rejält tilltagen dos solsken. Det är fruktansvärt skönt. Att sluta gå med kroppen helt spänd så snart man är utomhus, att sluta huttra och bita ihop.

Nu ska jag läsa på lite om deklarationen. Let's do this.

Usch

Jag vet att många avskyr när jag skriver om fotboll men hur ska jag kunna låta bli? Hur ska jag kunna låta John Arne Riise nicka in bollen i eget mål på övertid efter en i övrigt extremt väl genomförd match utan att säga något? Hur ska jag kunna gå vidare? Visst, det är en match nästa vecka också, och Liverpool har fortsatt goda chanser att avancera till final, men men men men men, det ser så otroligt mycket mörkare ut än det skulle ha gjort, än det rimligen borde ha gjort.

Med ett övertag över hela planen, lagom morska barska tacklingar och en fantastiskt hög arbetskapacitet - Dirk Kuyt! - visade Liverpool precis hur man ska agera i Champions League mot Chelsea. Att de sedan tappade segern så sorgligt snöpligt med matchens i princip allra sista bollkontakt är inget annat än en tragedi. Ingenting annat.

Tvi vale. Jag håller tummarna, fortfarande håller jag dem, men alltmer krampaktigt, alltmer desperat, för varje sekund som går mig förbi.

12345678910

1. Jag skäms för att jag bloggar för lite och för dåligt nu igen. Jag lovar ofta mig själv att inte gräma mig men tvingas sedan ändå alltid erkänna: Det är viktigt för mig, jag har en vilja att vara bra, relevant, intressant, underhållande och jag blir förbannad på mig själv när inte ens jag tycker mig leva upp till det. Förlåt.

2. Liverpool - Chelsea ikväll. Nu jävlar. Jag är livrädd.

3. Det diskuteras kriminalvård mer än på länge, i Uppdrag Granskning med ett jättebra reportage och i debatt på en fruktansvärt låg och affekterad nivå. Affekt är tillåtet, naturligtvis, inte minst hos brottsoffer, men affekt ska inte ligga till grund för lagstiftning om straffskalor. Aldrig någonsin. Lagstiftning ska skydda från just det. Fattar ni väl?
Hursomhelst är det bra att det pratas om det. Det är på tiden.

4. The Riches, säsong två, börjar bra. Riktigt bra.

5. Solen skiner! SOLEN SKINER!

6. Vårdstrejk är inte så dumt. Jag är naturligtvis för. "Samhällsfarlig" kallas den av kritikerna. Och just att vårdpersonalens strejkande är så samhällsfarligt är ett gott argument till varför de bör avlönas bättre, de är så viktiga, utgör en så livsavgörande yrkeskategori. Fattar ni väl?
Och så säger folk att facket är fucked up. Fuck you!

7. Imorgon är det Still på Imperiet igen, 21 - 01, gratis, med Aleksander Kovacevic (från bland annat HOLIDAY på F12) och Pelle Tamleht (från bland annat The Sunshine) som dj-gäster! Kul blir det. Och på fredag medverkar jag i John's Candy som framför en nyskriven låt hos Lantz i P4. De kallar det melankolifestival och vi får väl se hur väl vi lever upp till det.

8. Jag älskar SVT just nu. Många bra program. Korrespondenterna, Barnmorskorna, Klass 9A, Uppdrag Granskning, Niklas Mat och en hel del annat har skänkt mig glädje på senaste tiden. Tack snälla SVT.

9. Jag ser ut att överleva sommaren också (på bara textrelaterat arbete), krasst ekonomiskt sett. Det känns väldigt bra. Nu gäller det bara att leverera arbetet också.

10. Jag längtar efter allt. Allt.

Primatkärlek

Ser en hel del på Animal Planet, framför allt Monkey World, tjusas av chimpanserna och blir lugn och nöjd av orangutangerna. Det stillar mitt sinne. Älskade såklart Planet Earth också, även om det är ett par stycken jag inte sett. Men jag skulle vilja hitta fler bra grejer. Varför finns det inga bra naturfilmtorrent-sidor? Eller finns det det? Eller är det några speciella filmer som kan rekommenderas? I need to know.

Annars är det jobb idag. Hela tiden.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 18/4

Det var fint på Happy Nation i lördags. Jag trängde mig fram genom människoklasarna och gick in på toaletten. Det luktade inte ens särskilt illa där inne, en förnimmelse av urin såklart, men Marie Laveaus toaletter är betydligt fräschare än många andra ställen, fräschare än vissa kvarterskrogar gubevars. Vid pissoaren stod fyra män, eller pojkar beroende på vem du frågar. Längst till vänster en jeanskille med typ Peak Performance-skjorta och längst till höger en grabbig grabb i grabbiga kläder. I mitten stod två pojkar i prydlig silhuett och matchande jäntiga bunnyöron. Det är en bild som etsade sig fast och jag önskar att jag hade tagit ett fotografi. Även om folk överlag är obekväma med att bli plåtade när de kissar. Det fina i ögonblicket var att de tycktes tolerera varandra, låta varandra existera utan att ifrågasätta, trots att de så uppenbart uttryckte sig väldigt olika. Trots att de vanligtvis förväntas akta sig för varandra. Det värmde det lilla hjärtat i min lilla kropp.
Senare stod jag på dansgolvet och försökte förlora mig själv. Sådär som man kan göra ibland, om basen är tillräckligt tung och intensiv, om svetten lackar, om glädjen är stor nog. Jag lyckades nästan, men bara nästan, det gör mig både lycklig och lite vemodig. Lycklig för att det var så nära, vemodig för att det händer alltmer sällan.
Jag vet inte om jag blivit mer kräsen, eller om jag bara låter mig lustig vara i allt mindre omfattning. Oavsett vad så har Happy Nation ändå lyckats skapa just vad det förpliktigande namnet lovar. Ett rum, nationen, där folk blandas och interagerar, och ett helt happy sådant dessutom. Det är inte illa pinkat, för att återgå till inledningens kisstema.

John's Candy live

OBAREN, STOCKHOLM. Vilken underbart rolig kväll, vilken härligt fin stämning och så förbannat kul vi hade när vi spelade igår. Det var skoj. Ljudet var bra. Kristin sjöng fantastiskt, trots att hon var krasslig i rösten, David levde om som vanligt på ett fantastiskt sätt, och jag, ja, jag stod där och skuttade lite som jag brukar, så gott jag kan. Det var, som sagt, väldigt roligt.

Du är en derbydumskalle, du också.

Intressant det där. Relationen mellan supportrar, spelare och ledare ser inte så lite ut som relationerna i missbrukarfamiljer. Man möjliggör och ursäktar, inte minst pekar man på andra som också är dumma, som för att göra sin egen skit mindre skitig. Det var alltid någon annan som började. Någon annans ursprungliga ansvar. Det var domarens fel att folk började kasta in saker. Bajen-fansen kastade OCKSÅ in saker. Det pekas flitigt på andra och det är en lojalitet som på många sätt är genuint vacker och fin men på andra sätt är patetisk och korkad. Många supportrar koketterar gärna med sin enögdhet och talar om att "jo för fan visst förstår jag att det är fel men jag är så jääääävla mycket gnagare/bajare/djurgårdare/whatever att jag just nu skiiiiiter i det hö hö hö hö".

Det var ju inget av de mest våldsamma eller livsfarliga derbyn som stoppats, gårdagens. Likförbannat känner jag sympati för Chanko som inte hade lust att slå hörnan - "lite papper" samt tändare, mynt och kanske en eller annan mobiltelefon regnade in. Spelar ingen roll om man nu kan hantera mynten, om man kan det, att slå hörnan och inte veta vad nästa grej som dimper in, i huvudet, är måste kännas rätt obehagligt.

Jag har inget till övers för Olssons totalt dystopiska slutsatser varje gång något händer. Det går inflation i end of the world-resonemanget. Det blir tomma ord av alltihop när han tappar tron på hela mänskligheten ett par gånger om året.

Samtidigt blir jag ännu mer provocerad av Simon Bank. Han gör en klassiker och skriver "Jag vill inte det här. Jag vill inte stå efter en bra fotbollsmatch, ett pulserande, passionerat derby, och diskutera varför människor kastar projektiler mot andra människors huvuden."
Det är såklart en ridderlig inställning. Men den är inte trovärdig. Jag är säker på att han gick igång på alla cylindrar och såg möjligheterna till en stor och viktig och spännande krönika så snart domaren avbröt matchen. Säker på att en nattchef på Sportbladet satt med dräglande käft och utökade rapporteringen från kanske fyra till kanske åtta sidor derby. Det här är pengar. Jag vill inte det här, skriver Simon Bank och vi tror honom inte.

Vi vet alla att det är bra medialt. Det är bra teve dessutom. En läktarskandal gör att man inte går ifrån ens för att ta en cigg eller brygga kaffe eller pissa. Man sitter klistrad och väntar på att helvetet ska braka lös framför ögonen på en en. Simon Bank också.

Och, hej, jag får bloggmaterial, jag ska inte slå mig för bröstet, det vattnas i munnen också på mig.

Kristoffer Björklund, Lolo Chanko, Dulee Johnson och Daniel Tjärnström. De var riktigt bra alla fyra. Vad gäller matchen alltså.

Jag fyller snart 28 men har en jättestor finne intill underläppen och en hel del oavlönat arbete jag ska utföra så jag känner mig ändå relativt ung.

Glömde säga POPSTJÄRNA nedan. För det är ett av mina stora intressen. Att bli och vara popstjärna. Smaka på det. Popstjärna.

Leisure Lördag

På Götgatan idag mötte vi en joggare i svart mössa, en hoodie med punktryck och prassliga byxor. Beslutet att försöka förbättra sin uppenbart usla kondition - han flåsade ordentligt men såg ut att just ha börjat springa - just en lördag mitt på dagen i rejäl trängsel och mitt bland avgaser förvånade mig en del.

I telefon pratade jag med en vän om vad man ska bli när man blir stor. Om eget intresse som förutsättning för att bli riktigt duktig på något och samtidigt vilja hålla på med det i många år, kunna tänka sig att bli yrket. Och avsaknaden av applicerbara intressen. Jag känner mig själv tillräckligt intresserad av en mängd saker för att kunna tänka mig att arbeta med dem länge, även om man aldrig vet hur kul man tycker att fotboll, eller inrikespolitik, eller medialogik, reklam och kommunikation, eller matlagning (det är ett teoretiskt intresse jag har) är om tio år. Jag är ändå glad att jag har en massa saker som lockar, förutom det rena skrivandet.

Jag blir dock fortfarande gärna sveriges bästa författare, trots att allt mindre tid - obefintlig - läggs på det skönlitterära skrivandet. We've all got a mortgage to pay, och så vidare.

I laptopen har jag placerat The Corner - The Wire-skaparen David Simons miniserie för HBO från 2000. Sex delar, en har jag sett, och miljöerna känns igen för den som sett The Wire, samma corners, delvis samma problematik och tematik, i stor utsträckning The Wire-skådisar i större eller mindre roller. Det är efter ett avsnitt en hel del jag inte är så förtjust i. Det dokumentära anslaget som känns så onödigt och krystat, framför allt. Men visst blir det engagerande, visst blir det intressant, och människorna känns ganska verkliga, historierna känns genuina, antagligen för att de är just det i stor utsträckning. Mest av allt handlar det om att försöka ersätta The Wire med The Wire. Eller åtminstone med något besläktat.

Redo Rodeo

Inte för att vara taskig, jag hade inte gjort det bättre själv liksom, men nya numret av Rodeo - där Johan Wirfält lämnar över chefredaktörsskapet till Daniel Björk - kan vara det minst läsvärda de gjort rent textmässigt. Inget lockar. Fina bilder dock. Citat ur tidningens mest centrala text, modesamtalet: "Var Jennifer Connelly det bästa valet för Balenciaga? Såklart inte. Jag hade mycket hellre sett en antastisk modell som Anja Rubik eller Suvi Koponen."
Could I be more bored?

Den "manifestation av ett system där underklassen inte har några annat val än att gå under om de inte räddas av barmhärtiga samariter" som SVT-programmet "Klass 9A" döms ut som i samma tidning framstår som det mest humanistiskt fulländade och djuplodande allmänmänskliga någonsin i relation till modesamtalet.

Jag vet, de riktar inte det där till mig. Men jag läser det. Och en dag som denna tar jag nästan illa upp personligt.

(korrfelen i citaten återfinns också i tidningen, inte bara här)

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 11/4

Kall luft tränger då och då fortfarande in mellan halsduk och jacka och biter och skär i huden. Ruskigt regn, ibland snöblandat, förstör fortfarande en redan rätt ful frisyr. Fingrar och öron ännu röda och vintriga. Så varför går jag runt och småler som om det fanns något i livet att glädjas åt? Är det en lottovinst, eller till och med ett förståndshandikapp? Är det en fasad, ett lamt bortträngningsförsök? Inte alls. Det är på riktigt. Det är bord, stolar, askfat, asfalt, det är årets första uteserveringar. Inga stora schabrak, bara provisoriska antydningar, små försiktiga stapplande steg, men ändå, det är sagolikt. Det är inte långt kvar innan Imperiet och Debaser halar fram hela paketet, tar oss än närmre avgaserna.
Kung Bore är besegrad i allt väsentligt, marginaliserad och isolerad, vi har vunnit för vi har överlevt honom. Uteserveringarna manifesterar segern som små krigsmonument. Mission Accomplished, liksom. Det Svenska Vinterkriget är över.
Det är bara en tidsfråga innan vi firar nya triumfer och bygger nya livliga tempel på smutssoliga Medborgarplatsen och i Spy Bars Humlegård. Bara veckor kvar tills inomhus blir utomhus längsmed Birger Jarlsgatan och cigarrettrökningen äntligen tillåts vara så självklart integrerad i krogbesöket som vi önskar. Det är en frihetsfråga. Vintern är ett flagrant angrepp mot hela vår livsstil och den, vår livsstil, är som bekant inte förhandlingsbar. Men med nyvunnen frihet kommer också ett stort ansvar. Skyldighet gentemot vår, värme och sommar att gå ut på gatorna och fira. Så sätt dig i snålblåsten vid Pet Sounds Bar redan idag, med ett stort glas rosévin i var hand och skatta dig lycklig för att du har möjlighet och rättighet att serveras ute. Gläds, dumsnut, gläds.

Blame is all mine, I guess.

Fan alltså. Onsdagens Still på Imperiet. Både jag och Sebastian spelade bra igår, satte fina mixar och lyckades välja rätt låt gång efter annan och Andrea/Firefox AK inte bara taktmixade och hade sig, hon hade dessutom en arsenal av skitbra låtar jag inte förr hade hört. Allt var således strålande.

En liten detalj var trist dock. Ingen kom. Okej, några kom, men satan i gatan vilken oerhört pinsam publiksiffra vi hade. Sjukt dåligt, jag hade hoppats att vi skulle ha lika mycket eller ännu mer som på premiäraftonen, men näää.

Och det finns ingen annan att skylla på än mig och Sebastian. Jävlaskitfittkuk.

Nästa gång ska det bli bättre uppslutning. Jag lovar.

Ännu en sådan kväll.

Det är något med Liverpool FC och Champions League. Det där tål att upprepas. Det är något med Liverpool FC och Champions League. Dessa satans mördare, in a good way, dessa satans mördare som lyckas vända vad som helst till seger och avancemang så fort någon talar om för Rafael Benitez och hans gossar att det är europacup i görningen.

Steven Gerrards straff, jag var övertygad om att han skulle missa, Fernando Torres superduperbusterkanon i kryllan, jag var övertygad om att han skulle sätta den, Sami Hyppiäs finska nick, jag litar på den där gamle långsamme farbrodern, Ryan Babels frenesi, jag hade aldrig vågat hoppas att den skulle generera två mål.

Herrejävlar.

Arsene Wenger skrev in sig i uppslagsverken under rubriken frustration och oförmåga. Och Gud såg att det var gott. Det kan han gott ha, tycker jag. Hans minspel helt obetalbart i all sin ilska till och från.

Herrejävlar, aldrig knallar man på egen hand, aldrig går man ensam genom regnet, och allt det där.

(Några) serier jag sett som jag tror att alla i hela världen kan vara utan (trots allt)

1. Lost
2. Heroes
3. The 4400
4. House
5. Pushing Daisys (okej, har bara sett två avsnitt, men det är ändå viktigt att avstå)
6. Dirt

(Några) serier jag sett som jag önskar att alla i hela världen hade sett

1. Dexter
2. Peep Show
3. The Wire
4. The Riches
5. Californication
6. In Treatment
7. 30 Rock
8. Twin Peaks
9. Sopranos
10.Nip/Tuck

Avgå INGEN!

Alltså, jag såg Elfsborg - AIK igår tillsammans med Micke. Det värkte i hans AIK-kropp och det förstår jag. Det såg nämligen inget vidare ut. AIK såg ut som ett nytt lag som försökte hitta sina roller, ett nytt lag som inte spelat många matcher ihop, ett nytt lag som inte visste vilket spelsystem de hade. För detta kan man såklart peka med hela handen mot Norling och Novakovic och börja skrika AVGÅ till höger och vänster. Men är det något vi aldrig lär oss av fotbollshistorien så är det att vi aldrig lär oss av fotbollshistorien. Långsiktighet är, förr som nu, den kloka vägen att gå för AIK.

Och så jävla lätt är det inte att komma ner till Borås och passera först Anders Svensson - en utmaning så god som någon - bara för att mötas av fucking Teddy Lucic i försvaret. Den sistnämnde är i mitt tycke fortfarande Sveriges bäste försvarsspelare och med Andreas Augustsson som adept bredvid sig har jag oerhört svårt att se hur AIK eller något annat lag ska kunna skapa särskilt många chanser mot Elfsborg. Lägg till Mathias Florén och Daniel Mobaeck och du har en överjävligt duglig försvarsfyra. Att då, herregud, som gnaget komma ner med bara Miran Burgic, nyss långtidsskadad och nu matchotränad, som naturlig avslutare och tro att det ska explodera i offensivt straffområde är bara dumt. För Obolo och Jagne i all ära. Ingen av dem ser ut som en straffområdesspelare.

Denny Avdic har för övrigt en hållning och en löpstil som gör att han ser ut som en internationell toppspelare. Avslutet - målet - igår signalerade samma lugn och samma udd. Men fortsätter han utvecklas, eller blir han ännu en Lasse Nilsson?

Och Bajen vinner mot Sundsvall med 5-3. Är man MFFare som jag så ser alla poäng mot Sundsvall ut som en bragd. De är ju för helvete omöjliga att slå, di dära Gif. Tror fortfarande inte på Charlie Davies, tror på max fem mål för honom, men annars kanske jag får omvärdera Hammarby. De kanske kan hamna topp fem? Eller nej. Det borde inte gå. Inte med den truppen.

Ikväll är det Arsenal - Liverpool. Då blir jag nervös på riktigt. Tror alltid väldigt mycket på mitt LFC när de har kryss med bortamål att gå på, och gör så också idag, men oron finns ju där, Arsenal går sällan mållösa från matcher och har ett psykologiskt övertag på Liverpool sedan många år tillbaka. Håller tummarna för en stormatch från Mascherano och Alonso, så att Gerrard kan ligga riktigt högt upp och hota med snabba instick till Torres, alternativt att Steven avlossar vad som i folkmun kallas "den stora kanonen". Blir spännande onekligen. För spännande.

fetstil

Klockan är tjugotre och tjugosex och jag ska alldeles strax lägga mig i sängen och så småningom också somna för att sedan vakna upp makalöst utvilad imorgon och kliva upp och arbeta stenhårt från tidig morgon till sen kväll, eller hur det nu blir.

på onsdag händer det här förresten på Imperiet (Götgatan 78):
STILL 9:E APRIL: FIREFOX AK

I denna andra upplaga av Still får residenterna Eric Rosén och Sebastian Lindmark besök vid skivspelarna av popstjärnan och supermänniskan Andrea Kellerman som med sitt Firefox AK tar världen med storm.

Det blir naturligtvis en blandning av koll och kul, av elektronikafest och diskotek, av ny vårvärme och kvarglömd iskyla.

Gratis är det också. Såklart. 21 - 01.

Och nästa vecka, tisdagen den 15:e april närmare bestämt, spelar vi - John's Candy - live på O-baren! Gratis där också, med Lothar som spelar innan vi kliver på. O-baren som också har bättre ljud än typ alla andra i Stockholm. Fina grejer.

Två aproliga händelser alltså. Du måste komma.

vajert

...och förresten. Det ivriga kritiserandet av The Wires femte säsong är i och för sig inte obefogat men det är lite dumt på sina håll. Kritiken kommer nämligen oftast från mediafolk som hakar upp sig på hur media - The Baltimore Sun - porträtteras, invändningen ligger i att det känns långt mindre realistiskt berättat kring redaktionsarbetet och journalisterna än kring till exempel hamnarbetande fackfyllon och pangpangande cornerboys. Själv tänker jag mig att allt är ungefär lika orealistiskt, men att det bara är svårare för mediemänniskorna att se alla flaws i trovärdigheten vad gäller sånt de inte själva känner till.

Bra är ju programmet, som bekant, ändå. Även om femte säsongens McNulty/Freeman-plot är mer än lovligt galen.

Plus att Omar Little är mer än alldeles för mycket jävla righteous i sin moraliska hämnar-superhjälte. Plus att Marlos muskelman Chris är mer än lovligt jävla teve, snarare än trovärdig, i alla säsonger han medverkar. Plus att Marlo själv är en rätt trist karaktär. Skjut fanskapet.

Ikväll ser jag klart skiten, allra sista avsnitten, om jag hinner. Ska sluta skriva om det. Alla andra har redan gjort det, jag vet, jag ber om ursäkt.

jag sjunger som jag vill

Det är ett vaket tillstånd, ingen tvekan, men det är inte särskilt mycket mer. Håret står som en buske från skallen, mysbyxorna hänger längsmed smala ben, fötterna bara, en halvsmutsig t-shirt på överkroppen. Armarna värker lätt och molande, ryggen är svag och krokig. Jag släpper in solen i vardagsrummet men stänger den ute i sovrummet. Jag lyssnar inte på musik, det är tyst, jag slår på teven, låter Dr Phil prata med föräldrar som förlorat sina barn i värmeslag på fotbollsträningen, låter reklamen sorla. Några räkningar väntar på skrivbordet, jag undviker att öppna dem, jag ska boka en tågbiljett, jag har ännu inte kommit mig för, jag ska skriva en text, jag har ännu inte kommit mig för det. Väggarna helvita utan så mycket som ett fotografi, kläder - som jag ännu inte bestämt om de är tvättkorgssmutsiga eller använda en gång till-rena - ligger på fönsterbläcket i en liten hög. Det slår mig nu när jag skriver att jag borde fixa tvättid, att det i allra högsta grad är dags för det. Det slår mig att jag borde gå en långpromenad, inte för att jag vill utan för att jag föreställer mig att det skulle göra mig gott. Jag äter päron och kefir, jag äter havrekuddar med jordgubbsbitar. Jag läser e-post och scrollar aftonbladet, facebook, expressen, google reader. Tangentbordet är slitet och dammigt på ett sätt som tangentbord sällan blir nuförtiden, en förbannad relik nära nog. Jag konsumerar andras text och jag låter mig inte imponeras, suckar över hur dåliga, tråkiga, folk är att läsa ibland, suckar och stönar och vill säga dem ett och annat, ställa till svars. En del av min kropp vill alltid dricka mer kaffe och signalerar ideligen till resten av kroppen att det vore gott med en kopp. Resten av kroppen avböjer koppen med hänvisning till den empiri som berättar att jag börjar må dåligt efter för mycket koffein. Jag avstår alltså. Har diskat några glas och en tallrik, har gårdagens salladsskål kvar att göra rent, bland mycket annat, och tittar du på den orena skålen ser man resterna av en sjuhelvetes vinägrette jag gjorde igår kväll. Lite fetaost och paprika ligger kvar, det vore lämpligt att diska nu, unge herrn, det vore direkt olämpligt att skjuta på det. I kalendern har jag strukit under två uppskrivna telefonnummer som jag msåte ringa idag, det ena har jag redan ringt men det var upptaget, ska strax försöka igen. Eurocredit eurocredit eurocredit, är det sedan jag plankade på tunnelbanan månne? Jag orkar inte öppna, inte riktigt ännu, jag ska bara skriva klart det här först, ska bara. Tre Liverpool-halsdukar hänger över garderobsdörren, mest för att jag inte vet var jag ska göra av dem, vill inte stuva undan dem men inte heller sätta upp dem på väggen men inte heller inte göra något men inte heller smycka väggarna med tre Liverpool-halsdukar. Jag vill inte det. Jag vet inte varför. En del av mig tänker att jag ska diska nu, en annan säger röka cigg under fläkten, en tredje säger ringa samtal, en fjärde säger ansvar ansvar öppna räkning och jag går till bara till en annan och röker den där ciggen under fläkten och suckar och konstaterar något.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 4/4

Vilken vidrig jävel jag håller på att utvecklas till. Jag menar allvar. Jag börjar se mig själv i ett nytt ljus och det är inte särskilt vackert.
Jag bor nämligen, sedan ett par månader tillbaka, på Södermalm. Visst, det är trevligt, det är fint, jag trivs och har det bra. Men det är inte bra för personligheten, för karaktären. Ser jag mig själv utifrån ser det ut som att jag håller på att utvecklas till något slags medelklassbracka. Jag lunchar med vännerna som bor på söder, äter middag på restaurangerna på söder, handlar i någon delikatessbutik på söder, går ut på barerna på söder, gör allt, precis allt, på söder.
Bekvämligheten i att bo här, där jag länge velat bo, är förgörande för mig. Jag blir så oerhört lat och begränsad, så fasansfullt inrutad i den trånga småstad somliga kallar SoFo. Det är knappt jag minns senaste gången jag befann mig norr om Slussen eller söder om Skanstull.
Fattas bara att jag blir en sån där jeepfarsa när jag blir stor - med familjepraktisk bensinslukande miljömördande storbil - och börjar frukta förorten med alla sina faror och kollektivtrafiken med sina alkoholister. Fattas bara att jag börjar ställa till med en scen utanför systembolaget och fräser åt uteliggarna som tigger slantar till en sjutvåa.
Det finns inget mer inskränkt än innerstadsbor som aldrig rör sig mer än tusen meter från hemmet och samtidigt tror sig veta precis hur saker och ting ligger till ”där ute” i resten av Stockholm. Eller för all del i resten av Sverige. Jag vill inte bli en av dem. Men det är ju såhär det börjar. Det är ju såhär man blir sån.
Så vad gör jag alltså åt saken, vad gör jag för att stoppa den negativa utvecklingen? Flyttar? Nej nej. Jag beklagar mig i en krönika, och senare över en öl. På Söder. Patetiskt.

trötthjärna

Ikväll spelar jag skivor på Spy Bar tillsammans med Sebastian. Mellan tolv och fem. Och trött som tusan är jag redan, så jag testade, naivt nog, att lägga mig en timme. Trodde jag skulle kunna somna, få en powerhalvtimme eller så. Dumjävel jag, jag kan aldrig somna sådär, det går bara inte. Så nu kliver jag upp och steker entrecote med bearnaise och pommes frittar istället. Bara sådär. Som om det inte fanns någon morgondag.

Senare blir Arsenal - Liverpool via Viasats fyrtioniokronors-stream. Håller tummarna. Tror på 0 - 0, men det kan lika gärna bli stryk. Fan ta de där jävla Arsenalarna. Gillar dem inte.

Äntligen

Wow. Dagens Nyheter har just nu en artikelserie de kallar Fångarnas Barn. Den drabbar mig hårt. Jag slås omkull lite, du kanske inte tror mig, men det smäller till som ett knytnävsslag i mellangärdet när jag läser det här. Själv gammalt fångbarn, om man så vill kalla det, tycker jag att det är en utmärkt utgångspunkt för en artikelserie, ett initiativ jag applåderar.

Här och här, två texter till.

Följer de upp det här med argumenterande texter om kriminalvård och anhörigbemötande trillar jag nog av stolen av upprymdhet.

TV-tid

Naturligtvis är det helt meningslöst att som sista bloggare i världshistorien försöka skriva något klokt och nytt om The Wire. Så det ska jag inte ens ge mig på. Första avsnittet glodde jag på så sent som den 23:e december, på laptopen i bussen på väg upp till julfirande i Härnösand. Sedan dess har jag tagit mig långsamt framåt och nu nått slutet på säsong fyra. Självklart, what else is new, gillar jag det som fan.

Jag kollar varje kväll, när jag inte sover med min flickvän, på laptopen i sängen innan jag somnar. Ibland ett avsnitt, ofta två, i undantagsfall tre. Och det handlar om timslånga sådana. Så jag somnar sällan före 03:00 längre. Det är opraktiskt. Till råga på allt har jag karaktärerna i huvudet en lång stund efter varje avsnitt, jag trilskas med tankarna på alla jävla felbeslut de tar, jag svär över hopplöshet och dumhet och jag undrar, mest av allt undrar jag, vad som ska hända sedan. Det är en serie som sjunker in, ganska djupt, och jag väntar på manusförfattarnas svar på alla mina frågor. Det är en hyfsat skön rutin, om än dygnsrytmsuppfuckande så det förslår.

Vad gäller TV-serier överhuvudtaget lämnar jag alltid ut mig till de som gjort den och litar på deras beslutsfattande kring karaktärerna, så när någon - min flickvän till exempel - frågar om vad jag vill ska hända härnäst, hur jag vill att det ska gå för den eller den eller den (vare sig det är Dexter eller Paul Weston eller Mr & Mrs Rich eller Jimmy McNulty) så är jag svarslös. Eller, mitt enda svar är att jag vill att det ska utvecklas på ett spännande och intressant sätt. Jag har inga andra önskemål. Även om jag värnar extra om Dexter Morgan och Michael Lee, önskar att de ska få ha det lugnt och skönt och slippa trubbel.

Det var mest det.

April April

Bev just lurad av TT-Hannes att Mats Olsson hade skrivit en uppriven text om hur hemskt det var att Expressen tagit in "okunniga bloggare som EriK Rosén" för att recensera hans bok, och att Mats dessutom hade skrivit att jag sannolikt "aldrig själv rört en fotboll överhuvudtaget". Jag blev snorpepp här och tänkte gå till frontalangrepp mot min gamla idol men kunde för allt i världen inte hitta texten på nätet, och när jag ringde upp TT-Hannes möttes jag av ett "april april". Det lustiga är ju hur förutsägbar jag är som reagerade på exakt det sätt TT-Hannes visste att jag skulle reagera.

Jag är en Jävla Idiot. Men kul var det.

Nöjesguidad till leda

Läser nya Nöjesguiden över en kopp kaffe och slås som vanligt av att svaren på läsarbrev, de här syrliga semiironiska fyndiga icke-svaren, verkligen är en höjdare. Riktigt smarta och helt hilarious.

Eller också är det precis tvärtom.

Numret innehåller också en del annat. Sandra Ensgtröm är min bästa Nöjesguiden-skribent, hundra gånger av hundra, och fortsätter vara det också i det här numret. TV-sidan är som vanligt bäst.

Carl Reinholdzon Belfrage fortsätter sitt angrepp på Rodeo genom att svära sig fri från eget jäv och raljera över Adidas/Rodeo och avsaknaden av Baudrillard-tänk hos Johan Wirfält i en krönika som lämnar mig fullkomligt oberörd, och det är väl ovanligt, jag brukar ändå tycka att det är antingen finurligt ellr raka motsatsen.
Sedan lite modebilder på dasspapperstryck, det är ju alltid lika snyggt!

Med mera. Äsch.
Jag läser bloggar istället.