epilepsihacking

Precis som Daniel Åberg kan jag inte låta bli att tycka att det här är en rätt komisk historia i all sin elakhet. Det är fyndigt, det måste man erkänna.

Alltså, egentligen är det ju inte kul. Men ändå. Förbannat kul är det.

Måndag. 14:30.

Se där, ännu en måndag. Såg AIK kryssa mot Kalmar FF igår och det var väl kul, ingen större underhållning och inga större prestationer att rosa, inte ens några usla att risa. Följde upp med Liverpool - Everton och slogs naturligtvis, som vanligt, av den oerhörda skillnaden i kvalité, men det är det liksom inte lönt att tjata om, det är som herr- och damfotboll, det är olika ligor på olika nivå med olika kvalité, spännande kan det vara hursomhelst. Torres avgjorde hursomhelst och den segern är jag mycket gladare över än en eventuell seger för Malmö FF mot Ifk Göteborg idag. Det har ofta gått i vågor men mer och mer har jag fastnat i att bara bry mig om Liverpool. Det kanske man kan tycka är fånigt, i och med att allsvenskan är svensk och Premier League inte är det. Men å andra sidan har jag sett fler matcher live, på plats, med Liverpool än jag gjort med MFF.

Hoppas fortfarande Champions League-seger. Tror inte på det, men hoppas.

Annars - stora sömnbesvär inatt, gick upp ur sängen och kollade på teve ett par timmar i ren frustration, gick sedan och la mig igen och somnade efter ytterligare ett par timmar. Låg vaken och tog ansvar, du vet, för saker jag inte kunde påverka där och då. Ikväll ska jag spela badminton, och sannolikt åka på pisk igen, som vanligt.

Ibland kan jag fortfarande slås av larger than life-känslan som infann sig i det ögonblick karaktärerna gick över fiktionens gränser och Jake från Melrose Place började dejta Kelly från 90210 Beverly Hills. Det var stort. Riktigt stort. Tv-magi.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 28/3

Det har debatterats femtillstånd nu igen. Och det har pekats på Stureplan. Nu igen, i bland annat Svenska Dagbladet för någon vecka sedan. På sätt och vis är det naturligt, inga andra platser har öppet så länge. Och regleringar i sig har jag inga invändningar mot. Det är en nödvändighet. Jag vill inte ens värna femtillstånd med något större engagemang. Det kanske till och med vore klokt att stänga tidigare?
Problemet ligger i demoniseringen av Stureplan, att det så godtyckligt alltid hänvisas dit när man ska racka ner på nattlivskulturen. Att alla hot alltid undanröjs enklast om man stänger ner hela den korsningen. Alltså, det finns mycket som äcklar mig där omkring. Jag är som så många andra alltför kräsmagad för att oberörd se de kladdiga stekarna svänga sina lurviga till fruktansvärd musik helg efter helg, jag tittar hellre bort. Men att ständigt vända blicken mot Stureplan när man letar problem är att göra sig själv en otjänst. Ungefär som att skylla prostitutionen på Malmskillnadsgatan, eller narkotikahandeln på Sergels Torg. Det är idiotiskt att reducera en diskussion, som egentligen borde handla om överdriven fylla, övergrepp och kriminalitet i allmänhet till en diskussion om en adress.
Problemområde eller ej så har Stureplan blivit den självklara syndabocken så fort någon vill trycka till krog- och klubbvärlden och det är såklart bekvämt. Då kan alla lugnt sitta nöjda och glada och vägra se sig själva, sin egen konsumtion, sin egen plats i en kultur som allt som oftast går ut på att fullast vinner.
Istället för att se att allt hänger ihop och att också mitt och ditt klubbande och drickande, oavsett var det utförs, har beröringspunkter med våldet, smutsen och skiten.

Jag missade matchen igår, men hade roligt ändå när vi hade Still-premiär. Parken spelade kort och fint och förutom älskade låten "Åt helvete med himlen" världspremiärframförde han också "Dagar i arkadien" som jag gillade skarpt. När de spelade skivor fick jag höra ytterligare en låt, också den fantastiskt bra, med stor singelpotential. Det var överhuvudtaget kul att spela igår, att köra mer electronika och 83-disco än på Snotty, mindre av gitarrer och gubbrock. Det är också väldigt roligt att spela på Snotty just för att jag där spelar gubbrocken och grabbrocken och allt det dära.

Lite gnällig var jag också, på vänner som inte kom eller kom för sent, det var mest för att jag var nervös och ville att det skulle vara maximalt antal personer i lokalen hela tiden. Egentligen ska jag ju vara glad att vännerna kommer i så stor utsträckning som de gör. Det ska jag onekligen.

Idag blir det lugnt och fint och även om jag är sugen på att kila förbi Nöjesguidens smygläsning - det var länge sedan jag var på en sån - tror jag att jag avstår. Bättre kanske att lägga tiden på middag och nedladdad teve. Får aldrig nog av In Treatment. Aldrig nog.

Til' then. Cheerio.

Här är ditt liv

De tär ju på en, väderförändringarna, de gör ju det. Och jag blir min vana trogen förkyld, pundar på bisolvon och otrivin för att till slut känna mig helt okej. Börjar arbeta så smått, har kul med det, tackar min lyckliga stjärna för att jag inte är på en arbetsplats där jag räknar ner timmarna tills dagen är slut - som en gång i tiden på posten, på leksaksmuséet, på flera ställen. Istället stressar jag onödigt mycket över en helt rimlig mängd arbete, eller, en ganska avslappnad mängd arbete. Stressen och oron är mitt sätt att känna kontroll, att hela tiden försätta kroppen i spänt beredskapstillstånd är mitt sätt att få saker och ting gjorda. Det frestar säkert på kroppen, långt mer än det borde med den typen av arbetsbörda jag har, men kanske går det jämnt upp ändå: Jag har skapat mig en situation där jag jobbar med roliga saker och har en högst modest arbetstid i jämförelse med många andra, men kompenserar genom att stressa som hade jag väldigt tungt och ansvarsfullt och påfrestande arbete. Förstår du hur jag menar? Sammanfattningsvis mår jag ju ändå väldigt bra, det tål att upprepas för en vacker dag kommer jag titta tillbaka i bloggen och undra hur jag mådde i slutet på mars 2008. Jag mår bra. Jag har det bra. Wow, det är glädjande, hur få förunnat är inte det, ändå? Min ångest, mitt snuttifierade självförakt, min rädsla, min trygghetspanik, allt det där kommer väldigt sporadiskt egentligen, allt det där är undantag från en utgångspunkt som är väldigt trivsam. Det är himla lätt att glömma allt. Det är det verkligen. Ibland blir jag fortfarande arg utan att berätta det för någon, ibland blir jag fortfarande sårad utan att alls låtsas om det, men jag har blivit bättre, jag har blivit klokare, jag har lärt mig att kommunicera, och en del av det där, nu jävlar travar vi uppåt och höjer ögonbrynen, en del av det låg för mig i att kapitulera inför mitt eget karlakarlskomplex, att inse att det som jag trodde var förutsättningar för att vara manlig inte alls var kompatibelt med att vara mänsklig, hujeda mig - jag vet vad du tänker - men det var nyttigt. I alla fall för mig. För jag är så medveten om alla beteenden och ser så ofta mig själv utifrån i så många situationer, jag gör det, och varje gång jag lyckas kliva tillbaka in i mig själv och känna känslan istället för att betrakta den och resonera kring den är en delseger. Och jag gör det oftare.

Jag växer.

Herregud, jag mognar.

Jag mognar och växer, det var det värsta jag hört, men det är sant.
Det betyder inte att jag inte är uppfuckad, och det betyder inte att jag inte borde gå i år av psykoanalys, men det är värt något ändå.

Och fan alltså: Jag har det bra.

Press - Still

ONSDAG 26:E MARS: Still på Imperiet med Parken och Rigas.

Den evigt dynamiska dj-duon Eric Rosén och Sebastian Lindmark tar sig nytt vatten över huvudet och lägger hela näsan i blöt, igen och igen, från och med nu på Imperiet. Nya klubben Still blir förra veckans sista efterfest och denna veckas inledande helgspektakel.

På premiären gästar superbegåvade Parken och Rigas bakom skivspelarna. Parken framför också ett par låtar live och förutom genialiska ”Åt helvete med himlen” väntar vi oss världspremiär på en ny låt.

Varannan onsdag, med start den 26:e mars, är det ny upplaga av Still, med nya gäster, nya låtar och samma vackra lokaler.

Musikaliskt kan Still vara Heaven 17 och Scotch. Still kan vara MGMT eller Womack & Womack. Still kan vara vintage Ratatat och remixad Soviac. Still kan vara en massa saker.

Välkommen.
Stå Still.

21.00 - 01.00
Götgatan 78 (Skrapan)
PARKEN: www.myspace.com/parken12056
RIGAS: www.myspace.com/rigasthemoron

Påsksnuva, påskhits, påskägg.

Glad påsk då. Jag sitter med supersnorig näsa och snyter mig som om det inte fanns någon morgondag, mår egentligen inte särskilt dåligt, det är bara allt jävla snor, och det faktum att jag får svårt att andas, som verkligen stör.

Ikväll spelar jag och Gustav påskhits på Nada. Jag vet inte vad påskhits är, men jag ska försöka reda ut det under kvällens gång.

Annars vet jag inte, jag bryr mig inte, jag försöker bara fokusera på näsrensning och ska strax kliva ner till apoteket och köpa något slags naturläkemedel med dokumenterad placeboeffekt, eller så.

Det blir grejer det.

fittor och flaskor

Det kan onekligen vara intressant där ute ibland, ute i CYBRERRYMDEN som vi en gång kallade den.

Till exempel har Isobel lagt upp en text hon skrev för Bang, om köp och sälj och kön och makt och mer, på sin blogg. Och man behöver inte hålla med om allt eller vara liberal för att tycka att det är intressant och jävligt bra skrivet. Läs den, annars är du lite dum, faktiskt.

Sedan har Marcus Birro skrivit en jättebra text i Aftonbladet - tänk om det är det här Aftonbladet blir efter att Gerdin slutade, det vore magiskt - där han skriver om sin egen alkoholism och pratar med sex andra alkoholister, om, guess what, alkoholism. Bra som satan, författarprosan hos Birro är lätt putsad för kvällstidningsformatet men likväl mer levande än nio av tio stora artiklar i kvällspressen. Läs den också, annars är du som sagt lite dum.

Det är inspirerande när folk skriver bra, jävligt inspirerande är det.

Tapefly bättre.

Alltså, ni vet ju säkert sedan gammalt att jag ogillar Håkan Hellströms musik, jag tjatar ju om det med jämna mellanrum. Men det blir aldrig tydligare än när covern som utgör förstasingel visar sig vara betydligt vackrare i indieoriginal:
Tapefly - Canine Prey
Riktigt charmig. Medan Håkan gör Håkan av alltihop, och därmed tappar mig.

Tjatigt?

Jag vet inte vad det är men det är ju något med Tom Pettys röst som alltid fått mig att känna mig tillfreds med livet.

Män, manlighet och maskulinitet

Idag är det här det vackraste jag kan hitta på Internet. Så fina tillsammans!

Finkan igen.

In other news pratade de i SVTs Rapport för någon vecka sedan om hur mycket färre som återfaller i brottslighet om man använder elektronisk fotboja istället för fängelsestraff, och det pratades om hur oerhört mycket pengar man sparar på att köra fotboja istället för anstalt och cell. Och synergieffekterna är också positiva. Socialbidragsberoendet blir mindre, anhöriga tar mindre skada och och jag är helt övertygad om att det har förebyggande effekter också. Fint att Rapport berättade om det och tog upp det, men diskussionen som följt är ingen diskussion alls. Ingen har tagit upp det. Ingen har skrivit och krävt utökad användning av just fotboja, eller ens angripit det som dumheter. För kriminalvårdsdebatten i Sverige finns inte, den saknas helt. När chefer avgår och fångar och personal protesterar mot villkoren tillsammans skrivs pliktskyldiga artiklar men ingen lyfter frågan, ingen tar tag i det, ingen bryr sig. Det är så oerhört provocerande. Det finns ingen politisk kraft som vill prata om kriminalvård i Sverige. Ingen.

Med oss! Du är med oss!

Gå med i den här facebook-gruppen nu. För det kommer att bli skoj. Kör!

http://www.facebook.com/group.php?gid=9089344787

Även om vi VET att världen och bilden och medierna är manipulerade och fuckade med, även om vi intellektuellt sett förstår att folk inte ser ut som de ser ut att se ut på bild, även om vi inte är så dumma så att vi tror att kändisarna har de där kropparna de har, även om... Ja, ni vet, vi blir ju lurade ändå. Känslomässigt, föreställningsmässigt. Då är det fint med photoshopdisasters, där vi blir påminda om hur fejkad världen är. Det är skönt.

Monday Bonday

* - Titeln på Mats Olssons bok - En pinne i skogen - syftar till att det är lika dumt, lika logiskt ungefär, att dyrka en pinne i skogen som att heja på ett fotbollslag. Jag tycker det är dumt tänkt. Ett fotbollslag att heja på må vara ett substitut för något annat, är kanske blott en projiceringsyta för känslor och drömmar, är kanske bara något att "hålla fast vid", något bestående. Det kanske bara är trams och fantasi. Men det gör det inte mindre viktigt, tvärtom, och inte heller är det korkat och enögt, för säg den människa som inte hittar projiceringsytor, drömmar och fasta punkter i saker som egentligen inte är det.

** - Alla pratar om tidningen Filter just nu. Tydligen måste man gilla eller vara kritisk. Det säger ändå allt om hur efterlängtad den är bland en viss kategori människor, ingen kan låta bli att förhålla sig. Jag då? Jag återkommer kanske när jag läst den. Vi får se.

*** - Måndagar har blivit min favoritdag på många sätt. Det är ju jävligt konstigt, det brukade vara den värsta, men nu gillar jag den skarpt.

**** - Samtidigt är jag trött så in i norden och har kvar en del grejer jag borde gjort klart igår att ta tag i idag. Faen.

***** - Det känns ändå väldigt inspirerande att svenska landslaget ska möta Brasilien snart, även om det är en träningslandsamp, även om den spelas i London, även om det känns lite jippo - som alltid med Nikes Kenturos Brasilianska Landslag. Det ska bli svinkul, helt enkelt, att se hur vi står oss mot dem, hur spelet ter sig, vem som växer med uppgiften och vem som inte gör det.

****** - Jag måste klippa mig också, och om bara något år måste jag verkligen ta ställning till hur jag ska göra med de här gråa hårstråna som poppar upp i allt högre hastighet. Rycka dem funkar inte hur länge som helst. Sen då? Färga håret? Har jag aldrig gjort (även om jag övervägde att blondera mig 1993 eller 1994, killar gjorde sånt då, vi hade page och chinos också, Airwalk-skor och Foundation-jeans). Eller låta det vara, bli gråsprängd, hävda att det ger mig KARAKTÄR, börja kallas silverräven, liksom bli HAN DEN DÄR SNUBBEN SOM BLEV GRÅHÅRIG INNAN 30.

En pinne i skogen

Idag skriver jag om Mats Olssons nya fotbollsbok på Expressen kultur. Är lite besviken över att de stavat mitt namn fel (på webben, dock ej i pappersutgåvan), men mest stolt över att få skriva för dem. Sånt imponerar nämligen på somliga, typ pappa, som ringde - och det händer inte varje dag - alldeles nyss och berättade hur stolt han var och att det värmde hans hjärta. Att göra pappa stolt är fortfarande viktigt, mycket viktigare än ni förstår.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 14/3

Vissa frågor kan man ställa hur många gånger som helst: Vad är meningen med livet? Hur gör man för att sluta åldras? Vad är götgatsbackens problem egentligen? Det sista är kanske knepigast av allt, omöjligt att sätta fingret på. Trots att lilla rara Indigo är en bra bar och att Ljunggrens åtminstone nästan är drägligt är götgatsbacken - denna geografiskt idealiska plats för barer och klubbar - i princip uteslutande befolkad av trista krogar med Irlandskomplex eller halvsjaviga schlagerhäng helt utan försonande drag.
Nu har nya Bauer öppnat i Krönets gamla lokaler och jag var själv där på invigningen. Tyvärr utan att imponeras särskilt mycket. Visst, det är ljust, nytt och ”fräscht” men särskilt snyggt eller smakfullt är det inte. Viljan att gå dit igen infinner sig inte, trots att lokalen som sådan tillhör de mest ändamålsenliga jag sett. Ändå känns det bara marginellt mer spännande än till exempel Högbergs några meter längre ner.
Det är ett mysterium hur en gågata så perfekt belägen i gränslandet mellan Södermalm och City kan göra så litet avtryck hos den målmedvetna klubbpubliken, som annars alltid jagar nya ställen, klubbar och äventyr. Det är ett mysterium, onekligen, att den här asfaltremsan känns mer som en lillasyster till Drottninggatan än som en släkting till Skånegatan.
Visserligen kanske det går väldigt bra för Fenix, O’Learys och de andra. I så fall är problemet mest mitt. Men det gör det knappast mindre angeläget, snarare tvärtom, och jag väntar ivrigt på att ett geni, eller bara någon smakfull kapitalist, fixar tretillstånd och gör min (för den är min!) götgatsbacke livlig på det sätt jag längtar efter. För såhär kan vi ju inte ha det.

värk och frust

Har träningsvärk så det förslår efter gårdagens traditionsenliga badmintonförlust, jag får stryk varje vecka trots att jag fortfarande anser mig vara den skickligaste badmintonspelare jag någonsin träffat. Det är konditionen jag ser som mitt stora problem. Och den psykologiska biten.
Annars är allt gott. Jag pysslar och petar och donar och gör saker för långsamt och gnäller för högt och stannar upp då och då och analyserar vad som göras måste bara för att inse att det som verkligen måste göras är att fortsätta framåt istället för att stanna upp. Jag menar, reflektion är bra, alltid, men vad gäller arbetskapacitet och koncentration handlar det mycket mer om att kliva stora kliv framåt snarare än att fundera på varje litet steg. Det är lathet, kanske, förklätt till funderingar, som gör mig ineffektiv, det är bristande fokus, kanske, förklätt till "många bollar i luften", som gör mig underpresterande och korkad. Det värker i kroppen av träning och det värker i skallen av frustration. Jag vill ha tiodagarsveckor för sju räcker inte långt. Inte om man vill ha extra tid till allt.

Dagens Nyheter snäva definitioner.

De gör en undersökning på Dn.se, antagligen relaterad till det där nya hemliga de rekryterar folk till (utan att försöka uppvakta mig, de infantila idioterna).

De har en intressant kategorisering, relativt snäv för Stockholm 2008, av hur förhållanden kan se ut. Samtidigt som man har gott om valmöjligheter för hårfärg definierar DN allt utanför äktenskap eller samboskap som singel. Nåväl. Jag ljög, och kallade mig sambo.


Nu undrar jag mest vad deras plan är. Att visa VEM STOCKHOLMAREN EGENTLIGEN ÄR i premiärutgåvan av deras NYA HEMLIGA projekt. Och så undrar jag vad det hemliga projektet är. Någon som vet? Jag tänker webb, jag tänker 2.0, jag tänker nöje och jag tänker LOKALT. Men det kanske är en öppen dörr?

Oväntad support

Den överlägset roligaste facebook-gruppen är den här, som går ut på att få ihop 400 personer som överraskar ett knattlag i fotboll med att dyka upp på matchen och vara supportrar. Heja, tjoa och stötta ett litet överraskat fotbollslag vanligen bara betittat av ett gäng fotbollsmorsor och fotbollsfarsor och ett eller annat syskon. Det är fantastiskt. De fyrahundra har redan hunnit bli 2048 personer och jag skulle så gärna, så väldigt gärna, vilja se det här hända.

Mata mig!

Det ter sig ju ganska fånigt såhär i efterhand, hur man kan tro att man har en sagolikt dålig dag, att "planeterna är emot en", att livet är på väg i helt fel riktning och hur man kan känna sig så låg på självförtroende att det liknar självhat bara för att plötsligt bli helt vanlig och ganska trevlig och glad när man äter mat. Jag är så jävla dum med det där, min flickvän påpekar det hela tiden, hur jag dricker kaffe på morgonen och sedan tror att jag inte behöver krubb förrän åtskilliga timmar senare, bara för att sedan sitta som ett jävla spån och undra varför det går så trögt att sätta igång med jobbet IDAG IGEN. Fan ska vara Eric Rosén, alltså.

Nu är jag mätt glad belåten hoppfull nöjd.

Härliga borgerliga härlighet

Björn Elmbrandt skriver bra på Dagens Arena idag. Även om jag inte är en vän av att hänga ut folk offentligt överhuvudtaget slår han huvudet på spiken i slutet av texten:

"De borgerliga partierna i riksdagen har också bekänt färg. I onsdags beslutade de att uppmana regeringen att överväga att avskaffa skatteflyktslagen. Formuleringar som antyder att finansminister Anders Borg är på väg att lägga ett förslag om att slopa lagen. Väl att märka, detta sker samtidigt som regeringen ursinnigt sopar de nedersta trappstegen i samhället. Jakten på felaktiga utbetalningar av bidrag har intensifierats. Allt beskrivs som fusk och uppskattningar av hur mycket den kan röra sig om blåses upp som hårda fakta. 12 miljarder har FUT-delegationen dragit till med, trots att Försäkringskassan inte kan upptäcka mer än mellan 1.1 och 2.6 förlorade miljarder och bara en mindre del av det i rent bedrägeri.

Vad är en miljard i "tapp" på felaktiga bidrag, när skatteundanhållandet utomlands uppgår till 46 miljarder? Men de rikas skattefiffel ska tydligen mörkas, medan det påstådda fusket med bidragen görs till en jättefråga. Det finns bara ett ord för detta: klasspolitik. Ingenstans är regeringen Reinfeldts klasspolitik lika tydlig som här."

För just så är det ju. Alltid rätt att jaga svaga myglare och alltid ointressant att sätta dit de värdefulla fina medborgarna. Åh, alliansen, så ni går mig på nerverna. Jag vill slå er.

Idol 2008 är redan korad

Igår, på Kägelbanans dansgolv, stod jag där med min älskade. Christian Fienden Saldert spelade utsökt dansmusik och intill oss dansade en glad Tiina Rosenberg som om det inte fanns någon morgondag. Så trots att jag känner mig rätt mör idag är jag glad, för den bilden räcker långt. Jag är ju så glad i Tiina, det är jag verkligen.

Narnia -44

Kvinnosakskvinnokampskvinnointernationellakvinnodagen2008. Let's rock and roll. STOP. Beger mig senare till Kägelbanan och lyssnar på panelsamtal om media, kön och feminism, med extravaganta giganten Tiina Rosenberg som moderator. Ska bli toppen. STOP. Öfa-kollektivet framträder också. Låter toppen. STOP. Vederkvickning, samt vickning, senare, i hemmiljö på våningsplan sexton. STOP. Lapar upp sista skvätten och rusar tillbaka till Kägelbanan för SLICK! som styr och ställer och tar tag i saker under kvällen. STOP!

Plus igår jag såg om sömnproblem Fredrik Lindström och en skicklig professorsmänniska eller psykolog eller både och de konstaterade att det är så att anledningen till att man inte kan somna är för att kroppen ger sig in i det du tänker på som om det vore på riktigt så det man i själva verket gör när man ligger där och inte somnar är att man ligger och tar ansvar. Usch, herregud, för saker man inte kan påverka där och då, alls. Just så känns det. Och kroppen går in i förberedelse för att ringa kronofogden eller städa badrummet eller slåss mot chefen eller vad det nu är man funtar på. Den tror att du ska göra det där och då. Inte konstigt att man remainar awake liksom.

Pandapojken

...och i Panda Magazine berättar min söta snälla vän Sebastian vad som gäller i helgen. Typ vilka klubbar du ska gå på och vilken musik du ska lyssna på och sånt...


Läs.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 7/3

Att klubbar och barer så ogenerat bokar förkrossande mycket fler män än kvinnor som DJs har diskuterats förr. Och det har väl inte hänt så vansinnigt mycket som förändrat läget sedan sist. Trots det finns gott om exempel på lysande människor som spelar skivor utan att ha egen snopp. Knasigt vore det väl annars, intresset för bra låtar lär inte vara könsbundet, såvitt jag förstått. Och eftersom det imorgon är internationella kvinnodagen bjuds ett utmärkt tillfälle att hylla Stockholms utbud av grymma kvinnliga DJs. Folk som Devi Brunson, Miriam Pemberton, MaddeKarin, Housewives, Asynja Gray, Elin Alvemark och Chapel Hill Crew gör allra bästa spelningarna, fixar roligaste kvällarna och styr upp finaste klubbarna. Många av oss pojkdjs har just nu svårt att nå upp till samma höjder. Så ser det faktiskt ut och det är väl på tiden.
Samtidigt är det fortfarande jävligt knivigt att som brud slå sig fram i utelivet utan att först få ett manligt godkännande. Eller rättare, det finns ett självförtroende hos snubbar - efter att ha sett tusen och åter tusen snubbar föregå oss - som gör att vi inte tvekar utan bara tar för givet att vi är goda nog att spela skivor var som helst. Där önskar jag mig mer förändring, typ helst igår, och att man inte lika lätt ska kunna förutse könet på personen som ska komma att stå bakom skivspelarna på alla mysiga småbarer som befolkar våra liv och hjärtan.
Bristande kvinnlig kompetens lär knappast vara skälet till att få tjejer spelar skivor. Då hade aldrig jag fått spela förr. Jag är - såklart, vad tror du? - helt fantastisk nu, men från början chansade jag ju bara. Jag vågade det. Och någon vågade chansa på mig. Det är ju så det måste vara.

Gubbkrock

Det är fint och bra, tycker jag, när Nöjesguidens Carl Reinholdtzon Belfrage och Rodeos Johan Wirfält äntligen jabbar och svingar lite mot varandra och varandras publikationer. Båda har otvivelaktigt rätt i att det finns en problematik i att skriva om och intervjua sina kompisar och kollegor. Ändå skriver båda om och intervjuar sina kompisar och kollegor. Kanske just för att det är så otroligt svårt att inte göra det, för att det är ett litet land med små scener, små städer och tidningar med små eller obefintliga resurser. Större resurser är ingen garanti för oberoende i och för sig, alla dess NIKE-styrda Zlatan-intervjuer världen över visar nog så tydligt på det.

Och det är bra att de visar egg och udd här, för diskussionen om jävighet och mutresor(?) och kompisrockjournalistik mellan herrarna i fråga är om inte annat ett tecken på att de vågar vara annat än plågsamt snälla mot varandra. Det applåderar jag!

Håller med CRB om att det var ohyggligt tyst från Rodeos övriga skribenter i Ken Ring-diskussionen (ni minns), knäpptyst faktiskt. Det är synd. Vi borde leva om och stöka till och peka ut mycket mer.

Håller också med Johan Wirfält om att det finns ett problem i att polarna till Belfrage mycket ofta blir intervjuade av densamma. Att de får bra betyg av densamma.

Men jag är, i någon mån, en lika god kålsupare också jag. Tycker alltid att alla är så duktiga och trevliga och blir väldigt snäll när jag träffar på någon, även om jag förr har kritiserat dem. Till och med Poppius har jag ett ganska gott öga till numera, trots att jag inte träffat honom och helst kanske skulle fortsätta ha något som åtminstone påminner om en liten fiende.

Ack så bleka äro vi, allesammans, människor.

1494 inlägg senare

Inte nog med att jag pratar högt med mig själv när jag är ensam. Till råga på allt är det "ååh, livet..." jag utbrister. Hur gammal är jag egentligen? Åttinio år?

Solen lyser i alla fall och jag har saker att sysselsätta mig med och jag har just ätit kyckling och jag dricker färskpressad blodapelsinjuice och väldigt mycket är väldigt fint.

Men ändå. Ååh, livet.

Tänk att jag har mage att ens försöka på tom mage. Idiotiskt.

Inte okej, Dukler & co.

Tisdagar innebär krönikaskrivande för mig och krönikaskrivande för mig innebär i sin tur att jag gör det mesta utom att skriva krönika hela dagen. Jag har således ägnat lite för mycket tid för att det ska anses sunt åt att glo på Anastelle Wieslanders inlåsta liv på Nöjesguidens hemsida.

Och fan, alltså, det blev smutsigt nu. Hon får uppdrag hela tiden, att göra olika saker, och strax efter 22 ringde hon till Linda Rosing och erbjöd (preliminärt typ) jobb med ett nytt TV4-program. Nu har hon, med all rätt, ångest. Jag tycker inte det var kul, inte fyndigt, inte med finess, inte trevligt. Jag föreställer mig att Linda inte får så jävla mycket kul erbjudanden nuförtiden och kanske sken upp som en sol av det här nya. Som i själva verket var en direktsänd bluff. Usch, Nöjesguiden, som delar ut sådana uppdrag. Skämmes lite tamigfan.

Tuesday I'm in

Sitter hemma och skriver och dricker kaffe och juice och äter mackor som heter "Seriöst gott" med lätt och lagom och kokt medwurst och jag känner att jag är seg i skallen och jag läser bloggar, inte minst nya Big Talk Strange Walk, och jag dumglor på Anastelles icke-äventyr när hon är inlåst i en vecka och får olika uppdrag för Nöjesguidens räkning och ska jag vara alldeles ärlig är det inte så dramtaiskt, men ändå lite beroendeframkallande just för att man hela tiden tänker sig att det ska BLI dramatiskt snart.

Jaja. Laga mat var det sedan också ja. Vad ska jag äta idag då? Snabbmat? I så fall vad? Lagad mat? I så fall vad? Help me out fuckers. Snela?

Loskan och Tjocko

Om man spottar ut genom mitt sovrumsfönster på våning sexton - något jag inte vanligen gör, det var bara idag jag inte kunde hålla mig - står saliven stilla i luften i några sekunder innan den långsamt seglar neråt. Som en fallskärmshoppare, tänker jag mig, som en kladdig morgonspottsfallskärmshoppare. Det ser roligt ut. Jag hoppas den inte landar på någons fönster längre ner, innehavaren till rutan skulle i så fall med rätta bli topp tunnor rasande och fråga sig själv varför han eller hon överhuvdtaget gick upp ur sängen denna måndag, upp ur sängen bara för att mötas av saliv på sitt sovrumsfönster. Det vore onekligen ingen bra start på veckan, inte alls.

Jag har minst två väldigt konkreta uppdrag den här veckan, de kan räknas i tusental tecken, jag har också en del semikonkreta uppdrag, vi kan kalla det planer, och flera mer abstrakta ambitioner. Tror att det ska gå bra, jag känner tillförsikt inför min förmåga, det är inte varje dag det är så enkelt.

Tänkte på språk när jag vaknade och på avståndstagandet från språk, alltså bloggare och författare och journalister som berättar hur jävla trötta de är på ett visst sätt att skriva, en viss stil. Inget konstigt med det, bara konstigt när de uttrycker sig som fanns det ett facit, en självklart korrekt väg, ett riktigt svar på hur man skriver bra. Det gör det inte. Visste du det? Det gör det inte.