Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 29/2

Det är en utmattad huvudstad vi lever i just nu, tröttkörd och omotiverad. Till synes helt utan livslust och lyster. Den ser ledsen ut, Skånegatan är en tårkanal och Humlegården en avlagd minneslund som berättar om fester från förr. Ljuset är öststatsdunkelt och asfalten hårdare än någonsin. Det är en stad som inte orkar mer av vinter, ve och videokvällar, en stad som skriker efter vår, värme, uteserveringar, förmiddagsglassar och tunna jackor. Stockholm längtar bort från smaken av rostiga armeringsjärn, bort från allt.
Eller så är det mig det handlar om. Min olust. Min längtan och mina drömmar. Det kan mycket väl vara just så. För jag går på knäna nu.
Men jag måste bryta mig loss ur ledan.
Så i helgen försöker jag bota tröttheten hos ODDsters Total på Marie Laveau, försöker fylla min urlakade lekamen med gräddtårta (!) och glädje på NaxXxos. I helgen badar jag bringan i publiksvett och laserstrålar när Indierave kör på Kägelbanan, jag bögar till mig lite (?) på Landet där klubb Idyll utlovar knullelectro. Jag tar på mig ett skrikigt fodral och fingret i luften-dansar med Chapel Hill Crew på Spy Bar, jag gör allt på en gång, jag är överallt. Och ändå känner jag mig uppgiven, otillfredsställd och besviken. Det känns manierat och konstlat. För jag lever ju egentligen bara i mina drömmar om sommaren och den enda låten jag vill dansa till är gamla Alban-Borg-Brolin-dängan ”Alla vi som längtar efter sommaren”. För det är fult därute nu, också det vackra, och det går inte över, det fortsätter att vara blektrist och smakfattigt - som en vattensjuk McDonalds-burgare. Jag frågar mig hur jag klarat mig förr, hur jag överlevt tidigare mörker. Jag har i nuläget inget svar.

Ba' glo åt andra hållet

Nu finns det en video till Karin Ströms låt "Silent Night". Det är en av de bättre låtarna hon gjort, tycker jag. Dessutom är videon inspelad delvis på allas vårt hatälskade Spy Bar, där vi ju alla hamnar med vilje eller mot bättre vetande, med jämna mellanrum.

Oj. Nu slog det mig. Min blogg, Det Ljuva Livet, har varit så jävla bra på sista tiden. 80% av inläggen sjukt intressanta och välskrivna. Tacka mig för februari, jag har varit strålande.

Näe. Det är halvfart idag, intellektuell impotens och segt som bara den. Jag vet inte, jag föreställer mig att det är mitt sätt att ladda upp inför jobb, inför energibråda dagar med sprudlande briljans och effektiva skrivsessioner. Vi får väl se.

Jag är inte en gigant idag, alls inte, men det ska vi nog råda bot på.

Läser Patient 67 av Dennis Lehane nu förresten. Länge sedan jag läste något som är "spännande" på det sättet. Gillar det.

Annars: Jag vill bara sova hela tiden.

dataspel

winterbells är lika med så kär att jag inte vet vad jag ska ta mig till är lika med det bästa i hela världen är lika med don't mess with my girl är lika med allt jag någonsin tyckt är viktigt vilar där är lika med lycka som jag faktiskt har som är verklig och genuin och fantastisk är lika med det enda som jag tänker prioritera.

Den demokratiske tur-/terroristen

Det dummaste jag gjorde i helgen: Smuggla kniv genom tullen. En riktig jävla skurkkniv dessutom. När jag flyttade från Hägerstensåsen till Skrapan plockade jag ner det sista från mitt rum i en stor bag och slänggde in denna i Davids bil, flyttbil för dagen. Det var lite av varje som legat i en låda: några propavan från tiden då jag inte kunde sova, en vattenpistol, en USB-kabel, några tändare och en kniv. Bråte, liksom. Så jag packade upp allt när jag flyttade in, och när jag reste till storebror i Finland använde jag den samma väska. Praktiskt, den är hållbar och lagom stor för en helg i Finland. Jag checkade in väskan som handbagage och hade den alltså inne i planet hela flygresan.

Väl hemma, på söndagen, upptäcker jag till min förskräckelse att jag missat att packa upp den där kniven ur väskan. Alltså har jag haft den med mig, genom tull och i flygplanet, som en annan terrorist, och kunde mycket väl ha arresterats i Helsingfors.
Jag är mycket glad, och lite förvånad, att så inte blev fallet. Tror det beror på att kniven är en maskerad variant, som vid första anblicken ser ut som 12 cm järnrör ungefär. Att den är så hemlig räddade mig nog i röntgenmaskinen men hade antagligen - just därför - varit graverande om de faktiskt hade upptäckt den.
Usch och fy.

(Jag har alltså aldrig köpt den här kniven, utan ärvt den från tidigare hyresgäst.)

Jag är så oerhört stolt över att jag har en så underbar brorsdotter

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 22/2

Min storebror meddelar vis sms att han hoppas få hjälp att såga upp och bära tio kubikmeter ved i helgen när jag hälsar på honom i huset han och hans sambo byggt själva. Jag svarar ja, såklart jag ska hjälpa till, men reserverar mig lite, jag har ont i rygg och arm efter allt stillasittande framför datorn. Jag ser ändå fram emot att åka dit något enormt, det var länge sedan vi sågs överhuvudtaget och till råga på allt har han blivit pappa.
Han gör allt det där som känns så oerhört avlägset när man bor i Stockholm och skriver fröjdefulla nöjeskrönikor och spelar skivor här och där och ränner på klubbar som om det inte fanns någon morgondag. Han tycks inte alls brydd om vem som spelar skivor i Gubbrummet ikväll. Inte heller verkar han bekymrad över att han missade Happy Nation på Marie Laveau förra helgen. Han får mig, utan att egentligen göra något, att komma ihåg hur liten min värld och verklighet är. Hur trånga mina innerstadsbegränsade referensramar är. Och samtidigt som jag trivs så himla bra med det liv jag lever så kan jag bli avundsjuk på det där, känna en beundran inför det. Från var jag står ser det ut som att han känner ro. Det kanske är en falsk bild, kanske inte stämmer utan är ett slags exotiserande av familjeliv och trygghet, men det är så det ser ut för mig.
Ro är nämligen känslan jag aldrig känner och bristen på den är det som allra mest sammanlänkar mig med alla flyktiga själar i den ibland väldigt ytliga stockholmsnatten. Det är vad som gör att vi söker oss till varandra, tror jag. Rädslan för, eller oviljan, att växa upp och ta ansvar är utbredd. För tänk om det inte fungerar, tänk om vi inte klarar av ens fem kubikmeter ved, får vi komma tillbaka då - eller är vi ute ur leken för evigt?

Tihi. Tänk vad roligt om Jonas Birgerssons gamla It-bubbla-företag Framfab skulle gå ihop med Samhall. Vad skulle det heta då? Tihi.

Svt Debil

Vad i helvete var det som hände? Såg just SVT Debatt där man avslutningsvis diskuterade "Kuba efter Castro". Eller åtminstone var det vad man påstod att man skulle diskutera. Bland de som debatterade fanns exilkubaner, liberala ungdomsförbundet, ung vänster och Gudrun Schyman. Och som enda helt Kuba-vänliga representant hade man bjudit in, är ni beredda, Dogge Doggelito. Han sa att det var skönt och varmt och att man skulle fokusera på det positiva och att det var härligt att komma dit och att han tyckte det var inspirerande. Sedan pratade övriga om diktatur, förtryck och politiska konsekvenser lite vid sidan om, sedan sa Dogge att man borde fokusera på det positiva och log ett nervöst leende. Sedan lite mer samtal. Sedan 30 sekunder ur Dogges nya video, där han åker bil på Kuba med tio kubanska tjejer i bikini som bootydansar.

Jag vet inte, jag vet verkligen inte, om det kan kallas debatt. Man gör programmet, trovärdigheten och inte minst Dogge själv en stor jävla otjänst när man bjuder in honom. Det blev så fruktansvärt oseriöst och hånfullt mot alla som faktiskt har riktiga åsikter i frågan. Jag är lätt chockad.

Titta. Sista kvarten. Sveriges Television när den är som dummast.

Faller Zaremba på Fallet Zaremba?

Maciej Zaremba har ett stort förtroende hos DN, kan nöja sig med en eller två artikelserier per år, resten av tiden tycks han kontemplera. DN ska ha all heder som vågar och tar sig råd att arbeta på det sättet, långsiktigt och med osäkra resultat. Säkerliegn är flera DN-journalister avundsjuka att det är han och inte dem som får göra den här sortens reportage. Hursomhelst, jag brukar läsa honom med intresse. Nu läser jag Åsa Linderborgs text med samma intresse, hon klär av honom ganska rejält, hon uppenbarar det uppenbara, saker jag inte märkte förrän hon talade om det för mig, trots att jag hade det framför ögonen. Så får journalistik gärna fungera, tycker jag.

Lås celldörren och släng nyckeln. Eller?

I en, två, tre artiklar står i Dagens Nyheter att läsa om Kriminalvård just nu. Det hör inte till vanligheterna. Kriminalvård, fängelser, straff, plitar och fångar är sånt vi inte diskuterar i någon större utsträckning. Istället mumlas det lite förstrött att vi borde ha hårdare tag och vatten och bröd då och då, ofta i anslutning till att Juha eller Mattias Flink eller Thomas Quick uppmärksammats i medierna.

På Norrtälje-anstalten protesterar såväl de intagna som personalen mot hur ledningen agerar, hur ledningen vårdar eller inte vårdar. Kronobergshäktets chef Lars-Erik Pettersson avgår för att han tycker att nya regler som pådyvlas är alltför restriktiva, ogenomtänkta eller kontraproduktiva.

Jag välkomnar såklart protesterna från de som arbetar inom kriminalvården. Den behövs, för när fångar själva larmar om orättvisor och missförhållanden ses det alltid som allmänt gnäll och som att de faktiskt inte ska ha något att säga till om. Ingen är särskilt benägen att lyssna.

Jag har ju tjatat om det här så många gånger, om hur jag tycker att hela kriminalvårdsväsendet är åt pipsvängen, om hur jag tycker att också de allra grövsta högriskbrottslingarna ska få krama sin anhöriga, om hur jag tycker att det är fullkomligt uppåt väggarna att förbjuda interner att röka cigaretter (mer än vid ett tillfälle om dagen), om hur jävla trist jag tycker att synen på rehabilitering är nuförtiden. Om hur straffet är nummer ett och återanpassandet, möjliggörandet och samhällsnyttan inte ens tycks hamna på topp tio.

Men det enda jag hör, ja det enda som stör, det enda som egentligen lever är diskussionen om huruvida skurkarna har det för bra, har för många kanaler på teven, får för enkel tillvaro.

Jag efterlyser, om jag nu är i någon som helst position att efterlysa något, diskussion och debatt om hur vi vill att kriminalvården ska fungera, om vad den ska ha för uppgift. Jag ser inte höga krav på interner som ett problem. Men de ska vara samhällsnyttiga.

Att tillhandahålla grundläggande undervisning och kräva att fångar deltar i den är inte ett dåligt krav, att kräva rökstopp i fängelsecellen är ett uselt krav. Att kräva att tjyvarna och mördarna och våldtäktsmännen deltar i samtalsterapi eller liknande är inte ett för högt ställt krav, att förvägra densamma regelbundna kioskinköp är värre. Faktiskt.

Att inte ens hjälpa alla de fångar som inte pratar svenska att lära sig just svenska är ren jävla idioti, ur ett samhällsnyttigt perspektiv. Och bland de svensktalande kriminella är kunskapsnivåerna ofta så låga att det om de vore åttondeklassare skulle talas om ett allvarligt hot mot framtiden. Guess what, de är ett allvarligt hot mot framtiden när de kommer ur finkan utan att behärska några andra situationer än de illegala, gärna våldsamma, de kommer ifrån.

Vi har haft en socialdemokratisk regering som negligerat kriminalvården och inte brytt sig i och med att det inte funnits någon opinion för en klokare kriminalvård. Nu har vi en borgerlig regering i samma sits. Så alltså händer inget nytt? Och om det händer något lär det vara mer åt vattenåbröd-retoriken än åt rehabhållet.
Och alla håller käften. Utom de som sitter i fängelse, och de som jobbar där, och de som basar över häkten.

Vad tycker vänsterfolket? Vad tycker liberalerna? Vad tycker ni? Vad vill ni? Varför hörs ni inte alls?

Du gillar fel kultur, grabben.

Jag hatar när folk som har riktigt bra smak, alltså överensstämmande med min, vad gäller musik och filmer visar sig ha en usel människosyn. Vad är grejen. Snappar de inte upp något av den kultur de konsumerar? Lär de sig ingenting? Reflekterar de inte över budskapen de matas med, noterar de inte att mycket av det de älskar att se på film och teve presenterar människor och konflikter på ett sätt som är helt oförenligt med deras snävsyn? Varför gillar de i så fall de här filmerna vars delbudskap går ut på att ta avstånd ifrån och ifrågasätta sådana som dem.

Jag undrar bara.

Du går aldrig ensam

Det var jobbigt igår. Det började ju precis som vanligt. Liverpool öser på och ser helt dominanta ut under första kvarten utan att för den sakens skull faktiskt göra något mål, eller ens vara nära, även om en överraskad Carragher fick bollen i bra läge i straffområdet tidigt i matchen. Han slog såklart en halvhård passning in på interspelarna (på Cordobas händer, för att vara precis) istället för att skjuta på mål.

Jag har sett det hända så många gånger, sett Liverpool spela finfint mot storlagen för att sedan släppa in ett mål efter 46 eller 63 eller 84 minuter, så det var väl ungefär vad jag väntade på också igår. Jag tänkte likadant när Materazzi blev utvisad - ett felaktigt domslut som dödade alla förutsättningar för frejdig fotboll, absolut, men jag skiter väl i domsluten så länge Liverpool vinner, de får gärna göra mål med händerna om det ska vara så. Däremot är det tråkigt när en domare gör matchen uddlös genom dumma beslut.

Nu blev det i och för sig väldigt spännande ändå. Inter försvarade helt fenomenalt, herregud, jag tycker om att se den typen av briljans (Cordoba! Stankovic!) också när den går ut på att stänga ytor och vägra släppa in mål. Liverpool försökte och försökte dyrka upp skiten, med alla till buds stående medel, och hade bollen hela tiden. Det såg väldigt mycket ut som när Argentina försökte bryta ner Sverige i den där matchen som gjorde Anders Svensson folkkär under några år innan han blev hatad av samma folk.

Sedan får till slut Dirk Kuyt, som sumpat så satans många chanser i år, kröna sin exceptionellt fina kämpainsats med ett matchavgörande mål. Bara för att minuterna senare se Gerrard dunka in ett perfekt placerat skott från trettiofem meter. Herregud. Herregud, så skönt det var att se.

Segern var välförtjänt, få kan säga något annat. Men visst finns det anledning att vara missnöjd för Inter-spelarna. Domaren var dum i skallen i båda riktningar, men Inter drabbades hårdast, även om Liverpool hade rimliga anspråk på minst två straffar.

Javier Mascherano var fullkomligt lysande matchen igenom och signalerade redan från början, genom att springa runt med ett hjärtligt leende och djävulsögon i varje närkamp, att han inte tänkte förlora en millimeter vare sig här eller där.

Zlatan hade inte särskilt skoj, men vad ska han göra, de enda gångerna han fick bollen var han helt ensam mot tre försvarare utan medspelare som fyllde på. Det var inte hans fel, och jag förstår inte hur Wennman i Aftonbladet menar när han säger att Zlatan skulle "offrat sig" mer än igår. Visst, han kunde gått ännu lägre i sitt försvarsspel och ta närkamper men då hade ju Inter inte haft någon anfallare alls. Nej, Zlatan gjrde vad han kunde mot ett för dagen övermäktigt Liverpool.

Ryan Babel, förresten, han kommer att bli en superstjärna, lagom till nästa säsong ungefär, tro mig.

Jag är himla glad över den där seger. Jag är trygg i förvissningen att de klarar det här, jag är faktiskt det.

Remix

Stockholm Beat Connection har lagt upp vår egna remix på John's Candy-låten "Ready Set Cock". In och glo med er.

reklamminimalism

Och så undrar jag lite nyfiket vad Nakkna och andra betalar för att annonsera på Rodeos webb när bannerannonserna så oerhört sällan fungerar? Om de inte är tillfreds med att det står typ "NAKKNATOPPBANNER" högst upp i hörnet? Eller "MAGASIN3 300X300" i högerspalt. Är det ett estetiskt val?

rehabteve

Eftersom jag inte finner någon ro kan jag väl lika gärna berätta om "In Treatment". För er som inte sett den är det en HBO-serie om terapi med halvtimmesavsnitt varje vardag. Paul (Gabriel Byrne) träffar återkommande patienter måndag till torsdag (varje måndag Laura, varje tisdag Alex, o s v) för att på fredag själv prata med en terapeut. Jag gillar det som fan. Det är svart och mörkt och deprimerande och hemskt och liv rasar samman i lugnt och stilla tempo men det är ändå inte särskilt jobbigt att se utan beroendeframkallande och reflektionsuppmuntrande. Jag finner ro, för att återkomma till vad jag saknar just idag, i "In Treatment".

Det är manus och skådespeleri i fokus, helt fritt från effekter och inget känns särskilt dyrt och jag tänker att svensk teve borde kunna göra det här istället för att lägga pengarna på Medicinmannen och Beck-finansiering. Hör ni mig Sveriges dramatiker och teveproducenter och annat löst folk? Börja arbeta.

Så blir sanningen en annan

På ETC.se skriver Johan Ehrenberg om aktiv perspektivförskjutning som politisk murbräcka. Åtminstone skulle jag vilja kalla det så.

Provokationer, kallar han det:
"Provokationer handlar om att skapa en situation där en diskussion blir omöjlig då varje vettig människa ger upp. Vi lever i ett land där människor inte orkar bli upprörda längre. Vi skakar på huvudet. DET är själva poängen med provokationer."

Jag vill att du läser den här texten.
(Edit: Läs för all del kommentarerna för fördjupning också. Scrolla!)

Pär Ström är en annan som sysslar med det här. han i sig framstår som dum i huvudet för de allra flesta vettiga människor, men artiklarna och debatterna som följer har ändå ett nytt fokus, koncentrerar sig i någon mån på vad han efterlyst, ger honom delvis rätt, istället för att fortsätta gå framåt.

Det är deprimerande.

Samma sak med språktester och HÅRDARE TAG mot "invandrare". Det verkar barockt från början men när provokationen ersätts med ett förslag som är lite mildare suckar vi lättade och konstaterar att det i alla fall inte blev SÅ JÄVLIGT som vi först fruktade istället för att peka på hur jävla jävligt det fortfarande är i sin mildare version.

Det är jävligt deprimerande.

Och säger vi tillräckligt många gånger att psyksjuka minsann kanske eventuellt inte är så förbannat sjuka som de påstår när de begår grova brott spelar det efterhand mindre roll vad forskningen säger för KÄNSLAN är ändå den att det ligger något i den där gamla provokationen. Så vi öppnar för att spärra in dem i fängelser, emot allt vi tidigare beslutat.

Härligt?

Hire that boy

Jag har så mycket karriäristiska känslor i mig just nu, det bubblar och kokar över inuti, jag ser bara min egen potential, inga hinder.

Jag tänker mig att jag ska få en vansinnig massa roliga skrivuppdrag framöver, och att flera av dem ska förändra världen som vi känner den. Jag tänker att jag borde vara i radio, jag har Sveriges Bästa Radioröst (C)(TM) utan tvekan och en uppenbarelse som i övrigt dryper av begåvning och skärpa, jag tror att jag skulle kunna göra radio lika stort som en gång Hyland i teven. Jojomen. Jag tänker för övrigt att teve skulle vara fel för mig, trots att jag inte alltid är vansinnigt ful, jag tror att jag är för spastisk och nervös för det, fast å andra sidan förekommer både Alex Schulman och Fredrik Virtanen regelbundet i rutan, så vem vet.
Jag känner att jag borde jobba på redaktion, med utveckling av idéer och format, och att få skulle bräda mig där. Jag tänker att jag borde jobba med PR och skriva presstexter och liknande. Jag föreställer mig att kommunikationsbriljansen är min viktigaste tillgång. Jag funderar på eventarbeten, dra ihop bra folk och få dem att tillsammans överprestera är en annan av mina förmågor. Jag känner att jag kan vad som helst, just idag är jag helt säker, och nu är det bara att balansera de känslorna med lite ödmjukhet så är saken biff.

Usch, jag är inte hundraprocentig. När jag vaknade på morgonen mådde jag helt toppen, sedan drack jag kaffe, åt lite mat, jobbade lite, fikade med Hannes och tog en promenad. Nu är jag hemma och resultatet av denna avslappnade och trevliga dag med relativt behaglig utomhustemperatur är att jag är illamående och har ont i magen. Jävla dåligt är det. Ska lägga mig på sängen och gnälla i fyrtio minuter. Sucka och sucka och säga "Livet - vad är det egentligen?" och sedan ska jag gå upp och då ska jag känna mig stark och fräsch och ny igen.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 15/2

Ofrivillig interaktion är rätt kul emellanåt. Det påminner om att man inte är så oerhört vidsynt som man lätt tror. När folk, människotyper som allt som oftast jobbar hårt för att undvika varandra, hamnar så nära inpå att de kunnat tillhöra samma sällskap blir det tydligt. Hur olika vi är. Och hur förvirrade vi blir när de som vanligtvis håller till på andra ställen plötsligt tränger sig på. Iklädda hundkoppel med strass, trånga silverlänkar runt halsen, regelvidrigt stora bröst – alternativt öppen skjorta med tillhörande karlalurv på bröstkorgen – samt en allmänt finlandsfärjig attityd kom de in på SoFo-baren. Som en blixt från klar himmel.
Det allra mest fascinerande var kanske hur tydligt det faktiskt blev att vi är uppdelade. Hur tydligt det blev att de var där. För jag lurar lätt mig själv att tro att barer jag besöker, uteställen överhuvudtaget, inte har någon särskild nischad målgrupp, att det är för alla, bara olika människor i samma öllokal.
Ack så jag bedrar mig. Så när jag sitter där, tittar på de här personerna som dansar med fingrarna pekande på något oklart i taket, kanske på Gud, slår det mig hur snäv min världsbild är. Det slår mig hur jag, vanligen vän av alla sorters mångfald, inte kan sluta stirra. Jag menar, vid mitt bord sitter människor jag ser som fullkomligt olika varandra, men i relation till det nya sällskapet är vi tämligen enhetliga. Det känns konstigt, såklart, det ruskar om mig och förbryllar mig.
Samtidigt som det är skönt att bli överraskad och tagen på sängen av deras blotta närvaro är jag inte ett dugg större som människa än att jag hoppas att de i fortsättningen går någon annanstans. Min trygghetssfär klarar inte såna här intrång särskilt ofta, även om det var både exotiskt och integrerande.

GÄSTBLOGG

Mikael Norberg tolkar alla hjärtans dag i paint:

Saturday Night Choice

Varannan lördag står jag och Sebastian bakom skivspelarna på Snotty och spelar de bästa låtarna du ännu inte har hört, de du älskar i detta nu och de låtarna du hade glömt bort hur fantastiskt bra de faktiskt är. Och det är alltid väldigt trevligt. Allt det här vet du ju.

Ofta står en eller två killar, rejält till åren komna, i närheten och kikar förväntansfullt på oss. För enkelhetens skull kan vi kalla dem David Ärlemalm och Hermann Dill. De lyssnar och förundras, ibland antecknar de våra låtval, och de tänker att de skulle vilja kunna göra det vi gör, spela det vi spelar, vara de vi är. Inget konstigt med det. De ser upp till oss.

Nu har de försökt kopiera vårt koncept och flytta det till en närliggande bar. Dessutom har de mage att försöka övertyga vår publik att gå dit istället, som vore barbesök en fråga om välgörenhet.

Det är det inte. Så gå istället din vana trogen till Snotty, på lördag, från 21 - 01, och njut av det allra finaste som finns.
Det finns ingen anledning att gå någon annanstans, för som vi ser det är bara det bästa gott nog åt dig.

nykterpiller

Jag läser på Hästpojken-Martins blogg att han som liten trodde att alla mediciner var namngivna baserat på något latinskt ord. Så är det inte, har Martin för länge sedan insett. Jag minns att jag också trodde underligt om mediciner när jag var liten (att alls spekulera i medicinnamns betydelser som barn är nog vanligare hos oss med missbrukare till pappor än hos andra, tänker jag mig). Till exempel var jag övertygad om att Sobril hette Sobril för att det var ett motsatsord till febril, i och med Sobrilens lugnande egenskaper. Så är det naturligtvis inte. Febril och Sobril saknar samband. Men det är lustigt ändå, efter Sobril syftar på sober (visserligen latin?), nykter, eftersom det handlar om narkotikaklassad benzodiazepin som sannolikt gör brukaren allt annat än nykter. Lugn, förvisso, men fan inte nykter.

Så bred. Så.

I rss-läsaren står deras namn. I rss-läsaren står de bredvid varann. Ser du inte det? Robert Laul intill Johan Wirfält. Det berättar något i någon utsträckning.

Skolan skolan skolan

Ser på Ekdals kvällsöppet när de diskuterar BUP, skola, psykiatri, skärflickor och liknande. Som vanligt pratar man om att skolan MÅSTE SE de här barnen. Att skolan MÅSTE AGERA. Gott så. Skolan ska se och agera. Skolan är oerhört viktig i sammanhanget. Men att samtidigt som man kräver allt mer av lärare och annan skolpersonal skära ner på antalet vuxna i skolan - effektiviseringar - är inte någon helt klockren ekvation. Under de år jag jobbade i skola blev vi färre och färre fysiska personer samtidigt som ropen skallade allt högre om att skolan bar ansvaret för barnen. Föräldrar stod handfallna, i expertsamhället litar de inte till sin egen förmåga utan hönvisar konstant till lärare och elevassistenters KOMPETENS, den de själva saknar. De vågar inte ta besluten, de vågar inte ta ansvaret, inte när det finns utbildat folk. Sådär ser det ju ut, vi överlämnar allt mer till specialutbildad personal när sådan finns att tillgå, inga konstigheter egentligen, men det är trist och destruktivt när barn som egentligen bara skriker efter mer tid och uppmärksamhet från mor och far möter föräldrar som inte törs vara där av rädslan att de kanske gör fel. Så man bollar över. DET HÄR MÅSTE VARA SKOLANS ANSVAR. VI HINNER INTE OCH VET INTE HUR. Jag förstår dem, såklart, för de hinner inte, de har fullt upp, de gör så gott de kan i de flesta fallen. Men skolan har inte någon resursökning - personalökning - i paritet. Därför går det åt skogen. Därför dräller det av fullständigt urspårade barn. Därför mår så många så väldigt dåligt.

Att som Jan Björklund och borgarbrackorna i regeringen då sätta tidigare betyg och hämta skolkare med snuthjälp är ytterligare överflyttning av ansvar från förälder till expertis i brist på tilltro till pappsen och mamsens egna kapacitet. Vad gäller betygen finns det de som verkligen vinner på att bedömas tidigare, absolut, men det finns än fler som tar extra stryk av det, och slutresultatet blir minus. Tyvärr, och som vanligt.

Någon slags klarhet?

"100-serien
Fanns ursprungligen i 4 olika storlekar:
101 - kapacitet upp till ca 0,5 liter = 4 koppar
102 - kapacitet upp till ca 1,0 liter = 8 koppar
123 - kapacitet upp till ca 1,5 liter = 12 koppar
103 - kapacitet upp till ca 2,0 liter = 16 koppar

Idag finns enbart 101 och 102 kvar på marknaden.
Alla storlekar har samma vinkel. Därför kan en 101-påse användas i en 102-bryggare om man inte vill utnyttja bryggarens hela kapacitet. Önskar man utnyttja bryggarens hela kapacitet kan man i 100-seriens filter inte hälla på allt vatten på en gång, utan får passa bryggningen och fylla på medan vattnet rinner igenom

1x-serien
Denna serie utvecklade för att spara tid och arbete åt konsumenterna. Allt vatten för önskat antal koppar hälls i på en gång. Filterpåsarna har en bredare vinkel för att bryggningen inte skall gå för fort, och för att kaffets alla aromämnen skall hinna utvecklas.

1x2 - kapacitet upp till 0,4 liter = 2-3 koppar
1x4 - kapacitet upp till 0,7 liter = 4-5 koppar
1x6 - kapacitet upp till 1,0 liter = 6-8 koppar

Antalet koppar beror på om man använder internationella 17 cl koppar eller svenska 13 cl koppar."


Jaha. Jaja. Men, att man valt så oerhört intetsägande och informativa namn förstår jag dock inte fortfarande. Problematiken när man står i butiken och ska komma ihåg vilken sort som är lämpligast är ju fortfarande densamma.

Rapport till himmler.

Riktigt förbannad, eller snarare frustrerad, är jag över att ingen lyckats reda ut mysteriet med storleksnamnen på kaffefilter i inlägget under. Vet ingen, eller tror ni inte att det är viktigt för mig, plågar mig att inte veta, stör mig att inte få förklaring?

Annars somnade jag inte igår, på väldigt länge, låg i sängen och stirrade i taket istället, och när jag väl vaknade var det av byggarbetarnas idoga husbyggande, så jag somnade om och vaknade, och höll på sådär ett tag, till jag plötsligt vaknade med ett ryck och såg att klockan var 12:30. Där försvann planerna om en sjukligt effektiv arbetsdag. Men men. Jag är i alla fall ganska utvilad, det är inte fy skam.

tre viktiga saker

Sjukt viktiga funderingar, istället för att göra mitt jobb:

*******Hur i hela fridens namn orkade tidigare generationer mangla lakan? Det kan jag omöjligen förstå. Jag stryker inte ens mina och de är helfina och mysiga ändå. Att man då som till exempel heltidsarbetande ensamstående två- eller trebarnsförälder ställer sig och manglar lakan (och stryker strumpor och underkläder!) blir övermäktigt mitt förstånd.

*******Varför i helskotta heter de stora kaffefilter som finns att köpa 1x4 medan de små heter 104? Omöjligt, jag menar helt omöjligt, att komma ihåg vilka som är vilka när man står i affären och ska handla. Varför inte "Small" och "Large" eller liknande? Varför? Varför? Det, mina kära läsare, är också övermäktigt mitt förstånd.

*******Det sista jag funderar kring är hur Micke Leijnegard tänkte när han pekade ut Peter Settman som potentiell lägenhetsbordellkund, utan att förvarna Peter. Eller, jag förstår hur han tänkte: Det kan vara vem som helst. Men, som inslaget visar, det blir rätt konstig stämning i Gomorron Sverige (JAG LOVAR - DET MÅSTE SES!):

Åt helvete med himlen, om ni inte släpper in mig!

Parken! Pelle, en av gossarna från The Chrysler och Moder Jords Massiva, har med Parken tagit mitt hjärta med storm. Det är bra, förbannat bra, och mer musikkritik än så behöver jag inte delge er, eftersom ni lätt bildar er en egen uppfattning här.

Vid ett tillfälle idag hade jag en Aftonbladet-medarbetare, en Expressen-krönikör och en erkänt duktig bloggare i mitt kök samtidigt. Ingen av dem skrev något i mitt namn, trots att jag har en del att stå i den här veckan. Jag tycker det är fruktansvärt oansvarigt av dem. Inte heller slogs de, konkurrenterna från kvällspressen. Konstigt det där.

Idag fyller världens finaste Sebastian Lindmark år, tjugosju, och tycktes ta det med ro - trots allt - när jag pratade med honom för en liten stund sedan. Själv fyller jag ju tjugoåtta i april och det finns ingen del av det beskedet jag tar med ro, gläds över eller känner mig tillfreds med. Jag gillar helt enkelt inte att siffrorna tickar på sådär. Jag tycker inte om att bli äldre. Jag är lite av en åldersfascist mot mig själv och har svårt att se hur jag kan duga om jag är vuxen. I hela mitt liv har jag känt mig som en ung kille som skulle kunna bli något om jag använde och levde upp till min potential och jag kan inte klamra mig fast vid det där nu, inte sedan några år tillbaka. Jag är vuxen och även om jag både lever och överlever kan man väl inte påstå att jag har kommit så ohyggligt långt, definitivt inte så långt som jag skulle önskat. Stabilitet och trygghet och lugn och ro och frihet från den konstanta rädslan för att hamna på bar backe utan hus och hem har alltid varit viktigt för mig - hur socialdemokratiskt omodernt lågkonjunkturistiskt ni än tycker det låter. Och vad gäller byggandet av just den tryggheten har jag, som jag återkommit till så ofta förr, misslyckats ganska kapitalt. Det stör mig något så in i helvete.
Därmed inte sagt att jag inte trivs med mitt liv. Jag har det bra. Jag mår bra. Jag klarar mig fint. Jag har bara ingen mental årslön på banken, om du hajar, och det fortsätter gnaga och tugga på mina skeva revben. Det gör det. Och tjatigt är det.

Puss.

Blackhead eliminating

Min käraste flickvän har lämnat kvar någon slags hudvårdsprodukt, en scrubcreme rent ut sagt, på mitt skrivbord och jag fastnar hela tiden på texten på framsidan som talar om att produkten "helps to remove blackheads and prevent their return". Det är svårt att tro att det verkligen handlar om porrengöring och inte om rasbiologi. Men så är det tydligen.

Själv har jag påbörjat ett ganska intensivt missbruk av Carmex, lip balmen i epoxylimsliknande förpackning som svider lite när man stryker på den på munnen men hjälper mot narigheten ganska hyfsat. Mest av allt är jag förtjust i just placeboeffekten som infinner sig när det svider. Det känns som medicin (medicin - detta jävla ord som jag fortfarande grämer mig över att jag stavade medecin på stora stora rättstavningsprovet i femman, mitt enda fel, felfritt i övrigt. Medecin. Skit alltså). Och när det känns som medicin (!) tror mitt huvud att det hjälper också på ett långsiktigt och förebyggande och fantastiskt vis, även om det inte finns något annat som pekar på det.

Vilka favoritprodukter har ni? Och den viktigaste frågan. Svider de?

En stor nog båt

Roy Scheider har avlidit nu. Det vore lögnaktigt att säga att jag tar emot beskedet med bestörtning, förstämning och stor sorg. Jag känner som vanligt inga särskilt starka känslor när kändisar dör, ens om de är idoler, de är för långt borta, de är inte min projiceringsyta för empati i större utsträckning än utsatta geparder på Animal Planet. Men Roy Scheider var, förblir, en stor jävla hjälte. I en av världens bästa filmer, Hajen, är han helt bärande och fullkomligt lysande. I en annan helt fantastisk film, Marathon Man, spelar han bror till Dustin Hoffmans huvudroll, och han gör det storstilat och fantastiskt, naturligtvis.

I övrigt har han gjort en fruktansvärd massa andra filmer, vissa direkt dåliga, men han kommer alltid vara en av de där gamla hjältarna som känns mer som seriefigurer än skådespelare, på ett bra sätt alltså. Han fattas mig, i någon utsträckning, det gör han faktiskt.

Is good

Det är måndag förmiddag och jag och Hannes sitter sedan någon timme tillbaka i mitt kök och arbetar. Intervjuar och ringer samtal på varsitt håll och bollar lite frågor med varandra. Det är behagligt, vi delar en kanna kaffe och trängs med omlottlaptops, det fungerar, något får vi gjort i alla fall.

Lördagens fest på Landet var som så många påpekat helt galen och kaosartad. Jag såg inte mycket av upploppsstämningen utanför men såg en ohyggligt lång kö och konstaterade som så många andra att antalet människor i klump bestal oss möjligheten att använda mobilnätet. Det var en stor jävla fest. Jag hade roligt, deltog föga i det avslappnade festandet utan koncentrerade mig tillsammans med mina bandkamrater på spelningen. Den gick, för övrigt, bra. Trots att ljudet inte var klockrent och trots att Kristin nästan inte hade plats nog att sjunga på så var det väldigt roligt och responsen från den svettiga publiken var superfin. Det är en sån adrenalinkick att se hur folk rör sig, skriker, skuttar och dansar till vår musik. Det är en sådan fruktansvärd egotripp att leka popstjärna, om än i nog så liten skala. Så tack till alla som var där, ni gjorde min kväll. Synd dock att nästan inga av våra vänner alls kom in, eller orkade stå i hela den grotesklånga kön.

Söndagen tillbringades i hemmet med matlagning och teve och ett allmänt lugn. Mycket trevligt. Nu alltså arbete. Kör i vind.

Krönika publicerad i Punkt SE fredagen den 8/2

I ärlighetens namn är jag inte ens där särskilt ofta, trots att jag bott på gångavstånd i nästan två år. Och väl där har jag bara ibland haft riktigt roligt. Ändå är det är inte utan att jag är lite imponerad av Landet. Att hålla så pass hög kvalité på klubbverksamhet, bandbokningar och mat är en bedrift bara det, att dessutom göra det utanför tullarna borde vara omöjligt. Att de finns kvar trots griniga gnälliga grannar som larmat och velat stänga stället gör mig extra belåten. Grannar ska aldrig få vinna den här typen av fajter för då måste allt stänga till slut. Alltid stör man någon liksom, och inte har det varit några orgier eller superdekadenta fester de ställt till med på Landet (vilket jag i och för sig beklagar).
Imorgon firar de i alla fall sin treårsdag med, åtminstone relativt mycket, dekadens och tretton Landet-klubbar samtidigt i en stor industrilokal. Och de har all anledning att fira. De har verkligen lyckats bli mer än bara ett ölhak i närförort, mer än en folkets hus-stinkande scen för tråkiga replokalsband och mer än bara köttmarknad för barnkropparna från intilliggande Konstfack.
Och apropå barnkroppar förväntas BMI-värdet på Riddarkällaren ikväll nå en rekordlåg nivå när electroindiebarnen och technoungarna drabbar samman i form av klubben Fuse. Kanske är denna fusion ett tidens tecken och 2008 blir i så fall det allra mest elektroniska året någonsin. Den knorriga, basiga, dansmusiken knuffar bort det gitarrbaserade till ett dunkelt avskrädeshörn dit gaggiga ölhimbos - typ jag - gör korta avstickare för snacka Tom Pettys framträdande under Super Bowl. För att sedan naturligtvis återvända till de vackrare och mer euforiska klubbkidsens plattform, där vi nog trots allt alla har roligare.

Jante och jänta och jag

Länge, mycket länge, har jag läst Lisa Magnusson på två olika bloggar och alltid tyckt att hon är duktig, klok och välformulerad. Således har jag alltså unnat henne framgång i sitt skrivande. När hon nu får sån, med krönikor i Aftonbladet, anonyma hatmail och illasinnade kommentarer i överflöd, äran att skriva om melodifestivalen på sitt alldeles egna sätt och en plats på Alex Schulmans innelista blir jag istället avundsjuk. Inte missunnsam, alls inte, men ändå lite sådär sneglande och surkartig, på ett ganska osympatiskt vis. Det är inte det att jag längtar särskilt till innelistan, det tror jag inte är hennes slutmål och det är inte heller var jag menar. Det är det där genomslaget som imponerar på mig och får mig att känna mig liten.

Så jag slår mig själv i ansiktet och trycker upp mig mot väggen och skärper mig: Jag unnar henne fortsatt allt gott och all textframgång hon kan få. Allt annat är jävla trams och bristande självtillit i mitt trånga huvud.

Du är jättebra Lisa, keep doin' it precis som du gör, jag tycker det är strålande, som vanligt.

Helt vansinnigt skicklig

Vad fan då? behöver inte vara så dumt.

Hermann Dill har ju slutat med sin gamla blogspot-blogg för ett tag sedan, bara för att betydligt mer offensivt och intensivt börja undergroundblogga hos sin arbetsgivare Expressen. Han inleder i ett tämligen furiöst tempo, som vanligt med den äran, och får jag bara läsa en blogganalys kring läget i Liverpool FC och ytterligare några mediageggstankar är jag mer än bara nyförälskad.

Ja, alltså, Hermann, det där om Liverpool är ett krav snarare än ett önskemål. Jag lider något så oerhört just nu och behöver att någon benar ut det för mig.

Länken är här.

Nyinflyttad

Sitter i sängen i den nya, alltså helnya, lyan och nallar på någon annans bredband. Varken internetuppkoppling eller television har kommit igång här, och någon soffa är det inte tu tal om på ytterligare en vecka, posten har jag inte ens tänkt på att ändra, bokhylla har jag planerat för men ännu inte styrt upp. Samtidigt är det fint här. Gillar mitt sovrum, med sängen i ena hörnet och skrivbordet i det andra, intill fönstret. Det är ljust och en lyftkran vobblar oroväckande mycket utanför, det ser ut som att den ska välta vilken sekund som helst.

En av uppsidorna med att ha flyttat är att jag har täckning på mobilen i hela lägenheten, i den förra blott i vissa skrymslen, något som störde mig fruktansvärt mycket.

Arbetade hyfsat bra igår, såg sedan en rätt trist landskamp som inte genererade några känslor alls, idag ojar jag mig över min ekonomi och skriver lite på ditten och datten och funderar på vad i helvete jag ska äta till middag. Det ordnar sig nog, för all del, när min flickvän kommer hit och vi går ner till någon av de många stora mataffärer som finns inom fem minuters promenix. Det där är en jävla viktig grej, som förortsbo eller närförortsbo får man ofta nöja sig med en enda matbutik som ofta är lika usel som den är dyr. Gamla torra paprikor och undermåligt utbud och inte en tilstymmelse till ambition bortom färdigmat i ful findusförpackning.

Imorgon är John's Candy med i SR Metropol runt 18:00 någonting, och pratar lite, och så spelas en låt, och så går vi därifrån, glada i hågen. Som läsare av Det Ljuva Livet är man välkommen att lyssna.

Ta hand om er, var ni än är.

Move on up.

Jag håller på att packa ihop det sista, ligger lite efter, David kommer och hämtar upp mig och grejorna vid halv fem ungefär, det bär då av till Götgatan där jag från och med ikväll bor och verkar. Jag ser såklart fram emot det. Lägenheten är liten men fräsch och ny och jag kommer att ha bättre förutsättningar att arbeta där och läget är något alldeles extra, nära till så mycket fint. Ändå är det alltid ångestladdat att flytta. Det är jobbigt att packa ner och packa upp och sådär, förstås, men jobbigast är att, för mig som extrem rutinmänniska och trygghetsnarkoman, skapa sig en ny vardag med ett helt nytt ställe att brygga morgonkaffet på, en helt ny dusch att tvaga sig i, en helt ny hiss, allt sånt, det tär på mig och stressar mig. Ungefär en månad brukar det hålla i sig, sedan finner jag mitt sätt att vara på och tryggheten infinner sig igen.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 1/2

Det är en sak att se bilder av en troslös Britney Spears när hon kliver ur en limousine. En helt annan att se mig förevigad, raglande ut ur en taxi i sjaviga kalsipper en lördagsnatt på väg till spyan. Ändå uppdaterar vi våra fotoalbum på facebook så ofta vi kan. Vi bloggar om våra spritstinna nattliga äventyr, skriver ut våra dumstöddiga åsikter och lägger upp bilder på våra nära och kära när de kräks i rännstenen efter ännu en sån där natt.
På klubbarna plåtas vi av vimmelfotografer och den som inte finns registrerad på bild räknas inte, var i princip aldrig där. Allt det där vet vi. I en annan del av Sverige, närmare bestämt Svenska Dagbladet, oroar sig Datainspektionens Göran Gräslund över hur pass stor del av sitt liv ungdomar lämnar ut på Internet. Han finner att ungdomarna inte tycks oroas över detta lika mycket som de kanske borde, att problemet är själva grundinställningen till integritet. Kanske har han rätt. Redan min generation har ju fullkomligt förlorat sig i redovisandet och dokumenterandet av den egna tillvaron. Nästa gäng, de som är typ femton nu, finns sannolikt egenmäktigt kartlagda från tolv års ålder och framåt. Frågan är om det verkligen är ett problem?
I bästa fall blir vi mer tillåtande när allt blir offentligt: Risken att chefen ser komprometterande bilder av dig på Internet blir större men chansen ökar också att han eller hon själv förekommer på betydligt värre foton. Och därmed är, i den sköna nya världen, tolerans och förståelse slutligen nådd.
I värsta fall blir bara de som saknar inflytande dömda - av de som redan har. I värsta fall ger oöverlagda visa kuken/pattarna-bilder från gymnasiefesten en förutbestämd roll i alla möten med nya människor. Det vore hemskt. Hur fantastisk bilden än blev.