Illavarslande inledningar på samtal

Mina favoriter är:

*Problemet med dig är att...

*Ta inte det här personligt men...

*Inte för att vara taskig men...

*JAG bryr mig inte men du borde ÄNDÅ FÅ VETA att...

Vilka är dina?

Hype!

Åt just en pizza och glodde på nya Svt-dokusåpan om att bli programledare: Tv-Stjärnan. Det är ju fantastiskt bra teve. Kolla in!

Alla borde inte ha spalträtt

Marie Söderwvist skriver krönika i Expressen och drämmer till rejält mot det dumma folket. Hon visar sig faktiskt vara riktigt jävla dum i huvudet. Eller så vill hon gärna provocera och ser inte luckorna i sitt eget resonemang. Kanske, och i så fall har hon vunnit, vill hon bara att såna som jag ska reagera och skriva lite om henne.

Hon skriver "Allvarligt talat: ska vi ha allmän rösträtt? Jag vill inte att människor som inte vet vad de röstar på ska bestämma vem som ska styra landet." och ondgör sig över hur korkade folk är som inte vet tillräckligt om vad de röstar på, eller inte vet alls vad de röstar på.

Men Söderqvist för helvete, förstår du inte att vägen därifrån snarare handlar om något så töntigt som folkbildning än något så tufft som begränsad rösträtt? Förstår du inte det vet jag inte om jag vill att du ska ha rösträtt, än mindre krönikörsjobb.

I ett land där många har det väldigt bra och relativt få lever under fattigdomsgränsen är det måhända naturligt att det brinnande engagemanget inte motsvarar studenterna som en gång massakrerades på himmelska fridens torg. Det betyder förstås ändå inte att det blir mindre viktigt. I så fall kunde vi ju slutat med demokratiarbete i samma sekund som vi fick allmän rösträtt. Istället handlar det om att utveckla det som redan är bra, bearbeta det som är dåligt, och sätta oss in i vad vi vill göra härnäst för att, och nu kommer brösttonerna, utvecklas också som civilisation. Och utvecklas som civilisation gör vi ju bara om hela civilisationen gör det. Därför är folkbildningen så viktig. Därför är det så viktigt med högt valdeltagande också i vårt glada kalla i-land. Därför är det så vansinnigt obegåvat att tycka och tänka som Marie Söderqvist gör.

Vidare skriver hon "Eftersom vi dagligen och högtidligt blir matade med politik så är det vårt lilla uppror mot makten att inget veta." och jämför medborgarna med trotsiga tonåringar. Inget kunde vara mer fel. Hon kanske dagligen blir matad med politik, men de flesta blir inte det i någon större utsträckning än att de uppfattar om Reinfeldt är poppis eller inte just nu. Kliv ur Höganäskruset och se dig omkring, Söderqvist. Folk, ja "folk", tar inte till sig sådant de inte känner sig insatta i, de intresserar sig inte om de inte förstår snabbt, livet tar för mycket tid för det. Men det är inget skäl att ta ifrån dem rösträtten.

By the way

Idag har jag kommit på två alldeles nya favoritord och av min älskade blivit påmind om ett tredje.

Två alldeles egna:
Hippiekondri.
Hellskottar.

Påmind av min älskade:
Kinesa

Nu gör jag det igen, jag sitter och trycker på tangenter och knappar och länkar och grejer än hit än dit alldeles planlöst. Jag vet inte vad jag letar efter. AM I ENTERTAINED? Nej. Inte direkt. Ge mig skjuts på pakethållaren till närmsta internetsida som kan skapa ordning i detta sammelsurium av boringness och introvertism. I'm dying here, but it's okay. En annan grej är att jag hatar att jag börjat slarva så ofta när jag skriver på bloggen och därför får gå tillbaka och rätta och peta och ändå missar massa små skitsaker. Skrev busines - med ett S alltså - häromdagen och orkade bara inte fixa det och även om det där är detaljer att ignorera och genast sluta bry sig om så stör det mig som tusan. Varje litet slarvfel är ett cigarettbrännsår på vänster långfinger och även om det läker så påverkar det mig så länge jag har det färskt i minnet. Jag vill aldrig behöva gå tillbaka och läsa gamla inlägg och upptäcka att jag missar sånt. Usch. Ska skaffa redaktör som läser igenom här. Nej, det ska jag inte. Fattar ju du också. ju. Men det är något med det där, jag känner att folk som bloggar med skrivfel och stavfel när de egentligen behärskar språket visar mig bristande respekt. MEN DET ÄR JU BARA EN BLOGG JAG BRYR MIG INTE, tänker de kanske, men fan heller. Jag bryr mig för jag läser och jag kräver att du tvättar rent innan jag kommer in. Men näej, det kommer de aldrig att göra. Viktigt bara att jag inte hamnar där. Viktigt för mig. Som tusan. Har jag skrivit det här inlägget förr? Jag tror det. Men det rår jag inte för, det är en återkommande känsla och mitt minne är kort och internet är slut och på teve är det ingenting och jag är osugen på långfilm och Law & Order: SVU börjar alltid vid typ halv två och det ska jag såklart somna till men innan dess, kära du, innan dess är det bara blod och kött och smuts och nageltrång.

Media Culpa-redovisning

Media Culpa är färdig med sin undersökning av hur bloggsverige ser ut. Rapporten i sin helhet hittar du här. Sammanfattningen lyder att den svenska bloggaren ser ut som följer:

• kvinna
• 16-20 år gammal
• läser 1-5 bloggar dagligen
• spenderar 1 timma per vecka med att läsa bloggar
• läser oftast bloggar på kvällstid (ca 18-24)
• använder aldrig en RSS-läsare för att läsa bloggar
• läser helst bloggar om vardagsbetraktelser
• läser bloggar för att bli underhållen
• har aldrig klickat på en annons på en blogg
• är medlem i ett socialt nätverk för att hålla kontakt med kompisar
• har de senaste 12 månaderna laddat ner musik från internet, lyssnat på radio eller podcast på internet, tittat på eller laddat ner video från internet, har gjort bilder tillgängliga för andra på internet, har kategoriserat innehåll på internet
• har de senaste 12 månaderna inte gjort videofilmer tillgängliga på internet, sparat länkar med hjälp av bokmärkessajter eller besökt virtuella världar
• bloggar för att hon gillar att skriva
• uppdaterar sin blogg varje dag
• har inget emot att bli kontaktad av företag i sin egenskap av bloggare
• är inte anonym
• har inte egna annonser på sin blogg

Jag gör som förra gången och jämför med mig själv som är:
• Man
• 27 år gammal
• läser 15-40 bloggar dagligen
• spenderar 5-7 timma per vecka med att läsa bloggar
• läser oftast bloggar på kvällstid (ca 18-24)
• använder nästan alltid en RSS-läsare för att läsa bloggar
• läser helst bloggar om nästan vad som helst, bara jag en gång fastnat
• läser bloggar för att bli underhållen och klok och arg och glad
• har klickat på annonser på en blogg några gånger
• är medlem i ett socialt nätverk
• har de senaste 12 månaderna laddat ner musik från internet, lyssnat på radio eller podcast på internet, tittat på eller laddat ner video från internet, har gjort bilder tillgängliga för andra på internet, har kategoriserat innehåll på internet
• har de senaste 12 månaderna inte gjort videofilmer tillgängliga på internet, sparat länkar med hjälp av bokmärkessajter eller besökt virtuella världar
• bloggar för att jag gillar att skriva och för att jag vill ta över och förändra världen från grunden i evighet amen.
• uppdaterar sin blogg nästan varje dag
• har inget emot att bli kontaktad av företag i sin egenskap av bloggare
• är inte anonym
• har inte egna annonser på sin blogg

Jag är inte så jävla speciell alltså. Men inte heller helt i mittfåran. Hur är du själv?

Förresten borde nästa logiska steg vara att Linna kräver att Ken Rings skiva stoppas. För den innehåller ungefär samma budskap.

Ken Ring så spelar vi

Senaste nytt i Ken Rings bloggkontrovers är att Rodeo låtit Kens motpart i vårdnadstvisten komma till tals. Detta gör Ken så pass irriterad att han lämnar Rodeo och startar egen blogg här. Där skriver han istället från och med nu och jag får gratulera Linna Johansson som tar hem ett slags seger. Rodeo-webben blir tyvärr en profil, en konstnär, fattigare och tappar framför allt i bredd. För Ken har aldrig varit och kommer aldrig att bli your average Rodeo-skribent. På gott och ont, alltså.

Bloggen lever genom Ken, Linna och Johan

Ken Ring bloggar som bekant öppenhjärtligt på Rodeo och delar med sig av också väldigt privata saker, inte minst skriver han i egen sak vad gäller vårdnadstvisten med hans före detta om deras gemensamma dotter. Den version vi får är hans, aldrig hennes, och naturligtvis finns där ingen riktig objektivitet (finns objektivitet någonstans någonsin). Jag tycker ändå att det är kolugnt. Det är så tydligt att avsändaren är jävig och inte ser båda sidor av historien, det är ju hans uppgift att föra sin egen talan typ. Det håller inte Linna Johansson med om. Hon tycker att Rodeo ska stoppa Kens blogg. Jag tycker att Linna har helt fel. Texten är dessutom lite spekulativt underbyggd med halvsanningar om vad Ken vill och inte vill. Jag tycker också det är synd, för jag brukar lyssna på Linna, oftare än inte är hon lysande, men här vete tusan vad som hänt. Jag tyckte i och för sig att hon läste Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" helt fel och tämligen otrevligt också, men vanligtvis som sagt, så har hon rätt.

Rodeos chefredaktör Johan Wirfält vet att täcka upp och bädda för sig och gör en minipudel på sin blogg, där han ber om ursäkt om han varit för slapphänt mot vissa av Kens blogginlägg, samtidigt som han påpekar att Ken ska få skriva vad han vill (i princip).

Så går sjön just nu.

Jag applåderar det. I alla hänseenden. Det är ännu en bloggseger. En unik svensk artist skriver sin blogg och berör ända in på ledarplats i Expressen - en text som i sin tur bemöts på bloggplats av berörd chefredaktör. Och så pratar folk om att blogg är ute, att det är dött, att det är irrelevant. Snicksnack. Det är etablerat, det är allvarligt och det är viktigt. Det vet jag, och det vet fler och fler nu.

Kill this darling?

Jag envisas med att säga det ganska ofta nuförtiden:
- Jag har så mycket att göra.
Eller:
- Den här veckan har jag en hel del jag måste ta tag i.
- Det blir stressigt framöver.
- Jag vet inte om jag hinner, måste fixa en del jobb och såna grejer.
- Jag är väldigt upptagen.

Jag känner mig duktig när jag säger det, macho nästan, lutheranskt idog och viktig. Jag vet inte ens om det är särskilt sant. Det är för all del sant att jag stressar en hel del och håller mig sysselsatt hela tiden, men om jag relativt sett har särskilt mycket att göra vet jag verkligen inte. Åtskilliga andra, som väsnas betydligt mindre, har ju mer att göra. Mycket mer. Kanske är det bara hållningen jag är förtjust i. Den där busineskilleposen. Jag har så mycket att göra, vi kanske inte hinner, jag är lite busy asså, du måste förstå. Jag säger det gång på gång. Och jag menar det. Men jag undrar om jag inte blivit lite väl kär i orden, lite väl hej och du med dem.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 25/1

Nu börjar livet. Typ. Löningshelg, äntligen slutet på januari och så sent som i onsdags premiär för nya månadsklubben PL:ACE på Mango. Dessutom, kommande onsdag, storsatsning med Steve Angello och Sebastian Ingrosso på nya klubben La Mode på Ambassadeur (som faktiskt låter kul trots att de huserar i skitstället Blue Moon Bars gamla lokaler). Dessutom flera andra nya klubbar på gång framöver.
Samtidigt läser jag mig till att det talas om en nära förestående klubbdöd i Stockholm. Jag känner inte igen mig och hör mig för med bästa klubbräven tillika arrangören Gustav Gelin. Vet han något som jag inte vet? Har jag missat allt? Stänger den här staden i månadsskiftet för att aldrig mer öppna igen? Slutar livet nu? Frågorna är många, anspänningen enorm. Gustav gör mig dock trygg igen. Det finns ingen reell klubbdöd, även om hans alldeles egna Lyckliga Måndagar på Berlin nu tyvärr sjunger på sista versen.
Däremot så åldras vi ju, Gustav och jag och alla andra, och det kanske är det som är problemet, det kanske är där conversen klämmer.
Särskilt såhär i början av ett nytt år har man blivit plågsamt medveten om att man kommer sluta vara den man är - 27-åringen - och istället förvandlas till 28-åringen. Och sådana går väl inte på klubb? 28-åringen åker väl på skidsemester eller lagar bilen eller startar herrblogg eller slår sin hustru eller tjänar pengar? Eller inte.
Det är en ganska smärtsam process, det är det verkligen, men vi ska inte kalla det klubbdöden. Det är vi, alla unga smarta vackra också (er jag avundas), som närmar oss döden, ingen annan. Till råga på allt kanske också snabbare ju bättre Stockholms uteliv är, men då åtminstone med betydligt mycket mer glädje på vägen.

Samtidigt som DEN STORA CD-REANS BLOGGMAILSPAM fortsätter skriver Bisonblog idag om framtiden ur ett mer nytänkande perspektiv. Det handlar om Last.Fm som gör precis såna saker som jag föreställer mig är moderna och kloka.

Mera ifpi, och nedladdningen just goes on

Ifpi fortsätter spamma min bloggmail inför den STORA cd-rean. Men jag är inte riktigt med på noterna alltså. Jag tror ju inte på cd-skivor, som sagt. Men de tänker säkert att de ska jobba med undergroundmarknadsföring, buzz och sånt. Då låter det såhär när man försöker nå bloggarna:

"Idag startar årets stora CD-rea runt om i Sverige! Nära 3000 titlar, varav många tillhör 2007 års hetaste, får nya attraktiva priser.

I pressmeddelandet nedan finner du Amelia Adamo och Karin Ströms favorittips.
Vill du ha tips på skivor?
Besök www.cd-rea.se där du finner den intelligenta Jukeboxen som vet mest och bäst om årets CD-rea. Berätta lite om dig själv, så berättar den för dig vilka skivor du behöver. På hemsidan kan du även tävla om att vinna dina favoritskivor som finns med på rean.

Ett album är så mycket mer än musiken. Låttexterna, hur konvolutet är utformat och vad det förmedlar, kan vara nog så viktigt när man fastnar för ett album. Vad är viktigt för dig, finns det något skivomslag som står ut från mängden?

Varför inte tipsa dina läsare om dina favoriter med egen topp-lista!
Till exempel snyggaste outfit/smink/hår på konvoluten, bäst designade konvoluten, bästa samspel mellan musik och omslag etc."


Inget ont om Karin Ström. Hon är bara fin och bra och duktig och smart. Men vem fan vill ha Amelia Adamos skivtips? Och vad tror de att jag är för en? Snyggaste outfit på skivomslag? Kom igen.

Intellektannektering

Igår var jag på NyORDning i Modernistas fina lokaler nära Mariatorget och lyssnade på ett gäng författare och poeter som läste ur sina verk. Mest av allt var jag där för att träffa och lyssna på Philip Teir som flög in från Finland för att delta. Philip bloggar här, hans bok ("Någonting ur hennes mun faller i min mun") finns att köpa här, och jag skämdes redan innan och mycket mer efteråt för att jag inte läst den. Men nu fick jag höra en hel del och jag tycker att det var utomordentligt bra dikter, jag kommer således köpa boken så snart jag får pengar.

Det var trevligt alltihop, även om jag i ärlighetens namn hade lite knepigt att ta till mig det ivriga teoretiserandet och sökta djupresonemanget kring någon eller ett par av författarnas verk.

Alltför sällan nuförtiden ger jag mig ut på den typen av äventyr. Jag gillar att lyssna på duktigt folk som duktigt läser sin egen prosa eller poesi och skälet till att det inte blir av oftare är kanske min egen ångest över mitt eget skrivande och att jag känner att jag också kan, skulle kunna, borde, men att jag är för lat och ineffektiv för att producera prosa i den takt jag skulle vilja. Men men. Fint var det, och alltid fint att träffa Philip.

Ikväll spelar jag och Sebastian skivor på Nada Bar på Åsögatan under namnet "Världen går över". Kom dit och lek. Innan dess ska jag skriva textkritik på lite grejer, ha ett möte och äta middag. Jag är nämligen asahungrig.

Kom och läs

Fredrik Wass, alltid smart, har skrivit en genomgående utmärkt artikel om rss-flöden och guidar dig till hur du kan göra för att bäst använda dem. Läs den, och spara massa tid och bli en mer kvalitativ internetkonsument du också. För även om du inte tror att du har nytta av Rss så har du det. Jag lovar.




...Och ha sedan överseende med att jag låter som sålde jag konserverad gröt i det här inlägget.

Realize it.

Jag får ett pressutskick från IFPI, skivbranschen som sådan. De vill väl att jag ska skriva om det. Så jag gör gärna det. Bjussar på ett citat angående den förestående cd-rean:
"Att köpa ett album är så mycket mer än att bara hålla en fysisk skiva i sin hand. Albumen berättar artistens historia, allt från låtordningen, musiken i sig själv till konvolutets design.
Vill du utöka din skivsamling med nya alster som du varit nyfiken på, köpa de skivor du redan har i din mp3-spelare eller chansa och kanske upptäcka ett guldkorn - då ska du bege dig till närmaste skivaffär från och med 23 januari."


Och jag håller ju med. Att köpa, eller framför allt att äga, ett album är så mycket mer än att bara hålla en fysisk skiva i sin hand. Det är att investera i en onödig liten klump som är i vägen, som hamnar i stora högar i någon hylla, som går sönder, som är ful, som repas, som bara är till besvär. Jag hatar den fysiska cd-skivan i alla former utom när jag är ute och spelar skivor och jag förstår inte varför man försöker parera inkomstbortfall på grund av illegal nedladdning med en cd-rea. Det är idiotiskt. Bjud istället på legal nedladdning om man skaffar konto i någon internetbutik, bjud på extraspår - köp två låtar få två gratis - sälj billig streamad musik, gör allt. Men försök fan inte få mig att köpa fler fula jävla skitskivor i fysiskt format. Jag avskyr redan de jag har. Den enda anledningen till att jag inte slänger mina cd-skivor är att jag äger så lite i övrigt att mitt hem skulle se ännu torftigare ut utan.

Bu för cd. Den är inte framtiden. Inte ens nutiden. Ifpi måste förstå det. Att de motsätter sig och bekämpar illegal nedladdning förstår jag ju också. Men de går fel väg. De går bakåt och tittar tillbaka till gamla goda 1996. Det är korkat.

Guldbagging

Såg inte Guldbaggegalan men är glad att Roy Andersson fick flest och finast priser. "Du Levande" är inte bara en ovanligt bra svensk film utan som alltid med Roy en ovanlig svensk film. Darlings baggar också välförtjänta såklart.

Roligast är ändå att Gösta Ekman belönades med juryns hederspris. Jag har alltid tyckt oerhört mycket om Gösta Ekman, han är duktig på allt och berör också på riktigt vare sig det är som snubbelgubbe eller som tyngd seriös man. Han är fin.

En röst i natten

Har kollat på en lågkvalitativ stream av matchen mellan Liverpool och Aston Villa och jag vet inte om det är spelet eller det faktum att jag fick kisa hela tiden för att se bollen som föranlett den huvudvärk jag nu befolkas av. Klart är att det stör mig.

Andra roliga grejer som hänt är att jag inte gjort så mycket som jag borde idag, att jag är pank, att jag är för lat för att äta trots att jag är hungrig och har lite mat hemma, att jag inte är så smart och klok som jag önskar, att jag är oerhört otålig vad gäller vissa saker och att jag inte riktigt är pepp på det här med vinter oavsett om den är varm eller kall, snöfri eller dito rik.

Men egentligen, egentligen, är allt gott. För jag är glad och nöjd och mår bra och allt sånt. Har ont i armen, i och för sig, men det är ju ett jävla oskick att sitta och gnälla om hela tiden (vilket jag alltså gärna gör ändå).
Jag ska flytta också. Till Södermalm. Det låter så töntigt att säga att man ska flytta till Söder, egentligen mycket mer sympatiskt att inte bo där, men det ska jag och det blir trevligt tror jag, även om det för all del blir en remarkabel utgiftsökning.

Gott så. Nu sänker jag skutan för ikväll. Skepp o'hoj.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 18/1

Det bestående minnet från måndagens idrottsgala är Johan Rheborg och hans lilla uppvisning innan priset till årets kvinnliga idrottare delades ut. Det handlade om manligt och kvinnligt i allmänhet och om dans i synnerhet och var det träskalligaste trams jag sett på länge. Till att börja med var det vansinnigt stereotypt och obegåvat, med mycket låg och gammal nivå på humorn om hur tjejer dansar för att det är ”kul” och killar för att de vill knulla. Dessutom är det ju felaktigt. Jag vet inte om Johan Rheborg, numera rejält till åren kommen, har varit ute på klubb eller dansställe på länge, eller om han bara tittar in genom något slags femtiotalsfönster och inte förstår bättre. För den verklighet han missar eller väljer att bortse ifrån är ju väldigt påtaglig.
Både tjejer och killar dansar för att det är kul.
Både tjejer och killar dansar för att få ligga.
Inget underligt med det och jag rekommenderar den gamla Killing-gängs-stöten att göra ett besök på valfri klubb i Stockholm, eller övriga Sverige, för att inse att han inte bara har fel utan också nedvärderar alla de som dansar när han sorterar in dem i gammeldags kvinnliga och manliga könsroller på det sättet. Det kan säkert låta fånigt. Jag kanske borde tycka att det ju - herregud - bara var ett skämt. Men uppfattningen om att tjejers sexualitet och ligglängtan ser helt annorlunda ut än killars är mer än bara tröttsam. Den är destruktiv och konserverande, begränsande och korkad.
Al Bundy framstår som subtil jämförd med Rheborgs totala avsaknad av finess och fyndighet och jag hoppas att den sistnämnde använder helgen till att besöka någon av alla de fina klubbar Stockholm har. Där lust till dans både innefattar kåthet och kulhet oavsett om du är brud eller snubbe.

Gratis nedladdning för tusan!

Vi gjorde färdigt en ny låt i lördags, en cover på Alphavilles "Fallen Angel" (idén var ursprungligen Hermann Dills, så tack Hermann). Och jävlar alltså. Vi blev jättenöjda. Jag spelade den på Ace i lördags och såg ett studsande, skälvande, levande dansgolv röra sig intensivt till den. Det var en egotripp som heter duga. Nu ger jag bort den, till er kära läsare, att älska eller aga, i nöd och lust, i Ipods eller på mobiler, hemma eller borta, för ert eget höga nöjes skull.

Ladda ner den här.

Förresten spelar jag och Richard Slätt skivor på Spy Bar ikväll och det vore fantastiskt roligt om du du du du och du kom dit och höll oss sällskap. Och du också!

We rule (a very limited part of) the world.

Och så fick jag reda på att P3 Svea envisas med att spela John's Candy var och varannan dag. Det är ju toppen.

Och vi fortsätter jobba på. Vi ska bli störst i världen. Vänta och se.

Hörs vi någon annanstans utan att jag vet om det?

Poesi:

Somliga nätter ligger man vaken och funderar och tänker på hur mycket tid man spenderar på att tänka på att man tänker för mycket ibland. Det kan bli knepigt, det kan bli rörigt emellanåt. Somliga nätter ligger man vaken och funderar över hur allt kommer sig. De här nätterna ger sällan eller aldrig vidare värst kloka svar på frågeställningarna. Det vet man, det vet jag, och det vet nog du också någonstans där inne bakom ögonlocken.

Men det finns något rogivande i att ligga vaken på nätterna med ett visst mått av ångest och stress och oro och ängslan i och med att man plötsligt inte rycks med av den, inte har den lika påtaglig och pressande.
Det kallas tillförsikt och självtillit och jag tror att jag är inne i en sån period. Jag känner att det finns mycket jag kan, mycket jag klarar och mycket jag behärskar. Det är betryggande. Det kan man hoppa upp och sätta sig på.

Och man bör skriva ner det, i sin blogg eller dagbok eller någon annanstans, rätt vad det är saknar man nämligen det där, tron på sig själv, tilliten till sin egen kapacitet, och då kan det vara klokt att man går tillbaka och kollar och påminner sig själv om att känslan funnits där och därför lika gärna kan komma åter.

Man mår alltså rätt bra. Så är det. Så mår man. Det är fint.

Resultatbörs, Könsvenskan: Nytt fiasko för Lag Ström

Ojoj. Snubbelgubben Pär Ström fortsätter att ventilera och diskutera feminismen och drämmer bland annat till med den här knölpåken (apropå sitt deltagande i TV4-debatten kring huruvida jämställdheten har "gått för långt" - bara en sån sak):

"Den förre jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström gav mig ett riktigt bra argument (utan att inse det, tror jag). När jag sa att Feministiskt Initiativ hade som en huvudpunkt i sitt valmanifest att “samhällsbyggandet ska ske utifrån kvinnors villkor” (och därmed avslöjar att de inte strävar efter jämställdhet utan bara efter förmåner för kvinnor), då utropade Borgström stolt “Det står i lagen också!”. Det hade jag faktiskt missat, men det förvånar mig inte, och han gav mig ett starkt argument: Feminismen har till och med tagit kommandot över statsapparaten och lagstiftningen! För övrigt är det märkligt att man kan utse en hängiven feminist som Borgström till jämställdhetsombudsman. Det är som att utse en AIK:are till domare i en match mellan AIK och Djurgården." LÄNK

Att jämföra en match mellan AIK och Djurgården med kvinnor och mäns interaktion, villkor, rättigheter och relationer är verkligen provocerande korkat. AIK och Djurgården har såvitt jag förstår, och jag lovar att jag förstår tämligen väl, som mål att besegra varandra, konkurrerar om samma position och önskar det andra laget så långt ner åt helvete som det är möjligt. Och då har vi inte ens börjat prata om vad supportrarna känner inför varandra. Nog om fotboll. Pär Ström anser alltså att JämO ska agera domare mellan män och kvinnor i kampen om segern och därför bör vara "objektiv" som en fotbollsdomare? Snälla jävla Pär ät en smörgås och en ta ett varmt bad och gör vad tusan som helst men sluta spotta ur dig sådana dumheter för det enda du gör är dig själv en otjänst. Du diskvalificerar dig själv från allvaret.

Jag ska inte behöva vara tydligare än såhär.

Det blåser hårt, blåser kallt, överallt.

Jag vet att det egentligen är så uppenbart att det inte behöver påpekas men ändå så står det ju en massa dumskallar här och där och hävdar motsatsen så därför känns det ändå relevant att påpeka: NATURLIGTVIS blev det som vi trodde. NATURLIGTVIS är det de besuttna som gynnas mest av högerregeringens politik. Det är en självklarhet för det är sådan ideologin och idéerna ser ut. Det är hela syftet med ett borgerligt styre. Inga konstigheter, det är bara så de vill ha det. Och nu får de det. Grattis?

fantastiskt fin finne

Idag är en dag då jag påminns om Fredrik Virtanens stilistiska begåvning. Jag gillar texten och blir till och med, ja, fan tro't, inspirerad av den. Tack Freddie.

Superhelgen snart slut

I fredags spelade vi alltså på Flyktsoda, jag och Sebastian, och igår på Ace. Det var hiskeligt roligt, hejdlöst inspirerande och precis lagom svettigt. Jag tycker att vi var väldigt bra, båda dagarna. På Ace stod låtönskningarna som spön i backen. Herregud, aldrig förr har så många önskat Justice D.A.N.C.E. på så kort tid. Aldrig förr. Jag gladde ingen av dem i och med att jag inte har låten. Jag spelade faktiskt inte en enda önskad låt och det är överhuvudtaget ett otyg det där. Man står och funderar över hur i hela fridens namn man ska få ihop nästa underliga mixning utan att förstöra stämningen alldeles när någon kräver ens uppmärksamhet för att få tala om vilken fruktansvärd alternativt sönderspelad låt de vill höra. Jag kan inte hantera det.

Men gud, så skoj, oj så skoj, det var. Mest av allt tyckte jag om att spela finfina Tikkle Me-låten "Remind the world" som är en strålande liten superhit. Rösten! Refrängen! Rösten!

Idag blir det idel lugn och avslappning. Inga stora gester här inte. Imorgon, då jävlar, då ska jag bli relevant i mitt liv. Lovar.

Kollegial ryggdunk

Andrev Bergström skriver fint om Arn-filmen. Eller fint och fint, han skriver om problematiken med erigerade hästpenisar. För den finns tydligen. Och Andrev skriver väldigt bra om den.

Läs.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 11/1

Att vara krönikör och DJ är väl det Stockholmska svaret på Hollywoods värdelösa ”model slash actress”-kultur. Men ändå: Jag är vansinnigt bra på att välja låtar när jag är ute och spelar skivor. Det är min främsta tillgång, eftersom jag inte är någon begåvad taktmixare eller vidare DJ-virtuos överhuvudtaget. Istället handlar det om vad jag inte spelar, vilka låtar jag väljer bort, vad som aldrig får släppas igenom och ljuda ut i högtalarna.
Det dräller av kompetent folk som till skillnad från mig enkom livnär sig som DJs. Och trots det underminerar sig själva genom att försöka underhålla dansgolv utan att ha en mental bannlysningslista. En rad låtar eller artister de känner är helt omöjliga att spela om de ska behålla sin självrespekt. Det handlar naturligtvis inte om att avfärda så enkla saker som Tomas Ledin eller Mange Schmidt, det klarar ju en apa. Det viktiga är att veta varför Salem Al Fakir och Håkan Hellström är förbjudet territorium, om man är jag, eller varför han inte är det, om man har en annan musikåskådning.
De allra viktigaste låtarna för en DJ är de han aldrig spelar men som folk förväntar sig ska komma. Däri ligger såväl särprägeln som kvaliteten. Det finns inga enkla svar, och framför allt inte ett enda som är korrekt medan resten är fel. Det är en mycket luddig och vag känsla och går ut nog mest ut på att vara trovärdig inför sig själv. Och därmed inför sin publik.
Ikväll spelar jag skivor på Debaser Medis Flyktsoda och imorgon på ACE på Mango och då får vi se vad det är jag aldrig spelar, oavsett eventuella påtryckningar, och det är först då du inser hur duktig jag verkligen är, eller hur stor min krönikörshybris faktiskt vuxit sig.

Jag står upp vid skärmen och applåderar

För vad annat kan man göra när alltid lika läsvärda Fredrik Strage nu går ut och tar tillbaka sitt alldeles för höga betyg på Arn-filmen. Han går och ställer sig utanför bion och ber om ursäkt och ger pengar tillbaka till folk som ogillar filmen.

Fredrik, du är fin, så himla fin.

"Jag försökte intala mig själv att jag gjort en insats för svensk film, att "Arn"-producenten Johan Mardell haft rätt när han sagt att det var kritikernas skyldighet att skriva snällt om en film som kostat 210 miljoner: "Lyckas inte det här blir det svårt att göra stora satsningar framöver. Det borde vissa korkade recensenter begripa." Jag försökte också tänka på de bra scenerna i filmen: ökenstriderna, tvekampen mot Emund Ulvbane, Bibi Anderssons diaboliska abbedissa. Men ingenting hjälpte. "Arn" förtjänade inte en trea i betyg."

...quick to holla at a blogga' with the same lines

Klockan är tjugo över ett och jag sitter uppe trots att jag inte har någon särskild anledning och imorgon ska jag spela badminton, och jobba en del, och sedan träffa min älskade och kanske glo på en rulle eller så. Jag smygröker en cigarett här framför datorn, säg inget till de andra, och surar lite över att min laptop, som står på min säng i mitt rum, strular något så fruktansvärt just nu. Det går bara att stänga av den genom att hålla inne knappen i tio sekunder ej genom att trycka på starmenyn och välja stäng av-knappen, ej heller går det att få fram den evigt pålitliga aktivitetshanteraren och när inte ens den är tillgänglig vet man att vattnet börjar bli djupt, att man just slutat bottna. I bloggvärlden där ute är ni som jag, övervägande trista men ändå emellanåt briljanta, och det får väl räcka såhär dags, såhär års, vem är jag att beställa kvalisort bara sådär, vem fan är jag? Problemet annars är ju att jag börjar frukta mitt skönlitterära skrivande mer än jag känner lust till det, väldigt ofta är det så, att jag är mer rädd för att skriva tråkiga texter än jag är sprallig över att skriva alls och den situationen är förstås både hotfull och förödande för det kreativa skrivandet. Jag skriver i detta nu som allra bäst på beställning snarare än av lust och det är ett problem och en tillgång men som sagt likförbannat ett problem. Jag vill ju för böveln kasta ur mig tiomiljonermiljarder tecken av ren glädje med jämna mellanrum snarare än preciserade stycken och bitar som håller hela vägen för att de genomförs på ett kompetent vis, det förstår ni kanske inte men just så är det då och då och särskilt nu.

På fredag smäller det!

Farbror Eric Gösta Rosén

Jag har förresten blivit farbror i dagarna. En liten och ohyggligt söt flicka, ännu alldeles namnlös, har blivit min nya släkting och jag är stolt så stolt. En helt ny släkting, ett barn till min fina storebror, en riktig människa som jag är farbror till. Det är oerhört fint och jag känner mig lyckligt lottad som får ha ett brorsbarn. Det är värsta grejen. Värsta underbara grejen.

luppletaren

Samtidigt som Reinfeldt fått en hel del skit över att han är frånvarande, ute på hemliga uppdrag bland vanligt folk, och inte riktigt märks eller tar plats slår det mig att de övriga partiernas representanter lyser än starkare med sin frånvaro. Den enda som överhuvudtaget tycks vara vid liv är Mats Odell och den uppmärksamhet han fått är uteslutande ett resultat av trista turer kring trista utförsäljningar av offentliga företag. Maud, Göran, Jan Björklund, Leijonkungen och de andra finns ju alls inte. Varför? Vad sysslar de med? Alltså, inte med affekt i rösten utan nyfikenhet: Vad sysslar de med? Semester? Lagparagrafanalys? Föräldraledighet? Jag har ingen aning. De enda jag ser är moderater: Borg, Billström, Schlingmann, Littorin, Bildt och Ask, för all del, men resten? Gone baby gone. De kanske har blivit kidnappade.

Vändåtta

1.Jag har det lite tjärvt ekonomiskt närmaste veckan, inget konstigt med det, men jag inser hur länge sedan det jag var blodpank mitt i månaden, det måste ju vara ett framsteg.
2.Mitt enda nyårslöfte är förresten att börja tjäna betydligt mer pengar än jag gjort tidigare.
3.Och att förändra världen, bit för bit, så att den blir bättre, så som jag vill ha den.
4.Rilo Kiley - Dejalo är väldigt bra idag. Sugiga P3-gitarrer men det får funka.
5.Jag är hungrig.
6.Jag ska spela asmycket skivor den närmaste tiden. Återkommer fortlöpande kring det.
7.Ibland låter det som om Rikard Wolff sjunger i TV On The Radio, vet inte varför, men så är det i alla fall.
8.Ja, jag ska skriva något spännande här snart, något riktigt jävla givande. Vänta bara.

Pop, Kaj, Snot

Min psuedonemesis (det är mest en dramaturgisk poäng i och för sig, men ändå) Kristoffer Poppius skriver idag precis det som jag ville skriva om den här debattartikeln. Läs Poppius, för han säger det enkelt, koncist och tydligt. Seså.

Sedan skriver Kajen bra om deadlineångest och frilanseri. Särskilt "Det skapas alltså en stress av något som egentligen går jättesnabbt att göra och som jag kunde gjort för länge sen, men som nu görs i sista sekunden." är en sammanfattning av allt jag någonsin gör.

Och ikväll lyser jag som den stjärna jag är, tillsammans med starkt skimrande Sebastian, på Snotty mellan nio och ett, när vi som vanligt spelar våra skivor för dig och dig och dig. Till och med för dig.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 4/1

De allra flesta har sannolikt inte riktigt återhämtat sig från nyårsfesten ännu. Allra minst jag själv. Tolvslaget firades på ett höghustak i närheten av Tekniska Högskolan och omedelbart efter det ivriga kramandet och obligatoriska skålandet där åkte jag ut till en lokal i Bandhagen för att fortsätta festen. Höljda i halvdunkel, bland nymålade väggar (fläckarna på min jacka tyder på det) och en salig massa vänner utbrast den stora sentimentaliteten. För hur mycket vi än pratar om att nyårsafton är ett otyg, egentligen vilken kväll som helst, inget att ringa hem om, så blir det alltid samma visa. Där står vi i känslomässiga omfamningar och säger att vi älskar varandra, gång på gång på gång. Mer än för början på ett nytt år festar vi för det gångna och eftersom vi är så usla på att bekräfta varandra regelbundet blir nyårsnatten en enorm tacksägelsefest där vänner ger erkännande för allt fint vi gett och fått. Vi firar vår egen lycka över att ha kompisar som ställt upp hela året. Det ser nog mer än lovligt patetiskt ut om man ser det utifrån men är värdefullt och i alla avseenden en strålande tematik för kalas.
Sen kommer vardagen igen: Årets första månad brukar till skillnad från den sista vara ganska befriad från excesser och intensitet. Snarare är det vrålkalla kolsvarta nätter och stora sår i plånboken som brukar prägla januari. Folk gömmer sig under täcket och umgås med teven eller datorn, sanerar kroppen med vita månader och försöker sluta röka. Nöjeslivet blomstrar sällan eller inte alls och folk är allmänt utmattade, nästan kvävda av vintermörkret. Men ljuset finns där ute i form av livligt kulörta lyktor och enstaka stroboskop i svettiga klubblokaler, det finns faktiskt där, om man bara vill.

En ohygglig massa snö ligger och myser på marken och det kritvita ljuset tränger in genom de tätaste av persienner. Jag går i väntans tider, kan man säga, ja det kan man sannerligen.

Året är helt nytt och skillnaden är enorm, förlåt, jag menar försumbar. Det är samma nu som då och det gör varken från eller till.

På nätterna ligger jag i sängen och tittar på Law & Order Special Victims Unit, på dagarna skriver jag eller sitter av tiden som vore livet ett straff. Januari värker i mig. Men jag mår bra.

Förtryckta vita män?

Pär Ström skriver indignerat i Svenska Dagbladet om mansförtrycket och han låter än en gång meddela att feminismen bör ersättas av humanismen. Gott så. Han tar upp flera intressanta fakta. Två av dem: Det faktum att det är män som råkar ut för lejonparten av gatuvåldet. Att fäder emellanåt diskrimineras vid vårdnadstvister. Som sagt, gott så, och Pär Ström kanske menar väl men jag tror att han missar något. För härifrån, där jag står och glor, ser det ut som att just de här ojämlika orättvisorna som drabbar män har sin lösning i feministiska framsteg. För den jämlikhet och jämställdhet som inte förlöser båda parter är ju inte riktigt jämställd. Och det är där jag själv har ändrat mig allra mest de senaste åren. Förr har jag varit en sådan klassisk anhängare av rättvisa och lika lön och lika rätt och halva makt som är så simpelt att vara medan jag nu också älskar hela kampen mot normer, roller och förutbestämda roller. Det är i de sista, i mindre könsnormerade relationer och interaktioner, som vi alla blir förlösta och feminismen handlar om det minst lika mycket som något annat.

Så härifrån, där jag står och glor, ser det ut som att det bästa sättet att uppmärksamma mäns våld mot män, diskriminerande vårdnadstvister och unga mäns aktiva självmördande är genom att tänka feministiskt, att bryta normer och att slå sönder föreställningar om givna könsroller och relationsmönster. Jag vet inte alltid hur, men jag vet att jag mår bättre när jag lyckas, lever skönare. Pär Ström är välkommen att vara med, för det är så vi vinner, inte genom att tala om härskarkönet (mest makt, mest pengar och mest inflytande innebär att man härskar) som förtryckt av kvinnor. Förtrycket står vi för tillsammans allihopa. Båd' kvinnor å män, tillsammans i ett flitigt upprätthållande av strukturer och beteenden. Så är det.

Bloggsverige igen

Bloggen Media Culpa genomför sin tredje årliga undersökning av svenska bloggare och bloggläsare och behöver deltagare till sin enkät. Svara på enkäten genom att klicka på länken och uppmana gärna fler att delta: http://www.surveymonkey.com/s.aspx?sm=xFqxvNv9gUDjibIiMju5qw_3d_3d