Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 30/11
Det är något med den där låten som stör mig enormt. På både bättre och sämre dansgolv tvingas jag nu genomlida idiothiten ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän” med neograbbarna i Maskinen. Jag vill kräkas.
Grupptrycksmentaliteten gör mig ilsk och även om det enda syftet med låten är att få folk att inte våga stå still så tycker jag att det är en trist tematik. Dels av det uppenbara skälet att också våldtäktsmän sannolikt glatt dansar till låten och att den därmed förlorar sin simplaste poäng. Dels för att det banaliserar problematiken med äcklig kvinnosyn och övergrepp lika mycket som någonsin ett facebook-upprop mot, typ, allt hemskt. Och till råga på allt för att låten, på de högstadiediscon där dängan kommer att leva vidare längst, faktiskt uppmuntrar ungdomar att förenklat sortera män, pojkar, på ett sätt som grundmurar bilden av att det är bara en viss sorts snubbar, onda jävlar med horn, som faktiskt våldtar.
Någon tycker säkert att jag överdriver och kanske tar i lite extra med brösttonerna? Jaha, men i så fall bara av den enkla anledningen att det behövs, för sånt här trams vill jag slippa delges när jag går ut.
Med Maskinen på högsta volym är plötsligt varenda en fri från synd och tar sig utan problem rätten att kasta första stenen snabbt och hårt. När en låt riktar sig så uddlöst till ett kollektiv, där alla innesluts bara genom att delta i festiviteterna, blir självgodheten och klappen på den egna axeln det egentliga budskapet. För varhelst folk dansar, och gör det till den här låten, antas människorna vara fina, helylle, och definitivt inte våldtäktsmän. Förutsatt att de inte står still, förstås. Jag roas inte alls utan provoceras och irriteras över att lynchpop plötsligt blivit en gångbar genre.



