Simsalabim simskolabim, fan i helvete att det inte flyter som jag önskar och jag vet inte vad jag ska ta mig till ibland för det tycks liksom inte hända något vad jag än försöker med. Någon gång måste allt få kännas ruskigt lätt, enkelt som tusan, bara rulla på, flyta som fan. Fitta fitta fitta.
Jag vet inte riktigt hur man ska göra för att lyckas vända på det när man fastnat och när man inte tycks komma vidare överhuvudtaget när allt bara står och stampar i ansiktet som en dörrvakt på Café Opera eller en överklasskille på Östermalm som lackar ur på polaren och dödar honom, jag vet inte jag vet inte. Någon sa att det inte finns utrymme för redigering, eller att man som i den där filmen helt struntar i att göra några val, att man liksom bara skriver helt utan att vandra någonstans, men samtidigt kan det aldrig någonsin vara en konkret och verklig vandring att skriva, det är ju bara ord på papper eller skärm. Det är det där med sångrösten som jag tänkte på förut, jag skrev till och med ner det i ett sms för att jag fick för mig att det var en klok tanke men sedan har det aldrig blivit så att jag gjort något av det så särskilt klokt var det kanske inte. Men sångröst alltså: Tonen i det man skriver, vare sig det är fint eller fult, jag menar Håkan Hellström låter ju som skit, också Jonas Game är falsk i många stunder men det fungerar ju folk förstår folk tilltalas och det är väl vad som räknas, så kan det lika gärna vara med formuleringar eller travesteringar eller fan vad som helst. Man kan skriva jätte roligt jätte bra rök fritt bords ben och ändå vara kommunikativ men det är inte samma röst som skriver ihop det är en annan grej och kommateringar kan vara ett slags wailande, om du förstår hur jag menar, kommateringar är Aguilera. Semikolon är i så fall fucking Mariah Carey; Du fattar.
Jag vet inte, jag försöker alltid förklara världen med ord, exakta sådana, för att själv förstå, det är vad allt går ut på hela tiden, att fatta för det gör jag inte. Därför viljan att lära sig nytt, att bli skickligare, att bli duktig, eftersom jag själv vill ha förmågan att hitta exakt rätt ord för exakt rätt känsla hela tiden varje gång. Jag fastnar och förstummas när jag simsalabim inte kan uttrycka det jag vill, behöver, uttrycka. Därför måste jag hitta formuleringen. Formeln. Sanningen, hahahahaha. Sanningen. Fina grejer det också. Som fanns det någon att hitta i ord. Allt är ju lätt och ledigt och tramsigt, ingenting är på riktigt i det man skriver även om det är det allra riktigaste man kan komma på för det är alltid filtrerat genom snygghetsfaktor och fulhetsfobi. Ett tu tre på det fjärde ska det ske på det femte gäller det på det sjätte smäller det. Poff. Inget större. Ett poff, eller kanske ett pjiu, en suck, ett stön, en pys, inga explosioner. Jag älskar explosioner, på papper, aldrig annars. Sesam öppna dig, seså öppna dig(, det sista har jag snott).
