SÖNDAG? SÖNDAG!

Fint ändå, en söndag med mycket skrivande, till vilket jag var nödd och tvungen, men med en del bra teve, inte minst Ensam Mamma Söker, en utmärkt soppa som min flickvän fixade med bravur och ett allmänt hyfsat behagligt lugn i kroppen, trots stressens relativa närvaro.

Solen lyste när vi gick till affären och det gjorde också saker lite extra behagliga.
Mineralvattnet ligger på kylning och port saluten ligger frejdigt orangegul i kylskåpet. Det finns åtskilligt att uppskatta, åtskilligt att vara nöjd med. Vi kör så. Vi kör den attityden, för den är fruktsammare än alla andra. Vi kör på det. Är ni med?

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 28/9

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Bad Cash Quartet. Tycker snarare att de är ganska överskattade. Därför blev jag förvånad första gången jag hörde Jonas Game, som i nåt decennium trummade i nämnda band. ”New City Love”, den första Jonas Game-låten jag hörde, fullkomligt överrumplade mig och jag blev omedelbart förälskad. Det var som att bli skjuten med de allra mest banala amorpilar, jag stod värnlös och tvingades kapitulera vare sig jag ville eller inte.
Jag har aldrig gillat Håkan Hellström men det finns definitivt beröringspunkter mellan de båda gossarna. Det som folk uppskattar hos Hellström, emotionellt bräcklig och omedelbar i sitt tilltal, är precis det som jag älskar med Jonas Game. Men till skillnad från Håkan känns Jonas Game aldrig fjäskig eller manipulativ.
Ikväll spelar han på Debaser Slussen som förband till The Tough Alliance, de senaste årens mest omtalade kreddband. De är förbannat bra men det allra bästa de gjort på två år är att kontraktera Jonas till sitt skivbolag Sincerely Yours. När TTA alltså gör ett mellanår musikaliskt blänker och strålar Jonas Game nog för en hel industri. Kanske blir hans debutalbum, som kommer alldeles snart, den första skiva på länge jag faktiskt köper istället för att ladda ner. Det borde säga om inte allt, så i alla fall en hel del.
Så jag struntar i Idol ikväll (hur mycket det än tar emot). Jag struntar i förfestöl på Snotty. Jag ställer mig istället och köar i höstig slussenkyla, med ett pillemariskt leende på läpparna, för jag vet att jag ska få ta del av något fantastiskt.
I senaste numret av Rodeo säger Jonas att han har åtta miljoner fans i Sverige - ”de flesta vet bara inte om det än” - och jag tror det är en absolut sanning. Jag tar på mig masspsykosmössan, nu är det dags att älska honom hela vägen till stjärnorna.

23:17 och Amanda är min favvo i Idol, såklart. Men det är inte vad texten handlar om:

Är så trött, så trött, väntar på flickvännen som är ute på stan, vill sova men kommer antagligen sitta uppe ett bra tag till. Ryggen värker molande. Skallen är full av halva tankar och fantasilösa idéer. Magen kurrar, trots att jag ätit ordetnligt idag. Egentligen är jag stressad också, har en inlämning på söndag, sedan ska jag skriva kritik hela nästa vecka, samt krönika, samt ett mindre frilansjobb, samt en låttext som för en gångs skull måste bli lite extra bra. Men just nu känns det lugnt, jag fixar det där, bara jag får sova lite, bara jag får koppla av.

Förresten har jag tänkt på begreppet koppla av, och vad det handlar om. Det är inte lathet eller ens vila, utan skuld och skam och dåligt samvete och stress och nervositet man ska bort ifrån, det är då man kopplar av.

Och det slår mig, lite ledsamt, att enda gången jag är helt fri från de där jobbiga känslorna är typ när jag spelar fotboll, för då tänker jag bara på fotboll och ingenting annat.

Just därför är det underligt att jag kopplar av med fotboll så sällan. Jag brukar dra mig för det. Jag brukar tacka nej. Jag brukar stanna hemma och oroa mig istället.

John's Candy i P3, bland annat

Jag skulle ta "en öl" på Snotty igår men fastnade förstås och hade jättetrevligt hela vägen fram till stängning. Sedan åkte jag taxi med världens trevligaste chaufför som spelade upp sin egen musik för mig och blev själaglad över mitt beröm. Han var för gammal för att bli sexig postjärna, men sjöng onekligen som en.

Nu ska jag åka hem till David och göra ny musik.

Ikväll, i P3 Lab, klockan 22.03 inleds programmet med en fräsig och brännhet John's Candy-låt. Missa inte.

Mera Könskrig: Punkt SE idag

Pressrelease

Normen är dålig. Normen förtrycker. Normen ska bort! Diskriminering utifrån klass, kön, hudfärg, sexualitet är fel!

Så har det låtit så länge utan att vi tagit ett steg vidare i tanke och handling. Förtryck är fel. Sen då, efter vi konstaterat det? Vad gör vi då?

Könskrig är ett unikt verk som svarar på den frågan.

I vår bok händer det som vi alla väntat på! Människan själv kliver in i kampen för sin egen frihet. Individualismen beträder feminismen befriad från pekpinnar, förakt och skuld steppar vi in i framtiden.

Könskrig är vårt krig mot kriget mellan könen och klyschorna som delar upp oss människor - blatte, brutta, fotbollskille. I Könskrig kan du läsa berättelser om människor som kämpar och vinner kampen för rätten till sin egen definition av sig själva.

Könskrig är en blivande klassiker som samlar samtidens absolut mest moderna tänkare. De är unga. De är medvetna. De tror på sig själva och mänskligheten. Läs i vår bok om hur det känns att älska sin egen fitta. Hur frigörelseprojektet för manligheten kan se ut.Hur man går från homosexuell till sexuell! Å vem är egentligen Foccan?

Läs Tove Leffler, Elin Alvemark, Andi Nordgren, Anna Ehrlemark, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Daniel Möller, Eric Rosén, Erica Högsborn, Farnaz Sajadi, Isobel Hadley-Kamptz, Joanna Zawieja, Johanna Koljonen, Kalle Haglund, Karolina Ramqvist, Liv Höglund, Katrine Kielos, Maja Karlsson, Manne Forssberg, Steven Cuzner, Sussie Egnell och Örjan Rhode för ökad frihet, kärlek och jämlikhet!

Red. Tove Leffler & Elin Alvemark

Natten till tisdag är återigen en sammanfattningarnas sådan.

Sitter här och försöker göra lite sista jobb innan jag går och lägger mig i sängen. Ska lämna in fredagens krönika onsdag vid lunchtid och i och med att jag sällan är särskilt fartig och fräsch före elva tolv på dagarna är deadline i praktiken nu, natten mot onsdag. Jaja, det blir helt okej, en text om något jag verkligen gillar och ser fram emot snarare än om sånt som stör mig. Även om det som stör mig alltid genererar större gensvar så känns det kul att variera sig lite.

I onsdagens Punkt SE finns, om den inte blir ställd vill säga, också en artikel där jag medverkar i egenskap av medförfattare till antologin Könskrig. Det har jag ju hållt ganska tyst om hittills. Men jag är väldigt stolt över att jag tillfrågades, och att jag faktiskt fick ihop en text som känns ärlig och uppriktig och som jag tror har en poäng. Bland de andra skribenterna känner ni igen en del sedan förr samtidigt som ett stort gäng är förmågor som tidigare ej hörts särskilt mycket i offentligheten. Blandningen är bra, och texterna är bra, även om de skiljer sig väldigt mycket åt både i utförande, tematik och åsikt. Om Könskrig kommer ni att höra mer här, för jag kan naturligtvis inte låta bli att ventilera och diskutera kring denna bok jag faktiskt är en del av. Så försök vara stolta över mig, för jag är lite stolt själv, på riktigt.

Annat som tål att tänkas på:

***Sara Torgnysdotter, min gamla och mycket engagerade gymnasielärare, bloggar här, med den äran. Hon uppmuntrade alltid allt jag gjorde som hade med text att göra och det tycker jag var fint.

***En annan gammal bekant, som lärde mig allt jag vet om kaffe, och introducerade mig för världens godaste kaffe (Monsun Malabar) har startat bloggen Tefascisten. Det är utmärkt läsning, drivna texter med ett enormt kunnande bakom. Borde naturligtvis plockas upp av allehanda livsstilsmedier eller andra medier med sådan ambition. Nischad och med stor sakkunskap kan den verligen hitta sina läsare.

***Får jag en vampire ninja zombie-invite till på facebook ska jag personligen bita huvudet av personen som har mage att skicka den. Jag förstår inte hur någon i hela världen kan roas av det där. Förklara gärna för mig.

***Bra applikationer på facebook är till exempel: Compare People, Socialistics, Socialmoth, Define Me, My Personality och Personal DNA. Detta visar förstås tydligt på hur jag dras både åt det sociala och narcissistiska, men vem fan gör inte det?

***Jag tappar läsare enligt mina trubbiga statistikverktyg. Antingen beror det på att jag blir sämre och sämre eller på att fler och fler använder RSS-läsare.

Nåjahåhåja, nu ska jag göra klart, sedan väntar sängen. Kram på er.

VINNARE ELLER FÖRLORARE?

Tidningarna vill sälja tidningar och teve vill ha tittare och sälja annonser och därför är det inga konstigheter att det blir som det blir. Vi lever ändå i kommersen och det är fine med mig. Men det är ändå trist, apropå solidaritet ni vet, när den frågan som ställs, om det är en fråga, och det svar som alltid erbjuds, om det är ett svar, gäller huruvida "du", individen, är en vinnare eller förlorare i och med den nya budgeten. Och det är inte ett allianspåfund eller en utveckling år 2007, jag vill inte vinkla det på det sättet. Det är bara ännu en markering bort från solidaritet, rätt in i egoistisk individualism. För om jag får trehundra kronor mer i månaden, netto efter skattesänkningar och utgiftshöjningar, anses jag förstås vara en VINNARE emedan den pensionär som får mindre pengar i plånboken och blir av med sin vårdplats och får uppskjuten operation och som det tydligen går åt helvete för är en FÖLORARE. Och jag undrar om jag är patetisk när jag tänker att det inte borde vara en så glasklar uppdelning. Om jag är patetisk när jag tänker att det kanske borde vara helhetsbilden som avgör om VI är vinnare eller förlorare. Dessutom jagas man ju med i det där tänket, mer ju yngre man är, det som bara handlar om MIG och MITT, för ingen vill ju vara en förlorare.

Jag är stressad och har lite ångest och känner mig lite rädd. Skriver och donar och lever om men utan att kunna fixa det som fixas böra, skriva det som skrivas ska, det blir bara tomma ord av både det jag säger och det jag skriver. Och, visar det sig, det jag säger idag räknas redan imorgon, jag ska återkomma till det sedan.

Det enda som fungerar är R Kelly och Usher med Same Girl. Så jävla underbart bra. Skit i den där videon där det visar sig vara tvillingar, och inte alls en och samma tjej som playar dem båda, i låten är det verkligen samma brud som blåser skiten ur dem, och de känner sig lurade och tillintetgjorda och jävlar i min lilla låda utnyttjade. Underbar låt. Ladda ner den här genast.

Vi hörs om en stund. Jag ska skärpa mig. Jobba. Skriva. Fixa.

Måndag klockan 13:50 i Hägerstens svar på Khao lak

Jag mår väl bra, jojojojo, det gör jag. I min närhet går folk sönder, trasas isär, smärtas och känner sig inte i toppform för fem öre. Det känns inte bra. Jag vill laga allt och alla men förmår inte göra annat än att i bästa fall lyssna, i bästa fall.

Såg Jonas Leksells och Musse Hasselwalls religionsprogram på SVT. Tycker att det är jättebra. Älskar Sveriges Television.

Såg Hjärnstorm på SVT. Tycker att det är jättebra. Älskar Sveriges Television.

Älskar också Sveriges Televisions webb överhuvudtaget. Allt finns där, omedelbart efter första sändning, streamandet går supersnabbt och smidigt. Älskar.

Ikväll börjar Dexter på TV6, klockan 23:00 och det är fan ovärdigt. En bättre kanal borde köpt in denna genomfantastiska serie och satt den på en betydligt bättre sändningstid. Lova nu, alla ni som inte redan laddat ner säsong ett och sett den, att ni kollar ikväll. Annars kan ni lägga ner, genast, med allt tevetittande. Och är ni inte fast efter första avsnittet är ni det efter det andra. Jag lovar. Annars blir jag skyldig en tia.

Det har diskuterats Twingly-länkar i bloggosfären. Och det faktum att folk bara länkar till medier som använder Twingly. Det är ju synd. Jag gör det inte med sådan konsekvens, även om jag märker hur det rasar in folk så fort jag trycker in en DN-länk eller liknande. Det som för övrigt, i samband med Twingly? minskat är blogglänkande i bloggosfären, åtminstone härifrån och hit, så vitt jag kan förstå. Och det är synd. Det är alltid nyhetsartiklar och sällan längre blogginlägg som diskuteras och nagelfars och utsätts för skrutinering (om man kan säga så). Jag ska försöka bättra mig och ändra på det. Kan inte ni också göra det?

SolidRaritet?

Jag läser kommentarerna till min krönika och jag läser kommentarerna till lite vadsomhelst som berör ämnet. Hållningen är oftare än inte följande: "Varför ska vi, som kan hantera alkohol (eller whatever) behöva vara med och betala för den lilla del av befolkningen som inte kan hantera det?" och det gör mig ledsen.

Att det där med att solidariskt finansiera skadeverkningarna av våra kollektiva vanor inte längre känns naturligt. Att det där med att betala lite extra för att det också ska räcka till att hjälpa dem som inte fungerar på samma sätt som vi andra blivit något som känns fel och jobbigt och som någon annans ansvar. Jag tycker det är snålt så inihelvete.

Å den ena sidan kan man tala om den kollektiva samhällsnyttan i att ta hand om konsekvenserna av ditt som datt. Att vi kanske i längden sparar pengar och lidande, också eget inte bara andras, om vi redan från början hostar en slant extra för att stat/kommun/landsting ska kunna ställa upp.
Å den andra sidan tycker jag inte att ens det ska behöva användas som argument. Jag tycker att viljan att solidarisera med de som fuckar ur ändå ska vara stor nog, även om vi inte vinner något på det själva ens i långa loppet. Jag förstår inte hur kåtheten över ett par extra hundralappar i månaden kan så fullkomligt slå ut allt annat.

Det handlar om eget ansvar, säger de. Och visst, alla har ytterst ansvaret för sig själva, inga konstigheter där inte. Men, och det är här den stora skiljelinjen går tror jag, när folk inte lyckas ta det ansvaret, när folk struntar i det och finner sig falla snabbare och hårdare än de hade förutsett, när folk bränner sina egna skepp och broar och ställer till det alldeles på egen hand. Det är då jag, men inte det moderna sverige med sin moderna jävla befolkning, vill att vi ändå ska hjälpa till, ändå ska kosta på oss, ändå ska finansiera deras hjälp. Även om de som sitter i skiten många gånger borde kunnat räkna ut med arslet att de skulle hamna just i skiten.

Och jag vet inte. Det kanske är en omodern och till och med korkad inställning. Solidaritet känns ju som ett parodiskt ord redan när jag skriver det. Men det är min inställning och jag är ledsen och arg för att den inte längre ses som "normal". Jag är ledsen och besviken och arg och frustrerad över att så många brinner så starkt för att politiska beslut som i högre grad struntar i de här människorna ska fattas. Jag förstår det inte. Jag förstår det inte alls.

Det är ju för böveln helt barockt att skuldfrågan i ens egna livsöde ska vara central när vi bestämmer hur mycket hjälp vi ska ge någon. Fan. Om någon behöver hjälp så ska de ha hjälp, tänker jag. Och det enda du tänker då är att någon kanske kommer att utnyttja systemet. Att det inte ger incitament att rycka upp sig själv. Att det möjliggör för det lilla fåtal som får hjälp på fel grunder. Och jag tänker att det är en ekonomisk förlust vi kan leva med. Och om jag kan det, som inte tjänar några jättesummor, har jag oändligt svårt att se varför just höginkomsttagarna har så svårt att tänka likadant.

Gör för helvete inte detta till en text om att jag vill ha pengar, hjälp, bistånd, socialbidrag, vadsomhelst, nu. För jag klarar mig bra, jag lever och frodas, trots att folk alltid återkommer till just detta: Att jag skriver det här för att jag vill ha typ medborgarlön själv. Det är inte så. Det är verkligen inte så.

Solidaritet är ett gammeldags ord, och lär så förbli, såtillvida inte Nya Moderater omdefinierar det, och det är jävligt synd.
Jag är ingen barmhärtig samarit, ingen själagod välgörare, ingen stor människa. Det är inte vad det går ut på. Jag tycker bara att det är helt okej att bekosta folk som hamnat fel, oavsett skäl, och deras väg tillbaka eller allra minst deras livsuppehållande. Ska det vara så jävla svårt att ställa upp på? Varför?

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 21/9

Ingen har någonsin sagt åt mig att jag dricker för lite.
Det är överhuvudtaget sällan man hör någon oroa sig över kompisarnas alltför restriktiva alkoholkonsumtion. Jag kan inte heller komma ihåg många gånger då jag känt att andra klubbesökare fått i sig på tok för lite.
Ändå skriks det ofta om för höga priser på krogen. För hög alkoholskatt. Folk vill ha råd att dricka mer. Och visst känns det surt, som ett förbannat rån, att hosta upp hundringen för ett halvhyfsat glas vin på Pet Sounds Bar eller femtiosex spänn för en medelmåttig fatöl på Spy Bar. Men det är bara där och då - i betalningsögonblickets obönhörliga affekt, inte när jag egentligen tänker efter. För vårt intensiva klubbande, barhängande, restaurangpimplande och hetssupande kostar ju. Så in i norden kostar det.
Att efterfrågan är fortsatt jättehög trots väl tilltagna priser tolkar jag som att den skulle vara enorm och eskalerande om skatterna, och därmed priserna, sänktes. Det är alltså en hjälp vi verkligen inte behöver. Det är ett stöd som skulle generera fler våldsbrott på klubb och krog, mycket fler. Med den slutsatsen, som i och för sig ifrågasätts av en eller annan (som har fel), tycker jag gott vi kan pröjsa de där extraslantarna utan att gnälla.
Ingen har någonsin sagt åt mig att jag dricker för lite och ingen har någonsin sagt att jag blir skarpare och mer balanserad när jag är packad. Istället är det en väl förklädd välsignelse att utekvällarna är så satans svindyra. För det är också väldigt ovanligt att någon står pank i baren vid fyra på natten och verkligen behöver en drink till men inte har råd. Så istället vill jag tacka, och bocka och buga, för att stat och krögare i samverkan och harmoni (nåja) låter mig fortsätta betala höga priser när jag går ut. Jag behöver den omsorgen och det gör jävlar du också.

Känslorna igen

Vi ska ju försöka uttala allt, formulera känslorna, nuförtiden, har vi glömt det? Eller har vi lyckats? Vi ska ju försöka uttrycka oss, lära oss, ta vara på känslorna, bli nya, starka, modiga och kommunikativa.

Jag tänker på det. Jag jobbar på det. Jag gör det. Jag lovar.

Ibland går det enklare och ibland inte alls, ibland måste jag försöka ta mig ikapp och hinna upp mig själv. För vi bestämde ju det, att alla känslor måste få vara tillåtna, vi kom ju överens om det här. Sedan sa vi att vi skulle prata mer med varandra också, hålla oss uppmärksamma på det där, vänner emellan, liksom typ aaaduvet.

Och visst fungerar det. Men det är lätt att ramla ner i den icke-kommunikativa grabbgropen igen. Den där det inte är okej att säga: "Jag är ledsen" men helt okej att säga "Jag mår skit". Den där det är okej att svara "det känns förjävligt" men inte faller sig naturligt att säga "jag är rädd". Den grabbgrop där vi vägrar, konsekvent, att verkligen uttrycka och definiera.

Jag tänker på det. Jag jobbar på det. Jag försöker faktiskt. Och det går, om inte fantastiskt bra så åtminstone helt okej. Vilket i sig är ett fall framåt.

Om jag tror att ni hatar mig betyder det i så fall att jag hatar mig själv?

Pratade med flickvännen igår, om det faktum att vad man tror att andra tycker om en ofta är ens egen självbild som man projicerar. Ska inte gå in mer på vårt samtal men jag började fundera på hur jag tror att andra uppfattar mig när jag skriver. Och inser att det kanske är just min projicerade självbild jag tolkar in. Eller så har jag alldeles rätt.

Jag tänker mig att folk som läser mig, särskilt folk som själva skriver, särskilt sådan som är lite eller mycket etablerade, tänker såhär om mig som skribent (om personen Eric har jag helt andra tankar, faktiskt):

Eric Rosén är en skicklig skribent. Men han är gapig och effektsökande. Och ofta med ett direkt löjligt och vansinnigt illa maskerat behov av bekräftelse. Han känns kladdig och smutsig, med bristande urskillning i nästan varje text. Han är överkåt på sina egna darlings. Det känns inte som att han skulle kunna skriva något som inte är privat eller personligt. Han gör sig själv i längden ointressant. Trots att han har potential och begåvning landar han alltför ofta i trams och krystad polemisering. Han är ingen man vill förknippas med. Han är dessutom egocentrerad och tröttsam.

Undra om det är ni som verkligen tycker så eller jag som projicerar? Om det är det förstnämnda så ser jag glasklart på verkligheten. Om det är jag som projicerar så undrar jag om det är för att jag är osäker och rädd eller om det är för att jag vill bita mig fast i underhundsperspektivet. Oavsett vad är det intressant.

Natten till tisdag är en sammanfattningarnas sådan

Om jag tilltalar er såhär direkt kanske det känns mer personligt. Eller också inte. Själv gillar jag kanske mer att läsa texter riktade rätt ut i luften men skriver gärna texter adresserade till läsaren. Det är en paradox, nästan. Och då frågar ni hur man tillbringar en måndag? Ja hur gör man? När planen är att skissa på några idéer, och skriva en krönika, och skriva på mitt lilla fina skönlitterära projekt, och fixa med en faktura som strular, hur gör man då? Jo, man fixar den där fakturan, sedan struntar man i resten. Eller inte struntar, man har ångesten och stressen med sig, men man gör inte något egentligt.

Istället åker man ner på stan med Robin, man betalar sen räkning, promenerar runt i blindo och letar efter ett bra ställe att äta på, hamnar på Primo Ciao Ciao och äter en finfin lyxpizza, man åker hem, man facebookar och myspacear en del, man läser mail och bloggar, spelar bort femtio dollar på internetpoker, fördriver tid framför teven, har lite ont i huvudet, spelar lite Copter, man är allmänt usel. Så gör man. Och så väntar man på tisdagen, när stressen och ångesten äntligen kan ta rejäl fart. Fina grejer.

Idag blev vi hastigt och lustigt inbokade att spela med John's Candy på fredag. I Linköping. Det ni ser nu är vårt svar på Bob Dylans neverending tour. För vi tar över nu. Hela världen. Åtminstone, ja, Linköping i alla fall.

Idag tänkte jag också skriva ett blogginlägg om artikeln i DN där Reinfeldt säger att folk inte fattar att de fått sänkt skatt, att de tror det är något fel. Jag har halvt tappat bort min poäng. Så jag låter det bero, men ni kan insert random ilskna utbrott över hur lite de där skattesänkningarna verkligen har hjälpt någon här. Hur lite vi fick, som jag inte ville ha in the first place, och på bekostnad av vad vi fick det. Och sedan kommer här: ........ en utläggning om att Fredrik Reinfeldt är ett praktarsle och att jag vill klubba ner honom med en sån där tae kwan doe-spark jag lärde mig på högstadiet.

Plus jag tänkte jag kunde länka till Esbati, som skriver så fint om den fåniga jobbgarantin. Så det gör jag gärna.

Sedan, ungefär här, om du hajar, tänkte jag nämna Isobels inlägg om nya Unni Drougge-bokens karaktär "Niclas". Den här Niclas finns på riktigt och är en av sveriges stora litterära agenter tillika dömd kvinnomisshandlare. Honom ska man inte anställa, tycker Isobel, som jag tolkar det, och vänder sig emot att bland andra Jan Guillou och Anne Holt gör just detta. Och jag förstår henne såväl. Men sedan tänker jag på hur jag ser på andra dömda brottslingar och hur de ska behandlas sedan de avtjänat sitt straff. För då tycker jag ju alldeles glasklart att den hållning man ska tillämpa är att personen ska anses ha gjort rätt för sig och kunna komma tillbaka in i samhället. Och därför har jag problem med hennes resonemang. Hon skriver som följer "Nästa gång Leif G W Persson uttalar sig om kvinnomisshandel kan man ju dessutom ha i bakhuvudet att han inte tycker att det är värre än att han själv gärna tjänar pengar på att anlita en som bevisligen hållit på med det."
Alternativet, att se denne kvinnomisshandlare som paria, är känslomässigt mitt förstaval också. Men samhällsnyttan däri är obefintlig. Istället ska han ses som färdigstraffad, i mina ögon. Och då kan Leif GW Persson med gott samvete anlita honom. Såtillvida han inte dräller kring och slår, kvinnor eller män, fortfarande. Eller om han har en vansinnig kvinno- eller människosyn, fortfarande.

Typ så.

Känsligt Läge med Eric Rosén

Kom just på (igen) hur mycket jag saknar det lite fåniga vuxen-bullen-programmet Känsligt Läge som en gång i tiden gick i SVT. Hittade sidan på svt.se men programmen ligger inte kvar, på grund av rättighetsskäl. Kalle Brunelius var fin där tycker jag, även om jag också vet att många hatade honom. Inte jag dock. Jag vill göra Känsligt Läge 2, med mig själv som programledare. Hör ni det teve? Jag väntar på kontraktsförslag.

Därifrån till besynnerligheten.

Det spelar verkligen ingen roll vad jag gör, det är ändå alldeles tydligt söndag idag, med allt vad det innebär. Har tappat sovförmågan lite, vaknar tidigt och somnar aldrig om, idag är det extra trist, jag är extratrist, har tunga ögonlock men kan inte sjunka ner i mjuk sussning, sitter ligger står bara och gäspar och gäspar och gäspar. Men det är väl okej, i och för sig.

Spelade skivor på Snotty igår. Det var kul, det gick fint, det var folk och det var festligt. Eller okej, under en timme mitt i hela skiten, när många hade gått vidare till klubbar och senkomna vänner inte hunnit ploppa upp ännu, var det väldigt lite folk. Kändisspottade Tova Magnusson Norling, som såg ut att trivas och gilla våra låtval.

Så vadå. Nu kommer nya veckan, nu börjar den, nu kör vi, det går nog bra, jag klarar en till, jag klarar höstrusk och måndagsångest och sådan skit, jag klarar eventuella nederlag och breder mig för stora segrar. Jag gör det. Jojomen. Det är bara söndagsångest allt det andra, bara skit, inget att bry sig om. Jag är ju duktig. Visst!

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 14/9

Det finns en märkligt gammeldags och fånig inställning till konserter som något som ska hålla på i flera timmar, typ ju längre desto bättre, som vore det nog för att göra en hel kväll. Så är det naturligtvis inte, en artist eller ett band är bara i undantagsfall intressant i mer än en timme. Ofta inte ens så länge.
I lördags stod jag, med mitt eget band John’s Candy, på den minimala scenen inne på klubb Ace. I tjugo minuter spelade vi och det var precis lagom. Det är tillräckligt för att bevara intensiteten hela tiden och hålla tempot uppe konstant och samtidigt ändå hinna göra ett riktigt avtryck. Huruvida vi var bra eller inte är inte upp till mig att avgöra (vi var förstås väldigt bra!) men just inramningen, med DJ hela vägen fram tills spelningen börjar och omedelbart efter att sista låten tagit slut, är den enda moderna vägen att gå. Inte minst i Myspace- och nedladdningstider när ingen jävel ändå orkar lyssna på mer än max tre låtar från varje skiva.
Den långlånga konserten, gärna då med en ensam man framför många andra ensamma män, är en väldigt gubbig grupprunksform (med den stora skillnaden att spelningen tar en oändlig tid). Musiken är tillgänglig på ett annat sätt idag, alla gör allt själva, och den nästan religiösa respekten för frälsaren på scenen känns alltmer konstlad och löjlig. Istället blir bandet en del av klubben, en del av en helhet snarare än det enda man får. Och det känns bra, det känns modernt. Därmed inte sagt att jag ser vansinnigt mycket fler bra konserter. Men de som är dåliga hinner aldrig bli lika uppenbart usla. Vilket förstås också är en befrielse.
Imorgon spelar göteborgarna i studsindiebandet Powerblade på nämnda klubb Ace. De är asabra. Ändå hoppas och tror jag att de kliver av scen efter en halvtimme. Annars brottar jag nog ner dem.

Bombdöd

Jag sitter här i källaren, framför datorn, och är ganska rädd. Fruktar för mitt liv. Jo. På riktigt.

Varje kvart ungefär, eller var tjugonde minut, piper bombvarningen över hela kvarteret och sedan följer en stor explosion som gör att hela huset, hela byggnaden, skälver och rör lite på sig. Det känns fruktansvärt obehagligt. En hög smäll och väggen skakar, betongväggen, den bärande jävla väggen. Sedan piper lång signal för att signalera faran över men det känns aldrig som att faran är över utan snarare som att taket närhelst det önskar ska rasa ner i skallen på mig.

Tänk om detta är det sista jag skriver.

- GÅ UT DÅ, tänker man nog. Men nej, det känns ju fånigt, fegt, larvigt. De har ju trots allt satt upp lappar, de ska ju bygga nya hus i närheten, allt måste ju vara i sin ordning, tänker jag. Så jag sitter här i källaren och väntar in döden och tänker att detta är det allra sista jag skriver.

För några veckor sedan kom en ung inspektör hit och kollade på rör och tak och andra saker. Han noterade hur allt såg ut. Han ska komma tillbaka, om någon vecka, när allt är färdigsprängt, för att kolla igen. Vilket alltså betyder att de är medvetna om att det kan hända något, det kan spricka upp, det kan rasa in. Eller nåt.

Om detta är det sista jag skriver vill jag att ni minns mig inte som en självisk tönt utan som en fin kille med åtminstone somtehing going for him. Jag vill att ni har en fin begravning (om de ens hittar kroppen) och sjunger "You were always on mind". Och så tänker ni på all the things you could have said and done, om ni bara took the time. Och så ber ni om one more chance too keep me satisfied. Men nej, jag kommer inte tillbaka, det blir ingen more chance.

Adjö. Nu smäller det snart igen.

UPDATE: Nu var det tyst skitlänge. Så jag glömde alltihop. Men de var väl bara på lunch, bombmördarna. Plötsligt briserade ytterligare en nitroglycerinattack i närheten. Störst hittills. Som om någon pangade knallpulver bakom ryggen på mig. Jag ryckte till och blev livrädd, höll bokstavligen på att trilla av stolen. Mitt hjärta bultar fortfarande stenhårt. Jag skojar inte. Det här är kanske det allra sista jag skriver. Men fan heller att jag flyr. Är min dag kommen så är den.

Sanning och trams på samma gång

Min personlighet säger du? Såhär säger en facebook-applikation som var ganska utförlig.

Hej Konsument!

Jag använder företrädesvis parfymfria deodoranter (antiperspirerande naturligtvis). Den biten är ett knöligt kapitel i sig. Det är vansinnigt svårt att hitta någon som håller svetten stången samtidigt som den inte lämnar äckligt fula deofläckar på ens tröjor och skjortor. Bäst av alla är Apotekets egna "Våg", trodde jag, tills jag upptäckte att mina skjortor såg ut som om jag var en 86-årig alkisgubbe med tattig armhålehygien, mitt ivriga duschande till trots. Så den går förstås bort. Nu är jag inne på en Rexona-variant som väl är helt okej, men helt nöjd är jag inte. Så jag lyssnar ivrigt och gärna på ledsagande och konkreta tips här.

Men det där är bara en bisak. För en fucking deo kostar ingenting om man köper de som jag köper.

Viktigare är parfyminköp. Jag använder inte rakvatten och inga krämer och ingenting annat än tvål, så parfymen är min enda lilla luktagottgaranti. Alltså blir den värd att investera i. Nöjd har jag också varit med mina inköp under de senaste åren, men jag köper stora jävla svindyra flaskor som räcker skitlänge och när de är slut vill jag har något nytt. Nu börjar min alldeles utmärkta flaska Chanel pour Monsieur sjunga på sista versen (den har hängt med ett bra tag) och det är dags att handla nytt. What to do? Jag måste ha er hjälp. Framför allt er fantasi och er empiri. Jag menar er alla, ja, du också, som sitter och duckar bakom skärmhelvetet nu.
Vad ska jag köpa? Framför allt varför? Jag vill inte lukta gubbe, inte heller tonåring, inte heller tant eller kvinna överhuvudtaget. Knappt ens man. Jag vill lukta jävligt gott och alldeles utmärkt anpassat efter min person. Jag är beredd att hosta slantar för den rätta pavan. Så ge mig vägledning nu. Jävligt tydlig, utförlig och bra vägledning.

1. Vad ska jag köpa?
2. Varför?
3. Vad använder du själv? (utslagsfråga för att se om du är helt ute och cyklar eller om jag ska lyssna på dig)

Höstens hetaste hippa hiskeligt härliga helfina hit

Nej nu jävlar går jag i taket, jag går bananas, jag smäller av. Jag ska göra en egen version av In Luv with a stripper/Kär i en kickers/Kär i en hipster (nej det ska jag inte) och den ska heta Kär i Jonas Game.

New City Love var skitbra och när nu nya låten kommit upp på Myspace och Sincerely Yours hemsida är det fanimig dags att börja skrika i falsett från mitt håll.
Tusan så bra.

Här har du den nya låten.

Madeleine McCann

På Facebook diskuterar vi skuldfrågan. Så också här, för det är intressant, och det tycks som om tåtarna dras åt på alla håll och kanter.

Tror du att föräldrarna ligger bakom Madeleine McCanns försvinnande?
	Ja
	Nej
Free polls from Pollhost.com

En satans för- och eftermiddag

Alltså, jag älskar Ensam mamma söker. Kryssningar, dansband, skämskudden i högsta hugg och töntarna och tanterna och fåneriet och tramset. Och mitt i allt ett uppriktigt sökande efter kärlek. Det är bra mycket bättre än trista Bonde söker fru någonsin blev. Hatar Susanne, gillar Lenita, tycker att Veronica är okej.

Det hemskaste är hur de blandar in ungarna och säger saker som "vill du att mamma ska hitta en ny pappa" och såna saker. Och låter barnen säga sitt, vara med och välja, tycka till, vem är rolig, vem är tråkig, vem är ful, vem är kul. Man får inte välja sina föräldrar och tur är väl det. Jag vill inte att man ska välja partners åt sina föräldrar heller.

Såg också om Dog Day Afternoon igår och gick ju förstås sönder lite inombords bara för att den är så satans bra. Al Pacino har aldrig varit bättre, tänkte jag säga, men faktum är ju att han ofta varit precis så bra. Och snygg. Sjukt snygg. Filmen bygger ju på en sann historia, och i dessa tider googlar man alltid de sanna personerna så snart man sett filmen och jag hittade det här, vilket bara gjorde filmen ännu bättre, ännu mer hjärtskärande, ännu coolare.

Hursomhelst. Idag ska jag försöka jobba lite. Men det går inget vidare. Facebook, bloggar, mail och annat ger skön distraktion och låter mig vara sysselsatt utan att producera något hela hela hela tiden. Ajajaj.

Älskar er och hatar er.

Egentligen vill jag bara säga tack till alla som var på John's Candy-spelningen på ACE igår. Det var skitkul och ni som dök upp och skuttade runt som små illbattingar framför scenen är himlafina hela bunten. Tack tack tack. Nu tar vi över världen.

Men............

Jag måste också fundera över vad det är för fel på antingen mig eller mina vänner. Never mind topplaceringarna, det är botten som är intressant. Och såhär ser jag ut i facebook-rankingen:



Era svin!

Tonight is only 'bout tonight.

Sitter och flyttar en folköl fram och åter för att hitta kvällspeppen, är outsägligt trött och har haft huvudvärken hela dagen. Men jag vet att det reder sig, det smäller ju snart, ikväll är det John's Candy på ACE! Det kommer att bli grymt.

Det finfina med John's Candy är att det låter som jag vill att det ska låta. Jag är relativt omusikalisk och har aldrig egentligen kunnat traktera instrument. Kan "Oh Sister" på akustisk och har spelat bas i ett par dassiga punkband under mina högstadieår. Älskar att lira trummor men har svårt att göra rätt. Sjunger för jävligt. Och ändå har jag alltid drömt om att vara med i band, det är den klassiska fåniga pojkdrömmen liksom, jag är där hela vägen. Och så blev det John's Candy. Där ingen av oss är umbärlig. Där alla behövs. Skulle David eller Kristin eller jag hoppa av skulle det sannolikt bli pannkaka av alltihop. Jag är förvisso den enda i bandet som helt står och faller med de andras begåvning. Men jag vet att det skulle låta helt annorlunda utan mig. Och det där är en tillfredsställelse som heter duga.

Jag älskar att sitta och gnälla och gny och leta och jaka och neka och hitta trumman med David. Den trumman, som vi måste ha, och till slut dyker den upp. Och jag älskar att spela in sång med Kristin, leta melodier och diskutera olika möjliga val.

Det är helt enkelt svinkul. Och nu finns det en och annan som gillar det vi gör. Det är en hejdundrande trevlig känsla. Så kom dit, ikväll, om det så är det sista du gör, för vid midnatt står vi där och har skoj, livrädd kommer jag vara, men tillfreds, för vi låter så som jag vill att vi ska låta.

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 7/9

Jag tänder en cigarett i baren. Jag får göra det, för första gången på länge. Jag känner mig rätt cool. Det är ju rackarns tufft att röka, på nåt sätt, i mina ögon. Det är sannolikt en hollywoodskada eller kanske ett resultat av dåliga förebilder i min ungdom.
Det är Vice-fest och jag står i en provisorisk nattklubbslokal, med ciggen i mungipan, och tittar på kanadensiska electroduon Crystal Castle. I teorin är det allt jag önskar mig. Ett bra band som spelar skiten ur publiken och möjligheten att röka där man dricker, där man dansar, där man är. Precis som på den gamla goda tiden.
Något är ändå fel. Det sticker i ögonen och irriterar halsen som vore det onyttigt. Så kändes det aldrig förr, när vi rökte hela paket vid samma bord under långa ölkvällar på södersunkhaken. Då kändes det bara behagligt. Den här fredagen kisar jag och viftar frenetiskt med armarna och undviker den vackra rökpelaren som konsekvent söker sig mot ansiktet. För en sekund tänker jag att det inte är så dumt att de instiftade rökförbud i alla fall. Att det kanske är något också jag, med fula tänder och nikotingula fingertoppar, faktiskt har lärt mig att trivas med och uppskatta.
Men så skärper jag mig. Tar mig i kragen. Sträcker på ryggen. Bestämmer mig:
Jag kommer aldrig någonsin föredra den rökfria klubbmiljön, aldrig i helvete; jag hatar att gå ut och fryshuttra, eller stå abstinent i baren och inte kunna stilla oron, skyr som pesten den trista Ebba von Sydow-inställning som blivit mer regel än undantag. Att gå ut ska vara snyggt hellre än rent och fräscht och nyttigt, inte minst alkoholutskänkningen tyder på detta, och då är cigaretter alltid en självklarhet för mig. Inga hälsovinster kan ändra på det. Jag saknar dem hela tiden och jag önskar att icke-rökarna höll sig undan, så att vi andra fick glänsa ifred.

Idag är jag med i Punkt SE, Stockholm City och Metro. På bild i alla tre, tre olika bilder. Jag är en sån jävla superceleb så ni anar inte.

En lite väl grinig reflektion kring Rodeo.

Plockade upp nya Rodeo igår på deras lilla baluns på operakällarens terass. Det gjorde jag ju onekligen rätt i, och något rätt har också Rodeo gjort. Borta är det äckliga dasspapper den tidigare var tryckt på och Johannes Wikström kan antagligen äntligen börja te betalt för annonserna i tidningen. Hela layouten är överhuvudtaget skitsnygg, med det enda undantaget på kritiksidorna där antibyline-stämning får råda, svarta tjocka sträck över skribentbilderna som blir svartare och svartare för varje sida så att Thomas Wiborg och Farnaz Sajadi i princip inte syns alls. Skitfult. Fixa det till nästa nummer så ska jag hålla käften. För i övrigt är det riktigt vackert. Allt ifrån teckensnitten i brödtexten till färgerna och dispositionen funkar utmärkt. Fina fisken.

Innehållsligt är den sig dock lik, på gott och ont. Kritiksidorna är bäst, igen, och det ställe i tidningen där det verkligen händer något. Övriga texter skulle behöva lite mindre JAG-form, det hör framför allt bloggen och krönikan till och det vet ni, men är för en gångs skull nästan hundraprocentigt korrekta och korrekturfelen lyser äntligen med sin frånavaro. Toppen!
Jens Lekman-intervjun är himla bra, dessutom växte den förstås av att jag lyssnade på hans nya skiva när jag läste den, det blev ett större sammanhang, det blev snorfint, A Postcard to Nina tyckte jag var svängigast, hitmässigt alltså.

Jonas Game-texten också himlastormande trevlig, delvis för att jag är kär i karln. Hade gärna sett att Isabell Nellde, som stod för intervjun, hade frågat om han inspirerats av Rod Stewarts Vagabond Heart-skiva i New City Love. Det luktar Vagabond Heart som tusan. Plus Nirvana då, men den kopplingen är ju mer uppenbar.

Annars då? Fotojobben, som äntligen kunnat komma till sin rätt på finare papper, ser tyvärr ut väldigt mycket som your average fotofolkhögskoleansökan (inget ont om folkhögskolor, jag går själv på en lite sådär). Boring as fuck.

Sedan har jag ju mitt eviga krig mot "ett samtal"-reportage. Här plockar Björn af Kleen ihop fem människor som alla definierar sig själva som medelklass och låter dem samtala om klass och kläder. Till att börja med att det varit intressant att välja åtminstone en som definierar sig som överklass och en som definierar sig som arbetar-/underklass. Nästa invändning är emot hela den undrande attityden till varför konsumtion har blivit ett så centralt begrepp. Jag kan gärna svara på det. Konsumtion är viktigt bland mode- och mediefolk eftersom detta mode och mediefolk som tycker det är så viktigt och spännande alla arbetar med konsumtion. Rodeo är ju skriven ur konsumentens perspektiv. Och det är i mångt och mycket Rodeo-läsaren och Rodeo-skribenten som diskuterar konsumtion. Rodeo och the Rodeo-kind-of-people är ju aldrig producenter av annat än sånt som förhåller sig till saker vi kan konsumera, köpa, lyssna på, läsa. Därför blir det viktigt. Det är inte krångligare än så. Perspektivet är alltför snävt.
Sedan är det ju som det alltid är med samtal, hur intressanta deltagarna än är så blir resultatet bara gissningar och lösa spekulationer som inte säger oss något alls. Visdomen vi tar med oss räcker bara tills nästa sida.

Vem minns det förra samtalet i Rodeo? Vem minns vad de EGENTLIGEN sa om vår tid i Odd at Large samtal om Paris Hiltons skiva? Lägg ner.

Jaja. Nu låter jag gnällig, och det är jag ju, men det samlade intrycket är att jag gillar det nya numret. Mycket gillar jag det. Och skribenterna (inte minst Björn af Kleen!) är alltid bra, på olika sätt, med olika uttryck, och jag läser så gärna.

Do it the hard way, and it's easy sailing?

Min kropp bubblar obehagligt av en ängslan och en rädsla som jag inte kan värja mig ifrån och jag vet inte vad det beror på, kan hända är det nervositet inför vår, John's Candys, spelning på ACE på lördag, jag tycker det är läskigt. Men illamående redan på torsdagen? Låter helt orimligt.

Hursomhelst - Kort om teve:

* Dexter visas på Tv6. Kul att det går i svensk teve alls, men var i helvete var SVT och Tv4 när alla vi andra förstod att det här är den bästa serien like evah! Idioter. Nu får den samsas med typ Lorenzo Lamas-action och tattiga science fiction-serier i den enda svenska tevekanalen som låter speakern strö ironi och sarkasm över sina program i påorna. Fint.

* SVT och Peter Birro och Lasermannen-regissören Michael Marcimain. Låter som en dödlig kombo. Lägg till kulturmediahype utan dess like. Ändå smäller Upp till kamp till med tittarsiffror i trakterna kring 515 000 enligt MMS (och Martin Jönsson som är min källa till typ allt här i världen). Låg inte S.P.U.N.G. på samma nivåer för att sedan tappa hela tiden. Älskade S.P.U.N.G. och gillar Peter Birro, gillar Marcimain, gillar SVT. Såg dock inte Upp till Kamp, jag heller. Varför? Är det SVT som gör något fel i lansering eller är det folket som helt enkelt är ointresserat? Fan vet. Men jag tror att problemet ligger hos kanalen och hur de väljer att marknadsföra sin produkt. Jag kunde hjälpt dem. Jag kunde hjälpt varenda jävla kvalitetsprojekt som missat målet de senaste åren. Så svårt är det inte.

* De flesta känner Karin Winther och jag gör inte det, jag känner bara folk som känner henne, och därför kan jag med gott samvete fråga vad fan hon sysslar med? Henns program på MTV är inaktuellt för alla hipstermänniskor och bloggtöntar eftersom ämnena hon tar upp ("pro-ana partyslamma'" för helvete!) är för gamla, det räcker med en vecka så är något gammalt. Det är dessutom ointressant för Björsa och Tompa i Rasbo, det angår dem inte. Målgruppen är alltså Karins kompisar, som har överseende med inaktualiteten, och ingen annan. Och jag tror säker att hon gör ett gott jobb, att hon levererar just det hon är satt att göra, min fundering är varför MTV vill att hon ska göra det. För vem? För vem? För vem?

Ska pedofiler och våldtäksmän ens få onanera?

Inte bara dumdumma Beatrice Ask tycker att det kan vara rimligt att hindra fängelsekunder från att konsumera porr eller vålds- och drogskildringar. Det finns en hel del som tycker så. Och ofta handlar det om oviljan att ge interner möjlighet till eskapism och förlustelser. De sitter ju i finkan, liksom. För argumentet att den sexualbrottsling som läser porr är mer benägen att återfalla i brottslighet är bara illa underbyggt.

Säga vad man vill om porr liksom. Du må hata eller älska den. Det är inte det jag tycker är det intressanta.

Det som är relevant är hur vi vill behandla, rehabilitera och straffa våra kriminella. Ur mitt perspektiv är straffandet som sådant en jävla formsak, ociviliserat och stenålderligt, och rehabiliterandet det som ska få kosta pengar. Där ligger samhällsnyttan. Därmed inte sagt att vi inte ska frihetsberöva, för det måste vi onekligen göra, och det gör vi, och ska fortsätta med. Men att plocka bort porr eller för all del litteratur med sexskildringar eller drogromantik (får man läsa Harlequin-böcker? Får man läsa Aktuell Rapport-noveller av modellen "...Jag skulle bara låna en kopp socker...." Får man läsa "På Drift"? Får man läsa "Jack"?) är ett straff klätt i rehabtrosa, det är ett sätt att hindra fångar från att ta del av tidningar och kultur som, hur illa du än tycker om publikationerna, är okejade för alla oss andra. Kåkkioskerna har ingen skyldighet att själva tillhandahålla Barely Legal 18 till våldtäktsmännen men de har inte heller någon rättighet att på grund av uttryckets explicita natur säga blankt nej till den som plockar in det ändå. För att med moral försöka skrubba truten ren, samma trut som får vara hur smutsig som helst på oss andra, på internerna är inte uppbyggligt eller samhällsnyttigt utan bara fjärmande och korkat.

Men det känns säkert bra. Då kan Ask gratulera sig själv och säga att hon minsann styrt mörkermännen bort från omoralisk konsumtion. Och det vore ju jäkla fint av henne.

Du är min idol.

Så börjar då Idol idag och jag är ju sedvanligt stormförtjust. Man kan ha tusen invändningar mot programmet, med rätta, men jag hamnar ju där, lätt lyrisk, varje gång ändå. Allra helst hade jag sett att Big Brother kom tillbaka med det här får duga. Det här får bli min höstfilt och mitt honungsté i höstkylan och regnrusket. Fortfarande har vi inte sett någon Idol-deltagare bli den Justin/Britney-stjärna vi väntar på, men det beror ju mest på budget. Hade de allra största svenska producenterna kopplats in och fått ruskigt bra betalt hade de också fått Bloodshy/Avant/Cheiron/You name it-nivå på beatsen de sjunger på, och då hade vi kunnat producera en superstar, en riktig idol. Men det är okej, ändå, för vi får följa med och se alla förväntasfulla supersöta ungdomar som är så fina, och vi får se alla töntiga spexgubbar som försöker göra sig lusta och vi får se de genuint värdelösa tillika insiktslösa som vi borde skämmas för att vi skrattar åt (men vi skäms inte, vi skrattar bara högre, säga vad man vill om detta).

Jag är förtjust.

Och vi får följa ännu ett sånt rejs med köpta nyheter. Såna som vi alltid får när det är stora dokuprogram eller liknande. Samarbeten kallas det, men det handlar ju om annonsering på nyhetsplats, i princip. Och det är väl också något att invända emot, det är ju direkt oetiskt egentligen. Samtidigt vill vi leka, vi vill ha rubrikerna, låtsasskandalerna, dramaturgin, hela skiten.

Ibland är det så jävla skönt att reduceras till konsument.

Det är inte jag det är du!

Vissa dagar önskar man bara att man kunde spotta sin omvärld i ansiktet, man vill kissa på deras favoritbyxor och göra ett kollektivt kalsongryck på folk i allmänhet. Och sedan försöker man fokusera och koncentrera den där frustrationen. Man försöker peka på vem eller vad det är som stör en. Och hur man än vänder och vrider på det så når man ingen sammanfattande dom. Och då börjar den komma, känslan av att det är ens eget problem och ingen annans, känslan av att det inte är någon som gjort något fel utan bara lilla undertecknad som är PMS-ig. Och visst är det så, nästan varje gång den där irritationen kommer krypande. Det ligger hos mig själv och det grundar sig i viljan att vara duktigare och effektivare och skickligare och roligare och mer spännande och mer briljant än vad jag är.

Men.

Jag tänker ändå skylla på er, på omvärlden, på alla ansiktslösa jävlar som är ansvariga i min fantasi, alla ni som inte finns egentligen, ert fel är det. Basta!

New Wave Comedy

Hej populärkulturpressen. Jag tänkte bara kolla om ni intervjuar Seth Rogen och Judd Apatow any time soon? De är ju de gemensamma nämnarna för The 40-year old virgin, Knocked up och Superbad, den nya tidens genuint hjärtliga men fortfarande grabbflabbiga komedier. Jo, hörni, populärkulturpressen, ni borde faktiskt. För alla tre filmerna är jävligt bra, och alla tre har en annan ton än den här typen av filmer brukar ha. Jag gillar det intensivt. Inte minst den allra senaste, Superbad, som kanske är bäst av alla tre. Så, populärkulturpressen, är ni on it?

Don't forget to hate your neighbours, if you live on flashy streets

Snotty var trevligt igår, en och annan bekanting dök upp, jag var trött som tusan, märkte inte ens skillnad när jag av misstag fick en alkoholfri öl istället för en mellanöl, förrän bartendern själv noterade det hela.
Åt först en svingod kalventrecote som förstördes lite av någon stark mögelost på samma tallrik, jag petade bort, men den närvarade på något sätt ändå.

Vaknar sedan klockan åtta denna dagen efter, somnar om först vid halv tio, bara för att vakna igen vid kvart i elva. Ändå inte bakfull, bara trött, just som igår. Måste göra klart idag, skriva klart, lämna in, det går så jävla trögt, jag blir frustrerad, vore trist att inleda med sin sämsta text på ett år. Well oh well, jag får ta det för vad det är - skola.

Funderar på att ansöka om studiebidrag, inte för studiebidraget skull så mycket, utan för att slippa betala av till CSN, de vill ha typ femtonhundra till tretusen i månaden av min regelbundna inkomst strax över studielånsnivå. Ett par tusen i studiebidrag varje månad, och att slippa betala varje månad, skulle kunna göra en skillnad på tre, fyra, tusen i månaden. Och det är svinmycket för mig.

Jag vill skriva något som underhåller, roar, berör eller provocerar, för att skaka liv i mig själv och bloggen, men det går inte, inte idag heller. Ge er till tåls, bare with me lite, jag kommer snart, ni ska få era fiskar varma, ni ska få se på andra bullar, jag har skitit i det blå skåpet, allt det där, jag kommer snart tillbaka med en text så kraftfull att ni trillar av stoljäveln ni sitter och tjocknar till på. Såäre.

Under tiden kan ni ta en skopa glass och luta er tillbaka.

Ja, herregud, jag valde onekligen rätt som tittade när riktiga fotbollspelare i Liverpool besegrade Derby med 6 - 0 istället för att se mindre riktiga spelare kryssa på Malmö Stadion. Att följa MFF är inte längre att följa ett fotbollslag, det är att följa ett framgångsrikt företag, pengar rullar in som de ska (det går bra nu) och placeringarna är stabila mellan plats fyra och åtta, typ. Och så ser det ut att fortsätta, alltså mer en revisors lag än en fotbollsintresserads.

Annars, som sagt, så satans trött, men skitsamma.

Jag ska hoppa in i duschen typ nu. Och det borde du också göra. Smutsunge.

Vanlig jävla lördagsblogg

Är trött, men inte bakfull, efter gårdagens lillstora Vice-fest, där jag trots fri bar drack ganska måttligt och överhuvudtaget betedde mig städat och ordentligt. Så kan det också vara, minsann. Idag ska jag skriva, flickvännen ligger på soffan och kollar på teve, Andreas står i köket och brygger kaffe och plockar ur diskmaskinen, Robin ligger och sover efter att ha jobbat natt och solen lyser vintersval utanför fönstret. Jag är hungrig och har druckit för mycket kaffe. Jag är matt efter alltför lite sömn de senaste dagarna. Jag är stressad för att det ligger i min natur.

Ikväll spelar jag och Sebastian fantastisk musik för er på Snotty, om ni har lust att komma förbi, tror det blir svintrevligt, även om många av er kommer att ge frysfesten Pop Dakar en chans innan ni ger upp och kommer till värmen i Skånegatans finaste bar.

Läser Fredrik Strages krönika om film och cineastiska fobier. Den enda fobi jag kommer på just nu är den mot filmer där de ger sken av att det ligger något stort och hemligt och vansinnigt genomtänkt bakom den täta plotten men att det i slutet visar sig vara blott slumpen eller en ensam psykopat utan särskild mål och mening. Det är att fulkapitalisera på min kärlek till filmer som är intelligentare än jag.

Vore Robin vaken kunde han antagligen räknat upp en miljard scenarion som får honom att hata filmen. Han gör just det, väldigt ofta, hatar filmen på grund av ett grepp de använder, sedan är den förstörd för honom.

Magnus Talib bloggar mer och mer på Studio Virtanen-bloggen, och det är riktigt trevligt, han har också ett tilltal som fungerar, han får gärna smeta ut sig mer, kommentarerna till trots (de vill att det ska vara bara Virto på bloggen).

Liverpool möter Derby idag i en sannolikt rätt ljummen inställning (ingen tvekan om vem som vinner liksom), samtidigt som Malmö FF har kniven mot strupen i skånederby mot Trelleborg. Ändå ser jag hellre Liverpool, hundra gånger av hundra, och där ligger min prioritering. Bara så ni vet.

Gällande Muhammedbilder tycker jag att det känns bisarrt när Reinfeldt-dockor (typ) bränns upp och svenska flaggan eldas. Inte för att jag känner mig hotad, det känns bara väldigt underligt. Och samtidigt som det är en självklarhet att man ska FÅ rita och teckna vad fan man vill borde det inte vara tvunget så att man därför måste göra det. Det är egentligen en tröttsam diskussion, jag vet, men när man så väl vet hur jävla upprörda folk blir, hur trist stämning det blir, hur viktigt detta är för en massa muslimer, så kan man ju VÄLJA att liksom bara skita i att rita karikatyrer. Man har faktiskt det valet. Men får, det får man ju, och därom tvistar inga lärde.