Hur gör man?

Vi diskuterade det länge och väl, vi sa en hel del kloka saker också, vi är ju inga idioter, vi fattar saker. Men vi kunde bara skratta åt det störda i att inte finns något svar på kärnfrågan. Hur gör man? Hur gör man så att ens käraste upplever sig innesluten i ens känsloliv. Du berättar aldrig något, du delar inte med dig, du säger inte hur det känns, du är inte emotionellt tillgänglig, du är inte öppen. Allt det där.

Allt det där. Jag har aldrig haft ett förhållande där det där inte är en stor fråga, där det där inte varit ett problem. Är jag sociopat eller bara "man"? Jag tror på det senare, samtidigt som det uppenbarligen finns folk som inte är likadana, män som inte är det, trots att de fostrats liknande. De finns för flickvänner säger alltid att just det där skiljer sig, att jag skiljer mig från tidigare pojkvänner. Så. Är jag sociopat? NEJ! Jag vill ju lära mig. Jag VILL vill VILL lära mig. Men jag vet inte hur man gör, rent praktiskt.

Det känns naket och sårbart och fånigt att skriva det, att erkänna att det inte handlar om bara hur jag väljer att leva utan att det faktiskt är så att jag inte behärskar alternativet.

Helvete, det finns ju snubbar som läser här också, säg något då, gör mig den förbannade tjänsten, säg på riktigt, SÄG! Varför inte här? Kan vi prata om det här? Hur gör man? Jag vill veta för jag vill kunna ha fungerande relationer någon gång (Jag kan fortsätta vara exakt som jag är för det är väldigt skönt och lätt men jag tycker inte att det håller, inte om jag vill interagera på riktigt med kärlek).

Hur gör man?

Krönika publicerad i Punkt SE fredagen den 29/6

Några sekunder in i låten trasas mitt inre sönder fullkomligt. Jag kan inte värja mig. Det spelar ingen roll att jag egentligen mår bra, att jag inte är ledsen, att jag är glad och nästan skojfrisk. En betingad låt är en betingad låt och när smällen kommer står man alltid oskyddad.
Johan Renck, alias Stakka Bo, beklagar i senaste numret av Bon att musiken inte är hans stora talang. Nu gör han långfilm men konstaterar ändå att ingen film berört honom mer än riktigt bra musik. Och jag stämmer in. Det handlar om personlig betingning, att helt koppla samman en låt med en person eller känsla, det blir sanning och inte öppet för tolkning. Jag kan höra vissa låtar och lyftas till oanade höjder även om livet runt omkring är ganska kallt och ruttet och jag kan framför allt tryckas ner långt under marken när jag hör den där låten som får mig att tänka på den där personen.
I klubbstockholm står jag oskyddad på dansgolvet. Jag kan aldrig i förväg veta om nästa låt är betingad eller ej. Det finns en spänning och lockelse i det där, att hela tiden vara blott tre minuter bort från total lycka eller mörkaste mörker, kanske är det därför det är så underbart. Det som ser ut som enkla, ganska trista, danssteg är istället en känslomässig sjögång, ett vacklande mellan misär och eufori.
Rädslan håller på att ta överhanden tyvärr, jag tycks bli skörare med åren. Eventuellt kommer jag tvingas skriva en lista över bannlysta låtar att skicka runt till favoritklubbarna där jag förklarar exakt vilka låtar som inte är lämpliga att spela när jag är på plats. Jag skulle också kunna förklara varför, även om det blir tämligen tjatigt, det är ju alltid samma visa. Det är alltid någon någonstans som fortfarande värker i mig och jävlarihelvete känner jag hennes närvaro lika tydligt som diskanten.

The legend of Goesta, ett note-to-self-manifest

Jag har en ny laptop, jag har tur och jag har flyt, jag är på en rulle på sätt och vis, jag har tak över huvudet, jag får betalt för att skriva, jag får skriva, jag gör musik som fler och fler intresserar sig för, jag har fantastiska vänner, jag har en familj som jag älskar högt och helhjärtat och som får mig att känna mig älskad, jag har en tilltro till världen, jag har nya skor, jag har omtanke kring mig, jag har mat för dagen, jag har cigaretter och jag har ett jävla bra ölsinne, jag har hyfsade förutsättningar, jag har mindre skulder än förr, jag har en något sånär stabil bostadssituation, jag har träffat flera underbara människor - kärlekar - i mitt liv som höjt mig, byggt mig och fått mig att känna mig bra, jag har en viss potential, jag har sommar kvar att somra, jag har brinnande intressen, jag har en tillräckligt god självbild, jag har på många områden ett gott självförtroende, jag har en ny skjorta, jag har kontanter, jag har bekräftelse omkring mig, jag har en skön smalhet, jag har en tillstymmelse till ett intellekt, jag har täcken och kuddar och lakan, jag har teve och internet och mobiltelefon, jag har helt otroligt mycket underbart och fantastiskt runt omkring mig, jag har det så förbannat jävla bra att jag borde klappa mig själv på magen och säga jomenvisst, joförkatten, jojävlar, jojomen och joråsåatteeeeeeeeeh. Men jag är ändå sagolikt missnöjd väldigt ofta, till och med labil och småsint, självföraktande och grinig, okoncentrerad och tjurig, lätt olycklig och gnällig, frustrerad och till och med arg. Jag tycker det är fånigt av mig. Jag tycker det är ännu fånigare av mig att inte kunna ändra på det på regelbunden basis.

Jag tycker att det är uselt av mig att jag inte förmår vara så bra som jag vill vara.

Jag tycker att det är jävligt sorgligt att jag, som flera gånger haft äran att gå in i förhållanden med helt sagolika människor, inte lyckas vara den snubbe jag borde vara i relationer.

Såhär skulle det kunna vara: Jag har bara en gång lyckats öppna alla dörrar alldeles totalt och det var bara för att jag tvingades till det eftersom ingen annan ville ha mig då och att det såg ut som att det aldrig skulle förändras och när det känns som att allt står på spel är det lika bra att slänga in hela markerburken.

Såhär skulle det kunna vara: Jag är i olika fåniga faser och det där reder sig av sig självt och det är för katten inget att gå och vara småaktigt bitter över för hejvaddetgår och rätt vad det är så har allt ordnat sig.

Såhär skulle det kunna vara: Jag blir mer och mer störd för varje år som går. Jag måste vända den utvecklingen för att jag och en annan person någonsin ska kunna nå varandra på riktigt.

Såhär skulle det kunna vara: Jag trivs alldeles för bra med att slampa runt i fylleträsket för att kunna rycka mig själv loss och upp. Jag borde bara låta det rulla på tills jag slutligen mognat och kan tillföra något någonstans.

Såhär skulle det kunna vara: Jag vet inte vad som är galet.

Det är en skräckfilm på teven och jag är trött som aldrig förr. Den är usel, dåligt gjord, illa utförd, men eftersom jag är en smula sårbar tycker jag det är läskigt ändå.

Om man inte blir legendarisk är det ingen idé. Jag måste bli legendarisk. Vi kör på det?

Metro-pedo?

Alltså, är det jag som missat hela skiten eller? För det känns konstigt att ingen blogg/tidning/ resumé/dagensmedia-sida har tagit upp det faktum att Metro i måndags lät typ 15-åriga "sexiga" tjejer i bikini stå för tidningsutdelandet vid Slussen. Jag såg det inte själv men som jag fattat det hela var det jävligt underligt och tveksamt och nästpedofilt. Bra kommersiellt grepp? Är det därför Metro går bäst av gratistidningarna?

Jag är alltså inte kränkt. Hatar kränkta. Jag är bara undrande och förvirrad. Känns jävligt lite 2007, på något sätt.

Ida' är ingen vanlig da' för ida' är det Erics bakfylleda', hurra hurra hurra!
Hatar att vara ful. Ibland är man det, genuint ful, hela vägen in, man ser det i spegeln och man känner det i kroppen. Och så går man och skjuter sig. Eller, näaeaej, man säger det bara: "ja ska faen skjuta huvvet av mig" och du säger "aa. jaja. aaa. kör i vind för katten." och sedan röker man cigg. Och så är det bra igen. Man är dock fortfarande ful. Och det är himla trist. Hatar fulhet.

dagbokshoran

Goddag för helvete. Har sovit fruktansvärt dåligt. Drömde hela natten om konstiga saker, bland annat att jag skrev veckans krönika till Punkt SE och att när jag skickade in den fick jag bara ett snabbt mail tillbaka som meddelade att Alex Schulman minsann redan skrivit samma grej. Så jag skrev en ny, och fick samma svar igen. Och en gång till. Och en gång till. Jag fick panik för vaje ord jag skrev var tydligen redan skrivet av min betydligt mer etablerade kollega. Sedan drömde jag massa annat också, hemskheter och ångestdrömmar, jag vill inte ens återge dem. Vaknade alltså 12:30 med känslan av att jag nyss hade gått och lagt mig. Nu mår jag förfärligt dåligt och ska åka ner på stan och köpa nya skor. Det blir fint i alla fall.

Igår kom min mamma hit och hälsade på. Vi åt hamburgare och pratade och kollade på Half Nelson. Jag tyckte om den, mamma tyckte att den var sådär (lite rörig och ofokuserad, enligt mor).

Idag åker mamma vidare på Sverigesemester och jag blir kattvakt i tre veckor. Två stycken fina katter som utforskar vårt grottliknande hem med skräckblandad förtjusning. Jag gillart.

Ja, jag vet inte, jag kanske aldrig mer tillför något, men det är vad det är. Tyck om mig som dagbokshora också.

allt det där är säkert jättetrevligt men this is a blogg against life

Jag mår dåligt hördu. Fysiskt. Illamående, trött, tom i magen.

Kan vi prata om Martha Stewart? Är det för tidigt eller kan vi ta det här nu? Jag skulle verkligen behöva säga något. Jag kollar på det väldigt ofta och använder hennes program, tematik, gäster och publik som en utlösare för människoförakt. Hon står där, älskad och beundrad, lagar mat som ser ut att vara oätlig och säger hela tiden "don't you love that?" och "isn't that beautiful?" och nej för helvete, det ser oaptitligt och färglöst ut, det ser äckligt och amatörmässigt ut. Men publiken tjuter av vällust, de får orgasmer från läktarplats för de ser inte hur vidrigt allt är, hur torftigt tillagat skiten är, de ser bara framgång och litar blint till att det Martha säger är vackert faktiskt är det. Jag förstår, det här är någon kejsarens nya kläder-grej som snart kommer att avslöjas? Nej, jasså inte, jasså minsann det är genuin entusiasm?
Jag vill döda henne.

Okej, jag projicerar.

Hon bygger fula leksaker och ylar om hur praktiskt det är och hur kul det är och att barnen kommer att älska det. Jag gråter inombords för det där är leksaker från helvetet. Publiken gråter för att det är det finaste de sett och jag skickar in missilerna nu. KABLAW! KABLAW! Här kommer scuddarna och ni dör, kvar ligger roasted jävla chicken som Martha skulle tycka var "absolutely adoring" och publiken applåderar och de inser inte ens att det är deras egna kadaver on display. Pang sa det bara.

Okej, jag överdriver.

Jag såg Fear Factor Miss USA edition igår men jag runkade inte trots att det var modeller i bikini som brottades med tvåhundra liter fiskrens. Det tycker jag var nobelt av mig.

Okej, jag kanske måste kräkas.

Ligger i Robins säng, röker Andreas cigaretter, lyssnar på Ulf Lundells sommarprat. Trivs i den här totala ensamheten, den är ovanlig. Det är alltid folk här annars.

Igår var okej, fint var det, jag hade det bra. Idag är jag rosslig i halsen. Vag ångestkänsla i huvudet, vet inte varför. Det är såhär nu, bara.

Egentligen har det varit en bra vecka, idel roliga besked, mail och samtal. På det personliga och det kreativa planet. Nu kör vi? Ja, kanske, jag vet inte, det kan vara tillfälligt.

När jag orkar ska jag städa. Fan.

Kram på er.

RIP ODD

Jaha. Här sitter jag. Bakfull som en blöt hund med huvudvärk. Drack gravöl för Odd at Large på Allmänna Galleriet igår. Det var trevligt, även om det inte alls är trevligt att Odd slutar finnas. Det var en bra tidning, alltid välskriven och snygg, med goda idéer. Jag kommer sakna den en del. Jag vill gärna förklara det med sorg över nedläggningen, det faktum att jag blev så kanonfull så snabbt, men är rädd att det inte håller som ursäkt. Ramlade runt i en underjordisk tunnel som Micke lurade in mig i. Jag var livrädd, inte för mörkret eller trängseln eller smutsen eller fukten utan för råttorna. Micke tyckte det var väldigt roligt. Till slut kom vi upp ur ett brunnslock. Så kan det också gå.

Idag bjuppar jag också på en brand new Sean P-video.

Älska Internet!

Det finns mycket fint därute just nu.

Sandra skriver bra om typ livets jävlighet i det lilla.

Alex Schulmans blivande hustru har startat blogg. Med den äran, naturligtvis, hade vi väntat oss något annat?
Alex själv vacklar, tappar fotfäste och finner det igen, mest hela tiden just nu. Han blandar och ger från det elaka och det genomhjärtliga. Det här är fint. Särskilt när det kontrasterar så intensivt mot resten.

Sveriges bästa blogg, Anias, har aldrig varit bättre än just nu.

David försöker reda ut klass och varifrån han själv kommer. Och det gör han bra, tycker jag.

Typ så.
(Hon som var min flickvän nyss men inte är det längre har kommit in på skolan hon sökte och jag är trots allt väldigt glad för hennes skull. Det var en prestation som heter duga och jävligt snyggt jobbat.)

Hata internet

Hej. Kan någon av er dataskickliga människor därute tala om hur man ska gå tillväga för att få ordning på en strulande d-link 804-router. Snälla. Jag får det inte att funka riktigt, bara en kort stund ibland. Det är strul med DNS-servrar och ip-adresser och jag är inte helt dum i huvudet så jag har varit inne och petat i ipconfig och d-link webconfig och fan vad allt heter. Men vill jag ha fler än en dator inkopplad är allt fuckat och till och med när jag bara har en går det åt helvete med jämna mellanrum. What to do?

Helgen plus en midsommarnattsdröm?

Fredagens skivspelande på Flyktsoda, Debaser Medis, var skitfint. Det mesta satt bättre än vanligt och jag är rädd att det kan bero på den mer moderata alkoholkonsumtionen för dagen. (Läs följande med SITC-Carries tonfall:) Kanske spelar vi bättre när vi inte är pissfulla?

Hursomhelst. Skip to saturday afternoon och bröllopet. Det var vackert och det var sött och det berörde. Vi stod ute på ett slags udde, fast med fält i stället för hav, och drack champagne och såg Kalle och Sara vigas och det tryckte till i bröstet av den anspänning och det allvar som makarna utstrålade. Man kan stå och fnissa nervöst innan men väl vid ceremonin ser man att det där betyder något. På riktigt.
Sedan bröllopsmiddag och tal och dans och fan vet allt, superkändisjournalister och ledarskribenter från höger bland gästerna, jag spelade skivor en stund, skippade konjaken av självbevarelsedrift.

Söndag i frustration och bakfylla, reparerar det ena och det andra, till exempel Internet-uppkopplingen som fuckat ur fullständigt.

Och så måndag, nu, här, alldeles utom mig av hunger men på tok för lat för att fixa mat. Tänker på midsommar, vete hundan vad man ska göra då, den tänkta festen blir inte av, nu är allt öppet.

Vi gör en liten undersökning här på bloggen. Vad ska du göra på midsommar? Tell me tell me tell me!

Krönika publicerad i Punkt SE 15/6

Mamma säger att man ska vara hel och ren, det är vad som räknas. Mamma vet. Ändå fortsätter ni ivrigt att försöka definiera rätt och fel beteenden. Fåntrattar. På bloggar och i feta magasin, på kultursidor och middagsbjudningar försöker ni tala om hur vi ska förhålla oss till såväl sommelieren som sushitallriken och inte minst slipsknuten.
Jag har alltid tyckt att det är lite obehagligt, vuxna människor som ägnar så mycket tid åt att diskutera vad som är korrekt och vad som är, enligt dem, förbehållet pöbeln. Det är så räddhågset, så smått, att ställa det kravet på sig själv och sin omgivning, att delta i den där tramsiga leken. Det är en vilja att inte avslöjas som mindre vetande eller dum, att intellektualisera nöjet och njutandet istället för att hänge sig. Det är lillgammalt, som småbarn som leker vuxna.
Klassresenärerna, eller ni som väldigt gärna vill klättra uppåt, är förstås överrepresenterade. Kolla in närmaste olivoljeprovning. Ni vill visa att ni duger, att ni behärskar ert nya sammanhang, att ni klarar av den nya nivån sofistikation. Men det får motsatt effekt, istället påskiner ni bara än mer var ni kommer ifrån, vad ni flyr ifrån, och gör er egen bakgrund till en belastning, helt utan anledning. Jag vill säga åt er att slappna av.
Det intressanta är ju att de som efterapas, överklassen, de som står som förebild, aldrig eller sällan behöver bry sig om så världsliga saker som vinprovning och koketteri. De har fullt upp att konsumera och lägger liten tid på att analysera. Från mitt smutsiga råtthål till underklasskällare kan jag ändå sympatisera med det där. Det är lustfyllt, nära nog syndigt, istället för skrajset och försiktigt.
Själv konsumerar jag er rädsla och räcka till-ångest med sällan skådad iver. Jojomen. Jag avfärdar er med en lätt, svepande, handrörelse.

På bilden ser man hur jag ser ut när jag försöker leverera genomtänkt textkritik efter för många öl och för lite sömn, för snart två veckor sedan.

Right now: Har just ätit en hel grillad kyckling och druckit en liter vatten. Som om jag deffade eller nåt (har i och för sig aldrig fattat vad deffa betyder riktigt, brukar använda ordet ändå).

Kom till Flyktsoda ikväll. Gratis innan tolv. Vi spelar skivor.

Just upptäckt och gillar skarpt: Love Sex Money-bloggen (Är jag typ först eller typ sist att hitta dit?).

Hade massa sanningar från nattens insomnia som jag tänkte publicera här idag, fundamentala sanningar som var viktiga och bla bla bla men jag pallar inte. Så vi låter det vara, for now.

Lite trött bara.

Det är hungerskänslor och det går inte att mätta magen med pasta, ingenting händer, det är fortfarande tomt därinne. Precis samma i hela kroppen. Det här måste benas ut, brytas ned, redas, plockas isär, fan som helst.

Fan som helst för fan.
Kan inte längre gömma mig bakom den här typen av text.

Någonstans måste man ju acceptera, någonstans måste ju jag acceptera, att det här är en blogg, att det här är skrivna ord, att det här aldrig kan räcka till som verklighet, eller det här kan aldrig få definiera min verklighet. Istället måste jag göra den andra, den som är ute och skuttar varje dag i världen, till rustad och redo och rejäl. Till genuin och äkta och på ricko. Fan som helst egentligen.

Jag läste en kandidatuppsats idag där jag medverkar som objekt, informant, intervjuad, what have you. Jag sa tydligen, eller jag minns till och med för jag har sagt det på så många platser vid det här laget, att jag blivit mer öppen i verkligheten genom att vara det på bloggen. Det står oemotsagt i alla sammanhang, naturligtvis, folk tar det för vad det är. Men är det sant? Eller har jag blivit bara till synes mer öppen? Vet inte, vet inte, vet inte. Är jag känslomässigt mer tillgänglig nu än förr eller intalar jag mig att jag är det för att jag vågar säga att jag tycker det är trist och tungt med alla jobbiga saker (tidigare sa jag alltid att allt var bra, jag sa alltid att det var helt okej - ”helt okej, lite trött bara, bara lite trött”). Ja, det är jag nog. Eller nej, det är jag kanske inte. Hur vet man det här? Kan man mäta det här? Kan man göra sig närvarande, nåbar, verklig, tillgänglig när man förr aldrig riktigt varit det?

Jag har levt mycket av mitt liv som på antidepressiva trots att jag aldrig ätit psykofarmaka i hela mitt liv. Jag har lärt mig det där. Jag har också tyckt att det är larvigt att jag skulle gnälla om skit, för alla har sin skit, alla, och min är inte värre än någon annans. Så varför inte bara säga att det är helt okej, lite trött bara. Eller vad fan som helst.

Jag vill ju ändå nå in hela vägen. Eller nej, det där är inte sant. Jag vill att andra ska kunna göra det. Eller. Nej, det är också lögn. Jag vill egentligen att allt ska bli bra utan att jag når in, utan att någon annan tillåts göra det. Och det är ju kanske det som det förbannade problemet.

Noone else to blame but Jesus

Var ute och sprang igår, på stan, rände runt som vanligt, fram och tillbaka, tillsammans med Viktor, tidigare också med Hannes. Trevlig kväll trots regn och skit. En tjej kom fram och sa, spontant: Du ser ut att må väldigt dåligt. Vete hundan vad jag såg ut som men skitsamma. Man skyller sig själv och rättar in sig i ledet igen. Sväljer och skärper sig. Hade ändå roligt. Idag bakfylla, fotboll på grusplanen, lugnt och fint, inget särskilt, larv och trams, tull och töjs, som norrmännen säger. Nu kväll.

Imorgon spelar jag skivor på Debaser Medis, Flyktsoda, i baren. Mellan tio och tre, tillsammans med Sebastian förstås, det blir fint, kom gärna dit och kom innan midnatt för då är det gratis.

På lördag bröllop. Heja Kalle och Sara, heja dem.

Just det ja. Viktor på MSN när jag var fårordig om vad som hänt:
"hmm... Ok... jag frågar mer när du är full"
Jag tycker det säger alldeles för mycket om hur jag är.

Over and out.

Uppdatering: Förresten. Jag vet inte om det är olämpligt att skriva om det. Men inatt drömde jag att jag fortfarande var tillsammans med hon jag var tillsammans med nyss och att jag satt i fängelse och att hon hade fött ett barn som var vårt och att jag hade tatuerat in ett barn på vänsterarmen och vårt barns namn "NOAH" (WTF? Inte mitt favortinamn direkt) för att inte glömma medan jag satt på kåken och sedan kom jag ut och då hade vi tagit ut skilsmässa och hade delad vårdnad och sedan vaknade jag med ett ryck och tänkte att finkan inte vore så jävla dumt i alla fall. Den drömmen skulle jag berätta för min psykolog om jag hade någon.

Han vill i alla fall nåt.

Han låter som en galen professor och en övertygad sektledare samtidigt men jag gillar det ändå.

Önskemål inför framtida nummer

1. Novellen kommer tillbaka in i magasinen.

2. Poesin blir mer och mer något som publiceras digitalt snarare än i olönsamma diksamlingar, således kommer den kommunikativa dikten på stor frammarsch eftersom den inte längre bara läses av tolv andra poeter. Den tar också plötsligt plats i modejobb och dyker upp lite varstans i tidningen, ny som gammal, etablerad som debuterande.

3. Intervjuerna och reportagen tar äntligen bort jaget, journalisten, skribenten ur texterna. Det är extra viktigt när alla bloggar, och bloggar så bra. Dessutom lyfts ämnet upp mycket mer så. Ingen orkar längre läsa om textförfattarens faiblesse för vällagad rösti när man bara vill veta saker om intervjuobjektet.

4. Krönikorna blir blodiga och snuskiga och otvättade eftersom de lärt sig av bloggskriverierna. Kanske blir de också längre och pratigare. 4000 tecken istället för 2000, folk orkar och vill läsa.

5. Populärkulturpressen polariseras och driver olika linjer, kör stenhårt på sin egna genomtänkta hållning och angriper de andras. Konsensus är ett skällsord.

Immortal technique?

Egentligen skulle vi bara ta en kaffe på String. Men det blir sällan bara det. Snotty ligger himla nära. Så där satt vi, i timmar, jag och Anna och Charlotte och Robin, och drack öl och till slut var jag full och tvingade bar-Sara att låta mig spela myspace-låtar i högtalarna (John's Candy såklart, och en hel del annat).

Jag gick till Slussen och väntade länge och väl på nattbussen. När den dök upp började jag tjafsa med chauffören som vägrade ta emot kontanter, vägrade låta mig åka ändå, jag vägrade gå av, han uppmanade mig att köpa sms-biljett, jag sa att det inte skulle fungera, han sa jo, jag provade men det fungerade inte, han sa gå av, jag sa kör, han körde, jag vann.

Under kvällen hann också mamma ringa flera gånger, jag hade missade samtal, ringde upp. Jag kände att det hade hänt något, frågan var bara hur illa. Jag bävar alltid, tänker alltid att det är pappa. Det var inte pappa, istället hans mycket yngre kusin, en bra kille, framgångsrik businessmänniska med barn och hus och fru och "många järn i elden" och ett stort skratt, ett sånt som smittar och tar över. Och så jag då, som visst tycker att det är hemskt men inte kan släppa känslan av lättnad över att det inte var pappa. Och skulden över att känna sådan lättnad.

Men det är verkligen genuint hemskt också. Jag tycker det är för jävligt. Hjärtinfarkt, det är så klyschigt på något sätt, det är precis så friska starka män dör tidigt. Reppa oss i himlen, Philip, och hälsa min mormor.

Idag ska jag skriva, jag ska verkligen det, jag måste vara duktig.

musikalitet

Har jag märkt hur tråkigt allt är? Har jag noterat detta? Har jag insett hur trist jag är? Har jag noterat detta?
Det vore ju ibland både vansinnigt mycket mer spännande och enklare, om det här var fiktivt. Jag vill att allt ska vara fiktivt. Då finns bara det här. Resten är undertext, inget jag behöver bry mig om, resten är statister och rekvisita och inget som går sönder eller gör mig illa eller så. Då finns bara det här.

Inget intresserar mig mindre än världen. Jag tycker ingenting om något som händer där ute. Jag är fast i det där Hurly Burly-resonemanget igen, jag är där hela tiden, pekar på teven och undrar uppgivet hur jag förväntas känna inför det där. Hur? Nåt?

Jag har märkt hur tråkigt allt är och jag har till och med förlikat mig med det. Kartongen är tom, försöker inte ens öppna den.
Och sådär kan man hålla på, sprida platta uttryck kring sig, som dolde de sanning, insikt, känsla eller något ännu bättre. Som fanns där en undertext. Mennäe. Välkommen hit, till egocentrering, logik, konstruktivitet och konstanter. Samma samma lika lika. Jag är besviken på dig, Eric, jag är verkligen det, för du är inte mer än några rader banalitet. Det är bara inverterad new age-prosa, lolla in, here I come to save the day.

(och så tänker de kanske ändå att här finns ett djup och en närvaro och en uppriktighet och kanske till och med en öppning, han berättar hur han känner, det måste vara tufft, jobbigt, göra ont, tänk om det är så de tänker, tänk om de inte fattar att du faktiskt går och fikar och har det bra och gillar solen och tycker om dagen och kaffet, de tror att du gör något mer för att de så gärna vill att det ska vara så)

Koncis?

* Jag har alltså ingen flickvän längre. Om detta ska jag inte skriva.

* Igår, på Snotty, spelade Sebastian "Impossible" med Shout out Louds när jag upplyste honom om att sångaren stod i baren och drack. Så kan det gå.

* Det hackar just nu, alltihopa, motorn liksom skär.

* Jag längtar efter Big Brother, och Idol, verkligen längtar.

* Jag är kluven, apropå Paris Hiltons tillvaro i eller utanför fängelse.

* Någon gång ska också jag bli en riktig människa.

* Det är för varmt för att skriva, för varmt för att läsa, och det finns väl ingen anledning att beklaga det egentligen.

* Jag har magont men är helt okej.

Goestas horoskop den 9/6: Liknande auspicier som för Hitler

Jag har ett helt unikt sätt att vara dum i huvudet på.

Krönika

Här är en sån där krönika som jag skriver på fredagar. Denna gång med exceptionellt chansartade radbrytningar. Vet inte varför det ser ut sådär. Rubriken är förstås inte heller min.

Fyrfaldigt?

Det Ljuva Livet fyller två år idag. Det firas klassiskt Goestaianskt med lika delar uppgivenhet, sorg, frustration och irritation över att inte uppriktigt kunna svara 'nej' på frågan om man faktiskt är störd.

Det är varmt också.

De fyras gäng

Bon, Rodeo, Nöjesguiden och Odd at Large är ju sånt jag alltid läser och älskar att gnälla på och jag ser ingen anledning att sluta. It's something to do.

Jag kollade på Bons webb idag. Den är jävligt snygg. Och tyvärr fullkomligt inpenetrabel. Det är flashigt och jävligt mycket script och vit text på svart bakgrund och lite svårt att lokalisera sig och jävligt jobbigt att befinna sig där. Känns onekligen som en sida som är kul att göra och hemskt enerverande att se på. Annars är ju den jag hänger mest på Rodeos webb, som är bra, stilren och rätt snygg, men framförallt användarvänlig. Den uppdateras konsekvent och de har många bra skribenter med egna bloggar. Bara minuspoäng för Rodeos sedvanliga korrekturproblem. Häromdagen toppade de indexsidan med en kort text, en ingång, som tidigt innehöll ordet "intelektuell". Det där är ju okej på bloggar men på Rodeos webb bör det vara lite stramare. Jag skulle vilja påstå, helt utan sanningskoll, att Rodeo är den överlägset sämst korrekturlästa av alla de dära fyra. Men jag vet inte.
Nöjesguidens sida är hopplöst ful och tråkig i utseendet, det ser ut som något man hamnar på efter en vågad altavista-sökning typ 1999. Men den är rätt bra. Sjukt mycket att läsa och möjligheten att gå långt tillbaka i arkivet, många herrans år. Så den vinner i längden, tror jag, om man bara kommer över utseendet. Lite som att umgås med folk som pluggar på universiteten, tänker jag mig.
Odd at Large måste ju skämmas ordentligt. De har ju ingenting. Det är oförlåtligt att skutta in som den nya smarta tidningen, som ska roffa åt sig marknadsandelar, och sedan inte ha någon hemsida. Det finns ju en webb där för all del men det är typ en bild på varje tidning och inget mer. På Oddsters.Se huserar i och för sig grabbgänget som utgör nördbrillekärnan, men det är väl klart att den officiella sidan ska vara läsbar?
Vi får väl se vad som händer men det är viktigt det där. Och Rodeo leder faktiskt i min bok, vad tycker ni?.

Vilken av följande webbplatser föredrar du?
	BonMagazine.Com
	OddatLarge.Se
	Nöjesguiden.Se
	RodeoMagazine.Se
	Hatar alla, älskar bara Det Ljuva Livet, världens vackraste blogg
Free polls from Pollhost.com

Intensivismen

Det blir en sån där hård vecka denna vecka men det är det väl värt. Igår på Bon-grej som var skittrevlig, stod och kollade på fotboll med modemänniskor, det är ju inte varje dag, rosévinet och ölen var gratis och jag plockade nya numret och placerade i tryggt förvar i flickvännens väska. Sigge Eklund gör en jättefin intervju med Alex Schulman och fan vet om han inte pajar myten om sig själv när han numera är så öppenhjärtlig. Långt reportage om Johan Renck som var både välskrivet och jävligt intressant. Det enda de inte nämner är hans allra bästa grej någonsin, Killer, en sjukt grym låt som folk ständigt glömmer bort.

Ikväll blir det VICE-fest. Kommer antagligen att stupa snart. Men jag har kul, jätteroligt, och solen skiner hela tiden.

En annan reflektion. När folk som inte var med på tisdagen säger "jag hörde att du var rätt full i tisdags" vet man att man antagligen var just det, kanske till och med för full.
Anyhoooo. Jag har verkligen hamnat i dagboksbloggandet här nu. Men rätt vad det är kommer något opinionsbildande, omdanande, radikalt, genialt, så bare with me fuckface.

Idag fick jag boken Bögjävlar i brevlådan. Den är fulsnygg. Ska läsa snart. De har blivit med blogg också. Och det är ju just så man ska göra, så man ska gå tillväga.

Technotreatment

Sitter och pundar bloggtechno som om det var ett naturligt kall, vilket det alltså inte är, men idag, jojomen, ja för katten, det botar bakfylla. Det hade du aldrig kunnat tro? Jag kanske är den enda i världen som mår bra av störigt elektronisk dansant musik när jag har huvudvärk. Hursomhelst - Drack en liter vin vid Nytorget igår, med toppenfina vänner, gick och åt en kycklingibröd på Folkets, vidare till Carmen för två öl, sedan hör å häpna Babasonics sexårsjubileum med Sebastian, kanonfull som vanligt, sedan hem hem hem sova. Det kändes somrigt, hela dagen skrek så högt den kunde att jag måste passa på att njuta högsommarvärmen så gott det går. Ska ut och spela fotboll snart, med killarna, sedan åka till f12 och glo i nya Bon och på Sverige - Island och träffa Philip som är på Sverigeturné. Blir en bra sommardag igen.

Eftersom mitt högsommarnyttjande tar så mycket tid hinner jag inte skriva den där långa harangen om poesi och dess eventuella existensberättigande på tjugohundratalet som jag hade tänkt att skriva. Det låter ju nästan som ett skämt, men jag ska återkomma till det. Måste bara hitta tillbaka till ett språk först, är helt tom, som du märker, helt utan ord.

För typ ett år sedan åkte jag på kryssning med Sebastian och det här var typ allt som hände

Å vem fan stoppa en peng i dig?

Det finns ett bultande inne i min kropp som stressar mig och det är nästan alltid där oavsett vilken tid på dygnet oavsett vilken dag i veckan oavsett vilken månad på året. Det stressar mig något vansinnigt.

Jag undrar om det bara är hjärtat, vanliga gamla hjärtat, eller om det är något extra något annat något som inte ska vara där, som om en minicall satt inopererad i kroppen och surrade med sin vibrationsfunktion aktiverad dygnet runt, det kanske är rädsla, ängslan, oro. Det är nog det, för det sitter precis bredvid, inte i, hjärtat. Det gör inte ont och verkar inte ens särskilt farligt men det irriterar som ett ihärdigt eksem.

Jag gör såhär: Jag ramlar omkring och tänker halva tankar hela tiden, låter dem aldrig landa någonstans. Bara i sängen, innan jag ska somna, när jag inte kan somna, kan jag binda ihop det där snöret som inte är ett snöre utan en fundering, bara då kan jag knyta fast det. Men det tar tid. Jag tar nittiofem procent av alla beslut i sängen och det låter förstås nästan romerskt eller antikgrekiskt men jag menar förstås inte så. Nittiofem procent eller mer och jag vete fan om jag inte borde gå och lägga mig tidigare, oftare, för att kunna ta fler beslut. De blir nämligen bra ibland. Då och då blir de usla också men det är väl en del av det hela.

Såhär på dagstid tänker jag mest på alkisen som Peppe berättade om för länge sedan, som satt med sina alkispolare på alkishaket och drack under knäpptystnad för att plötsligt, efter säkert en halvtimmes stillhet och total tystnad, sucka och säga "Livet. Vad är det?" och ingen svarade något men de suckade instämmande och fortsatte sedan med sin tysthet och sitt drickande. Där är jag, för det mesta, i tanken. Just så banal.

Annars då, annars då, annars då? Joförfan. Det är fina grejer.

Back on slack

Nu har jag tillbringat hela helgen i Sveriges tristaste stad, Nässjö, och ändå haft det bra, no thanks to Nässjö dock. Här läser man fredagens krönika om man gillar sånt.