Idag älskar vi Fredrik Virtanen.

Han väljer oss!

Sajadism

Farnaz Sajadi bara äter Rodeo nuförtiden. Både här och här. Hon är fullkomligt dominant på den där webben.

Vi delade lägenhet en gång i tiden, i några månader, jag och Farnaz och Maja. Då pratade hon i telefon mer än någon annan någonsin gjort, som om hon deltog i ett forskningsexperiment om mobilstrålning, det var mycket intressant att följa.

Så otroligt roligt?

Vid en första anblick fann jag det glädjande att George W Bush hade lyckats rota fram så mycket självdistans att han kunde driva med sig själv och de sina i det här youtube-klippet. Skönt, tänkte jag, skönt att han också ser sig själv utifrån och förstår.
Det var en tämligen idiotisk tankegång från min sida.
Istället handlar det ju om den totala avsaknaden av sjukdomsinsikt och självdistans och visar på hans och framför allt hans gubbtänktanks oförmåga att ta problem på allvar, att ta kritik på allvar. De måste resonerat på sånt sätt att det bara handlar om humor. Att Jon Stewart och Stephen Colbert och Al Franken bara försöker vara kul, helt utan att det finns någon samhällskritik i egentlig mening att ta till sig. Det är äckligt hur de suttit och knåpat ihop ett Colbert-style-manus för att liksom neutralisera allt det graverande och allvarliga i det putslustigt framförda men djupt uppriktiga budskap de kuliga komikerkillarna förmedlar. Så jag kan inte skratta åt det. Eller jag kan, men jag vill inte, för det är typ krig och typ mord och typ blod och såhära fattigdom och sån skit som ligger bakom Georges fyndiga vitsar. Här, enjoy:

nattamat

Du råkar ändå hamna en sväng på Landet tillsammans med Hannes trots att du lovat dig själv att vara hemma på fredagskvällen, det slumpar sig så. På väg hem ser du ett vackert par på perrongen men det de säger är inga vackra ord. Du skiter i mig och nej det gör jag inte och jo det gör du visst och de fortsätter sådär och den ena går iväg och den andra följer inte efter och du tänker på det där, du liksom fastnar på det där, att det är så svårt ibland, du vill gå dit och säga åt dem, gärna på skarpen. Lägg av för helvete. Ni gillar ju varandra. Ni gör ju det. Men du säger ingenting, bara tokiga människor går fram till okända bråkande par och föreläser för dem, bara tokfransar gör så. Istället kliver du på tåget och trots att du bara ska åka en station hinner du se tio apatiska blickar som fullkomligt saknar hopp, du hinner se en makalöst söt tjej sitta och snyfta stora mascaratårar och en annan, mindre söt, sitta tyst och rödgråten längre bort. Du står där och slås av hur ont folk har överallt, du blir Strindbergsk och dramatisk, du tycker det är sorgligt. Du går hem och röker en cigarett, Aaron ringer och rapporterar från London, och du skiner upp igen, hyfsat, släpper det faktum att det är synd om människorna en stund, istället mår du bra är glad och gemytlig. Och du tänker, du tänker stort, du försöker formulera det och du hittar orden till slut. Du tänker att det finns en hel del knasbollar där ute och du inser att det är precis det som Strindberg försökte tala om. Knasbollar. Ajm telling you.

Jag hinner inte leva för det tar sån tid att slappna av.

Var på nya NEU igår med Hannes. Det kanske blir bra, det där, det kanske blir ett ställe att gå till, det är alls inte omöjligt. Men jag hemföll åt en viss frustration när jag var där. Det var inte riktigt den publik jag hade hoppats på, det var semistek och lite känslan av att vara i en småstad, fast en stor sådan. Musiken och lokalerna gillade jag intensivt, gratisdrinken var äppelsur, alltför sur, men gratis och då ska man hålla käften. Så jag håller käften.

Annars pratade vi mycket, jag och Hannes, och sa en del kloka saker till varandra, även om vi förstås resonerade en hel del i cirklar, det blir så lätt så.

Tidigare på dagen hade jag träffat mamma som var i Stockholm för att gå på begravning. Dödens närvaro till trots hade vi det fint, mamma och jag, och hon gjorde mig hoppfull om livet genom att vara så kärleksfull som bara en mamma kan vara. Hon är liksom stolt över mig bara för den jag är, utan att jag lyckats med något eller presterat något, och det värmer kalla hjärtan hos söner som jag. Mycket värmer det. Hon är himla fin, min älskade mamma.

Idag ska jag hjälpa Jocke med flytt och sedan åka hem till mitt och försöka plugga/skriva en hel del, jag ligger som vanligt efter, jag får liksom inte till det, jag tvivlar på min historia och mitt språk och mig själv och jag blir irriterad, för mest av allt är jag lat.

Imorgon spelar jag och Sebastian skivor på Snotty (Skånegatan 90) och vi hoppas båda att du och du och du och du och alla ni andra kommer dit, det kommer att bli fantastiskt trevlig t och fint alltihop. Vi ska gå dit och vara glada att vi har varandra, för det kan man kosta på sig i vårsolen.

Idag tänker jag inte skriva något. Idag tänker jag lägga mig på soffan och kolla på fotboll och vara tyst och snäll och trist och så. Jag orkar inte. Jag vill, men jag orkar inte, min kropp vill vila. Jag hade tänkt se Karin Ström på Berns idag men näää, jag måste sova ju, jag dör annars, ni vill väl inte att jag ska dö herregud herreminje.

solstingslig

Kablaow, kablaow, kabloaw, låter min salut till solen, fyrfaldigt lever jag i 13,7 skuggcelsiusar, jippiekayay motherfucker, det här är allt. Det här är löftet om en sommar som ska infinna sig. Bulleribulleribockhurmångahornstårdetopp? Allihopa! Enda grejen, grejen du vet, måste sitta i en kall källare och plugga, rätt många timmar, skriva stuff, försöka hitta inspiratranspiration. Sån är han, Goestan, se så han sitter och suckar framför skärmen i halvmörkret när hela världen flyter förbi som en den vackraste av hjulångare utanför dörren och han ser ingenting han sitter och fantiserar fram perverterade figurer med självkontroll som främsta intresse istället, sån är han. Goestapo borde ta med honom in i cellen och smälla på fingrarna och säga att nu får det jävlarimig vara nog, nu får du gå ut och leka med de andra barnen inte sitta inne och skriva massa jävla smörja lägg av nu lägg ägg allstå grabben, hör upp för fan, vi sa ju just åt dig, ut med dig.

Måndag kan vara en bra dag, en riktigt bra dag, då och då.

Jag kunde omöjligen somna på söndagskvällen och när jag steg upp på morgonen hade jag tillryggalagt knappa tre timmars sömn, det gjorde ont inombords, ont säger jag.
Shoppade ändå en indierandig tröja på Guidelines-rean och en röd fin typ antistatementtisha (finns det något ord mer dött än antistatementtisha? Väldigt Fredrik Strage 2001) som kommer gå well med mina svarta topshopjeans. Fina fisken. Solen lyste och värmde på ett alldeles briljant vårvis och fåglar sjöng och tunnelbanan luktade mer illa än på länge (också det ett givet vårtecken). Sedan fotboll på grusplanen, i shorts, och jag höll på att kräkas av lungdöden efter den första 15-meterslöpningen men gud så innerligt hjärtligt roligt härligt.

Hem och duscha och trycka i sig en kebabrulle på dryga minuten och sedan äntligen fjärde och sista delen av Ordförande Persson och fan alltså fan alltså, hajar ni, fan alltså, alla som tycker det är skit har så fel. Det är en sak att tycka Persson är skit, gör gärna det om det tillfredsställer, men att att inte alls tilltalas av de fyra dokumentärdelarna är bara fånigt. Det är grymt bra och intressant teve. DN-Dummot Henrik Brors fick sig en rejäl omgång, Reinfeldt blev utpekad som ett slags själlös idiotpopulist och det var inte för att vara taskig, inte enkom, det här var hur han såg på de här personerna och man har fanimig rätt att känna så. Också han. På precis samma sätt som Henrik Brors och Carl Bildt och Lars Leijonidiotjäveln och de andra har rätt att tycka uppriktigt illa om Göran eller vemhelst de önskar.

Jag tror att det här är bra. Jag tror att den här typen av småfula och lite unkna sidor hos Persson gör honom mer än någonsin till en riktig människa och en politiker med känslor och jag tror att det rentav tar udden av en del politikerförakt, den typen av förakt som bygger på att politikerna antas vara robotar och broilers utan känslor eller mänskliga sidor. Jag tror att det här var bra och jag är glad att Fichtelius genomförde det här. Mycket glad.

Nu slappnar jag av med ett glas rött, antingen småborgerligt myspysigt eller smutsdrucket alkigt. Allt ligger i betraktarens ögon. Själv känner jag mig ståndsmässig som få.

del tre

Först idag såg jag tredje delen av Ordförande Persson. Återigen hamnar han i sånt som de kallar för blåsväder eftersom han säger något dumt eller otrevligt om någon. Och jag undrar vad det är som gör att Göran inte får känna såhär för sina ministrar och framför allt varför han inte i lugn och ro får känna så för andra partiers ledare. Men istället för att se programmet och se vad som sägs så blir det bara fokus på vad man kan få det till att han sa. Klart att han blir förbannad på Pagrotsky. Hade han inte blivit det hade han varit en idiot (jag gillade ju förvisso Paggans NEJ till EMU men det har inte med saken att göra). Klart han känner sig sviken av Maud som talar ut om deras interna samtal i Aktuellt-studion. Klart han tycker att Margareta Winberg är illojal på slutet. Det handlar inte om att Perssons version nödvändigtvis är den sanna och slutgiltiga utan om att det är hans upplevelser, inte hundra år senare utan när han är affekterad, mitt uppe i allt, stressad och irriterad, ledsen och frustrerad, glad och stolt. Det är ju hela den biten som gör materialet intressant. Att sitta åtskilliga decennier senare och recensera bortglömda statsråd är inte så spännande, att göra det samtidigt som du arbetar med dem är oerhört spännande. Jag skulle älska att se motsvarande dokumentär om Reinfeldt eller Sahlin, om Bildt eller Gudrun Schyman. De här superkontrollerade människorna, de här otillgängliga men allestädes närvarande maktmänniskorna, karriärmänniskorna, jag skulle älska att få veta vad de verkligen tycker för då betyder det något på riktigt. Och där går Göran fri från eventuella anklagelser om självförvanskning för alla de tankar, manér och egenskaper vi tidigare anat oss till bekräftas här, på gott och ont får man väl säga. Och jag tänker mig att bilden av Mona Sahlin och Carl Bildt också skulle bekräftas om de lättade lock. Men jag undrar jag om inte den verkliga Fredrik Reinfeldt har svans och horn och Bo Lundgrenska vredesutbrott när vi inte ser honom.

Jag och du och alla vi känner.

Klubbnamns- tävlingen är förresten avgjord. På sätt och vis vann ingen, men egentligen vann Gustav. Hans förslag "Me and you and everyone we know" blev en segrare i den försvenskade varianten "Jag och du och alla vi känner". Gustav kan således kvittera ut två öl på Snotty på lördag, om han kommer. Marie Fjellborg kan kvittera ut en hedersöl för sina många och fantastiska förslag. Bäst förstås "Vi som aldrig sa Horace!".

Så får det bli.

Strindberg = 4 CM i Diameter (använder man skjutmått till det där?)

Söndagssolen når inte ända in till oss idag men den finns där och det räcker långt. På torsdagen åkte vi ut till Kalles landsställe. Vi drack rödvin och pratade och pratade och pratade och lyssnade på musik och grillade korv. Himlafin kväll. På fredagen firade vi Emma, i Uppsala, som börjar bli lika gammal som vi andra och vi gick till Norrlands Nation, där Gustav Gelin spelade skivor och det kändes lite som att vara i Stockholm. Hamnade senare på Orange och känslan av småstad tog över igen. Polisen slog på sirenerna och frågade "hur var det här då" när jag stod och urinerade på Svartbäcksgatan, jag kom undan med en varning och förmaningen "du fattar väl att du måste sköta dig fattar du väl?". Hade en hetsig diskussion med min älskade Sebastian på väg hem, ett samtal som slutade i lökringar och friterad ost och hamburgare. Vi gick och la oss, fick dela säng, jag kände mig utsatt när jag insåg att han sov med alla kläder på och jag blott i kalsipperna. Dessutom vaknade jag på morgonen med hans hand på mitt höftben men jag tror inte att han förgrep sig på mig.

Lördagkvällen sen och Hannes fyller år och vi är på förfest och Hannes envisas med att prata om Strindbergs kukstorlek, det hela återges tydligen detaljerat i någon biografi han läser, en tjej säger att handstorleken ger en tydlig vink om vad som försigår innanför byxorna och jag tittar på mina små flickhänder och tänker att det är ju för jävligt. Sedan går vi därifrån och skiljs åt och jag möter Andreas och vi går till Kägelbanan och möter upp min käresta, som är mig så kär, och vi dricker ett par flasköl och folk är unga, säger Andreas, och jag säger att jag inte märker av det, och vi kommer överens om att det är trettioårskriser för oss båda, de tar sig bara olika uttryck. Träffar fantastiska Farnaz och pratar en stund. Åker hem med flickvän efter ett kort McDonald's-besök och somnar omedelbart men bekvämt vid hennes sida.

Och trots att solen inte släpps in riktigt, trots att det är mörkt och lite jobbigt, så är det bara bra, det är sommartider hej hej från och med idag, klockan är en timme mer, tiden går fortare nu.

Poppius that glock!

Förresten sitter jag och lyssnar på OMDs "Electricity" (tack Robin!) och blir alldeles mjuk i lederna, den smörjer mig, och så ramlar jag över Kristoffer Poppius blogg och istället för att skriva något raljant eller surmulet om den ställer jag mig upp och liksom applåderar. Den här och den här. Finfina grejer. Jojomen.

Och nu lyssnar jag på Domenicer. Disco Dance. Så jävla bra.

Kort om nåt.

Jag ska åka till Uppsala en kort sväng. Annars är det mesta som vanligt, på ett bra sätt, med den invändningen att jag känner mig konstant stressad, vet inte riktigt varför, antagligen för att det är så överjävligt mycket jag vill göra just nu. Framför allt skrivandet, men också en del musikprylar, vill jag syssla med men jag ger det inte den tid jag önskar att jag gjorde. Men men. Skitsamma. Nu får det vara såhär. En stund.

Klubbnamnstävlingen längre ner är snart avgjord. Om det blir ett av läsarförslagen eller om jag och Sebastian kommer på något på egen hand är fortfarande oklart.

Läs Isobels ledare idag. Gör det bara.

Riktiga människa.

Såg del två av Persson-dokumentären igår och jag älskade den. Att å ena sidan se hur Sverige kan spela en roll internationellt, vara aktiva på informell väg och överbrygga hinder med hjälp av slicka uppåt-tekniken, att samtidigt se Göran verkligen gotta sig åt sin roll som storsvensk härförare och lite besviket vara frustrerad över att han inte får mer kredd här hemma. Han är antingen väldigt komplex eller inte alls, ordförande P. Samtidigt önskar man att politiker kunda tillåtas tala såhär fritt också när de är aktiva och med i matchen. Uppenbarligen är det omöjligt. Istället för att intressera sig för när en framstående politiker verkligen subjektivt vågar kommentera stora skeenden har massmedier fokuserat på lösryckta citat, gärna om Mona och Carl, och helt vägrat ta hänsyn till det sammanhang i vilka de uttalas. Carl Bildt, förresten, är också en sån politiker som ibland eller ofta försöker närma sig det subjektiva resonerandet, det intellektuella, bara för att klippas sönder och bli till löpsedel. Jag tycker det är synd. Jag förstår det såväl, det är gammalt, det är så det funkar, men då och då kommer frustrationen över en, särskilt tydligt när Göran Persson tillåts vara en riktig person (både dum och snäll för all del), inte bara en offentlig, först efter att han lämnat sitt uppdrag. Fan ska det vara bra för?

Pappa Persson, Mamma Mona, Lillebror Fredde

Måndagens del ett av dokumentären om Göran Persson bjöd på en del godbitar men inte rasande mycket nytt, hemligt, kontroversiellt eller ens särskilt djupa analyser. Jag fastnade som alla andra för Perssons självbild som ”så jävla äcklig” när han väger för mycket och för anekdoten om Helmut Kohl som äter två hela assietter rent smör när han är frustrerad och arg, den typen av detaljer vi annars aldrig får ta del av.
Det är dock något annat som får mig att sitta bänkad. Jag är inte sosse men Patriark Persson har ändå kommit att fungera om inte som den landsfader han önskat vara så i alla fall lite som en nationspappa, inte den snällaste eller mest närvarande av pappor, men ändå i någon mån en pappa. Vi förhåller oss alla till honom. Hatar eller älskar eller är likgiltiga, han betyder något för oss. Sträng och jävlig, självgod och pompös med bristande distans, egocentrerad och mästrande, alltid med sig själv i centrum. Sådan har pappa Persson varit för oss och Fichtelius ger oss om inte något annat i alla fall lite mer av pappa. Frågan är om vi behöver det eller egentligen bara borde gå vidare och släppa taget.

Sedan debatterades det på ett mycket konstlat sätt mellan Sahlin och Reinfeldt. Ingen vann men politiken förlorade för känslan efter att ha sätt det här krystade upplägget och hört den här sportrefererande tonen är mer än någonsin den att vi tar del av ett skådespel lika spektakulärt och lika fejk som amerikansk wrestling. Jag hatar när både Mona och Fredrik pratar om debatten som vore det en betydelselös idrott, som vore det en uppvisning i manér snarare än äkta konfrontation och argumentation.

Mona lyckas dock med en sak och det är att förmedla känslan av att vara förälder åt oss, också hon, den snällstränga mamman, som är generös men säger åt oss på skarpen när vi behöver det. Säg vad man vill om den bilden men jag tror den är framgångsrik i val. För vi vill känna så, på något underligt sätt.
Fredrik Reinfeldts viktigaste och mest begåvade grepp är den berättigade kritiken mot en sedan länge skev socialdemokrati. Han fortsätter med den trots att han innehar ämbetet. Trots att han innehar makten. Det är en medveten strategi men vad som kan bli hans stora problem i långa loppet är att han så tydligt också känner sig liten inför sossarna. Han är lillebror. Han är inte van att äga sista ordet. Han känns som en frustrerad oppositionell i allt han gör allt han säger allt han förmedlar och det kan komma att bli hans fall. Att hans långsiktiga politiska strategi är att sparka lite hårdare på de som redan ligger verkar vi ju alla ha accepterat och omfamnat så knäckfrågan blir huruvida han kan komma att kännas som en förälder.

Klubbnamn!

Från och med den 31:a mars kommer jag och Sebastian att spela skivor varannan lördag på Snotty (Skånegatan 90), det blir således ett slags liten barklubb som vi håller i. Snotty-Helena vill att vi ska heta något roligare än bara "Goesta och Sebastian" eller "Sebastian och Eric" men vi har bara dåliga idéer. Bästa förslagen hittills är "Vi som skrek hora" och "Here's for summer" men jag tänkte att ni snälla söta läsare kan hjälpa till lite. Om någon kommer med en idé så god att vi använder den bjuder jag och Sebastian på varsin öl på premiärkvällen den 31:a. Please help us.

Skrik "SPARTA!" en gång till och jag skjuter dig.

Det är måndag och jag är fortfarande i förkylningslimbo. Jag känner mig nämligen snorig och krasslig varannan dag för att sedan tro att jag blivit frisk nästa för att sedan börja nysa för att, ja, du vet. Såg "The 300" häromdagen. Eller, jag såg 45 minuter. Sedan klarade jag inte mer, det var parodiskt, dialogen ett försök att fånga serietidningskänslan men istället bara klyschig utan hjärta eller eftertryck, lätt det sämsta jag sett i år. Och igår lagade jag en halvdassig kräftstjärtspasta åt soffliggande flickvän och sedan såg vi "Säg att du älskar mig" och den var ömsom usel ömsom bra. Några av skådespelarprestationerna är så fruktansvärt dåliga att man förundras, några scener så starka att man får magont, det är en underlig blandning. Haddy Jallow är bra, funkar dock bäst när det är stordramatiskt, hennes begränsningar syns bara när det är vardaglig och lugn dialog. Men det ska alltid premieras när det görs film utan Peter Haber, utan Kjell Bergqvist, utan Rolf Lassgård, utan Mikael Persbrandt. Så därför måste jag gilla "Säg att du älskar mig" mer än de flesta andra svenska filmer.

En Peter Haber-film till skulle förresten vara precis den droppe som fick bägaren att rinna över och mig att gå Falling Down över hela jävla filmsverige. Eller ännu ett bord som Rolf Lassgård kan välta i ännu en scen där han är den store klunsen som har ett jävla temperament men långt inne ett gott hjärta. Eller ännu en film där Kjell Bergqvist spottar ur sig fyndiga förolämpningar, alltid sparkar neråt. Eller för all del ännu en jävla skitfilm där Mikael Persbrandt ryter något om hur jävla arg han är. Fan heller. Jag skjuter mig. Jag gör det.

Jag hatar att vara en ziplock-påse, en återförslutningsbar människa.

Trots att jag inte gjorde det förut heller känns det lite som om jag just slutat sminka mig och jag tänker att det kanske är tack vare dig. Typ. Det är lördag med blåbärsfil och rostsmörgåsar med lättmargarin. Oscar har jobbat så mycket på sista tiden att vi knappt sett honom här, trots att vi delar lägenhet, och i morse när jag vaknade hade han målat två kycklingar och ett hjärta på en vit träplanka och skrivit "jag saknar er!" och det tog bort all den eventuella bakfylla jag kunde ha känt. Så jag drack vatten och harklade upp lite sånt där dagen efter-slem och så var det bra med det.

Hade i och för sig inte särskilt kul igår, det var okej, men det var inte mer än okej.

Jag frågar mig alldeles för sällan om det verkligen är dags att vända blad när jag hör det där ljudet, jag liksom bara lyder.

Jag vaknar en upp till ännu en dag av sol och låter mig smekas av det vackra men svala ljuset och röker några cigaretter och dricker för mycket kaffe och läser lite, skriver lite, försöker hitta en tvättid men misslyckas, åker till Svensk Kassaservice och till Systembolaget och köper vin går till affären och köper en bit kött och lite annat, tuggummi till exempel.
Och det är känslor av lust (till flickan, till livet, till naturen), hybris (allt du gör kan jag göra bättre, jag klarar allt som du klarar), frustration (varför gör jag aldrig något vettigt, jag försöker inte ens), ryggont (ja, vad ska man säga, ryggont liksom), självförakt (vem fan tror jag att jag är och varför skjuter jag inte mig själv med armborst i axeln bara för att plåga min vidriga person), storhetsvansinne (jag förändrar världen i detta nu, idag och imorgon, mer än någon annan), längtan (efter flickan efter lugn efter alkohol efter socialt liv efter ensamhet efter pengar efter trygghet), tomhet (varför tar allt aldrig vägen någonstans) och skön resignation (det är som det är alltihop eller hur). Sedan är det inte så mycket mer, jag röker cigaretter och tuggar tuggummi och kollar runt på nätet och Andreas peppar för Berns ikväll och Gustav spelar på Spy Bar och min lilla ordningsman i skallen snackar mycket om att det vore fint att vara hemma en fredag, bara skriva lite, tvätta kläder och röka cigaretter och dricka kaffe.

Vagörusjälvdå?

Och plötsligt börjar du skära i någon annan.

Den här var inte så dum, tycker jag. För istället för att spä på rädslorna och återigen rapportera utan att någonsin reflektera ger Aftonbladet här mamman till två mördare, skyldiga till alltigenom vidriga dåd, utrymme att berätta och förklara, aldrig ursäkta, omständigheterna kring hennes barn. Har svårt att tänka mig något mer skuldlastat än att ha uppfostrat inte en utan två mördare. Att fråga sig vad man gjort för fel, vad man borde gjort annorlunda, och om man själv är en delorsak till varför det blev som det blev.

Jag gillar ju överhuvudtaget texter som gör mördare, våldtäktsmän och förbrytare till människor istället för gärningsmän. Inte nödvändigtvis för att vi ska sympatisera med dem utan för att vi ska, kanske, i allra bästa fall, se att vi alla har nära och kära som under särskilda förhållanden eller kanske bara bakom vår rygg kan göra genuint hemska saker. Och att det är därför det alltid är viktigare, jag vet jag tjatar, att rehabilitera och vårda än att straffa.

Min inställning till det här har väl alltid varit ungefär densamma men perspektivet har självklart blivit ett annat sedan det där telefonsamtalet från storebror när jag fick reda på att pappa min pappa vår pappa satt häktad för mord på en av sina vänner. Klart jag har en för alltid affekterad syn på hela skiten, för alternativet att sluta ha honom som far finns ju inte, inte för mig.

Nyttan när Aftonbladet publicerar den här typen av texter är att folk som annars inte skulle förstå kanske, i och med denna och flera artiklar, förstår att det inte härjar en kolsvart subkultur som heter ondska där ute, att det inte är djävulens hantlangare som springer runt och planerar illdåd i underjorden utan att det är rätt vanliga och trevliga människor vars verklighet förändras lite men precis så mycket att det nyss helt förkastliga blir absolut tänkbart. För här och nu, tvåtusensju, tror jag mer än någonsin att vi tillåtit oss glömma bort det.

Ett jävla halabalo.

Kört alltså. Kan inte koncentrera mig, inte överhuvudtaget, allt är ett sammelsurium av bokstavskombinationer jag inte förstår, tänkte länka till Aftonbladets ledare om Björklunds skolhets här men när jag hade läst klart den insåg jag plötsligt att jag inte visste vad jag hade läst alls, bara att jag hoppas de säger det där som jag vill säga men inte riktigt förmår formulera.

Skit i mig, jag är slut, som Zlatan var slut för nåt år sedan, inget att ha, jag går och lägger mig en stund, ska sova en halvtimme.

Funderar på att börja med Badminton.

Silverfisken spontanskickar Ratatat-remixer till min mail. Det hedrar honom något enormt. Jag har alltid velat bloggbråka med honom så att jag kan inleda med "Nu ska han få sina fiskar varma" men det kan jag ju inte göra nu.

Jag läser gamla Pause/Nöjesguiden/Rodeo/Bon och sånt ibland. De är så hopplöst daterade efter, säg, ett halvår. Det är minussidan med tidningar som strävar efter absolut aktualitet och tidningar som ängslas och vill vara först först först. Alltså, jag gillar dem ju oftast, men lolla in liksom, det går inte att läsa gamla nummer.
Kan vi inte starta den populärkulturella motsvarigheten till Offside? Vilka är med?

I shine, you shine, like Smif n' Wessun

Alla lever upp i solen, det blir ett helt nytt sätt att se på världen, jag hade gärna skrivit något indignerat om någon ledarsida eller kanske gjort mig lustig över Centerns beef med Folkpartiet men jag kan liksom inte frammana den gnutta ilska jag behöver för att kunna blåsa på med aggresionerna och kritiken. Jag står istället och myser med en cigarett i solen och dumflinar åt det faktum att min brand new flickvän redan omtalat mig som "mitt hjärtas fröjd" i SMS. It's all gulligt. Hon pratar alltså inte bebisspråk, som en del människor tenderar göra när de är förtjusta, hon pratar istället tantspråk.

Bobby Digital i min högtalare, ODB på min t-shirt, jag är Wu-Tang Clan idag, jag är Ghostface Killah.

Idag läser du Sebastian och Farnaz, båda har skaffat nya bloggar relativt nyligen. Kör på det. Jag har nämligen inte så mycket att tillföra. Och imorgon läser du Stockholm City, som har en intervju med mig (garanterat i pappersutgåvan och antagligen också i webbvarianten), jag tror den blev helt okej, annars kräks jag upp en affekterad dementi av allt jag sagt här imorgon.

EDIT: Det visar sig att jag ljög lite. Det är i fredagens Stockholm City som jag finns intervjuad.

Zlatan kontemplerar

Älskar det här klippet där Zlatan under helgens Milanoderby ser sig själv stå öga mot öga mot sin allra största idol under fotbollsuppväxten. Någonstans mitt i allt slår det honom hur långt han kommit.

Precis just där är det jätteskönt.

Robin väckte mig idag med en stor mugg svart kaffe och uppenbar entusiasm.
- Det är t-shirt-väder!
Jag låg kvar, vilade tungt på kudden och önskade att jag sovit en timme till. Öpnnade till slut fönstret och satte mig upp, hörde hur Sebastian och Robin pratade där utanför och sparkade vårens första boll mot husväggen. Och solen lyste hela tiden. När jag väl gick upp ur sängen hade det börjat blåsa kalla vindar och var inte lika skönt längre, definitivt inte i bara t-shirt.

Idag har jag sökt något slags flöde, något slags uttryck, en närvaro. Den infinner sig inte.

Pratade lite igår om hur man kan se sin bekantskapskrets förändras hela tiden. Hur fler och fler liksom hittar hem, hittar en plats, ett yrke, en karriär, en familj. Nu senast Jocke och Anna som fick sin andra son (Grattis grattis grattis grattis!) och nu senast, i en helt annan sport, Hannes som plötsligt jobbar på DN (Grattis grattis!). Och utvecklingen fortgår och det är glädjande, det är skönt att se att vi lyfter vi också. Men det finns en oro i också detta, för tänk om några av oss aldrig lyfter. Vilka är det i så fall, varför just de och är jag en av dem? Det är världens mest basala banala bryderier och det är inget jag ältar dagligen men det slår mig då och då och missunnsamt nog är det oftast just när någon annan tagit ännu ett positivt och fantastiskt kliv.

Plus att Kalle fyller år idag. Ett fyrfaldigt leve för han. Hurra hurra hurra hurra!

Rainbow colors in my cup?

Det är onekligen betydligt behagligare att vakna upp till ljus och relativ sol, torra gator och det där lugna utanför än till den smutsbruna snön och iskylan och mörkret. Det gör mig hoppfull och ger mig ökad livslust, jag börjar tänka på att slå ut och blomma, jag börjar se att det kan hända, snart snart.
Minns du hur mycket roligare det var att kasta snöbollar när våren hade kommit och det plötsligt var svårt att hitta snö? Minns du hur iskristallerna var alldeles hårda och kalla och hur solen bländade dig när du siktade in dig på killen som snart skulle få plogsnöbollen i bakhuvudet? Jag minns och jag minns hur varje vår, när den väl kommer, jag säger inte att den är här ännu, plötsligt gör en så mycket mer öppen för att livet kanske är något gott, något fint, något som jag gillar. Vinterdepressionen kommer varje år och varje år känns det som den värsta hittills. Det här årets vinter har dock bjudit på mildväder mest hela tiden, samtidigt som de personliga katastroferna, peppar peppar ta i trä, nästan helt uteblivit. Det hänger ihop, det måste det göra.

Hämnden är USPen

Det står om teve överallt just nu, lite skön pepp inför övergången till digitalteve, och när jag läser Kinky Afros lista över favoritserier påminns jag om ett av mina egna älsklingsprogram. The Equalizer var strålande. Lolla in.

Du är internet, du också.

Träffade Hermann Dill, David Ärlemalm och Gustav Gelin på Snotty i fredags, hade sovit för lite och ätit för lite, drack ett gäng öl och blev full, förstås, riktigt full. En vända förbi Pet Sounds Bar och sedan en taxi till Julia, där jag aldrig varit förr. Pratade med Tom Pyl för första gången och av någon fånig anledning kunde jag inte låta bli att berömma honom för hans många år gamla cameo i SPUNG. Sa att han var bra på att spela sig själv typ. För det var han ju. Blev för full men gav inte upp. Åkte till Konstfack-fest och träffade sötaste flickvännen och hennes vänner och mina vänner och fina Cree som var på Stockholmsturné. Vinglade hem tidigt och vaknade på lördagen med en huvudvärk det skulle kunna skrivas hela pikaresker om. Det var förstås vidrigt men jag sansade mig, någotsånär i alla fall, vad det led.

Åkte till flickvännens vänner och åt och drack vin och åkte buss och hamnade på Ace, inte helt otippat, där jag dansade och drack med många vänner och träffade ett flickgäng jag en gång hade som elever för flera år sedan (de har hunnit fylla 18 nu what the fuck!?), kände mig hiskeligt gammal och kompenserade det med extra många cigaretter.
På väg hem, på McDonald's vid Slussen, där jag köper två cheeseburgare och flickvännen köper McFish & Co, sitter makten och äter nattamat. Mona Sahlin, Thomas Bodström, Måns Herngren, Kajsa Bergqvist och Liza Marklund, flankerade av två äldre herrar från Säpo. Minsann. Klockan tre på natten. Sverige kändes plötsligt som ett väldigt öppet samhälle igen. Jag har en sån läggning nuförtiden (allt eftersom min hybris växer sig större) att jag bara måste säga något i den här typen av situationer. Så jag går fram till Mona, fyllkaja som jag är, och får efter kort förhandling med herrar säkerhetspoliser säga "hej" och "jag hoppas att du gör något bra av det här" och "du har verkligen chansen nu" och lite sånt. Småpatetiskt naturligtvis men jag kunde inte riktigt låta bli. Hon var trevlig och ödmjuk tillbaka och sa något i stil med att hon förstod hur viktigt det var att ta vara på det här. Och det är ju bra. Sedan sprang vi till tunnelbanan. Väl där var vi tvungna att vänta 24 minuter. En mycket satt och ganska ful full snubbe, som såg lätt efterbliven ut, kom fram och frågade om vi kunde låtsas vara hans vänner och bara prata med honom "för min tjej kommer snart och hon är skitarg". Självutplånande hyvens som jag är (eller?) tänker jag att det kan vi väl. Plötsligt är hon ikapp oss och hon är mycket riktigt arg. Hon är dock inte hans tjej utan någon han typ antastat nere vid spärrarna. Jag får aldrig veta exakt vad han gjort men med tanke på hur ilsken hon var lär han ha varit makalöst vidrig. Så jag blir irriterad på honom istället och är ganska konfrontativ, men lugn, och tar emot en del okvädningsord från honom men håller mig för god för att ge mig på honom. Alltså, jag inser att jag antagligen hade fått stryk, men det kändes som att han verkligen förtjänade åtminstone de få smällar jag kunde få in innan han vräkte ner mig på spåret. Men icke, som sagt. Istället hem och sussa sött och omedelbart och vakna idag utan särskilt mycket av vare sig ångest eller bakfylla, istället med min tjej bredvid och en söndag med panikstudier framför mig. Jag ligger efter, som vanligt.

Femme Fatale Full Frontal

Tänker på att det är internationella kvinnodagen och förmår inte krysta fram något storstilat, tänker bara på Nyamko Sabuni som pekar på hedersvåldet som det mest akuta problemet, den viktigaste kvinnofrågan till och med. Det äcklar mig ganska mycket, kanske beror det på att jag inte ätit ännu, kanske beror det på att att den ursvenska hustrumisshandeln är långt mycket mer utbredd och vanlig. Hedersrelaterat våld, hur man nu ska definiera det, är förstås förkastligt. Men att peka ut det som det primära problemet är att negligera allt det våld som kommer härifrån, inifrån, som är djupt rotat i den svenska kulturen. Det dräller ju av härliga helyllemän som helhjärtat hänger sig åt att ge sin fru "väldigt mycket stryk" (som Reinfeldt så vackert uttryckte det hela). Vi kan kalla det för det svenska kynnet. Att peka ut våld sprunget ur superskeva tolkningar av Islam som det mest akuta är samma sak som att säga att den storsvenska kvinnomisshandeln är så djupt rotad i vårt samhälle att det inte ens är lönt att bekämpa den.

Samtidigt skriker vi oss gärna hesa över språkbruket på dagens högstadieskolor som hade det alldeles spårat ur. Folk kallas hora och fitta och kränkningarna träffar som knytnävsstora blyhagel i slanka singoallatoppsflickryggar. Också där får vi en missvisande bild, jag minns min tid både som högstadieelev och som elevassistent på högstadiet. Det lät, och låter, naturligtvis inte särskilt trevligt hela tiden. Att det skulle blivit så mycket värre, att det skulle ha spårat ur på senare år, är dock ett påstående jag underkänner. Medvetandet är dock större, vi hade otroligt mycket större spelrum när vi betedde oss illa mot våra medfjortisar på min tid än vad dagens gossar har. Tjejerna låter sig inte trampas på lika lätt och lärarkåren, hela personalen, är betydligt mer vaksam nu. När jag var 14 accepterades mina klumpiga bröstklämningar och grova sexuella verbala utspel långt mycket mer än de skulle gjorts idag. Lärare och rektorer ursäktade mig med att jag var kille, att jag var pubertal, att jag antagligen bara var intresserad egentligen, att det handlade om nyfikenhet, och signalerade snarare att tjejerna skulle sluta vara så jävla torra. Så ser det inte ut idag, både de kvinnliga och manliga lärarna biter ifrån direkt och rejält när de hör uppenbart förnedrande och kränkande yttringar (självklart dock fortfarande med vissa trista typer till undantag, det finns fortfarande manliga lärare närmare de sextio som håller handen för länge på parfymdoftande pubertetsbrudar och berättar för bystiga trettonåringar att de minsann växt upp till riktigt fina kvinnor).

Mest av allt hatar jag pojkar och män som inte ser sig själva i det här. Själv har jag både kränkt och förnedrat och betett mig vidrigt och varit riktigt jävla äcklig. Jag har nyttjat de fördelar man som man har i vissa sammanhang. Inte minst trovärdigheten. Män tas på allvar, fortfarande, i större utsträckning än kvinnor. När min mor en gång i tiden satt att intervjua potentater till en utlyst kommunal tjänst läste hon på och såg statistik som visade på att referenserna en kvinna lämnar dubbelkollas i otroligt mycket större utsträckning än mäns referenser. Hon suckade naturligtvis tungt över detta, säkert svor hon också, då hon plötsligt insåg att hon hade gjort likadant. Vi gör likadant allihop.

Men det blir bättre, visst blir det bättre, jag är nästan säker, det blir bättre, hela tiden.

Allt handlar om trygghet och det oroar mig.

Det handlar förstås inte om vad man hade för matsäck på friluftsdagarna i mellanstadiet eller vilken typ av restaurang man åt på tillsammans med familjen. Inte egentligen. Det handlar inte heller om att göra politiska poänger i det här fallet, faktiskt inte. Det handlar minst av allt om att någon ska tycka synd om. Jag lovar.
Det är dock något verkligt, det är något stort, det är det för mig. Men det är något känslomässigt. Just därför blir argumenten och förklaringarna diffusa.
Jag kan inte låta bli att känna, vad ska vi kalla det, frustration indignation bitterhet ilska, jag kan inte låta bli. Den är lika riktad mot mig själv, det finns ett element vi kan kalla skam med i bilden, skam är centralt här.
Jag pratar om medelklass och jag låter bespottande den och jag pratar inte om arbetarklass för det vore lögnaktigt utan jag pratar om underklass. Jag definierar mig utifrån det begreppet i så många situationer, kanske är det en förklaring, kanske är det en ursäkt, jag är öppen för det också.
Du kan säga att jag hade kunnat göra annorlunda och herregud, jag kunde ha gjort allt annorlunda, allt, och varit i en helt annan position nu. Detsamma gäller mina föräldrar. Men känslan är den av att vara förfördelad (sann eller falsk), trots att vi alltid kunde ha tagit bättre beslut.
Jag vill påstå att det betyder något, hur man växt upp, vem man blivit, vad man har för förmåga att ta tag i sig själv. Därifrån jag kommer tar man inte gärna tag i själv och det är en del av mitt arv. Man försöker inte ens. Istället gör man sitt bästa för att inte bli en sån som skäms. Jag vill inte, och tänker inte, skämmas över min pappa, tänker inte skämmas över min mamma, tänker inte skämmas för att jag är så usel som jag ibland är.

Det som finns i det jag kallar medelklassen, som jag saknar och många med mig, är skyddsnätet i din absoluta närhet. I många hem finns tryggheten i att någon kan köpa en fri närhelst det verkligen krisar. Det finns alltid någon som kan hjälpa med hyran, det finns någon som betalar ditt körkort, det finns någon som köper dina första möbler när du flyttar hemifrån, det finns någon som antingen själv lånar ut pengar om du köper lägenhet (det är ju så praktiskt om jag lånar av pappa då slipper jag räntan) eller allra minst är prickfri nog att kunna gå i borgen för ditt banklån, det finns någon som har ekonomiska muskler nog för att kunna stå upp för dig om det verkligen behövs. Du har aldrig behövt flytta till soc-lägenheterna som förut var flyktingförläggning, du har inte hamnat hos kronofogden när du var femton år och fastnat där, du har inte levt med en konstant känsla av att minsta vindpust slår undan benen på hela din familj, du har inte ljugit om dina föräldrar på samma sätt, du har inte sett både pappa och mamma vackla med hela din existens vobblande fram och tillbaka som ett högt glas på en illa balanserad bricka.

Det låter som att jag vill bli tyckt synd om. Det vill jag inte. Jag har haft det jävligt bra, kärleksfullt och roligt och underbart, jag har det bra nu också. Jag älskar hela min familj otroligt mycket, älskar mina vänner som mer än gärna ställer upp för mig och varandra så långt det bara är möjligt. Jag vill komma därifrån jag kommer för det är en så stor del av mig. Men, det gör skillnad, jag vill bara säga att det gör skillnad, det måste göra det, det KÄNNS som att det gör det. Jag vill inte föra i bevis och mäta smärta eller svårigheter, det finns tusen och åter tusen som gjort något otroligt stort av sig själva trots att de kommer från vad vi populärt kallar trasiga hemförhållanden. Jag vill bara säga att det gör skillnad. Det är de små nyanserna, de små sakerna, allt läggs ovanpå varandra och till slut står där en människa som blivit lite tilltygad i fundamenten, en människa som inte gör något av sig själv, och det är ingen annans fel. Det är inte ens politik idag, det bara är så.

Inget av det här betyder att det är kört för en, de flesta av de jag växt upp med och många jag idag umgås med har liknande erfarenheter men klarar sig alldeles utmärkt ändå. De jobbar, tjänar pengar, bygger bo, avlar barn, det rullar på, de reser så sakteliga uppåt. De gör det dock med klassiska arbetarklassjobb, vilket är strålande, de trivs ju. Söker man sig istället till medelklassens uttryckssätt, kulturen, blir det färre. Ingen jag känner med den typiska underklassbakgrunden etablerar sig där, hur duktiga de än må vara eller inte vara. Måhända är det dumt att försöka, jag hade valt fordonstekniskt program först och skulle kanske gått den vägen istället. För underklassen finns inte representerad bland skribenterna och författarna och konstnärerna, knappt alls. I många fall har man svårt att göra sig hörd för att man aldrig uppmuntrats att uttrycka sig på det viset, det smäller sällan särskilt högt i de här socialgrupperna, så inte heller bland mina barndomsvänner. Men jag har en bonus, jag kan föra mig både verbalt och i text, jag behärskar medelklassretoriken väl. Jag har ju till och med renodlad adel och överklass inte alls långt bort i släkten. Ändå känner jag mig så oändligt liten och korkad i så många sådana här sammanhang, känner inte rätten att ta plats. Det är ingen sanning, jag skulle aldrig säga det, det är en känsla, en känsla som kan vara hinder nog. Jag tar mig inte fram, inte i det här spelet, för det är inte så vi gör, det är aldrig så vi gör.

Kanske är den grundtryggheten, i sig själv och sammanhanget, som är det avgörande. För mig handlar allt om trygghet och det oroar mig. På sätt och vis är det här det farligaste jag skrivit. Detta eftersom jag själv ser hur jag bygger en pamflett, hur det blir självömkande, hur mycket av det som är en ursäkt att luta sig emot, hur mycket av det som jag inte vet är sant. Men eftersom folk alltid reagerar på det ena eller andra sättet när jag skriver om klass vill jag utveckla resonemanget. Inte berätta hur det ligger till utan hur det känns, rätt eller fel.

Stora stånd

I penismätartävlingen mellan mig och Poppius är ställningen nu 3-2 till honom. Eller 3-3? Jag vet inte.

Conundrum

Håhåjaja, min underliga längtan efter smutsig kinamat stillades äntligen igår, åt räkor med sötsur smörja, njöt stort, kände mig underklassig. För det var ju så det var när jag var liten, restaurangbesök var något man tog sig för när det var något alldeles särskilt som hade hänt, någon långväga gäst på besök eller en födelsedag, och det var alltid kinakrogar som frekventerades. Lite som om det var det enda som fanns. Och där satt jag och storebror och frågade om vi fick ta vad man ville och mamma sa att ja det får ni om det kostar under hundra kronor och då var det alltid de friterade räkorna för mig och biff med bambuskott för storebror och fyra små rätter för mamma och samma plus en halvkaraff vin för pappa om han var del i sällskapet. Det är faktiskt fortfarande så om familjen ses och äter ute. Men jag gillar det, det är något tryggt i de där minnena, något mysigt, och igår tvingade jag med den rätt fantastiska fröken jag välsignats med.
Sedan åkte vi hem till mig, kollade på lite teve, Robin ringde rastlös och ville dricka Landet-öl så vi åkte dit, det var stängt, så vi åkte till Hornstull och drack två öl var, pratade om restaurangbranschens höga tolerans mot udda fåglar och outsiders, att folk tillåts vara skumma där, att det är något bra.

Vi kräktes lite kollektivt över medelklassens ständiga medelklassperspektiv på livet men jag ska inte ens börja, ni kommer att tröttna på mig, alla ni som hade kall pizza som matsäck på friluftsdagarna, alla ni som säger att ni är pank när ni i själva verket bara inte har lust att sälja av ur fonderna, alla ni som tror att allt är en karriär, alla ni som, nej, jag ska inte ens börja. Jag gillar er ju, er också, egentligen, jag är bara avundsjuk på många sätt, riktigt jävla avundsjuk.

Diskrepans

I pappersutgåvan av Dagens Nyheter finns en liten släng om att man ska gå in och läsa Kristoffer Poppius blogg "om helgens eskapader". Väl där möts man inte av det våta heta josiga man väntar sig utan bara av en liten text om att han har varit på Folkoperan och att några från kulturredaktionen också var där.
Jag tycker det är mycket talande.

Hyvelshavers of the world, unite and take over.

Tämligen oinspirerad transpirerar jag flitigt denna dag och tänker att jag borde raka mig. Jag avskyr att raka mig. Jag avskyr att vara orakad också. Jag trivs egentligen bara dagen efter att jag rakat mig. Då ser man hyfsad ut, annars antingen alltför nyrakad alternativt alltför orakad. Sånt snor mycket tid när man inte har lust till något viktigt.
När ska jag bli så vuxen att jag trivs bäst med rakning varje morgon? När ska jag bli så vuxen att jag har vettigare saker att bearbeta?

Så blev det plötsligt måndag och jag är fortfarande inte död. Nej, herregud jag anade till och med våren idag.

Tiden liksom släntrar förbi, tickattack oupphörligen, nattetrött men inte sovesugen, rastlös men inte lust att göra något, det är klassiskt, vi gör det här omåomigen hörruduru. Just nu du bara låter udda vara udda aldrig jämnt. Du låter skit vara skit inte rent.
Det är en återkommande känsla: Jag tänker på så mycket saker att jag inte kan urskilja någon enskild. Som att alltid blanda alla vattenfärger från paletten och allt blir alltid mörkbrunt, riktigt ful brun färg. Allt ryms däri, längsmed ryggraden klättrar nya idéer ut ur huvet ner till arslet och kommer ut som vore det skit, nya idéer räknas bara i fem minuter, sedan är de en del av den blandade bruna färgen.

Och jag tänker: Det förstår mig inte.
Och jag tänker: Det är jag som inte förstår.
Och jag tänker: Det kan dra åt helvete.
Och jag tänker: Jag vill ha det på min sida.

Och sen bara krama ur det sista och hoppas att det innehåller något som går att använda, något brännbart, något som flammar till.

Friterade kinesiska jätteräkor i sötsur sås!

Jag var ganska snygg igår på ACE, och det är alltid viktigt, men jag blev liksom lite för full, sådär ölstinn och vinglig som man blir ibland. Dansade trevande men var lite för rädd för de där jättelånga tjejerna som vevade med armarna och spillde öl på alla, jag hade favortikavajen på mig och ville inte ha den nersölad. Beställde en Vodka Tonic när jag redan hade druckit nog och det kanske var den som gav upphov till den bultande huvudvärken som huserade innanför skallbenet hela morgonen, det blev förstås inte bättre av att jag vaknade prick halv tio. Idag ligger slem som ett lock i strupen och jag hostar och harklar men kan inte göra mig fri, det känns som om jag ska kräkas även fast jag inte mår ett dugg illa, det är bara lite svårt att andas.

Idag längtar jag efter kinamat, riktigt grisrisig fet kinamat, kanske biff med bambuskott eller fyra små rätter, gärna en liter sötsur sås.

Det ska lämnas in text idag, vid midnatt går den döda linjen. Jag känner mig allt annat än skönlitterärt inspirerad så det blir till att krysta fram det sista, jag har en bra bit kvar tills jag kan ropa färdig. Jag missbrukar mitt liv, jag slarvar just nu, det där med skola, briljans och engagemang känns så avlägset, jag sysslar bara med den där tjejen, den där förälskelsen, det tar all min tid, det är något bra förstås, jättebra, men det stjäl tid. Jag gillar henne mycket och jag gillar väldigt mycket att jag är förmögen att gilla så mycket. Det gör mig fnissig nästan.
Jag vill inte skriva om min lilla figur idag, jag vill kolla teveserier och äta kinamat och kanske ligga lite men inget av det kommer jag att göra, istället får jag skriva om min figur, han mår inte så bra men han är sanslöst vital ändå.

Det kom fram en ung man igår och sa att han gillar bloggen. Jag blev jätteglad faktiskt. Kommentarerna här är allt som oftast uppmuntrande och snälla men när någon säger åt en personligen, trots att man inte känner varandra, att de gillar det man gör så värmer det extra. Det har hänt några gånger och jag blir lika fylld av självförtroende och glädje varje gång, annars tenderar jag förföljelsemaniskt att tro att det mest sitter folk hemma och läser mig för att kunna raljera och hata och ironisera och garva lite.

Men men. Det här är sagan om mitt liv och just nu ska huvudpersonen i sagan skriva om en fiktiv huvudperson i en annan saga. Det är söndag, det är mildväder, vi är alla vänner, visst är vi alla vänner?

Välkomna invändningar

Två professorer och en docent skriver idag på DN Debatt och mer eller mindre fullkomligt avfärdar Lars Leijonborgs utspel om nyttan i att införa meritpoäng på gymnasieskolan. Inte minst visar de hur Leijonborgs lösning faktiskt får en annan effekt än den önskade.

"Den föreslagna ordningen förutsätter att alla gymnasieskolor kan anordna samtliga meritkurser och att det finns tillräckligt utrymme för tillval av både merit- och behörighetsgivande kurser i samtliga gymnasieprogram. Så är dock inte fallet. I de yrkesförberedande programmen saknas detta utrymme."

Jag skrev om det här tidigare och med delvis andra invändningar.

Rapport från en skurdrink

Plötsligt, mitt i ett telefonsamtal, vacklade jag till och höll på att somna, som hade jag just utsatts för kraftigt våld mot ansiktet. Sedan vilade jag i tjugo minuter och gick upp och bryggde kaffe, väl medveten om att jag redan fått för mycket, väl medveten om att jag skulle bli lite skakis. Åkte sedan till Snotty där jag åt en god skaldjursrisotto och träffade bland andra supersmarta bloggaren och doktoranden Jenny Westerstrand. Sedan kom David och vi började spela. Någon särskild tävlingskänsla infann sig inte, snarare blev det en alltigenom trevlig kväll med precis lagom många för många flasköl i kroppen. Jag överraskade andra och mig själv genom att hitta och spela gamla This Perfect Day-rökaren "Fishtank".

Ska man utse en segrare blir det självklart jag, men jag håller mig för god för det, konstaterar istället att David spelade överraskande bra låtar nästan hela tiden.

Åkte hem och somnade några timmar senare tillsammans med den söta smarta snygga skojiga flickan som fortsätter att gilla vårt häng. Jag gillar också vårt häng. Som jag gillar det.

Vaknade idag med expansiv huvudvärk och tydliga tecken på uttorkning. Drack kaffe, åt pizza, knaprade Ipren, körde det där bakfyllerejset, längtade efter stillhet i sjögångsskallen. Fann den nästan nyss, eller, jag är i alla fall på väg åt rätt håll.
Ikväll går vi på ACE och dansar när Gustav Gelin spelar skivor. Kan inte misslyckas.

Fuck Robin and Batman. I'm Robin with a bat, man. / I'm not a businessman, I'm a business, man.

Zlatan Ibrahimovic har plötsligt ändrat sig och bestämt sig för att han vill vara med igen. Vad Lagerbäck kan tänkas ha sagt för att övertala Zlatan har jag ingen aning om, hur som helst är det stort och fantastiskt att han är tillbaka. Sånt gör mig oändligt glad, han är oumbärlig, han Ibrahimovic.

Idag finns jag med på Rodeos webb varken trots eller tack vare att jag skrev om nya numret häromdagen. Lolla in.

Igår drack vi ett par öl på Landet som bjöd på jazz som jag skulle kalla friformsjazz om jag vågade mig på facktermer. Det var introvert för det mesta men lyfte då och då ut till oss, den lilla publiken. Skickliga musikanter och framför allt skickliga trummisar är kul att se, även om det känns lite för mycket som ett estetparty emellanåt.

Kroppen ryser till då och då, som om den frös, och ögonlocken börjar vackla, jag tror det är det här som är att vara avslappnad. Det där inuti liksom vilar bekvämt på skelettet just nu. Jag tycker om det men det gör att omvärlden inte kliar lika mycket och att verkligheten inte sticks på samma sätt. Jag är insvept i cashmere eller velour och har svårt att triggas av danska kravaller och bildtska bryderier. Jag är för lugn, de kan inte röra mig.

Vi ses ikväll, på Snotty.

John's Candy - Amusing using you

Nu har vi petat ihop en sprillans ny John's Candy-låt, Amusing Using You heter den. Den finns, förutom här, att finna på vår myspace-sida där du också kan ladda ner den. Jag gillarn som satan. Vad tycker du?

Underklassalibit.

Jag ska klippa mig idag, jag ska skriva idag, jag ska försöka koncentrera mig idag, jag ska försöka vara så koncentrerad att jag har tid att unna mig ett besök på Berns tillsammans med Andreas, jag ska verkligen försöka. Tydligen går det inte så bra. Jag sitter ju här och skriver bort mitt liv.

Varför behöver ingen underklassalibin? Invandraralibin, homoalibin, kvinnoalibin, allt sånt, men underklassalibi? Nä. Jag hade varit ett perfekt.

Anyway. Såhär:

Eftersom lillebrorsbloggaren David Ärlemalm så länge visat upp så erbarmligt usel musiksmak och samtidigt tagit sig friheten att håna min musiksmak ("amazing" enl. NME "Naken och avskalad briljans" enl. Sonic) så har vi bestämt oss för att bräcka varandra på fredag.

Så välkommen till Snotty (Skånegatan 90), 21-01, fredag. Just att just DU kom skulle göra just mig just jävligt glad. Just det.