Brand new Rodeo

Idag åkte jag till John's Candy-studion. Resan mellan Hägersten och Rågsved är precis lagom lång för att jag ska hinna läsa nästan allt i nya Rodeo. Den är lite omstajlad och även om skillnaden är marginell är den åtminstone lite snyggare nu. De smutsvita dasspappersark på vilken den trycks är fortfarande till besvär dock.

Men den är bra. Ovanligt bra faktiskt.

Alltid kompetenta Therese Bohman skriver en sida om sin gamla klassis Nina Wähäs debutroman och gör det med den äran. Personligt och privat utan att bli skribentförhärligande. Therese till synes totala brist på vilja att briljera gör hennes texter lättlästa utan att bli dumma.
Martin Gelin, som jag hatar att berömma eftersom alla andra gör det hela tiden, skriver fantastiskt bra om fyra onda sakerna Ronnie Sandahl, VISA, Moderaterna och PR-byråberättelser. Framför allt personangreppet på Sandahl är kolossalt välfunnet och berättigat. I dessa Sandahl-hatar-tider vill jag också gärna påpeka att jag var allra först med att påpeka hur genomjävlig han är (detta i samband med en rutten reklamtext FÖR Aftonbladet MOT våldtäkt han satte stor ära i att ha skrivit). Sedan har det, tack vare mig förstås, blivit trendigt att hata karln. Så nu avslutar jag det också. Ska inte kritisera Ronnie mer, snart är det mobbing snarare än syrlig mediekritik, det är inte roligt länge till, Lex Lars Danielsson typ.

KRITIK-sidorna är snygga och välskrivna rakt igenom, Farnaz Sajadi levererar ett välformulerat avståndstagande från Spy Bar och slår på några käftar klubbredaktörer normalt inte slår på. Klubbredaktörer är nämligen vanligen väldigt väluppfostrade.
Björn af Kleen är alltid bra läsning men snart får överklassvurmen höra upp. Han brasklappar safe i textens början och medger att han är medveten om problemet men att han ändå fortsätter på samma sätt. Det får mig att tänka på min gamla gymnasielärare Sara som lärde mig att det inte var en förmildrande omständighet att jag väl kände till att jag tenderade bli sen till eller utebli från lektioner. Så länge jag är sen är problemet konstant. Sjukdomsinsikt är vatten värt i sammanhanget. Detsamma gäller direktörsprosan snart. Hur välformulerad den än må vara.

Caroline Ringskog Ferrada De Noli har inte bara ett sällsynt långt namn, hon är också ny redaktionschef på Rodeo och öppnar med en text om DiCaprio som jag gillar skarpt och en analys av The Sarah Silverman Program som faller lite på att den grundar sig bara på det allra första avsnittet.

Tidningen är bitvis illa korrekturläst och innehåller ett sånt där "ett samtal om" som sträcker sig över typ sexton sidor. Jag hatar "ett samtal om" vare sig de skrivs i Odd at Large, Rodeo, Nöjesguiden eller Guitar Hero. Det är grupprunk all over och inte intressant.

Men numret är bra, det bästa på länge. Rodeo går en ny vår till mötes vad det verkar.

Drugs drugs and no roll

Min pappa fyllde 72 år för en dryg månad sedan. För ungefär en vecka sedan ringde han och undrande besviket varför jag inte hade hört av mig och gratulerat honom. "Har du glömt bort din gamle far" sa han allvarligt men med en krystat skämtsam ton. Det hade jag inte, jag hade inte orkat ringa, vill inte prata med honom när jag tror att han är mitt uppe i delirium. Jag har aldrig struntat i att ringa förr så det är något nytt från min sida. Men jag är glad att han blir besviken och undrar varför. Det betyder ju att han fortfarande är tillräckligt närvarande i det verkliga livet för att registrera sådana saker och att det fortfarande spelar roll för honom. Det gör mig glad, uppriktigt så.

Förresten glömde han ringa sist jag fyllde år så vi är typ kvitt.

Han pratade också om att han just fått sin pension men redan var nästpank, var tvungen att betala en skuld, och det är här det blir lite bisarrt med tanke på att vi pratar om en sjuttiotvå år gammal man. Han kunde inte skjuta på skulden eftersom det här var till "basebollträkillarna". Det är fan rätt unikt att ha knarkskulder till basebollträmisshandlande tjacksnubbar när man är så gammal. Tragiskt, förvisso, men unikt. Han försäkrade mig dock att han aldrig skulle drömma om att vara sen med pengar till dem. Jag hoppas att han håller sig fast vid det ställningstagandet.

Nya friska (?) tag

Läser för många bloggar nu av folk som kilat in på en föreläsning i LITT. VET. och plötsligt svänger sig med "poetiska" formuleringar. Såhär kan det låta ungefär:

Såg havet idag. Det var så svart. Så stämningsfullt på något sätt. Vattenpölarna var ellipsformade. Så stort. Jag åt bagel. Så gott.

Jag orkar inte med det. Inte idag. Kanske härsknar och surnar jag bara för att jag har näringsbrist efter de senaste dagarnas intensiva sjukdomstillstånd, kanske vet jag verkligen bättre, antagligen inte. Skitesamma, som vi säger, vi som verkligen kan skriva. Öh.

Är det inte förresten ett hiskeligt liv om Carl Bildts dumma dumheter trots att han bara lever ut sin ideologi, den ideologi vi kollektivt valt, han tjänar pengar, han skaffar sig makt och inflytande, han tjänar pengar, obefläckad av gammelmodigheter som moralism och hänsyn till något annat greater good än det goda i att tjäna pengar och maktutöva. Jag fattar inte vad som är kontroversiellt i att han gör som han gör. Det är ju rätten att bete sig så vi premierar genom att rösta på Moderaterna. Ikke sant?

Söndagssubjektifiering?

Söndagsmagen

Skulle kunna skrika ut något slags stolthet över att jag inte varit bakfull på hela helgen men det bli ju bara falsarium av alltihop då. Jag har ju legat och ömkat mig och feberyrat och kräkts mest hela tiden, har inte kunnat äta något, än mindre dricka något, jag är trött på det nu.

Imorse blev jag dock ömt ompysslad och fick blåbärssoppa och coca-cola inhandlat till mig och fick vara precis så svag och patetisk som jag kände mig och jag somnade till där i sängen och försvann in i en skön sömn några timmar istället för en värkande vidrig. Jag är på väg åt rätt håll i alla fall men det tar längre tid än jag vill acceptera.

I magen känns det som om en fiende kommit in av misstag. Känslan är som om jag skulle ha, i all hast och av misstag, råkat svälja ett stort batteri som magsyrorna nu försöker attackera och bryta ner ovissa om att ju mer de bryter ner batteriet ju sämre kommer magen må. Så det känns som en hopplös kamp, en kamp jag aldrig kommer vinna.

Lägg då till att jag lätt tar till överord när jag är krasslig. Egentligen är det ju bara en maginfluensa av some kind, sånt klarar ju för fan småbarn bättre än såhär.

PLEASE BELIEVE ME!!!!!!!!!!

Hade sett fram emot Ratatat länge och sett till att många vänner varit lika entusiastiska som jag och ja, det skulle inte kunna gå fel egentligen, skulle bara kunna bli succé. Sedan kom febern och kräkningarna och istället för att hångla till Seventeen Years kaskadkräktes jag i tystnad hela kvällen, allt jag åt, allt jag drack, var bara nere och vände en snabbis innan det tog sig upp och ut genom munnen istället. Låg under täcket, fullt påklädd, och skallrade tänder, väntade på att det skulle gå över, det gick aldrig över. Så, idag, lördag, har inte kräkts en enda gång ännu men febern är allestädes närvarande och jag mår för jävligt fortfarande.

Så ni får ha det så kul. Jag ska ligga här och tycka sjukt synd om mig själv. Det är allt jag orkar med.

Det Ljuva Livet, nu i telefonen, och med etikettering. Välkommen till framtiden.

Nu kan man förresten få inläggen från Det Ljuva Livet direkt till mobiltelefonen. Det kostar ingenting överhuvudtaget, det enda du behöver göra är att klicka på den lilla gröna loggan i vänsterspalt där det står "mobispine" eller så och fylla i ditt telefonnummer. Har ingen aning om hur stor efterfrågan är men vi testar.

Om ni använder tjänsten får ni jättegärna berätta hur det funkar och så. Ok?

Annars är det isande kallt i Härnösand, ansiktet värker i pisksnärtsfrosten och skorna blir till isklumpar, och jag börjar bli sjuk och jag ser fram emot att se Ratatat på Debaser på fredag. It's a must see, barn.

Det ska löna sig att debattera!

På Dn Debatt skriver Lars Leijonkung om sina nya fräscha idéer för skolväsendet i allmänhet och steget mellan gymnasie- och högskola i synnerhet. Helt vansinnig är han inte, det finns till och med utrymmen för lite självkritik och texten drunknar inte i påhopp på den förra regeringen. Gott så. Lasse vill premiera de språk- och matematikbegåvade genom att belöna dem med extra meritpoäng så att de lättare än andra kommer in på högskolan. Detta eftersom folk nu har läst kurser "av hobbykaraktär" istället för att ge sig i kast med den tunga matematiken. I detta alliansens valfrihetssamhälle vill Leijonborg mer än någonsin förr gå in och styra över vad som är värdefull kontra värdelös kunskap. Arbetslivserfarenhet som sådan är inte längre intressant, därför ska 25:4-regeln tas bort, något som antagligen leder till att allt färre så kallade vanliga löntagare skaffar sig en högre utbildning i och med att ingångarna blir färre. Alltså kan de då ställas mot de högre utbildade på ett lättare sätt och det blir långt mycket enklare för arbetsgivaren att motivera varför arbetarklassens löner ligger kvar på orimligt låga nivåer (det ska fortfarande löna sig att arbeta och den formuleringen är ju redan räddad i och med nedmonteringen av sociala skyddsnät och försäkringar).

Problemet med meritpoängen är förstås att de gör skillnaderna än större mellan de smarta och de dumma, och de gör att skillnaden framträder allt tidigare. Leijonkungen vill sända signaler ända ner till högstadiet, skriver han, och signalen han sänder är glasklar. Har du inte alla hästar hemma redan i åttan är det jävligt osannolikt att du får något tillfälle att komma tillbaka. Så låt de smarta vara smarta och anställa oss som barnflickor hela bunten sedan. Om vi inte konkurreras ut av östflickorna på svartlön á la Reinfeldts residens.

I texten finns en del tankar jag kan ställa upp på, här och där pekar han på problem från rätt håll. Men grunden, kärnan, budskapet, idéerna är inte min kopp té.
Det ska löna sig att arbeta och nu ska det löna sig att plugga. Formuleringen är enkel och reklambyråslipad men bakom orden ser jag bara viljan att öka skilnaderna och återigen bygga ett tydligt klassamhälle.

Krim Krams

En ny och revitaliserad Sahliniserad Socialdemokrati kan säkert bli lite mer intressant än den varit de tidigare åren men fortfarande saknar jag en hel del. En rasande trist fråga, som inget parti kan plocka några poäng på, är ju den om en vettigare och smartare kriminalvård. Den enda politiska poäng man rimligen kan plocka på kriminalvården är påföljdspoängen, det vill säga hårdare straff, eller som det hetat på senare tid att utnyttja de straffskalor vi har till fullo, vilket alltså betyder just hårdare straff. Varken liberaler eller socialister eller ens miljöpartister kommer att vilja prata om vårdande element och reell rehabilitering. I alla fall inte om det kostar pengar. Isället pratar vi gärna Alf Svenssonskt om vattenochbröd eller Kung Carl-Gustafskt om att slänga in tolvåriga klottrare ett dygn i kurran så att de får smaka.

Önskvärt vore istället diskussionen om ett mindre kriminellt samhälle, ett mindre farligt samhälle, ett Sverige som la ner stora pengar på vård i fängelset för att verkligen lyckas återanpassa så många som möjligt. Istället för att fokusera på bestraffade brott borde vi fokusera på icke utförda brott. För även om vi sätter förbrytaren i finkan så finns brottsoffret kvar. Kan man istället förändra situationen så till den milda grad att brottet aldrig begås, och om det ändå gör det att samma snubbe inte förfaller till kriminalitet igen? Och i så fall - Vad kostar det här? Är det värt det?

I fängelser idag finns möjligheter för den motiverade att utbilda sig. För den omotiverade eller djupt depressive, uppgivne, finns all möjlig medicinering i form av narkotika och det finns ett socialt nätverk att tillgå i form av andra grovt kriminella. Terapin duggar inte tätt till exempel. Man kan boka in sina möten någon halvtimme var tredje vecka eller så men ambitiösa och förändrande åtgärder finns nästan inte alls.

För de motiverade finns motivationsavdelningar. Det innebär att ingen narkotika ska finnas där. Om det ändå finns förflyttas vederbörande till mindre motiverad avdelning, temporärt eller permanent. Motivationsavdelningarna bjuder i övrigt nästan ingen annan motivation, vilket gör att de tyngre missbrukarna nästan undantagslöst flyttas därifrån efter en kort tid. Men då kan man alltid säga att man gav dem chansen (och sedan glömma dem på rastgården över natten). Eller?

Det är populärt att säga att man till och med sparar pengar på att förebygga dyrt och vårda dyrt och jag tror åtminstone man går jämnt upp. Man sparar definitivt lidande både för interner, anhöriga, brottsoffer och deras anhöriga. Långa straff ger känslan av att rättvisa skipats men har bara ibland en verklig samhällsnytta, då i det avseendet att vissa individer är i princip omöjliga att ha ibland oss. Men även de kan ofta bli just möjliga att ha ibland oss. Och då kostar det pengar och tid och den politiker som höjer den frågan är en körd politiker. Det finns inga politiska poänger att hämta där för budskapet går inte att formulera i slagkraftig slogan. Mona Sahlin kommer precis som sina föregångare att ducka den här frågan så gott det går. Alltid.
Istället straffar vi och tror att det gör skillnad. Och när gossarna väl kommer ut så slår de sina fruar eller rånar sina vänner eller knivhugger sina medmänniskor eller hittar på något annat fanstyg. Så då är vi där igen och säger att de inte satt länge nog.

as i said

Det är en underlig känsla det där.

Vi ser något på teve och Robin säger att han skulle vilja åka dit. Jag frågar om han vet var jag skulle vilja åka. Han svarar omedelbart "upp och röka en cigg" och det var fanimig precis vad jag tänkte på. Jag vill ju nämligen ingenstans. Det anses nästan lite fult. Som om man är dum i huvudet. Om någon erbjöd mig tre månader i New York är det inte säkert att jag skulle åka, jag skulle kanske göra det, men jag skulle i stor utsträckning tänka att det pallar jag fan inte. Jag längtar ingenstans på det viset. Jag längtar efter saker, massor av småsaker, men jag vill inte bort härifrån, jag vill inte ens till en annan stad. Stockholm är kallt och jag stör mig på staden och med jämna mellanrum folket och inte minst livet här men jag känner ingen lust till något annat. Mina vistelser utomlands har varit bra i princip varje gång men har inte gett mig någon som helst mersmak. Jag gillar där jag är jag vill bara bättra på detaljerna.

Det är så när jag skriver också. Jag letar inte efter ett helt nytt uttryck, längtar inte efter det, vill bara bli bättre på det jag är bra på och mindre dålig på det jag är dålig på.
Det är så när jag umgås också. Jag längtar aldrig efter nya vänner. Jag gillar väl när jag får nya vänner och gläds åt det men jag längtar aldrig efter det.
Det är så när jag gör det mesta. Min ambition är förvisso hög men jag jagar inget uttalat mål någonstans i något sammanhang, jag vill bara trivas med det jag gör och den jag är.

På kvällarna tänker jag innan jag somnar att jag är tacksam för att jag både "får leva och överleva" och mycket större än så blir det inte särskilt ofta.
Det är förresten härligt och hemskt det där med nätterna när man funderar på allt. Det är så sant då, allt, tankarna känns så glasklara och insikten total och man kan komma fram till precis hur man ska göra och vad man ska ta sig till med allt men sen så somnar man och så vaknar man och plötsligt är det bara dumt, eller oftast jobbigt. Jag orkar inte göra det där som jag lovade mig själv att oåterkalleligt fan i helvete jag måste göra det.

Det är en underlig känsla det där. Som sagt.

Tid och rymd

Idag stod jag under laserstrålen som visar den exakta platsen för Greenwich Mean Time. Det var i trädgården vid observatoriet högst upp på kullen i Greenwich Park som en samling viktiga herrar på 1800-talet slog fast att just här är nollpunkten för världens tidsräkning. Sedan skingrades de väl åt och någon utav dem gick säkert in för att titta på rymden i ett av världens största teleskop. Jag gillar det där stället. Jag gillar herrar på 1800-talet som tänkte väldigt mycket på tid och rymden. Och snart ska jag bli ljudtekniker. En vetenskapsman.

I just kick it from my head, I can do that!

Jag sitter vid datorn och dricker kaffe och i sängen ligger hon och småsover och det är precis så jag vill ha det. Gud, jag gillar det här, jag har fått något nytt, jag förmår till och med att uppskatta det, det gör mig så glad, jag är alldeles ny och ny och liksom, ny, om du hajar.

Imorgon åker jag till mamma i några dagar, ska försöka läsa böcker och lyssna på musik och äta sånt som mamma brukade laga när jag var liten. Chili Con Carne, kokt torsk med äggsås, lasagne, såna grejer, ska ligga i soffan där och klappa hennes katter, stå på balkongen där och huttra lite i norrkylan med cigarett i handen, allt ska vara långsamt och lugnt, allt ska vara behagligt.

I Aftonbladet säger Lagrell "Det går inte att älta det här längre" apropå att Zlatan inte vill spela i landslaget. Säg vad du vill, Lagrell, men inte fan har vi ältat detta nog. När Sveriges bästa fotbollspelare, en av de största talangerna genom tiderna, den främsta orsaken till att landslaget är riktigt sevärt under 2000-talet, plötsligt inte kan tänka sig att vara med så är det definitivt något vi ska älta. När Per Zetterberg var som skickligast vägrade han också att spela för Lagerbäck (och Tommy Söderberg) och det må väl vara hänt, även om han just då var den kanske enskilt bästa svenska spelaren som fanns att tillgå. När det händer igen, med Zlatan, en av världens allra bästa anfallare, så får det räcka. Jag orkar inte med Lagerbäck om det ska bli såhär. Vi når åttondelsfinaler med nuvarande ledning och spelarmaterial men vi når aldrig högre än så utan en Zlatan (eller för all del en Brolin). Vi gör inte det. Vi måste ha dem med. Allt annat är katastrof. Dessutom sörjer jag lusten som försvinner i och med hans frånvaro, det är inte samma laddning, samma spännning, samma dramatik, när Ibrahimovic saknas, det är inte det.

Jag tar mitt kaffe och går till sängen nu, lägger mig ovanpå täcket en stund och njuter av sällskapet. Ciao Ciao Italia.

from ams to earl grey

Så här såg jag ut för två timmar sen och jag sitter kvar på samma ställe men whiskeyn bakom askoppen till whiskeyflaska jag var tvungen att använda för att båda husaskopparna är försvunna har tagit slut. Jag är en straight A student på min engelskaskola och ska börja en ljudteknikerskola i mitten av april som första steg att närma mig värderingar av 30-talets Chicago. Om jag inte kan bli springpojke åt maffian kan jag åtminstone vara ansvarig att ljudet inte kan skyllas på.

Sist jag skrev här var det ett mord på min gård. Sen dess har det varit ett till, och ännu ett i morse i närheten. Det är ingen som bryr sig, minst jag. Jag gillar mördare, punkt. Skulle det drabba mig personligen eller min närhet skulle jag bli bestört och ledsen att jag inte får träffa vederbörande mördade på länge, men fuck what, våld är en så subtil del av hela min person även om jag aldrig skulle ta initiativ till det. Som Ellé i Outlast skrev, thanks god for oppression, thanks for aggression.

/Aaron

Ett angrepp på tårkanalerna

Alltså. Fyllebloggen. Den bara skär i hjärtat då och då.

Lördag - varken det ena eller det andra eller? Frågan är om jag ens säger något alls. Det är liksom bara text.

Det kan kännas som att världen rasar samman ibland, när Zlatan tar avstånd från mig, när vintern piskar i ansiktet och när man är så trött att det är svårt att stå upp. Ändå njuter man, ändå trivs man så bra, man har ju halsduk och kaffe och ja, okej, man har inget som läker såren Zlatans frånvaro orsakar, men man klarar det också. Det finns en trygghet i det där, och det handlar lika mycket om vädret som om hjärtesorg eller panisk desperation (just nu handlar det lyckligtvis mer om hur vidrigt vädret är än hur vidrigt livet är och bara det gör ju att man vill applådera och sjunga högt och dansa och skutta och bara frossa i frånvaron av enorma problem men ändå peppar peppar för helvete man ska inte säga att man mår för bra för då biter det en i arslet så jag förblir tyst istället och skuttar nästan alls inte), det finns en tanke att vila i och det är medvetenheten om att man klarar nästan allt, nästan nästan allt klarar man.

Meh.

Satan alltså. Är så trött, som om det vore en sjuka, finns dock inte en chans att jag somnar, jag somnar aldrig förr än det är för sent längre, snarkar när jag är full, inte när jag är nykter, det skulle kunna få mig att sluta dricka, jag hatar att snarka.

Helvete alltså. Fryser så, som om det vore en sjuka, jag blir aldrig riktigt nöjd med inomhustemperaturen, hittar inte tofflorna jag fick i julklapp för två år sedan, gamla sambolivstofflor som såg så mysiga ut då när man delade täcke, sedan såg de larviga ut när de var luggslitna och man flyttade runt bland vänner och sov på soffor. Då fanns ingen anledning att bära tofflor inomhus, sådan ro var liksom borta, nu saknar jag dem, här med min lilla familj, Oscar och Robin, och vill slippa frysa om fossingar.

Kuken alltså. Är så osugen på allt annat än att äta. Jag vill äta ihjäl mig idag, som om det vore en sjuka, ge mig kolhydrater och fett och konserveringsmedel, jag ställer mig snart och steker pytt, min tredje middag idag i så fall.

Godnatt.

Common People

Har legat suttit stått utan att överhuvudtaget prestera något hela dagen idag. Sliten efter gårdagens festiviteter men med gott humör har jag i briljant sällskap ätit kräftstjärtspasta och rökt cigaretter och druckit kaffe. Kroppen är i ett jävla oskick och jag bangar spriten ikväll till förmån för ensamt häckande i soffan med Studio 60 on Sunset Strip och Heroes. Den senare börjar tappa lite i fokus men är fortfarande riktigt underhållande.

Min kropp säger ifrån just nu, den är trött och sliten som efter ett vasalopp, det suckar tungpustande från mitt bröst och jag flackar med blicken. Studierna skamligt eftersatta och levern trilskas lite. Så kan det gå.

Johanna Sällström dog också och jag vet inte vad det är men hon är ju en av de jag aldrig brytt mig särskilt mycket om men ändå känner sådan sympati för. Somliga har den effekten, de känns som att de alltid är på rätt sida, att de är part of the good guys typ, man vill dem väl, sådan var hon. Sedan skiter väl jag i Wallander-filmer än hit än dit och hennes karaktär i Tre Kronor var kanske inte årtusendets mest spännande och Under Ytan var inte mer än ett ambitiöst magplask och nej, hon har inte präglat filmsverige sådär oerhört mycket, det är något annat som är grejen. Det är blicken, det är uppenbarelsen, det är utstrålningen. Något får mig, dig också, att gilla henne, att tycka att det är oerhört tragiskt, känna med hennes öde trots att hon delar det med miljarder namnlösa människor vi aldrig någonsin så mycket som spottar åt. Hon kändes som en riktig människa, i stor utsträckning, och det är därför vi tycker det är obehagligt, inte ens riktiga människor känns alltid så riktiga.

I choo-choo-chooose you

För precis ett år sedan, på alla hjärtans dag, skrev jag en lite sorgsen sak om att jag fortfarande saknade den flicka som hade dumpat mig några månader tidigare. Då kändes det som att det aldrig skulle gå över, aldrig någonsin, och när det väl gick över förundrades jag över hur lång tid det faktiskt tog innan jag slutade bete mig som en känslomässigt såld snubbe.
Som att allt som fanns att ge, all kärlek jag hade, redan var utdelad ur mig. Efter vad som kan tyckas vara en evighet sitter man återigen och funderar över denna kärlekskommersens högtidsdag och det är förstås löjligt att ens reflektera över det, löjligt att inte bara genomskåda och bortse från hela konkarongsmörjan,

Men. Man tvingas ju fundera över sig själv såhär dags på året, gör inte alla det? Jag gör det. Jag funderar inte över chokladhjärtan och presenter utan överhuvudtaget på relationer. Eller bristen på dem. Eller på hur sagolika de är. För det finns ju inget så vansinnigt skönt som att våga hänge sig åt någon, att våga falla för någon, våga bero på någon, inget annat är så lustfyllt, inget så stort.
Kanske är det också ett resultat av social träning, vi lär oss från barnsben hur livsavgörande den lyckade tvåsamheten (gärna heterosexuell sådan också förstås, det är det vi lär oss, det är den som är lycklig) faktiskt är, lär oss hur misslyckade vi är om vi är oälskade hur vedervärdiga vi är om vi är ensamma hur vidriga vi är om vi inte klarar att hålla ihop med någon. Jag är inte ett dyft bättre. Snarare tvärtom där jag då och då kränger mig upp på Lundell-höga sentimentalitetshästar och romantiserar än hit än dit, då jag piedestalplacerar pimpinetta prinsessor, jag är verkligen inte bättre.

Jag känner bara så starkt för det där, den filmiska kärleken, den overkliga skjutmigiansiktet-känslan, det där ouppnåeliga som ändå alltid tycks finnas precis bakom nästa krök, eller nästa, eller åtminstone den efter det.
Det är den fjortonde februari igen och jag ältar inte längre som jag gjorde förr, jag letar inte längre som jag gjorde nyss, jag värmer inte desperat på de nedfrusna känslonerverna för att få dem att vakna till liv igen, jag gör inte det. Detta därför att, och detta meddelas endast på detta sätt; Jag är typ nyförälskad. Och jag gillart like crazy.

Senaste nytt

Det är tydligen coolt att hata Uffie nu. För att hon är vit.

The No Fact Zone

Studio Virtanen är en sån där halvfavorit som jag så gärna återvänder till. Frågorna brukar vara bra, tonen brukar vara lagom allvarlig lagom genant lagom rolig. Gästerna brukar vara aktuella snarare än rikskända. Programmet brukar, brukade, gå fyra dagar i veckan, nu två. Och jag är besviken. Mer flams och mindre vasst, Micke Tornving kommer dit för att prata om Playa del Sol, för att han är rikskänd eller för att han gör något intressant? Har ni sett Playa-smörjan så vet ni varför. Emma Hamberg är märkligt älskvärd dock (alltid!) men intervjun slarvas liksom bort lite. Eller, det blir rätt bra, men under hösten var ju det ju mer än rätt bra, det var sylvasst, kanske ägnar redaktionen för mycket tid till sin Myspace-blogg och för lite tid till att researcha och skriva frågor. Jag ger dock inte upp hoppet, jag fortsätter glo, jag fortsätter tro på, tro på, Studio Virtanen.

Andra män som gör teve med den äran, åtminstone igår, är herrar Hammar och Wikingsson. Även om de var märkbart skrämda och lite skärrade av Guillous pompösa tillika dödshärliga persona lyckades de ställa bra frågor och hålla diskussionen intressant. Kanske var Jan Guillou den första gäst de inte vågade krama when the credits rolled. Men han är en hal jävel, Jan, och Stephen Colberts beskrivning av pastor Jesse Jackson fungerar också på tempelriddare Guillou: "Vad du än frågar kommer han säga precis det han vill framföra. I den fart han vill." (typ så)
Med andra ord inte alltid tevemässigt, men det är ju det som är så skönt.

Dagarna trillar annars förbi i maklig takt men behaglig sådan, jag somnar trött och nöjd och vaknar tröttare men fortfarande nöjd. Det är skönt, det är vackert, solen lyser varje dag, jag känner nåt igen, nåt verkligt. Panikångesten fullkomligt frånvarande och inte en enda gång i år har jag längtat efter något receptbelagt. Till och med tånaglarna är nyklippta. Jag går rak i ryggen.

Tack gode gud för gratis sprit

Så har man alldeles skitit i det blå skåpet igen, plötsligt.
Det var länge sedan sist jag överrumplades så av mitt becksvarta mörker till kontosaldo. Som vanligt letar man naturliga förklaringar i det onaturligt orimliga. Okej, grabben. Det måste har försvunnit pengar från kontot. Okej. Något är fel. Såhär va: Jag har blivit skimmad. Okej. Någon har lånat pengar som jag glömt bort. Jomensåatt. Det har dragits dubbelt till CSN. Men nej.
Jag ska inte ens börja, det är alltid jag, men det var länge sedan sist. Jag har väl varit så uppe i ny sprittande entusiasm att jag helt missat gammal fin självdisciplin. Så då står man där med obetalad räkning och skäms.
Samtidigt är det skönt att man är vuxen i såna här stunder av oansvarig barnslighet, man drar iväg ett sms och får svar på tio sekunder, ja, du får låna pengar, ja, jag för över dem, ja, jag fixar det. Det är skönt att vännerna är vuxna när jag inte är det.
Tur att det är mycket gratisfester den här veckan, annars hade det varit kört.

Måndagsbörsen

Jag såg ju inte melodifestivalen men är ändå lite gnällig över spektaklet. Eller snarare över hur det skrivs om otippade finalisten Marie Lindberg. Som om hon representerade något helyllesvenskt, något oskuldsfullt, något annat. Ok. Det är fine. Det gjorde också hårfrisörska Lizette Påhlsson en gång i tiden. Men "skolfröken" Marie beskrivs som en jubelidiot, som en helt oförstående människa som bara klev upp på scen och lyckades förföra alla med sin naivitet och äkthet. Tonläget i kvällstidningstexterna är obehagligt, som om de rapporterade om ett utvecklingsstört barn som klarat att åka buss på egen hand, det är mycket av "lilla gumman fattar du vad du ställt till med". Marie Lindberg blir en blandning av Carolina Kluft och Linda Hammar. Gullegull liksom.
Detta istället för att låta henne vara en artist.
Förhoppningsvis ber hon Bert Karlsson att dra åt helvete snart så att allt är som vanligt igen. Så att hon tillåts vara en människa istället för ett mjukisdjur.

Säga vad man vill om Anna Nicole Smith. Jag minns hur till mig jag blev av onaniscenen med henne i någon agentfilm från 90-talets mitt. I övrigt var filmen förstås inte något vidare. Men när jag slog på CNN på natten och såg amerikansk expertis berätta "the breaking news" kändes det lite obehagligt, jag blev lite illa till mods, kanske för att hon är en sån man tagit sig friheten att säga precis vad som helst om under hela hennes liv. Hon har varit tacksam att förakta. Kanske är det också därför en hel drös texter dyker upp överallt nu. Texter som känner med henne, ensidigt snälla texter om henne, lite som när den gode James Brown trillade av pinn. Du vet. Det är skuld, lite så, kanske är det så ändå, att fula ord känns extra vidriga om just henne eftersom vi själva sagt fula ord förr. Vi såg ju alla The Anna Nicole Show. Jag ska villigt erkänna att jag inte var inkännande och empatisk då. Till att börja med var jag garvig och flabbig och undrade vad tokkärringen skulle hitta på härnäst. Sedan kändes det bara dumt, jag slutade kolla, jag tyckte inte om den delen av mig själv som ville se henne sätta i sig piller nog för att döda en elefant och sedan klippa en drajja eller två och sedan visa fittan för yngsta sonen. Jag tyckte inte om den delen av mig själv som kunde ha kul åt det där. Så jag stängde av. Kanske var det med det där läskiga föraktet i bakhuvudet som jag plötsligt var lite berörd och medkännande i Anna Nicoles öde när döden kablades ut. Jag tror det var så, jag tror det var min egen skuld som fick en chans att bytas ut mot stora empatiska gester och vidsynthet.

Förtalsblogg

Nu hörde jag ett The Ark-rykte igen. Det är typ tredje gången som någon påstår att de regelbundet hänger sig åt riktigt unga groupies, typ trettonåringar och fjortonåringar. Jag vet ju förstås inte hur det ligger till egentligen, men det är ett ihärdigt rykte. Ses det som en cool lite skön dekadensgrej bland kollegor eller är det bara så att man inte pratar om det. Eller är det så att alltihop är skitsnack snickrat av syrligt avundsjuka arslen? Jag vet inte, men jag hör ryktet, då och då, och tycker det är obehagligt.

Söndagsöndag

Jag har haft en förbannat bra helg får man ändå lov att säga. Fredag hemma med tevespel och rödvin och youtube-klipp till döddagar, lördag med skivspelande på Snotty och många vänner och en vända på Skeppsbar (av alla ställen. Förstås.) och en vända på McDonald's och ja, lite så liksom. Allt gott, idag sömntrötta grusiga ögon och en intensiv rädsla för att kolla kontosaldot, jag tror faktiskt att jag hunnit bli helt pank redan, det känns förstås för jävligt. Men annars, annars liksom, annars vet jag verkligen inte, jag har så svårt att hitta rätt ord just nu, imorgon får det bli ändring på det, jag vill ha ett språk igen, alltså, ett flöde, det här är krystat. Men det är kanske avhängigt bakfylla, sömn och sån skit.

På Skeppsbar var det en kille som ville slåss med mig. Tror jag. Det var länge sedan. Vi slogs dock inte, han gick, det var kanske lika bra, börjar bli rätt länge sedan jag slutade med Tae Kwon Do nu. Typ tolv år. Men det finns en skön laddning i det där, inget jag förespråkar eller så, men den där känslan av att någon vill bråka och att man faktiskt får slå honom på truten, en överenskommelse mellan två penismätande töntar, men än dock en överenskommelse. Jaja. Det är förstås not for me.

Den här veckan som kommer ska inriktas på nytta och studier och kärlek och musik. Typ. Det blir fint. Snart kliver jag in i bastun, ut kommer en fräsch kille, det blir något i hästväg.

Helt vanlig idag

Jag har bara sovit tre timmar och promenerar längs Skånegatan med förfrusna pumafötter och jag låter hög musik strömma in i öronen från alltför stora lurar. Jag skrattar till när jag märker hur jag börjar ta mer plats, gå rakare i ryggen, hitta en takt, till DMX "Who We Be". Jag blir stöddig med den här gamla patospulserande marschrappen som tränger in i skallen. Det är inte bara gammalt nu, det är dessutom lite svårt att relatera till. Men det fungerar, jag känner det, kanske är det basen igen, jag luras så lätt av den. Så plötsligt är jag tillbaka och känner bara kylan, ser hur trist och livlös Skånegatan är, alla promenerar sina hundar, ingen ser ut att gilla det, jag drar ner tröjärmsändarna som vantar och fantiserar om långkalsonger, jag tänder en cigarett och ångrar mig, det är för ruggigt.
Ändå längtar jag inte bort, alls inte, det är här jag vill vara, jag vill bara inte att här, hemma, ska vara så jävla fult.
Jag lyssnar på Ceasar's "Let my freak flag fly", sitter fast i det där som var nytt för några år sedan, och spottar tjocka salivklumpar på gatan, möter ingen blick, jackans luva lämnar mig ifred från andra, där någonstans den bitterljuva insikten: Jag är där jag trivs bäst, där jag vill vara, och det är ändå ganska torftigt, men ändå ganska bra, fast vadå. Ja. Men, jo. Jag är nöjd och det glädjer mig bara lite.
Något händer, flera saker på flera plan, som gör det roligare, mer spännande. Kräver inte det extatiska, jag trivs oftast bra med rätt okej, men då och då, jag behöver också svepas iväg och bli lyrisk. Ge mig allt nu, om så bara för en stund, allt nu, om det så ska kosta mer än det smakar, nu, även om jag kommer att ångra mig.

Uppdatering av min blogg

Tjenispenis dagboken. Här är fint. Här är snö. Jag mår bra. Hur mår du? Jag har roligt. Hur har du? Här är kyligt. Vi har inte åkt pulka. Har du åkt pulka? Annars har jag legat i sängen länge felra dagar i rad och varit riktigt bekväm i det, druckit en öl då och då, underpresterat utan att egentligen känna ångest över det. Det är så sagolikt ute med den vita snön, men det är aldrig fullt så kallt i sagorna, eller, de lyckas aldrig förmedla kylan, istället ser det mysigt ut, i alla fall ofta.
Jag tappar ord. Eller rättare, jag har svårt att finna ord, det kom plötsligt, bara här om dagen, alla formuleringar blir tomma på innehåll, ni märker det nu, bara en drös kommatecken med mellanspel. Trist. Det händer ibland, det är jobbigt varje gång, men det släpper sanrt, det gör det alltid.

Marcus Birros blogg är stället där det händer just nu.

En annan grej. Nånting händer i mitt liv. Något nytt.

För övrigt:
På lördag, 10/2, spelar jag och Sebastian skivor på Snotty (Skånegatan 90). Samtidigt passar vi på att fira Sebastian som fyller 26. Det blir idel mespop, tuffpop, semielektroniska hits och en eller annan Outfield-låt. Självklart är det gratis och vi spelar från 21 - 01. Ses där med alltför mycket innanför den lätt omoderna västen.

Hej då

Fri kollektivtrafik tolv komma fem poäng.

Eftersom det där med stilistik och självutlämnande inte är något jag är så särskilt sugen på precis just nu så fortsätter jag länka till gammal skåpmat från vänsterkanten. Gammal skåpmat jag så gärna äter. Läs Johan Ehrenbergs text om överskottsmål och reformutrymme och vilken politik han anser att Socialdemokraterna ska gå till val på 2010.

Det är ju bara tjejer som gillar att knulla?

Jag ställer upp på den här debattartikeln (med rubriken "Sexköp är brutalt utnyttjande av svaga") i Expressen. Gör du? Är du inte med oss är du emot oss. Typ. Så jag är gärna nummer 41 på listan över de som skrivit under (och som därmed underkänner Petra Östergrens allt annat än klockrena analys).

41. Goesta.

1000 = Jubileum

Läste Ingvar Perssons text i Aftonbladet om Jan Björklunds nya gymnasieskola. Det är ju vidrigt. Vem visste när man gjorde sitt gymnasieval vad man skulle bli när man blir stor? Herregud jag vet fortfarande inte. Ändå ska det bli allt tydligare inriktat på antingen teoretiskt och studieförbredande eller praktiskt och snabbt yrkesförbredande. Det är inte svårt att räkna ut, gärna med arslet igen, vilka grupper som väljer vilken utbildningsväg. Och skillnaderna växer ytterligare mellan de priviligerade och de mindre priviligerade. Dessutom minskar ju antalet komvuxplatser något enormt. Så den som gjort sitt val och inser att han eller hon hamnat alldeles fel får i allt större utsträckning leva efter det misstaget. Om man inte har pengar förstås. För då är valfriheten alltid stor. Jag blir mer och mer övertygad om att det inte grundar sig i "en annan analys" eller annorlunda idéer utan att hela idén högst medvetet är att skapa ett samhälle med jävligt stora klyftor. De smarta, rika, välutbildade ska regera de dumma, klantiga, outbildade. Med högre lön och mer kunskap ska Björklund och hans bafooner och Reinfeldt och hans idiothelveten till allierade se till att trycka ner alla som inte är winners långt ner i loser-facket. Jag hatar dem och vill slå dem, jag vill slå dem på truten. It's that simple. Fittkuk som Lassbo skulle sagt. Och den som säger att jag är onyanserad kan slå på Fox News, de utlovar en fair and balanced bevakning, det har aldrig jag gjort.

Plus att det här är den tusende texten på Det Ljuva Livet. Enligt Bloggtoppen har vi haft 568,672 unika besökare. Inte så jävla illa för en gymnasiedropout. Jag är fuckin Kanye. För att fira mitt jubileum tycker jag att alla ska hypa och hylla mig i dagarna tre med länkar och sånt. Så ser vi om jag kan slå besöksrekord. Är ni med? (Jag vet att det är självgott och billigt men som sagt, jag är fuckin Kanye så kom igen bara.)

No, you can't touch me: Goesta, Kelly, Not guilty. I've got all my mamies.

Det är tisdag och så men det har gått mig alldeles förbi i ingentinget som är denna dygnslösa lya och det är både väldigt skönt och ganska ångestproducerande. Lyssnar på en gammal Taxi Taxi-låt och de sjunger fint, de var en indiefluga som försvann alldeles, medan jag står stadigt på två bloggiga och mycket vackra ben. Typ.

Mitt sinne är lätt men det är ofattbart tomt. Jag sitter ju bara här som om jag väntade på den löning som trillade in bara för en liten stund sedan så vad väntar jag då på?
- Äsch, lägg ägg äckliga ärthjärna, du väntar på det du alltid väntar på. Att det ska hända något. Att du ska bli full. Att du ska älska någon. Att du ska bli enorm. Som människa och företeelse.

... Jo. Jag vet ju det. Men så länge jag väntar så väntar jag liksom. Tills jag är färdig med väntan. Liksom. Det vet du ju. Så varför hålla på så där och alliterationsretas? Inte särskilt kul.

Tjabba.

Snart sova men först lite Linna.

Klockan är en minut i tre och jag har ätit korv och omelett nyss. Jag har haft en strålande måndag med Sebastian på stan, sedan hemma med vänner och telefonsamtal som gör mig på gott humör. Kollade på Running With Scissors och gillade den mycket. Robin mer tveksam och även om jag förstår hans invändningar ser jag förbi dem.

Hursomhelst. Jag ska gå och sova lite. Vill bara länka till Linnas tre, fyra, dagar gamla text om sexköp/hordebatt/Petra Östergren först. Jag vet inte om det är för att Linna är så vansinnigt skicklig på att argumentera eller om det är för att hon alltid verkligen har rätt men jag vet att jag älskar att läsa henne. Till och med hennes svidande kritik mot mitt favoritprogram Världens Modernaste Land träffade precis rätt hos mig, som annars skulle försvarat programmet med näbbar och klor.

Om någon träffar Linna så säg att jag hyser the utmost respect och beundran för henne. Please put Pulitzer on her.

Synd på så rara ärter?

Det kommer ny snö idag. Den ser torr och lite vass ut, inte blötmjuk barnlekig utan mer som ett svar på den vuxna människans naiva längtan efter växthuseffekter och klimatförändringar: Här kommer jag och jag är snö och det finns inget du kan göra åt det med dina små fåniga bensinbilar och freonsprayflaskor nej herre jävlar jag tänker äga marken ett tag till så sug min snögubbekuk. Typ.

De senaste dagarna har alla samtal, nästan, landat i vad jag ska göra när jag slutar skolan och vad jag vill göra och om jag ska plugga samma ett år till därför att det är behagligt eller om jag ska utmana mig själv mer än så. Och jag inser att jag står på ett nytt ställe nu. Jag känner ingen olust inför arbete som sådant just nu, som jag gjorde efter åren som elevassistent (det är kul men jävlar i helvete så det inte betalar sig i längden). Jag känner inte heller något naturligt kall. Okej, jag vill skriva skönlitterärt, okej, det är uppenbart, men då får jag skriva klart den förbannade jävla skitromanen först, så annars då. Jag vet inte. Det är en jävla fin känsla att jag är så öppen för allt som jag är just nu. Ge mig ett yrke och jag tänker att aafaan, låter inte så dumt. Den känslan istället för skräcken och ångesten.

Och folk säger, eftersom jag mest umgås med snälla människor som tycker om mig, att jag ska skriva. "för nånting". Problemet är ju bara, och det är därför det inte rasar in erbjudanden i mailboxen, att jag kan skriva men det är just vad jag kan. Jag kan inte skriva om något särskilt och det har medianissarna och nissorna som ändå läser bloggen redan genomskådat. Jag saknar specialkompetens och jag vet inte ens om jag vill ha någon. Jag vill aldrig skriva ofritt och det är självdestruktivt. Så vad fan ska jag göra då? Det är en fråga i all välmening.

Älskar söndagar älskar söndagar

Har suttit och suckat och sörplat mineralvatten och kaffe och ätit korv och pommes och kedjerökt söndagscigaretterna och gjort allt det där jag var tvungen att göra för att leva upp till min utbildnings krav på prestation. Kanske blott det, inte något mer, inget utöver minimal prestation. Och vissa dagar skiter jag ju i om det är kallt och om isfläckarna ser halare och jävligare ut än någonsin för jag hamnar i hoppfullhet och hoppfullhet är ju så skönt och trevligt.

Eftersom jag nästan flyttat in på Ace de senaste lördagarna (om någon känner Daniel kan ni väl tacka honom från mig) så tyckte jag att det var en god idé att fortsätta i precis samma stil och det var bra, det är ju aldrig dåligt egentligen, men det var bra det var fint.

Jaja. Jag ska dra mig tillbaka nu. Låta kroppen vederkvicka kroppen liksom. Låta huvudet rensa huvudet. Låta levern leva livet. Vi hörs. Och när vi gör det är det måndag och om man tittar på hur det brukar se ut i den här vidriga bloggen på måndagar är det fan inte mycket att hoppas på. De brukar alltid vara skit faktiskt. Jag ska ha söndag hela veckan.

Jag är en ninja.

Nu sitter jag med en kopp kaffe och en tvålitersflaska vatten och huvudet värker och muntorrheten är enerverande påtaglig och jag är yr och ja, jag mår jävligt dåligt. Naturligtvis är det välförtjänt. Nöjesguiden-festen var bra, förstås, riktigt bra, förstås. Det som var tråkigt var att jag inte pratade med någon egentligen. På plats fanns säkert femtio, sextio personer som jag är alltifrån nära vän till väldigt lös bekant med. Jag träffade nästan alla men jag hann liksom bara heja på nästan alla. Några som jag hade hoppats träffa såg jag inte ens. Jonny, en av mina allra bästa vänner, var där som av en slump och vi kommunicerade inte mer än att vi hejade på varandra i rökrutan. Det var bara ett evigt promenerande i trappor mellan barer ut och röka heja och heja och hej då. Jag stal drinkar från VIP-baren. Sånt förgyller alltid en kväll. Jag skulle egentligen inte blivit insläppt där men Carl Reinholdzon Belfrage liksom omfamnade mig och förklarade för vakten att jag var en före detta och mycket viktig NG-skribent. Det var roligt för jag har en sån läggning att jag reflexmässigt tror att alla mediamänniskor avskyr mig. Jag älskar när de inte gör det.

Fredrik Lindström var där, han är minst tvånollsju lång, det var bisarrt, han hörde inte riktigt hemma, han är ju riktig kändis, inte sån låtsaskändis. Jag såg unga snygga slanka kåta tjejer stå och prata med honom, tre åt gången, undrar vad de sa och framför allt vad han sa. Jag undrar vad han säger, liksom överhuvudtaget. Virtanen var också där och stanna nu för en sekund och föreställ er hur det skulle se ut om Fredrik och Fredrik stod bredvid varandra i folkhavet. Det skulle se ut som om de delade pall som de skulle sticka upp. Det där fick jag alltså aldrig se, det var bara en fantasi.

Jag vet inte om jag borde vara diskretare men jag kan också avslöja att precis när jag funderade över om Richard Slätt var på plats klev han upp på en bardisk tolv meter bort och började dansa. Det var fint. Sedan pussade han mig på kinden en hel del.

Ja, nej, jo, jag vete fan. Det var kul men det hade varit ännu roligare om alla vi som faktiskt sågs verkligen hade setts. Ikväll går jag till ACE, förstås. Vi kan väl prata då, du och jag och han och hon, okej?

Friday I'm in love? Nä. Men kanske någon gång i framtiden.

Jag vaknar tidigt trots att jag var full igår. Klockan är sju, jag försöker somna om, jag somnar om, vaknar åtta, somnar, vaknar halv nio, somnar, vaknar kvart i nio, fortsätter exakt så ett par timmar. Klockan blir tolv och jag går upp, inte ett dugg utvilad, jag är risig i huvudet och lätt illamående. Ikväll ska jag på fest, det blir grymt, jag är glad att jag får gå dit, vi pratade om det jag och Sebastian, att vi går på så mycket roliga fester nuförtiden, ibland med gratisdricka, vi blev aldrig inbjudna förr. Mycket beror förstås på Andreas som blir bjuden på det mesta, nu blir också jag bjuden ibland, det är sällan jag uppskattar det tillräckligt, för det är verkligen roligare nu, att gå ut alltså.

Så där i min lilla värld av sömnrubbning i morse föll jag in i ett tillstånd mellan dröm och verklighet och jag kände en så stark längtan efter stoltheten i att kunna säga att man älskar någon igen. Jag älskar henne. Jag älskar henne! Triumferande nästan, jag vill så gärna dit igen, snart, någon gång, jag vill vara ren och fräsch nog, rent själsligt, för att kunna ta till mig det där igen. Jag vill känna stoltheten. Jag vill sitta på en bar och titta på mina vänners reaktioner när hon jag älskar kommer in genom dörren, jag vill känna det där: You can't touch me för jag älskar så jävla intensivt. Där är hon och ni avundas mig alla.
Jag längtar efter det där och jag hoppas att jag snart är beredd att fullkomligt kasta mig ut, helt utan att sejfa, bara rätt ut i naiv totalkärlek, jag vill dit. Snart. Jag ska dit snart. Annars jävlar.

Fuck you. Fuck you for being you.

Plusgradrarna staplas ovanpå varandra igen. En liten fånig hög förvisso men hellre en hög en ett avgrundsdjupt hål. Köpte jeans med Sebastian idag. Blå. De var tippelitoppen tyckelitycker jag. Men det var inte det jag skulle säga. Så vad skulle jag säga? tänker du. Ja. Det är en bra fråga. Allt som var viktigt sades liksom redan i rubriken.