SolidRaritet?

Jag läser kommentarerna till min krönika och jag läser kommentarerna till lite vadsomhelst som berör ämnet. Hållningen är oftare än inte följande: "Varför ska vi, som kan hantera alkohol (eller whatever) behöva vara med och betala för den lilla del av befolkningen som inte kan hantera det?" och det gör mig ledsen.

Att det där med att solidariskt finansiera skadeverkningarna av våra kollektiva vanor inte längre känns naturligt. Att det där med att betala lite extra för att det också ska räcka till att hjälpa dem som inte fungerar på samma sätt som vi andra blivit något som känns fel och jobbigt och som någon annans ansvar. Jag tycker det är snålt så inihelvete.

Å den ena sidan kan man tala om den kollektiva samhällsnyttan i att ta hand om konsekvenserna av ditt som datt. Att vi kanske i längden sparar pengar och lidande, också eget inte bara andras, om vi redan från början hostar en slant extra för att stat/kommun/landsting ska kunna ställa upp.
Å den andra sidan tycker jag inte att ens det ska behöva användas som argument. Jag tycker att viljan att solidarisera med de som fuckar ur ändå ska vara stor nog, även om vi inte vinner något på det själva ens i långa loppet. Jag förstår inte hur kåtheten över ett par extra hundralappar i månaden kan så fullkomligt slå ut allt annat.

Det handlar om eget ansvar, säger de. Och visst, alla har ytterst ansvaret för sig själva, inga konstigheter där inte. Men, och det är här den stora skiljelinjen går tror jag, när folk inte lyckas ta det ansvaret, när folk struntar i det och finner sig falla snabbare och hårdare än de hade förutsett, när folk bränner sina egna skepp och broar och ställer till det alldeles på egen hand. Det är då jag, men inte det moderna sverige med sin moderna jävla befolkning, vill att vi ändå ska hjälpa till, ändå ska kosta på oss, ändå ska finansiera deras hjälp. Även om de som sitter i skiten många gånger borde kunnat räkna ut med arslet att de skulle hamna just i skiten.

Och jag vet inte. Det kanske är en omodern och till och med korkad inställning. Solidaritet känns ju som ett parodiskt ord redan när jag skriver det. Men det är min inställning och jag är ledsen och arg för att den inte längre ses som "normal". Jag är ledsen och besviken och arg och frustrerad över att så många brinner så starkt för att politiska beslut som i högre grad struntar i de här människorna ska fattas. Jag förstår det inte. Jag förstår det inte alls.

Det är ju för böveln helt barockt att skuldfrågan i ens egna livsöde ska vara central när vi bestämmer hur mycket hjälp vi ska ge någon. Fan. Om någon behöver hjälp så ska de ha hjälp, tänker jag. Och det enda du tänker då är att någon kanske kommer att utnyttja systemet. Att det inte ger incitament att rycka upp sig själv. Att det möjliggör för det lilla fåtal som får hjälp på fel grunder. Och jag tänker att det är en ekonomisk förlust vi kan leva med. Och om jag kan det, som inte tjänar några jättesummor, har jag oändligt svårt att se varför just höginkomsttagarna har så svårt att tänka likadant.

Gör för helvete inte detta till en text om att jag vill ha pengar, hjälp, bistånd, socialbidrag, vadsomhelst, nu. För jag klarar mig bra, jag lever och frodas, trots att folk alltid återkommer till just detta: Att jag skriver det här för att jag vill ha typ medborgarlön själv. Det är inte så. Det är verkligen inte så.

Solidaritet är ett gammeldags ord, och lär så förbli, såtillvida inte Nya Moderater omdefinierar det, och det är jävligt synd.
Jag är ingen barmhärtig samarit, ingen själagod välgörare, ingen stor människa. Det är inte vad det går ut på. Jag tycker bara att det är helt okej att bekosta folk som hamnat fel, oavsett skäl, och deras väg tillbaka eller allra minst deras livsuppehållande. Ska det vara så jävla svårt att ställa upp på? Varför?