Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 7/9

Jag tänder en cigarett i baren. Jag får göra det, för första gången på länge. Jag känner mig rätt cool. Det är ju rackarns tufft att röka, på nåt sätt, i mina ögon. Det är sannolikt en hollywoodskada eller kanske ett resultat av dåliga förebilder i min ungdom.
Det är Vice-fest och jag står i en provisorisk nattklubbslokal, med ciggen i mungipan, och tittar på kanadensiska electroduon Crystal Castle. I teorin är det allt jag önskar mig. Ett bra band som spelar skiten ur publiken och möjligheten att röka där man dricker, där man dansar, där man är. Precis som på den gamla goda tiden.
Något är ändå fel. Det sticker i ögonen och irriterar halsen som vore det onyttigt. Så kändes det aldrig förr, när vi rökte hela paket vid samma bord under långa ölkvällar på södersunkhaken. Då kändes det bara behagligt. Den här fredagen kisar jag och viftar frenetiskt med armarna och undviker den vackra rökpelaren som konsekvent söker sig mot ansiktet. För en sekund tänker jag att det inte är så dumt att de instiftade rökförbud i alla fall. Att det kanske är något också jag, med fula tänder och nikotingula fingertoppar, faktiskt har lärt mig att trivas med och uppskatta.
Men så skärper jag mig. Tar mig i kragen. Sträcker på ryggen. Bestämmer mig:
Jag kommer aldrig någonsin föredra den rökfria klubbmiljön, aldrig i helvete; jag hatar att gå ut och fryshuttra, eller stå abstinent i baren och inte kunna stilla oron, skyr som pesten den trista Ebba von Sydow-inställning som blivit mer regel än undantag. Att gå ut ska vara snyggt hellre än rent och fräscht och nyttigt, inte minst alkoholutskänkningen tyder på detta, och då är cigaretter alltid en självklarhet för mig. Inga hälsovinster kan ändra på det. Jag saknar dem hela tiden och jag önskar att icke-rökarna höll sig undan, så att vi andra fick glänsa ifred.