The legend of Goesta, ett note-to-self-manifest
Jag har en ny laptop, jag har tur och jag har flyt, jag är på en rulle på sätt och vis, jag har tak över huvudet, jag får betalt för att skriva, jag får skriva, jag gör musik som fler och fler intresserar sig för, jag har fantastiska vänner, jag har en familj som jag älskar högt och helhjärtat och som får mig att känna mig älskad, jag har en tilltro till världen, jag har nya skor, jag har omtanke kring mig, jag har mat för dagen, jag har cigaretter och jag har ett jävla bra ölsinne, jag har hyfsade förutsättningar, jag har mindre skulder än förr, jag har en något sånär stabil bostadssituation, jag har träffat flera underbara människor - kärlekar - i mitt liv som höjt mig, byggt mig och fått mig att känna mig bra, jag har en viss potential, jag har sommar kvar att somra, jag har brinnande intressen, jag har en tillräckligt god självbild, jag har på många områden ett gott självförtroende, jag har en ny skjorta, jag har kontanter, jag har bekräftelse omkring mig, jag har en skön smalhet, jag har en tillstymmelse till ett intellekt, jag har täcken och kuddar och lakan, jag har teve och internet och mobiltelefon, jag har helt otroligt mycket underbart och fantastiskt runt omkring mig, jag har det så förbannat jävla bra att jag borde klappa mig själv på magen och säga jomenvisst, joförkatten, jojävlar, jojomen och joråsåatteeeeeeeeeh. Men jag är ändå sagolikt missnöjd väldigt ofta, till och med labil och småsint, självföraktande och grinig, okoncentrerad och tjurig, lätt olycklig och gnällig, frustrerad och till och med arg. Jag tycker det är fånigt av mig. Jag tycker det är ännu fånigare av mig att inte kunna ändra på det på regelbunden basis.
Jag tycker att det är uselt av mig att jag inte förmår vara så bra som jag vill vara.
Jag tycker att det är jävligt sorgligt att jag, som flera gånger haft äran att gå in i förhållanden med helt sagolika människor, inte lyckas vara den snubbe jag borde vara i relationer.
Såhär skulle det kunna vara: Jag har bara en gång lyckats öppna alla dörrar alldeles totalt och det var bara för att jag tvingades till det eftersom ingen annan ville ha mig då och att det såg ut som att det aldrig skulle förändras och när det känns som att allt står på spel är det lika bra att slänga in hela markerburken.
Såhär skulle det kunna vara: Jag är i olika fåniga faser och det där reder sig av sig självt och det är för katten inget att gå och vara småaktigt bitter över för hejvaddetgår och rätt vad det är så har allt ordnat sig.
Såhär skulle det kunna vara: Jag blir mer och mer störd för varje år som går. Jag måste vända den utvecklingen för att jag och en annan person någonsin ska kunna nå varandra på riktigt.
Såhär skulle det kunna vara: Jag trivs alldeles för bra med att slampa runt i fylleträsket för att kunna rycka mig själv loss och upp. Jag borde bara låta det rulla på tills jag slutligen mognat och kan tillföra något någonstans.
Såhär skulle det kunna vara: Jag vet inte vad som är galet.
Det är en skräckfilm på teven och jag är trött som aldrig förr. Den är usel, dåligt gjord, illa utförd, men eftersom jag är en smula sårbar tycker jag det är läskigt ändå.
Om man inte blir legendarisk är det ingen idé. Jag måste bli legendarisk. Vi kör på det?
10 kommentarer:
Eric Goesta Rosén - Du ÄR legendarisk!
Puss!
Nu drar jag till Borlänge!
Jag hoppas vi ses på lördag på Spy Bar, mitt enda lilla Sthlms-stopp de närmsta två veckorna.
/g
less tänka more action? ibland behöver det inte vara så svårt, sagt snällt
/S
kan det vara så att man måste vara missnöjd för att ha något att sträva efter?
galet är det som allmänheten har bestämt är galet. man kan inte kräva att alla ska vara legendariska som individer. ibland är det bättre att vara en del av en legendarisk grupp och det vet man kanske inte om man lyckats med förrän man är död.
jag vet egentligen inte alls vad jag skriver om. det är galet tråkigt att ständigt sträva efter att vara så bra som man borde vara. själv tröttnar jag ofta på vägen.
bli legendarisk!
Jag vill också bli legendarisk! Men jag tror jag är för lat...orkar inte hela vägen liksom, ger upp. Saker är faktiskt inte så jävliga som jag gärna vill få dem till,saker är rätt bra - basta! men ändå, ändå måste man gå och negga. (och nu var jag nära att bara deleta det här och typ-orka) Likgiltigheten, den måste bort. Njuta i fullo av varje dag det måste man köra på. Annars blir livet ett jävla slöseri.
Det där "om jag inte blir något, vad blir jag då?" är så fånigt egentligen.Om du har vänner och familj som du älskar och älskar tillbaka då är man redan legendarisk. Räcker inte det? Måste man vara älskad av a l l a?(hmm, parallellen älskad och legendarisk kanske inte riktigt stämmer, men ändå.)
Jag undrar om det är för att det är lättare att vara sagolikt missnöjd än bara vara grymt nöjd? Eller, så måste det ju vara. Hur som helst, jag nu kom jag igång och glömde bort min butterhet ett tag. Bäst att forsätta gnälla.
Du e verkligen en munter prick!
Du skriver sjukt bra. Detta inlägg ska jag spara.
Jag har själv konstaterat tidigare att för att vara så dålig så är jag rätt bra. Men visst är det frustrerande, irriterande och jävligt jobbigt veta mnan bara lever, är och presterar på typ 56%
Så här det: Jag trivs alldeles för bra med att slampa runt i fylleträsket för att kunna rycka mig själv loss och upp. Jag borde bara låta det rulla på tills jag slutligen mognat och kan tillföra något någonstans.
nej. nej. jag tivs för att jag sitter still och låtsas att jag vill röra på mig. jag trivs inte - för att jag trivs för bra. rastlös för att jag vet så väl att jag är 14, fortfarande tror jag att jag tror att jag är nån som ska göra nånting. jag orkar inte titta lite över axel på kärlek som trampar på foten. jag stänger in mig, oss, vi, och berömmer mig, vi,oss alla som vet hur vi är bättre än alla. väntar, och blir struken medhårs med dom som väntar på att alla ska förstå hur vi är bättre. dunkar mig själv i ryggen och vett att jag ska lyckas bli sedd när jag är död åtminståne.
/Låt dom andra svälta ihjäl så vi kan ha bredband
yes. där satt den.
men faktur kvarstår, det är såhär vi är. "den nya generationen". det finns alltid grönare gräs på andra sidan, eller kanske bättre gräs. starkare kickar. andra jobb där chefen är bättre. vi kanske bor fint men det kan bli större.
kommer relationer att hålla? vem ska stå ut? vi kan inte ens välja bank, matvarubutik eller postkontor som förr då man använde ett och samma. vi är för rastlösa. världen är för stor och innehållsrik för att inte bry sig om allt annat. dessutom är den så nära hela tiden.
kommer vi att nöja oss? slappna av? trivas? om vi inte är de största stjärnorna på himlen ger vi aldrig upp, det är kanske bra egentligen. kanske. men när ska man få den känslan i magen - jag är nöjd.
Man är den man är.
Världen väntar!
Skicka en kommentar