Varför vägra reflektion i nya Bon?

Det är alltid kul att läsa Bon, det är en kul tidning att läsa. Så det hära SEXnumret då som får mediamänniskorna ur huse, är också kul. Där finns en sån här "Ett samtal om"-text som jag brukar ogilla så mycket. I det här fallet är det rätt kul, eftersom det är skvallrigt och lite avslöjande, jag får veta hur Quetzala Blanco och Karin Ström och Markus Krunegård och Anders Kilander gillar att knulla och sånt. Jag tror att det här verkligen kändes som något större än vad det är i samtalets allra hetaste stunder. Det är ju asjobbigt att hänga ut sig själv så, sexuellt, och berätta om hur vidrig man är innerst inne. Problemet här är att det skrivs helt oreflekterat och helt utan att fundera över varför saker och ting är som de är. Allt är på "kul grej"-nivån som Natascha Peyre gärna hänvisar till om hon ifrågasätts. Jag har inga invändningar kring samtalsdeltagarnas sexuella preferenser, gud vet att jag är mer än lovligt skev i huvudet själv, men ska det bli annat än mediamänniskornas motsvarighet till ett Klick!-avslöjande krävs naturligtvis att man reflekterar över varför man har de här fantasierna. Att Bon säger sig vilja strunta i pekpinnar är väl utmärkt, men att helt strunta i att dra slutsatser är en jävligt tydlig pekpinne det också.

Strukturer och sånt går igen även i den sexuella fantasin. Inte heller där är vi fria från dem. Att inte se det är förvånande dumskalligt. Okej att du blir kåt av det där på riktigt, jag säger inte att det inte är på riktigt, men det är naturligtvis präglat av det samhälle du lever i. Du måste inte, bör kanske inte ens, förändra ditt runkande men kanske tänka en kort stund på hur det kommer sig att det ser ut som det gör.

Samtalsdeltagarna är nästan uteslutande sådan jag gillar, beundrar, uppskattar eller allra minst har stor respekt för, så förutsättningarna fanns ju där. But no.
Gissningsvis säger sig BON vara ytterst nöjda med det här ändå, det viktiga är alltid på magasinspråk att få igång en diskussion. I så fall - Delta i den. Snacka inte bara helt oreflekterat.

Petra Östergren skriver om reklam och sexualisering av det offentliga rummet och förbud och sånt. Hennes feministiska gärning verkar vara den att förneka att det finns problem. Typ. "Låt mig välja själv!" skriker hon. Hon vill själv få ta ställning till om den nakna tjejen i symaskinsreklam finns där för att det är kul eller som en effekt av något större. Hon ser bara humorn, och det gjorde säkert han som gjorde reklamen också, och det är ju för helvete det som är problemet på precis samma sätt som att det är lätt att bara se humorn i de roliga negerrollerna i Hollywood-film. Åh, Petra, du har skrivit så mycket dumt, tycker jag, de senaste två åren.

Anders Rydell skriver om Second Life (känns ju jävligt otippat hörreduru). Artikeln är rätt kul och kanske den mest intressanta, eftersom den faktiskt försöker beskriva ett skeende, försöker berätta något, försöker sätta i sammanhang.

Men underhållande är det, hela numret, och om det är dit man vill nå har man lyckats. Lösnummerförsäljningen lär ju också gå upp. Alla vinner eller?

EDIT: Marie Fjellborg är bra om det här.