Metatankar

Det finns oändligt många språkliga förhållningssätt i bloggsverige. Det finns ingen som helst enhetlighet egentligen, trots att somliga försökt göra gällande att bloggar skrivs på samma sätt med samma syften i samma anda. Antagligen dras den slutsatsen av någon som bara läser en särskild kategori bloggar. Modebloggarna har sitt sätt att uttrycka sig, dagbokspatetikerna ett annat, journalistbloggarna ett tredje och musikbloggarna ytterligare ett.

Den allra vanligast förekommande stilistiska hållningen är väl den att man skriver som man skriver för så skriver man. Att man liksom tycker sig ha sitt uttryck sedan gammalt och inte söker nya vägar utan trycker på med inlägg i samma ton. Det är den trygge alternativt ointresserades uttryckssätt. Man hittar också den ängsligt distansmarkerande stilen, där det slarvas nästan medvetet, där versaler eller gemener inte spelar någon som helst roll för man intalar sig att man egentligen inte bryr sig så mycket. Äsch det är bara min blogg eller dagbok skitsamma liksom. Detta görs för att påvisa hur jävla oberörd man är av fenomenet. Hur svalt man förhåller sig till uttrycket. Detta trots att man sannolikt skulle vara betydligt mer noggrann med sitt språk om man skrev dagbok enkom för sig själv, i litet låsbart format. Det dräller också av bloggar där författaren bakom tycker sig ha hittat ett uttryck som väl kommunicerar med läsarna och försöker hålla fast vid detta. Ibland kan det här bli nästan löjligt förutsägbart hur dispositionen av texten kommer att se ut och vilka förstärkningsord som kommer att dyka upp var. Vi har också den experimenterande bloggaren, man söker finna nya sätt och nya grepp, man tvingar sig själv att på ett ibland briljant ibland mycket krystat sätt finna nya språkliga infallsvinklar. Här går ofta en del av budskapet förlorat i och med att språket så får styra berättandet.

Kritik riktad mot andra bloggares texter framförs alltid med en ursäktande brasklapp. Jag gillar verkligen X men i det här fallet är han eller hon ute och cyklar fullständigt. Det finns ett rekokomplex som både är av ondo och godo då det kan både ta udden av intressanta poänger, i och med att man inte vågar vara sylvass i sin kritik, och inbjuda till ett ganska ödmjukt resonerande, i och med att man är noga med att inte skriva ner en person utan dennes text.
Den upphöjde bloggaren markerar gärna revir genom att inte svara på kommentarer från människor som man inte vill bli sedd med på stan. Människor som liksom bara inte är lönt att föra diskussion med. Människor som inte är fullt så upphöjda.

Bloggarens, och framför allt den framgångsrikes, vanligaste manér är att ta varje chans att reducera hela uttrycket. Att tala om att man själv egentligen inte bryr sig så mycket, att tala om att man inte läser så många, att tala om att man faktiskt tycker det finns viktigare saker att göra. Samtidigt fortsätter man att skriva varje dag och läsa allt.
Populärkulturpress har också fullt upp med att i artiklar både konstant nämna och reducera bloggskrivandet till något perifert och lite larvigt. Något utan egentlig tyngd. Något som man egentligen inte bryr sig om men ändå har läst.
Det roliga är att alla har rätt. För det ryms ju allt. Idioter och prettorövar och patetteoretiker och mp3-geekar och genier och drygarslen. Jag älskar det fortfarande. Alla varianter. Alla premisser till att skriva. Jag kom på det nyss.
Ska jag följa mallen ska jag dessutom skriva något i stil med att jag ”bara ville säga att” och att det här inlägget ”skrevs på typ sju minuter”. Allt för att svära mig fri från kritik. Men det tog mer än en halvtimme och jag var koncentrerad hela tiden. Förlåt.