Jag Jim

Jag skulle egentligen klippa mig igår men det blev något annat, pannkakor hos Charlotte, David var där, med grahamsmjöl så blir de nyttiga, och vaniljsocker så blir det gott gott. Och öl och sådär sen.
Jag har börjat drömma om städning, antar att det är ett slags note-to-self-drömmande, något jag tycker att jag borde ägna mig åt, det ligger verkligen något i det, verkligen.
Jag har på mig mysbyxor och grön t-shirt och håret är mest av allt ett stor klump ovanpå huvudet, Oskar säger att jag, eller håret, ser ut som Jim Jarmusch, jag tror det är en förolämpning.
Jag känner mig smutsig, ska ställa mig i duschens allra hetaste vatten och skrubba min skrovliga torso med stålull, tills jag blir ren och alldeles ny. Sedan ska jag titta i spegeln, jag hoppas att en vacker ung man träder fram ur imman, att det orena gnidits bort. Vi ses.

Snackistorka

Nya numret av Odd at Large är väldigt snyggt och alltigenom välskrivet. Bäst är Kalle Asplunds vaga sökande efter ockulta sekteristiska ordnar som offrar barn. Han hittar dem inte, är inte ens nära, men når det ockulta ändå på sitt sätt. Den texten är lite underbar faktiskt.
Ändå saknas något, samtalet om Borat känns gammalt, tröttsamt och förvånansvärt oinitierat, jag menar vem vill läsa svarslösa spekulationer huruvida Pamela Andersson var införstådd i Borats angrepp, vem vill läsa sånt i december? We already know that shit.
Tidningen är vacker att se på, även om jag bara snabbt bläddrar förbi alla modejobb i alla tidningar så länge de inte exploaterar bröst (Ja, jag är så jävla enkelspårig, say nipple and I'll be there), men den saknar helt en text som folk är beredda att prata mer om. Det behövs alltid och jag förutsätter att alla magasin alltid försöker göra ett sånt jobb per nummer. Ett bra exempel är ju Eric Schüldts högkulturtext från förra numret, lolla in de svallvågorna liksom. Eller Ringskog Ferrada Nolis Pophögertext som snart sagt alla som någonsin talat har sagt något om någon gång. Det nya numret av Odd saknar helt den typen av text. Inte ens en antydan och det är synd.

lagom pretentiös medvetandeström om doftminnet från tidigt i eftermiddags

Jag rökte en cigarett i ett stort grått garage idag. Det luktade damm och när jag drog in röken kom det tillbaka, det smakade precis som när jag började röka, starkt och fylligt och med en helt annan doft, doften är den stora skillnaden. Jag är tolv, Ronny och Matte är elva, vi är små som fan förstås men attityden är den hos femtonåringar, vi äger världen, eller höghuset, åtminstone dess trapphus och skrymslen. Nio våningars spiraltrappor som nästan ingen nyttjade var vår värld, där satt vi och spottade, stod och spottade, rökte cigaretter och pratade om tjejer, på den tiden var jag väldigt osäker på hur fan man skulle göra med dem. Vi var alla mer eller mindre kära i en tjej men suktade efter flickors bröst, de var ett bevis på att vi inte var så förbannat små längre, om tjejerna vi hängde med hade pattar var det fan inte långt kvar tills man var åtminstone ganska stor. Det var visserligen nästan bara de lite fläskiga brudarna som hade bröst, de andra hade precis insett värdet i att skyla sig. Jag stod i det där garaget idag och jag var alldeles där igen, kunde verkligen relatera till den snubben som var jag, som var där och då. Allt nikotin vi kom över skulle vi ha, det fanns inga åldersgränser, vi hade cigaretter, tuggtobak, snuff, snus, rulltobak, vi hade allt, det kändes bra, vi var stenhårda. Oftast hängde vi med de andra, de som var äldre, men de var vi tre som tillsammans försökte göra den här övergången från små barn till väldigt stora tonåringar.
Det var mitt höghus vi hängde i, i spiraltrappan där vi åkte på arslet nedför ledstången i otrolig fart hela vägen från nian till bottenvåningen, vi hängde där till och från under flera år. Det var i matkällarens mögelunkna fukt vi bröt upp förrådslås i hopp om att hitta vin, skatterna bestod dock oftare av hemkokt fläderblomssaft eller slitna sommardäck. Vi hade ett källarförråd på plan ett som ingen använde, vi satte lås på det, la in mjuka mattor, gömde cigg och ibland sprit där, herregud jag har knullat där inne. Det luktade damm och cigarettrök, det smakade torrt och det var dåligt upplyst, en liten oas. Det fina är att alla vi tog dit tyckte det var schysst som fan, ett ställe att hänga på, ingen sa att ”fan, grabbar, det här är så sunkigt att det finns inte”. Vi förfestade där innan vi gick till ungdomsgården och spelade rundpingis och försökte fixa kyssar från de sötaste, nästan alltid med utebliven framgång. Jag har inte tänkt så mycket på det de senaste åren, trots att jag är nostalgiskt lagd, men det där doftminnet penetrerade hela mitt sinne, jag kunde inte komma ifrån det. Det var när vi satt där, tror jag, som en kompis berättade att han hade spöat sin mamma dagen innan, för att hon var fylledäckad när han kom hem och hade glömt bort sin skrikande ettåring. Han hade kommit hem och sett henne ligga på vardagsrumsgolvet, sett ungen nerpissad och jävlig, han hade tappat greppet, han sparkade henne i magen, sin mamma, flera gånger. Han hatade henne han älskade henne allt det där. Jag hade en jämförelsevis bra relation till min mamma, vi bråkade sjukt mycket, men det fanns inte samma desperation. Ändå: Jag stal pengar ur hennes plånbok, massor av gånger, trots att hon hade så lite, jag köpte hembränt och cigg och pepsicola, jag förfalskade en check från hennes checkhäfte och gick till Ica och fick ut trefyrahundra, de litade på mig på affären, jag hade handlat mat till hemmet så många gånger. Det är i dammet och cigarettröken som minnena vilar och jag saknar det där, trots alla vidrigheter som pågick, jag hade en fantastisk högstadietid, jag hade så mycket roligt, sådan drivkraft hela tiden, allt som inte var det roligaste i världen var det tråkigaste i världen. Hela den där upptäcktsresan som relationer till flickor innebär, ingen ska tro att det gick lätt, jag har rättat till byxorna och skorna för att kunna flytta närmare tjejen tusen gånger, gäspat och lagt armen om tusen gånger, försökt kyssa tusen gånger, nästan alltid utan framgång.
Vi brukade öppna bakdörren till det lokala konditoriet och smyga in och ta tårtor, sedan delade vi på dem i trapphuset, det låter som trettiotal men utspelade sig 1992 eller 1993.
När vi gjorde inbrott på TB’s, den lokala nattklubben, och stal sprit och vin var det i källarförrådet, och förstås delvis i skogen, som vi gömde allt. Sedan golade Valen och föräldrarna pratade ihop sig och flera fick utegångsförbud och det blev ett jävla liv och Valen fick stryk. Det mesta jag minns låter som att det var skit, men vi hade kul, jag kan bara romantisera det, jag förmår inte annat.

Öppet brev

Hej Andres. Jag vet inte om du läser det här. Om du gör det vill jag säga att du är värd långt mycket mer pengar. Expressen listar idag "kändisars" inkomster. Du är sjukt underbetald. Du har en taxerad årsinkomst på 1400, vilket blir ungefär 117 spänn i månaden. Det är inte okej. Du skriver väldigt ofta väldigt bra och borde verkligen inte behöva leva på så lite. Jag menar, till och med jag har mycket mer än så i månaden. Maila om du behöver låna. Helst kring månadsskiften för då är jag ofta generöst lagd.

Mvh Goesta

Årets ... del 2

Jag var hemma hos Andreas F, Erik och Andreas S på inflyttningsfest. Jag tog det ändå relativt lugnt, vi skulle upp tidigt dagen efter, men när jag vaknade mådde jag inget vidare. Trots det mötte jag upp Andreas och vi åkte tillsammans till Trädgårdens fotbollsturnering. Väl där sken solen och vi försökte få i oss mycket vätska, göra oss redo för drabbningen. Det var tungt på uppvärmningen, bollkänslan var svårfunnen, men det släppte mer och mer. Så, sju minuter efter avspark och jag har nyss vunnit bollen. Jag avancerar på vänsterkanten, blir ikappsprungen väldigt snabbt, och faller oväntat lätt och väldigt klumpigt. Årets kroppsdel är således armen som trasades sönder. Årets drog är Ketogan. Jag fick det på sjukhuset. De behövde bara nudda sprutan för att hela min kropp skulle skälva.
De första tio sekunderna av videon visar mig i aktion. Det ser ut som att jag försöker filma till mig en frispark och är mycket ovärdigt.
Tack Jakob för videon! Den är sevärd också i sin helhet.

Sämst

Kan inte alla som hatar mig eller Det Ljuva Livet säga det nu så kan jag vara ledsen en dag och sedan gå vidare? Bara så att vi vet var vi har varandra. På riktigt. Annika Flynner är först ut. Vem vill vara tvåa? Länka gärna så att jag inte missar det.

Söndagmåndag

Man ser dem i sin närhet hela tiden, man känner med dem, de är många. Det gör så ont att tänka på det, alla de här som är mitt uppe i det där förhållandet som är det första som känns vuxet och som känns som att det sannolikt skulle kunna hålla hela livet. Man ser dem handla möbler och skoja så sött om hur töntigt vuxna de känner sig, det är äkta det där, de känner sig så trygga och herregud vad man unnar dem just den tryggheten. De kommer alltid tillsammans och de ser efter varandra, av omtanke, när de är ute tillsammans. Man ser hur de har samförståndet, hur de känner att de hittat någon att dela det här, tillvaron, med. Jag älskar att se det men jag fylls av negativiteten med jämna mellanrum, jag tänker på hur jävla ont det kommer göra och hur meningslös den där lampan de köpte tillsammans kommer att kännas när han eller hon, någon av dem, pltösligt inte känner sig hemma längre. Det slår mig för att jag blir så glad först, för dem, innan jag tänker att det är flyktigt, att det inte kommer att vara i alla de år de förväntar sig. Projicerar jag min egen bitterhet, kanske det, det har säkert en del med saken att göra, de är ju bara en kille och tjej som har flyttat ihop och trivs ihop och vill vara med varandra, det kanske är projicering. Men det är verkligen inte bara det man bygger sin dystopi på. Man har sett det hända, så många par, redan i bostadsrätter eller åtminstone med gemensamma julfiranden, passar barn tillsammans hela tiden med tanken i bakhuvudet att det här kan vara vi om bara en liten stund, så det känns nästan som att de övar på det givna föräldraskapet. Man har sett det gå sönder så många gånger, alla jag träffar bygger upp det här, kastar sig ut och flyger fint en stund och tänker att det här behärskar de. Bara för att plötsligt slå i asfalten med full kraft, plötsligt känna sig tio år yngre mognadsmässigt men tio år äldre i magen.
Allt har sin gilla gång men det skär verkligen i en när man ser dem stå på toppen utan att veta, känna, att det här går snart åt helvete. Och kände de den känslan vore det ju förstås ännu värre, de ska ju göra allt det där, det är det finaste. Jag blir bara lite sorgsen när jag tänker på det, sorgsen för att de kommer att ha så ont, sorgsen för att hela denna min tanke är en cynisk sådan. Jag vill inte ha med den cynismen att göra jag vill titta på dem och tänka att det här, det här paret, de kommer att ha det bra, för det mesta i alla fall, och de kommer att hålla ihop.

Årets ... del 1

Jag kom just på att den så kallade hipsterns tid är förbi. Hipstern är på utelistan. Hipstern är en tönt. Från och med nu är det vi andra som räknas och vi är så jävla kloka och gemytliga och gulliga att hipstern inte behöver komma tillbaka på sex eller sju år. Känns skönt att vi bestämt oss för det nu, vi har besegrat dem. Årets ord är ängslan, det har varit drivkraften, årets ord är ängslan, nästa år är det trygghet och lugn. Vi ska ha det så skönt och behagligt. Prova själv hemma. Säg hipster tio gånger högt och hör hur töntigt det låter, hör hur tomt det är, det är konstruerat, jag vill aldrig höra begreppet igen. Vi har dödat dem och det är bra.

Haunted

Jag orkar inte sätta mig och läsa de femtontusen tecken jag fortfarande har kvar att skriva kritik på, jag fick nämligen gratis alkohol igår så gå fackin figgjur.
När vi kom hem från festen satt vi i Robins rum, vi var utspridda över golvet, och lyssnade på Lil' Green, Etta James och massa annat tills jag vid sjusnåret vinglade in i sovrummet och snarkade. Så vadå liksom. Tankar jagar mig men jag låter dem inte ta över.

Det intellektuella samtalet når nya höjder när Rodeo-Johan visar sig ha sett Studio 60 on Sunset Strip och beskriver serien som något man måste förhålla sig till antingen för eller emot, ungefär som Irak-kriget. Han bestämmer sig för att han är för. Äntligen kan vi andas ut.
Tevekungen Häglund bidrar också han när han ställer Studio 60 mot 30Rock som om det fanns en naturlig koppling annan än den att båda är metaprodukter. Beröringspunkterna är annars relativt få. Ungefär som att ställa M.A.S.H. mot Band of Brothers. De försöker liksom inte alls göra samma grej. Ändå får han det att låta som om det inte går att gilla båda lika mycket.

Och bildningen sköljer över oss alla. Hjärnhalvor kränger orgastiskt. Det här är klimax.

Kuken vann med elva noll.

Så då sitter man på samma plats igen och konstaterar sig vara i samma tillstånd igen, ni vet vad jag pratar om. Snottys var bra, jag gick hela vägen, spelade Heat of the moment med Asia, spelade Nothing in this world med Paris Hilton, spelade We laugh at danger med Against me!, spelade Walk on med Tripoli. Aaron körde sitt och vi matchade varandra väl, igen. Bartender Helena föreslog att vi skulle hålla oss till mellanöl (bartendern som jag inte vet vad hon heter var lika snygg den här gången), antagligen som en direkt följd av att vi drack elvatusen starköl förra gången, hennes förslag var bra, det räddade mig antagligen. Träffade en miljon fina vänner, det var många som kom, allt var gott. Några av oss gick till Marie Laveau, vi mötte upp Farnaz och Nasanin, jag dansade, jag utnyttjade en stackars ung man: Han sa att han gjorde vad som helst för en cigg, jag sa "vad som helst?" han sa ja, jag sa "köp en sexa white russian så får du en cigg", han köpte drinken, han fick en cigg, vi pratade om hans tjej, det var något strul med det där, jag gav honom råd (antagligen helt tagna ur luften), allt var gott, jag lämnade honom till förmån för mina vänner. Vi åkte taxi till efterfest, hade lång diskussion, om vad är lite oklart, jag hade i alla fall rätt som vanligt, jag höll låda litegrann, som jag gör, somnade på soffan, vaknade vid niosnåret och tog en huvudvärkstablett (nuförtiden bär jag alltid med mig), somnade igen (drömde en sexdröm, vilket kändes underligt, jag drömmer sexdrömmar kanske två gånger per år, hoppas att jag inte flåsade), vaknade halv två, fick snabbkaffe, jag och Aaron åkte därifrån, allt var gott, jag kom hem, jag sitter här, jag mår inte bra men helt okej, en flaska vitt i kylen, lika bra att kliva på igen så man inte blir rädd (som ryttarna), allt, allt, är annars gott.

Inspiration och tävling

"Här följer en onödigt lång fikapaus
med den meditativa och enformiga
höstnaturen nära inpå som en skarp
andedräkt det bleka solskenet rin-
ner genom de gula löven och man
kan gå ut i kylan med en krackele-
rad mugg med hett kaffe och man
står för sig själv och blåser i mug-
gen nedanför är vattenytan grå
himlen grå det är de här breaken i
tillvaron som gör att man känner
att man verkligen typ ... finns till ...
äh lägg ägg här står man och blir
filosofisk och gråtmild mitt i
berättelsen om sitt eget liv kom
igen vad händer"

Vem har skrivit och vad heter verket? Första rätta svaret vinner en blandskiva som jag gör.

Forever and ever, baby

Jag vaknar och går ner för att brygga kaffe, på undervåningen, jag skäms. Ingen av oss har orkat, brytt sig, tagit tag i det hela, nu är det som det är. Man kan tro att vi inte städat på en månad, det är dock inte sant, det blir såhär här, det tar några få dagar, känns som jag bebor en ungdomsgård, det är alltid folk här. Jag behöver min ensamhet, behöver vara ifred i någon mån, det är svårt när man är här, Robin och Oscar håller sig lugna, snälla, pysslar med sitt, jag behöver få pyssla med mitt, gäster göre sig icke besvär vardagar mellan 09 - 17, jag måste andas också.
Men jag gillar sällskap. Så det är dubbelt det där.

Det är som en liten blyklump, mycket liten, i huvudet, inte bakfylla - något annat. Jag får anstränga mig för att hålla det högt. Som en bebis med för svaga nackmuskler, det kan vara livströtthet men jag tror inte det, det är bara bristande närvaro, jag är inte riktigt här.

Jag måste klippa mig, kanske är det håret som blivit tungt, det ser inte bra ut längre, tre av fyra hårdagar är dåliga hårdagar, jag behöver dyrare hårprodukter, den här L'Oreal-burken gör mig bara delvis lycklig. Jag drar mig för att ha nytvättat hår, volymen blir orimlig, självfallet min största fiende, på samma sätt drar jag mig för att vara nyrakad: det ser inte bra ut de första tjugo timmarna, inte bra alls.

Fick mail från Julien, som gjort Fiasco, han ville ha fler John's Candy-låtar, vi ska vara med i fransk teve när de visar ett tio minuters ihopklipp från filmen. Jag gillar det där. Långt fler fransoser än svenskar kommer att ha hört och älskat oss.

Jag älskar det här glaset.

Snottys, Skånegatan 90, 24/11, 21-01, vi ses.

Imorgon, fredag, spelar jag och Aaron återigen skivor på mycket trevliga Snottys på Skånegatan 90. Det blir bra, det blir trevligt, du kommer dit, vi ses där, vi dricker öl, vi dansar inte men vi kanske rör höfterna lite, vi dricker öl, vi kanske dricker en drink, du har också trevligt, jag blir glad för att du kommer, vi kanske hejar på varandra i förbifarten även om vi inte känner varandra, sen får vi se, vi kanske går vidare efter stängning, vi spelar 21 - 01, du är där, jag också, alla är det.

Hon säger ju ingenting alls.

Och förresten kan man säga vad man vill om Schymans nära nog reflexmässiga kritik av H&Ms julskyltning med den där lättklädda fyrtioåringen men Petra Östergren är inte direkt klockren i sin kritik. (Fan är grejen med att Petra Östergren fått tolkningsföreträde i alla frågor relaterade till porr och sexualitet helt plötsligt? Är hon den enda tänkande kvinnan som sett porrfilm eller?)
Petra Östergren skriver som följer: "Varför får inte kvinnor vara sensuella eller sexuella på bild? Vad är det som är så upprörande och ofeministiskt med det? Kan det inte tvärtom vara bra att även visa kvinnor som sexuella varelser?" Det är lite skrattretande faktiskt, för är det något som gjorts till leda så är det väl att visa kvinnor som sensuella eller sexuella på bild. Jag menar, jag tittar gärna, lite för länge också, men aldrig i helvete att det finns för få såna bilder. Och om H&M-reklamen är nästan feministisk (?) i det att kvinnan på bilderna äntligen tillåts framträda som sexuell varelse så vet jag inte vad som inte kan klassas som feministiskt.

Jag menar, jag är inte porrmotståndare, herregud jag har sett nästan all porr som finns att tillgå och det är en hel del. Men det här, det här nya, när en medelklassfeminist inte tycker att livet är tillräckligt spännande längre och börjar dra slutsatser utifrån lite forskning (läs: söka på "porrfilm" på google) och sedan kastar kring sin nyfunna insikt (läs: hon blev också kåt av porr) som vore den radikal och stående över alla tidigare sanningar blir det lite löjligt.

Hon skriver vidare: "Och visst vore det fantastiskt om alla kände innerlig njutning, genuin närhet eller kärleksfull tillit varje gång de hade sex. Att parterna alltid var helt jämställda, fullständigt trygga och älskade. Detta slags sex är det många som önskar men få förunnas. Men man måste komma ihåg att detta är kanske inte är alla människors mål eller möjligheter med sin sexualitet. Det är också vanskligt att värdera viss sex som bättre än annan, utan att ingående motivera varför, problematisera antaganden och undersöka konsekvenserna."
Va? Det där betyder ju ingenting. Krävdes det verkligen författandet av en hel bok för att hon skulle kunna nå den nivån där hon tycker att folk får knulla som de vill om båda gillar det? Dessutom är kopplingen till Stefan Perssons julpinuppor obefintlig. Herregud, Sverige, ge mig nåt nytt, nåt för mig som väntar, för Petra Östergren säger absolut ingenting.

"Buklandat. Ett jävla bra ord"

Via Ali Esbati hittar jag Flammans intervju med Göran Persson. Den tidigare så retoriskt monotona före detta statsministern spottar och svär på det där trivsamma sättet som bara politiker gör sedan de fått just prefixet "före detta" att vila i. Minns Ingvar Carlsson, minns en gång Carl Bildt, plötsligt börjar de tala ur skägget, plötsligt blir de intressanta att lyssna på. Det måste vara underskattning av väljarkåren som gör att de inte vågar uttrycka sig så tydligt som sittande i maktposition. Eller så är det inte underskattning utan genomtänkt analys av vad det så kallade, omhuldade, folket bäst tar in, vilket i så fall är väldigt trist.

Intervjun är gjord av Aron Etzler och jag er mig fan på att det är samma Aron som spelade hårt och ganska ofta småfult i vår gamla korplagsserie. BK Flamman var ganska bra, hade ett kvickt passningsspel och sköt ofta och mycket. Vilken division de spelar i nu vet jag inte, vi har å andra sidan helt slutat.

Sitt gamla hund sitt gamla hund sitt gamla hund

Försökte Myspaca mig till en gästlisteplats på Teatron ikväll. Gick inget vidare faktiskt. Inte helt oväntat måhända. Har pratat med min gamle far idag också, han vårdas fortfarande under LVM, tvångsvården tar slut den 8:e december. Jag frågade vad han hade tänkt sig då, det skulle jag kanske inte gjort, jag visste förstås redan svaret. Han är snart 72 år och har en kropp som mår allt sämre, han är fullkomligt ointresserad av sånt som pensionärer annars kan tänkas göra "påta i jorden eller gå på gruppromenader" som han själv uttryckte det. Således har han bestämt sig för att fortsätta sitt självdestruktiva leverne, med amfetamin, alkohol, stesolid, sobril, buspar, doloxene, whathaveyou.
- Det finns ingen anledning att göra något annat. Jag är för gammal nu. Jag har varit gift, jobbat, fått två välartade barn, det är ingen idé att ångra något. Jag tror inte på någon högre makt, jag har kanske fem år kvar, som mest. Det finns inga skäl att försöka med något annat. Det är så outsägligt tråkigt.

Ungefär så säger han. Och jag säger att jag förstår men ändå vänder mig emot det. Och gud vad jag förstår. Jag har inga motargument. Jag kan inte kräva att han ska leva hälsosamt enkom för min och min brors skull, hur skulle jag kunna kräva det? Kanske när jag var yngre, men nu när han är sjuttiotvå, inte en chans. Men jag beklagar det. För jag tycker om honom mer när han är nykter, mycket mer tycker jag om honom. Jag oroar mig så mycket när han är självdestruktiv, och ikväll hade jag själv tänkt att bli just självdestruktivt full, men blir det inte Teatron kan jag lika gärna stanna hemma med Zlatan.

Kiss

Sitter hemma sådär trött så att det inte är ett dugg skönt. Har varit sådan hela dagen, jag sover som skit, det är mitt eget fel, ingen annans. Skrev textkritik alldeles nyss och skickade iväg. Jag är duktig på textkritik. Riktigt duktig. Jag borde ha betalt.

Det regnar långsamdroppar och jag har 81 öre kvar på mobilen och Robert Altman blev bara 81 år. Han har gjort mycket skit på senare år men filmatiseringen av Raymond Carvers underbara novellsamling Short Cuts lämnade mig alldeles hänförd. Den gav mig allt. Den inspirerade också en hel del regissörer och utan Short Cuts ingen Magnolia, skulle jag tro. Ingen Magnolia hade varit riktigt illa det också. Utan Short Cuts ingen Tic Tac heller, även om det hade varit en mindre tung förlust. ALtman gjorde också MASH, plus en triljard andra rullar, och det är fan inte fy skam. Men kommer jag att sakna honom? Nej, egentligen inte. Gosford Park var ju bara en lång frustration. God bless him, ändå.

Puss puss.

Kablaw!

Kristoffer Poppius har en del att lära i sågandets sköna konst. Såhär skriver Felicia:
"För övrigt passar jag inte in här, det är för gemytligt och jag är för misslyckad och tjurig för tillfället, för alltid. Ha, det där lät som något den där kvasistilisten Gösta skulle skrivit och hey, honom avskyr jag också! Vet att han kommenterat här några gånger och har därför inte vågat säga något, men inombords... Läser slaviskt hans inbilska texter för att bygga upp en skön ilska men vägrar att ha sidan som bokmärke. För övrigt kommenterade han endast Aziz, men jag är inte bitter, parodierade hans white russian-fascination långt innan vår blogg ens fanns."
Papang! Den satt. Rätt i ansiktet.

Tre grejer till (ett av de viktigaste inläggen hittills, ladda hem och spara)

Jag är trött på allt som värnar individen, allt som skrivs om att varje människa är unik, allt som målar ut oss som helt isolerade varelser utan gemensamma beröringspunkter. Allt som är unikt bygger på att man förhåller sig till något som är tråkigt och icke unikt (typ folk från Jordbro). Jag skyr det som elden, individualismen gör alldeles för ont, vi är ju sammasamma hela tiden, jag är mer inne på exaktlikadanismen, jag tror på den. Vi skiljer oss ju inte överhuvudtaget från varandra, även om vissa är fetare än andra, vi har alla samma kuk, ibland bara ut och in (jag vet - mannen som norm, igen, sorry). Fattar du hur jag menar? Nej, jag trodde inte det, jag kan inte riktigt förklara.

Förresten finns det en Ronnie Sandahl-stalker-blogg nu. Den är förmodligen (helt säkert) bara uppdiktad. Jag är ändå nyfiken på var den tar vägen.

Jag tänkte skriva en lång harang om porr här också men jag är osäker på vad jag ville förmedla. Låter det vara.

...apparently, fear is not a factor to you.

Jag antar att de flesta avfärdat det, precis som jag gjorde först, jag antar att natten mot måndag inte är primetime för alla. Själv har jag efterhand gått och blivit dödligt förtjust i Couples Fear Factor på TV3. Sändningstiden vittnar om att det inte lockar särskilt många. Jag avskyr egentligen också allt där folk tvingas äta grislivmoder och överhuvudtaget utsätta sig för äckligheter, senast igår var det hönsfötter som skulle plockas från en glasbur fylld med fyrahundra råttor. Så kollar man ändå, lite till, och plötsligt har man sett ett helt program, vid det här laget har jag sett kanske fem eller sex. Jag kan inte låta bli att älska det. Storheten ligger mycket i dramaturgin, där de älskande tu hetsar varandra att gå lite längre, våga lite mer, vara lite starkare. Besvikelsen när någon misslyckas, hur paren pratar med varandra, hur programledaren med outtröttlig, manisk, entusiasm skriker och larmar och trycker på. Megan och James är mina favoriter, de har inte vunnit någon enskild deltävling och är alldeles tydligt det oskickligaste paret, ändå har de alltid klarat sig kvar och står nu redo för finalen nästa söndag, med chans att vinna en miljon dollar. De verkar också vara det paret som har störst chans att överleva som just par, även om Megan ofta pikar sin blonderade pojkvän för hans fysiska tillkortakommanden i jämförelse med de andra mer djuriskt manliga männen. Jag funderar på att göra det till en helkväll, det är söndagens bästa teve vid sidan om Sopranos (som slutade väldigt bra, väldigt väldigt bra).

I nöd och lust

Titta! Makarna Emma Gray Munthe och Martin Munthe gör gemensam sak och bashar Marcus Birro. Rätt eller fel, jag gillar alla (eftersom jag är så inställsam), låter jag vara osagt. Men just det här att de sitter där hemma och debatterar, ett gift par mot Marcus Birro, blir väldigt intressant att följa. Tycker jag. Oceaner av indignation som kanaliseras. Och jag kikar in genom nyckelhålet utan att yppa min åsikt. Jaja.

November 19 2006

Jag har verkligen gått på historien om mig själv, lever klyschan Goesta, röker alla cigaretter, svårt bakfull, tveksam kommatering, har sovit alldeles för lite, har ont i magen av hunger, tänker bara på mig själv, är svag som fan men fortfarande lätt grandios. Jag är allt det där som jag trodde var en överdrift. Och jag skriver, av gammal vana mest, just det som jag hade kunnat förvänta mig. Jag rör mig kring ett barnboksmässigt läsbarhetsindex och jag känner mig risktagande när jag vågar mig på en lång mening. Herregud, skjut mig i ansiktet, jag tråkar ut mig med min närvaro.

Nu ska du få vara ifred.

Fyrverkeri

1. Har ni sett Landgång på SVT?
Kocken German är den finaste jag sett. Han börjar gråta när programledaren redovisar läsarpost som berömmer honom och vill se mer av honom. Han lagar friterade köttbullar med hela kokta ägg inuti. Han är underbar och han är engagerad och han är, ja, underbar, som sagt. Titta på det.

2. Jag måste ha en ny säng. Jag sover på madrass nu, en liten en. Jag funderar på att maila Ikea och fråga om de kan ge mig en säng i utbyte mot att jag nämner deras varumärke i ett fördelaktigt sammanhang tre gånger i veckan. Jag skulle lätt göra det. Ingen som har en ny 120-säng som ni vill köra hit utan extra kostnad? Jag kan nämna er i fördelaktiga sammanhang, hela tiden. Jag behöver en säng.

3. Det är typ ett år sedan nu. Jag har kommit över henne, jag vet det, men jag vet att min svårighet att komma över henne är ett av skälen till att det inte fungerade särskilt bra med den så fantastiska flickan jag själv gjorde slut med för en månad sedan. Allt hänger ihop. Nu provar jag ensamheten, det hjälper, jag luskar ut mig själv, jag är på väg framåt utåt inåt framåt. Det hjälper, jag tvingas ställas inför mig själv, jag tvingas sluta leva genom andras kärlek eller brist på den och tvingas fokusera på hur jag känner för mig själv, Eric. In the long run it will pay off, och allt det där.

4. Det var inte något mer just nu. Trevlig helg. Över och ut. Ring mig om du är min vän och vill göra nåt, jag har inga pengar på mobilen.

Jag bröstar upp mig.

Snart 60-åriga På Stan-skribenten Poppius har skaffat blogg och passar på att göra ner flera bloggare i sitt näst första inlägg. Detta självklart för att få uppmärksamhet och därmed fler läsare. Hursomhelst är det rätt kul. Jag är ärad över att sågas. Det ger mig fler läsare. Så vi går lite i cirklar.
Men Det Ljuva Livet "väldigt manlig"? Jag vet inte. Kinky Afro ansåg oss vara det bögigaste på internet en gång i tiden. Jag ställer upp på båda beskrivningarna. Men jag ställer inte upp på hans kreativa stavning av censur.

10000 nya företag

Om Petra Östergren och liktyckarna ska komma någonstans med hållningen att man kanske borde legalisera prostitutionen måste samma horliberaler också omfamna mannen som köper hora. Horliberalen måste säga att det absolut är okej när jag står där och strilar mitt varma urin över horan för 800 spänn, måste uppmuntra hennes, horans, entreprenöranda när hon drar in en femhundring extra för att jag ska få stoppa in den där bak trots att hon blödde så sent som i morse efter sitt senaste uttryck för ung företagsamhet. Horliberalen måste klappa på axeln och säga jag har inga problem med det här.

En inställd spelning är också en spelning

Mitt gästspel på Sally imorgon är inställt, så lova att du inte kommer dit.

"hela restaurangen stängd under någon vecka framåt minst" meddelar Gustav.

Så som sagt. Gå inte dit. Det är stängt.

Idag gillar jag

Korv
Cigaretter
Porr
The Game - Doctors Advocate
Limpa
Heroes
Vassa Eggen
Myspace
Trisslotter
Handelsbanken
Pez
Ensamhet

EDIT: ...och den här bilden på David och mig:



Vad gillar du?

Jag lovar på hedersord att jobben inte blir mer än marginellt fler.

Det är intressant det där med att straffa arbetslösa med böter och sänka a-kassor hit och dit eftersom det förutsätter att jobben finns, att lediga tjänster finns lika många som modebloggar att det bara handlar om en ovilja att förvärvsarbeta. Såvitt jag vet dräller det inte av "bra, riktiga jobb till avtalsenliga löner". Måhända har jag fel, förstås, eller nej, jag har rätt, alltid rätt (jag är Stig Larsson jag är Jan Guillou). Så vad är då syftet? Att spara pengar är förstås ett av dem, så att man kan sänka skatter för de reellt besuttna och de som bara har god inkomst. Huvudsyftet är förstås att sätta sådan press på den arbetslöse att företagen får möjlighet att underbetala sin arbetskraft, kanske också sänka löner för de som redan har jobb. När arbetslöshet blir så farligt att hamna i blir också jobb med en rent kränkande ersättningsnivå bättre att leva på än försäkringar och bidrag.

Effekten blir den att skattesänkningarna finansieras, att lönerna pressas nedåt, att företagen och aktieägarna får högre vinster men faktiskt inte att jobben blir särskilt mycket fler. Så är det. För, som sagt, med inflationsmålet överordnat all annan politik blir den sysselsättningsnivå vi ligger på idag precis lagom, vi är ett inflationsföredöme i Sverige. Det där är bara så det är, det är klassisk borgerlig politik och det är inget att dividera om. Noll diskrepans. Ingen har försökt hymla.

Om man gillar eller avskyr det där är upp till var och en men man ska förstås veta att Socialdemokraterna på sikt hade landat i ungefär samma politik, bara med fler utredningar i ryggen och ett litet antal ångestdämpande åtgärder för de allra mest utsatta. Säg inte ens emot mig för jag har rätt och säger du ändå emot mig hotar jag med otroligt mycket stryk. Pang säger det bara.

Fotbollsgalan (den på TV4, inte den riktiga på http://trehornorstraff.blogspot.com)

Okej. Hur mycket kostar TV4 Teddy Lucic och var kan man beställa det? Pax försten.

Annars var Back for good-videon viktig rent politiskt. Allt som smeker Zlatans ego smeker mitt.

Och Ljungberg hade, sannolikt på någons inrådan, bestämt sig för att hålla tal. Det var fint. Han är väldigt mogen och duktig nu när han är kapten. Jag gillar det.

Hjälp Andrea att hitta bostad.

Skrivkamp

Har funderat på ordet kanon, som i litteraturkanon. Och ordet inflation. All populärkulturpress och en del annan har överanvänt ordet. Ni vet vilka ni är. Kom på något nytt.

Själv försöker jag komma på något nytt. Något att skriva. Det är ju så jag sysselsätter mig, jag skriver skönlitterärt och skickar till klasskamrater och handledare och får matnyttig kritik tillbaka. Det där har dock gått i stå. Jag kommer inte på något nytt. Det kan tänkas bero på att jag klivit på sprittåget igen, det kan bero på att jag bara lider fantasilöshetens konsekvens, men nu jävlar ska det presteras så jävla många tusen tecken topprosa att jag själv och de mina står stumma. Nu ska jag utveckla historien, nu ska jag göra något nytt. Oj oj oj. Oj oj oj. Fan. Jag har ångest över det där, det är inte skrivkramp, jag tror inte på skrivkramp, men det blir inte så bra just nu, jag älskade förra texten jag lämnade in men nu pressar jag bara fram slödder till meningar. Det blir poetiskt opoetiskt och intellektuellt dumt. Larv. Det måste bli ändring. Jag förbjuder mig att gå på klubb förr än jag presterat något snyggt. (Du skiter i det här men det tar stor plats i mitt liv. Driv inte med mig.)

EDIT: Booker-pristagaren DBC Pierre skrev i en Aftonbladet-Chat (!) med läsarna: "Only write in the dead of night, write things you would be embarrassed to say in daylight, and smoke plenty of cigarettes. Another good trick - stay awake 24 hours, THEN start to write..."
Kan vara värt ett försök.

Tack

Det här händer nu, också.
Den borgerliga regeringen händer nu. Också. Jag hade så mycket att skrika så högt jag bara kunde om så lätt att hetsa upp sig över, jag hade verkligen det, jag skrev en hel del innan valet om just valet men jag höll igen, jag ville inte skriva sexton texter om dagen, jag tyckte det var nog med en eller två. Och nu sitter de där och myser och beslutar och tar sig för saker och beter sig och det finns så oändligt många invändningar att framföra. Det finns en ocean av indignation i mitt bröst. Men jag orkar inte. Jag är så resignerad inför det här, jag skiter i det, alltihop, det var ett demokratiskt val, vi har bett om det här. Jag blir surare på alla pissfittor som röstade höger och sedan är upprörda över att högern tar högerbeslut. Vi visste ju vad de gick till val på, vi var inte desinformerade, vi kan inte framföra det som ursäkt. Vi har valt det här och jag respekterar det, det finns ett mandat för högerpolitik och det är bara att gratulera, för högerpolitik är vad vi får. Det finns hundra liter blod i min kropp och det sjuder men det kokar aldrig för det är precis så här det ska vara nu. Det känns lite som att be omvärlden att trycka in ett bowlingklot i arslet på en och sedan klaga för att det gjorde ont. Alla sa att det skulle göra ont, alla skrek det, men vi sa bring it on. Jag sätter mig inte över vårt gemensamma beslut. Jag står där med bowlingklotet ända upp i magmunnen och säger tack tack tack.

En Skugge av sitt forna jag

Linda Skugge äcklar mig lite med sin genomfruset råkapitalistiska hållning i DN, Expressenkrönikan och på sin blogg. Själv tror jag att ett Sverige fritt från författarfonder och offentlig finansiering av privat kultur blir fruktansvärt tråkigt och andefattigt. Det hon säger låter ju logiskt: "Man ska tjäna ihop sina pengar själv, annars kan man lägga ned." I praktiken skulle det förstås innebära att en hel del vansinnigt bra böcker aldrig skrivs, aldrig tillåts bli till. Jag tycker det luktar idiot från helvetet om Linda Skugge, detta sedan en ganska lång tid tillbaka, och tycker hon tillåts komma undan med nästan vad som helst för att hon gjort sig nära nog omöjlig att ifrågasätta genom sitt sätt att bemöta kritik. EDIT: Deep Edition skriver väldigt bra om Skugge.

Liverpool torskade tre noll mot Arsenal. Jag hatar det. Med Zenden i startelvan är det dock inte oväntat. Saknade Garcia, saknade Sissoko. Kuk. Linda Skugge. Kuk.

Satur(ation)day

Pyttigt litet slagsmål mellan arga människor i trängseln utanför Södra Teatern gav mig en yta att slinka in på, lät mig avancera ett par meter i kön, författarpojken Khemiri gled snabbare än alla genom trängseln och släpptes snabbt in. Vi andra trängdes friskt och frenetiskt och jag hotade en snubbe hit och en dit och Bolivar gjorde detsamma. Vad fan är det för fel på folk? Jag har rätt att tränga mig. Inte de. Helvete.

Men VICE-festen var i ärlighetens namn inget vidare. Fan vad alla är dåliga på att styra upp fester. Inte det att jag hade tråkigt, inte för fem öre, tvärtom, men jag hade det trots festen och inte tack vare. ODD-festerna är bästa tidningsfesterna. Av de jag besökt. Annars var den där Hugo Boss-invigningen, för rätt länge sedan, med fria barer överallt fri mat överallt något i hästväg. Fler sådana vill jag ha. Men får förstås inte. Helvete.

Jaja. Jag skriver att jag är bakfull här också bara för att agera stereotypt. Sjukt bakfull. Vill kräkas. Har ätit alla tabletter och en kebabrulle. Kanske ska kolla på ett LOST-avsnitt. Men jag har lovat att gå på fest ikväll. Allt annat vore illojalt. Helvete.

Helvete!

Plötsligt kommer det över mig. Skammen sköljer kallt över min kropp. Jag känner mig naken. Jag känner mig utsatt. Jag känner mig som om jag just förgripits på. Ett trauma är lätt att tränga bort just för att du nästan måste om du ska klara dagen, om du ska överleva. Så det är vad jag gör. I flera veckor. Jag låtsas, jag håller god min, jag spelar med, inget nytt under solen. Men det är något som har hänt, det är omöjligt att värja sig nu, världen har förändrats.

För varje dag som gått har det blivit svårare och svårare att möta min egen blick i spegeln. Till en början avfärdade jag det hela som nyfikenhet, jag är fortfarande ung, jag gör misstag, det kanske bara är ett försök att provocera fram en reaktion från mig själv. Sedan framgår det mer och mer att det inte är nycker, inte ironi, inte politisk inkorrekthet. Det är genuin perversion, ren jävla snusk, och det är nu skammen kommer. Jag äcklas av mig själv, gömmer den när andra ser mig, håller för mig själv, tjuvkikar.

Idag kommer jag ut. Idag berättar jag öppet och uppriktigt för första gången. Jag kan inte ljuga längre. Det känns bara förmätet och falskt. Så döm mig som du vill gör vad du vill hata mig om det känns bättre. Jag är sjuk, jag vet det, men jag älskar Alex Schulmans blogg.

Gud är en vilobädd, på den vi ligga utsträckta i alltet

Okej, jag var kanske inte på humör egentligen, hade jävligt dåligt med pengar och Sebastian satt lika illa till han. Men ändå. Rodeo/Reebok-festen var inte vidare värst rolig. Jag förväntar mig spektakel. Här bara videokonst. Försökte gå till Sally på Centro sedan men tjifickja. Det var stängt. Idag då? Ingen aning. Någon pushar Allhuset-fest i kommentarerna nedan. Jag vet inte. Jag har tappat koll på klubb och fest-Stockholm. Det är VICE-fest men Bolivar har inte använt sin potentiella makt för att fixa lista så det blir väl ingenting med det. Hursomhelst ska jag till Jonny och sjunga allsångskaraoke. Bland annat till Christina Aguileras "Fighter". Älskar den låten. Men sen då? Fan vet. Kuk-Goesta har bränt inte alla sina skepp men alla sina pengar, ovanligt nog, och får rida på enliterstetror ikväll. Så kan det gå.

Aja.

Jag älskar det här glaset. Och er.

Till Laura

Britney Spears begär skilsmässa och det är förstås alltid tragiskt med skilsmässor men jag är mer benägen att gratulera henne i det här fallet. Jag vill mer än allt att hon kommer tillbaka till pophimlen och är världens största stjärna och gör I'm a slave 4 U en gång till, jag vill ha henne på ett Dr DRE-beat inte på Timbaland, han har harpunerat sönder sin exklusivitet på samma sätt som nyss Neptunes. När Fergielicious spelas på MTV saknar jag Britney mer än någonsin.

Var på Snotty, på Skånegatan, igår. Trevligt. Världens snyggaste bartender. Charlotte var där. Vi pratade mycket. Jättemycket.

Jag vill rekommendera den här av Petrarca. Underbart. Jag önskar mig den i julklapp. Har inte läst alla, bara kanske tio stycken, men jag återkommer till den i mitt huvud hela tiden. Jag ska ska ska skriva en sonettkrans vad det lider, för världen eller byrålådan, jag skiter i vilket, det är mitt kall och mitt livsmål.

Vår teve har slutat med ljud. Det är synd. Teve är bättre med ljud.

Jag älskar er. Och glaset.

Precis så faktiskt.

Inatt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut, jag drömde det var fred på jorden, alla krig var slut.

Jag drömmer intensivt just nu, hemska saker, uteslutande vidriga vedervärdiga tankar som tränger in och rör om. Jag ska inte gå in på vad. Men jag är aldrig rädd, jag liksom lever in i drömmen så djupt att pulsen, hela kroppen, hittar ett nytt tempo men det skrämmer mig aldrig, jag tycks medveten om skillnaden mellan det där tillståndet och verkligheten. Det är skönt. Har vänner som drömmer mardrömmar ofta, ofta, blir paniska, medan jag slipper.

Alla säger att det är så viktigt att drömma, det är dit jag vill komma, jag har aldrig fattat det, har aldrig haft mycket till drömmar, det är något man får i korta perioder när man sover utan stress och annalkande alarmsignaler, aldrig en konstant. Fyra nätter i rad är nog mitt drömrekord. Någon kanske invänder och talar om att jag visst drömmer jag vet det bara inte men det spelar roll för om jag inte vet att jag drömt och ingen annan var med om den, min dröm, så har den inte existerat. Mitt liv har bestått av drömlös sömn nio nätter av tio hela livet. Det gör ingenting, även om det ibland kan vara spännande scenarion som utspelar sig i REMen, men det gör verkligen ingenting, jag behöver inte drömma, bara jag sover gott skattar jag mig lycklig.

Apropå kommentarer till förra texten så, ja, Matte, jag vet att jag rör mig i cirklar, det är tydligt för mig också, har man läst här en längre tid har man avslöjat mig för länge sedan, som du. Men är det inte alltid så? Tills man plötsligt en dag finner sig ha löst just det problemet. Äsch, jag vet inte. Men jag vet vad jag kan bidra med, jag är ganska trygg i bilden av mig själv som någon som verkligen tillför något, men de bitarna behöver jag ju inte bryta ner och analysera, de funkar ju redan.

Tydligen är det vackert väder idag, har jag hört, har inte själv tittat ut ännu men är på väg. Drack öl på Nada igår. Det var alltid snygga tjejer där förut, Riche-snygga men mindre skitnödiga, igår var det bara två typ 32-åriga mellanstadielärartyper som åt Tapas, jag kanske måste byta ställe, eller så var det bara måndagen som hade skrämt bort det sköna.

Kanske är jag bara helt befriad från självinsikt kanske är det bra att jag åtminstone funderar på det där

Fyra gånger har jag varit ihop med tjejer som verkligen betytt något, där relationen verkligen varit viktig. Hur länge förhållandet fått finnas har varierat från ett halvår till två och ett halvt år, det är inte så länge, jag vet, men de gångerna har jag varit kär. Kanske har jag varit kär ytterligare ett par gånger men det är bara de här fyra jag fäster vikt vid för det är de fyra som varit kära tillbaka.
Man ska lära sig av sina förhållanden, bli till bättre nästa gång, inte upprepa samma misstag. Jag försöker tänka på det där. Vill kunna dra slutsatser och bli klokare. Frågan är bara om jag verkligen lärt mig något alls. Jag vet inte om jag var en sämre pojkvän i det första förhållandet jag tar på allvar än jag var i det senaste ditot. Och i så fall betyder det ju att jag inte utvecklats nämnvärt, eller i alla fall inte i rätt riktning. Jag kan se vad jag gjort fel i samtliga fall, jag kan nog se var det brustit, det krävs förstås två för att dansa tango men nog är det jag som trampat mest tå, varit minst skicklig, i de flesta sammanhang. Gud ska veta att de alla varit en handfull men det är också jag på mitt sätt.

Det intressanta är att tjejer som gillar mig brukar gilla att de upplever mig som trygg, lugn och stabil. Säkert är jag också det men det är en begränsad bild de ser i så fall och kanske är det just frustrationen över att det trygga lugna stabila inte tycks ta mig någonstans som till slut gör mig obrukbar. Det trygga i mig håller huvudet precis ovanför vattenytan, aldrig någonsin högre, och det är ingen position som gör mig till en långsiktig lösning. Kanske kan jag hjälpa också dig att nå upp men bara så långt att du kan andas själv, aldrig högre. Det är kokett, jag vet mycket väl att det är det, men ibland känns det som att jag är en språngbräda och det är jag själv som gör mig till en sådan.
Vilken blir läxan jag lär om inte den att jag måste lyckas ge sken av att det kommer att hända något mer kring mig än det du ser, ge sken av att det du ser inte är vad du får varje dag exakt samma sak varje dag aldrig mer, någon enstaka gång mindre, aldrig mer.

När jag någon gång känner mig färdig med det apatiska och livlösa måste jag också veta vad jag vill ha, vad jag vill att en flickvän ska vara. Vilken typ av människa är det jag ska våga tro på evig kärlek med? Du säger ingen men jag vill tro på evig kärlek jag vill tro på evig kärlek hörde du vad jag sa?
Jag har säkert invändningar att hitta mot alla jag varit tillsammans med, om jag söker dem, men aldrig några så fundamentalt viktiga att jag inte, i teorin, hade kunnat leva med dem i resten av mitt liv. Därför blir det istället viktigt att hitta anledningarna till att just de här flickorna var så fantastiska, jag måste bryta ner det och se vad det är som de har gemensamt, vad det är som förälskar mig i dem. Men först, först måste jag öppna upp för känslor igen, jag måste låta det kroppsegna försvarssystem som tränger bort sårbarhet och patetiskt storslagna känslor tackla av, jag måste låta dess kraft avta, jag måste acceptera att det tar tid så som man accepterar att det är svårt att tänka klart om man just vaknat efter en sömntablettstyngd vila.
Det tar tid men sedan måste jag både använda hela modmuskulaturen och låta rädslan vara en lika viktig del av kroppen. För det är rädslan som är domnad, tror jag.

Fyra gånger och fler blir det, jag kommer inte att vara ensam eller singel i resten av mitt liv, så mycket vet jag, jag har aldrig ens tänkt tanken eller varit orolig. Jag vill bara att nästa gång ska bli på riktigt, ska bli lång, att nästa relation ska vara ömsesidigt intressant och passionerad inte bara i teorin utan i verkligheten och jag vill ha lärt mig något konkret, något jag kan använda. Jag tror kanske det är viktigt att jag vågar bli arg på mina flickvänner, det vore en början, det känns bara förmätet om det ska vara det enda jag kommit fram till. Jag tror kanske det är viktigt att jag inte, när jag angrips, avväpnar dem med omedelbart medhåll utan faktiskt talar om att jag tycker de är alldeles ute och cyklar. Jag tror att jag måste bli mer konfliktorienterad och inte se dem bara som ett hot mot lugnet. Jag tror att jag måste ha lärt mig tusen saker till och någon gång ska jag bli alldeles klar över allt det där.

Någon sa att jag tycks söka mig till flickor med problem jag tror mig kunna fixa. Jag vet inte om det är sant men jag ska tänka mer på det och kanske kan jag få återkomma?
Någon (jag) sa att jag måste vara sluta vara så jävla enformig att umgås med. Det kanske blir svårast av allt.

Pippo och Pippa

Häromdagen fick jag höra en liten anekdot ur en av frusökarböndernas liv så speciell att den skulle hamna på löpsedlar om jag berättade. Men jag håller tyst.

Det finns ingenting av värde att hämta i Hammarby-uttalanden om att de spelade "den bästa fotbollen". Säger man så menar man att det finns en objektivt sett bra och dålig fotboll som inte är beroende av resultat. Om Hammarby vill ägna sig åt uppvisningsidrott är det helt okej för mig men den hör inte hemma i allsvenskan. Och ska man spela den bästa fotbollen helt utan resultatintresse borde Samba-Erik fått vara med i fler matcher, han är nämligen jätteduktig på att jonglera med bollen.

Jag tyckte att Malmö spelade den bästa fotbollen. Åtminstone i en halvlek mot Elfsborg. Tyvärr räcker en halvlek sällan till guld, bara till sjundeplatser. Johansson och Junior var extremt lyckade värvningar och det faktum att man kan stoppa in två så konstanta målskyttar i laget och ändå inte prestera bättre resultat är symptomatiskt. Malmös bästa mittfältare i år heter Daniel Andersson. Malmös bästa back i år heter också Daniel Andersson. Där finns ett problem. Någon lösning har jag inte. Att Jon Jönsson ratades till förmån för statyn Olof Persson och mannen med de perfekta bollmottagningarna och de värdelösa passningarna Gabriel är också intressant. Han måste känna sig välsignad, Jon, som inte dög.

Joakim Sjöhages målstöld från Mathias Svensson visar, just i och med den, hans stora potential. Minns Pippo Inzaghi som stal två givna Del Piero-mål i en och samma match, som vore det den mest naturliga sak i världen. Del Piero hade då inte gjort ett spelmål på över ett år om jag minns rätt. Men Pippo är målskytt. Sjöhage är ingen Inzaghi men respektlöstheten ("Jag kan ju inte bara låta den rulla in") borgar för stordåd. Hoppas jag. Å andra sidan hade Lasse Nilsson säkert gjort likadant och han har inte blivit Maradona för det. Äsch. Jag vet inte.

Jag är alldeles tom i själen. Jag bara sitter här och sitter. Äter Pez. Röker cigg. Snyter mig. Tänker på det faktum att orden fjässa, pippa, dra över, spänna på och nuppa användes rätt frekvent under min högstadietid i Nyköping. Nu nästan aldrig. Det är ingen jätteförlust.

Jesper Högström skriver så inihelvete bra igen.

Och det plötsligt blir vi, människorna i ett plötsligt nerisat Skandinavien, som blir föremål för medlidsamma axelryckningar från folk i resten av världen?
Om det plötsligt är vi som måste hoppas på att kunna leva som illegala invandrare i Ryssland, medan vanliga, schysta medelklassryssar skakar på huvudet och säger att det är hemskt, men det går faktiskt inte att ta emot alla som har det svårt i världen?

bla bla bla

Jag fick i alla fall se Anders Svensson lyfta pokalen och jag fick se honom jubla och skutta och larma. Jag är ju uppenbarligen den enda utanför Borås som fortfarande gillar honom väldigt mycket. Underbara Anders.
Och så den där Augustsson-handsen. Ojojoj.
AIK har gjort det förbannat bra den här säsongen och ska vara nöjda. Markus Jonsson har imponerat mycket på mig. Bland andra.

Huvudet hänger inte med. Jag är hopplöst trasig i skallen. Den tänker dåligt. Det är alkoholens fel igen. Men jag hade kul på Eriks fest, gav honom en Dagerman-bok, en förpackning supersurt hockeypulver och en eltandborste med djurtema i present. Sedan drack jag. Sedan drack jag mer och gick till Marie Laveau. Jag dansade, jag hade det fint. Idag är jag bara trött, inte riktigt smärtbakis. Jag orkar inte skriva något. Läs någon annan. Jag ska se Lost S03E05 och Sopranos på SVT och kanske Studio 60 on Sunset Strip om jag hittar det senaste avsnittet. Matthew Perry är väldigt bra där. Men serien är inte riktigt så strålande som jag hade hoppats.

Förra året vid den här tiden, ungefär, ställde Babyshambles in sin konsert till vilken jag och Aaron hade köpt biljetter. Nu gör han samma sak igen och vi hade biljetter igen. Det är uppenbarligen inte meningen att jag ska få se honom. Synd tycker jag.

tillbaka i sadeln?

Blir någon förvånad om jag låter meddela att jag är bakfull? Jag själv är inte överraskad. Jag drack vin öl drinkar på ett vernissage hundra barer ett debaser. Ska släpa mig till lokala krogen, elva meter från dörr till dörr, kolla på Liverpool - Reading och äta en pizza, en fet jävel, kanske med bänäsås utsmetad som smör över hela kalaset.

Har missat Idol i flera veckor, oförlåtligt jag vet, men jag är glad att Danny, sötare än skicklig, åkte ut. Det var oväntat, gör allt spännande. Margret skriver fantastiskt om detta, på det allra finaste LAFS-vis:

"JAG VILL FAN INTE LEVA

DANNY...ÅKTE UT."

Älskar uppriktiga utbrott.

Jag vågar inte titta på kontosaldot. Jag tackar min lyckliga stjärna för att levern inte ger ut minneslappar över ens uttag. Det skulle vara skrämmande läsning. Min vän har tjugosexårkalas ikväll. Så det är bara att kliva på igen, så snabbt som möjligt, så att man inte blir rädd.

Ljuva Livet är en film en blogg en pensionärstidning

Via Vassa eggen upptäcker jag den Dagens Media-notisen som berättar att Senior Sverige ska byta namn till Ljuva Livet. Fan då. Vad kan jag göra åt det annat än att hoppas att patent- och registreringsverket läser den här bloggen och avfärdar Senior Sverige med hårda ord. Sannolikt blir det inte så. Kan man skydda blogspot-bloggars namn? Kan man verkligen skydda Det Ljuva Livet som namn? Det är ju med all säkerhet en del folk som relaterar frasen till Anita Ekberg snarare än till Goesta och Aaron. Egentligen är det skitsamma. Men jag skulle gärna bråka lite med dem, rättshaveristkäbblas liksom. Expressen skrev om Flincks Luuk-påhopp. Efter att ha läst mig eller bara som en allmän reflektion? Jag vet inte, jag vet bara att jag flera gånger tyckt mig se mina uppslag dyka upp i andra medier, kanske för att vi tänker lika, kanske för att det är ett väldigt enkelt sätt att hitta nyheter. Alldeles när jag började blogga skickade jag i något sammanhang ett mail till Olof Lundh där jag hänvisade till något jag skrivit i bloggen. Bara dagar senare, om jag verkligen minns rätt nu, hade han i sin blogg en rubrik jag nyss hade använt och en text som sa exakt vad jag nyss hade sagt. Säkert en slump. Men jag är av paranoid läggning. Så därför tycker jag mig se såna här små stölder med jämna mellanrum i olika sammanhang. Kanske har jag storhetsvansinne, kanske har jag rätt.

Grafik, måleri, teckning och what have you? Du måste dit.

SEXCHOCK

Idag tänkte jag ligga med

Vi får se hur det går

All I ever wanted was you

Att flytta David och Kristins bohag var svårare än väntat. Lägenheten de flyttade in i visade sig fortfarande bebodd, nycklarna överlämnades inte i tid, de inhyrda snubbarna som skulle bära pianot fick avbeställas (eftersom de inte fick tillträde till lägenheten). En något stressad David körde sin Ford, breddfylld med sådant som inte fick plats i flyttbilen, rakt in i en silvergrå bil tillhörande en stakckars kille som haft körkort i tre dagar. Och kallt var det, och blåste gjorde det, mycket.

Såg Studio Virtanen igår och det var bra, roligast när Fredde (Strage) och Fredde (V) surnade till på Thorsten Flinck sedan denne deklarerat att han upplever Kristian Luuk som en vidrig översittare som ser ner på andra människor, på de han intervjuar, ser sig som förmer. Freddarna gnällde, antagligen för att de båda är bekanta med den påhoppade (?), de surade och de pratade om att inte döma folk man inte känner personligen. Trots att det är just vad dessa herrar gör dagligen (och ofta gör det det väldigt bra).

Poängen är ju ändå att alla som sett Luuks olika program vet att Thorsten har rätt. Jag uppfattar Luuk som en av de mest föraktfulla människor jag någonsin sett intervjua i svensk teve. Han är väldigt mycket ovanifrån. Jag skyr karln.

Never mind the bollocks - Blogs not dead! (eller historien om sveriges skickligaste stilist Goesta)

Bloggen är död länge leve bloggen. När allt fler av mina bloggbokmärken blivit till textuella kyrkogårdar dyker trots allt en del nytt upp. Nu har Marcus Birro börjat blogga, inte särskilt lättillgängligt dock, svart text mot svart bakgrund, men han går ut hårt, orädd inför ett nytt medium. Jag vill vara med och läsa, jag tänker vara med och läsa.

Själv vill jag inte skriva särskilt gärna alls idag, står hjälpligt på egna ben, snor rinner ur väl tilltagna näsborrar ner mot surmunnen, snön rör sig horisontellt i ljusets hastighet, vinterjackan plockas fram innan jag hunnit kemtvätta den (den minner fortfarande om en gourmetrulle, gammal öl och hamburgerdressing från februari och mars). Jag ska hjälpa två tredjedelar av John's Candy att flytta idag, inte så långt, men de bär tunga saker, jag bär så gott jag kan. En fransk snowboard-rulle, Fiasco, har vår låt Murderer med i soundtracket, det känns bra. Jag har tjugosexårsakne och har inte rakat mig på många dagar, kaffet tog just slut, febern är dock under kontroll. Det var länge sedan jag kände mig snygg.

Flaskan vitt ligger kvar på kylning, den pockar på min uppmärksamhet, vill vara inuti mig, vill tränga in och röra om, jag skakar på huvudet, jag vågar inte, inte ännu. Jag ser nedladdade långfilmer istället, jag ser Nip/Tucks allra nyaste avsnitt och jag ser Studio 60 on Sunset Strip. Nip/Tuck spårar ur mer och mer, det är fantastiskt, Studio 60 är bra, Matthew Perry är jättebra, men det lyfter inte hela vägen upp, det blir aldrig mer än bra.

Vintern dödar oss i år, det är jag säker på, vi dör alldeles säkert av den i år.
Jag slickar er i ansiktet och hoppas slippa frysa fast.