Like at home, wake up and open your eyes to what the fuck is going on

Det är måndag och jag vaknar med huvudet uppfyllt av feber och döda vita blodkroppar som rinner. Dagsljus tränger inte in till mig, det når oss inte, jag försöker inte ens. Är det en vacker dag jag vet inte. Det kanske är därför känslan av att vilja dö en tyst och plågfri död omedelbart är så påtaglig. Eller så är det något större som tynger mig jag vet inte. Jag kan inte läsa inte skriva inte orka. Eftersom det är vintertid kanske snö ligger och vilar väntar utanför, vill knastra och hugga tag i knapriga hälsenor frysa ner dem låta värka jag vet inte. Jag vill inte gå ut och titta. Skulle kanske träffa Hannes Jonny David idag men vet inte om det går jag är sjuk. Andreas ringde vill bjuda på Springsteen-konsert men jag är sjuk jag vet inte.

Vore jag frisk och glad skulle jag kanske skriva något här om Carolina Gynning så att de som inte förstår också förstår vad jag menar, något här om Bodil Malmsten Fredrik Virtanen med flera som säger att de inte läser andra bloggar för att de inte hinner jag säger för att de inte är intressrade för läsa hinner de ju alldeles säkert, något här om att hela världen konspirerar emot mig bara för att vara elak emot mig, något här om Zlatan och målet, om Liverpool mot Aston Villa, något om att jag verkligen inte unnar AIK guld, något om att jag tappat allt ungt populärkulturintresse orkar inte längre ens läsa ut BONNÖJESGUIDENRODEO ens lilla People STHLM jag förstår inte hur jag lyckades lura mig själv någon gång att jag gillar modejobb. Men jag är sjuk jag ömkar egen person jag orkar inte.

I taket sitter kallvattenrör och ett spindelnät jag borde ta bort om jag hade någon som helst känsla för hygien, jag har inte tvättat håret på länge heller, jag vet inte ens om jag har en sexualitet längre, bara skuld. Jag känner ingenting för mitt eget liv men vill nästan gråta när Tony säger till Christopher att han älskar honom, slår hårt i frustration mot soffsitsen när Christopher till slut ger efter tar fram verktygen och skjuter upp, kelar med en hund länge och utan finess, där är lätt att ventilera sig själv. Hostar så att det är lätt att tro att något där inne ska lossna, skaka sönder, kanske lungan faller ner i magsäcken och jag till slut skiter ut den när den är smält av magsyror och då kommer jag alls inte andas mer, det gör ont men okej jag tror den sitter kvar. Jag vill säga jag skiter i er jag vill säga försvinn jag vill säga lämna mig ifred men jag förblir tyst för jag vet att det skulle vara en lögn. Jag vill sluta att slarva jag vill vara skicklig jag vill helst av allt fortfarande vara fotbollsproffs, bara en säsong i West Ham eller Reading skulle göra hela skillnaden, jag vill åtminstone vara koncentrerad när jag gör det jag kan det jag faktiskt fortfarande har möjlighet att göra, måste sluta spruta ut oredigerade textmassor som inte ens är genomlästa, måste börja ge mig själv mer än fem minuter per tvåtusen tecken, jag försöker men jag vet inte jag kanske inte kan. Vad hände med att vara rolig? Jag gillade verkligen att vara kul.

Jag ska, på bloggen, som Ludacris säger rewrite my script until my story's untold, det börjar nu. Följ med.

Lördag 15:39

Idol-Johan gnäller för att Carolina Gynning tog honom på kuken, någon sextonårig överklassunge gnäller för att Carolina Gynning bad honom damma av hennes byst i teve, Westlife gnäller för att Carolina Gynning sa att killar får stånd när de dansar tryckare med tjejer till Westlife-låtar. Vad är det där? Var tacksam istället. Carolina Gynning är ju fantastisk. Jag gillar gillar Gynning.

Jag är snorig och snuvig, fri från huvudvärk men likförbannat rätt sliten, dansade på Debaser igår, folket där var ovanligt osnygga, kanske också jag, det var trevligt men också bedrövligt, jag gjorde någon ledsen igen, jag tycker inte om att göra denna någon ledsen, men jag vet inte vad annat jag kan göra just nu.

Jag har en flaska Gallo på kylning men vet inte om jag orkar ikväll. Kanske istället Prince of Persia på Xbox och återhämtning och sådär. Eller så orkar jag. Men då måste det bli roligt. Var är det roligt? Var finns violetta du och violetta jag ikväll? Jag vill dit i så fall. Jag vill vara bland vackra, take me out tonight, allt det där, put your best dress on (jag tänker göra det i så fall), ge mig det där, jag vill se de vackra. Ta mig dit, om du är snäll, eller låt mig vara ifred.

Hörde jag skål?

Kostar mer än den smakar gör alkoholen också fortsatt och det är intressant egentligen, om än lättförståeligt, att den diskussionen egentligen sällan förs utanför NBV, Blå Bandet, IOGT-NTO och alla de andra. När cigaretterna är hatade och rökarna bespottade för sitt bidrag till universums allmänna får bara de trasigaste av alkoholister bära skuld för spritens destruerande av samhällskroppen.
På universiteten i Stockholm och Lund har man räknat ut att alkoholen år 2002 kostade samhället 20 miljarder och samtidigt inbringade halva beloppet, tio miljarder kronor. En utomordentligt olönsam affär alltså. I rådande marknadsekonomi vore den enda sunda, krasst ekonomiska, inställningen vara den att alkoholen ska bort alternativt att skatten ska höjas ordentligt. Betalar inte spritkonsumenten för de gemensamma kostnaderna drickandet leder till gör det i princip alla svenskar till ett slags alkoholbidragstagare. Folkhälsoperspektivet talar också för ett totalförbud.

Men vi gillar ju att dricka, inte minst jag själv, gud vad jag tycker om att vara full.

Man kan också jämföra med subventionerad högkultur som i någon mån kan tyckas kosta mer än den smakar, till exempel borgarna vill ju gärna att den ska stå på egna ben. Här finns ju också en diskussion och en verklig polemik för och emot. Vad gäller alkoholen är uppfattningen betydligt mer enhetlig, det ska drickas till varje pris det är vår förbannade rätt att konsumera det är för jävligt om priserna skjuter i höjden det är orimligt med höga skatter på possenten. Det är inte en parallell alldeles lätt att dra men den är inte heller alldeles barock.

Kanske ger spriten dessutom fler jobb. Arbetstillfällen bereds när eldvatten ska produceras, importeras, exporteras och säljas över disk. Barer och klubbar anställer en hel del. Arbetstillfällen bereds när behandlingshem ska upprättas, när polis ska rycka ut, när läkare ska rota bland skrumplevrar, när sjuksköterskor ska badda skallskador.
Å andra sidan blir befolkningen mindre arbetsför när den dricker för mycket. Produktionsbortfall är en av utgiftsposterna, bidragssystemen och socialförsäkringarna utnyttjas förstås mer aktivt av alkoholmissbrukaren än av nykteristen, generellt sett. Alkoholrelaterad sjukfrånvaro är en av kostnaderna och vem har inte varit så bakfull att den sjukskrivit sig vid tillfälle?

Men det är för jävla härligt att förlora sig själv i ruset. Det är ju det. Det är ju precis vad Det Ljuva Livet innebär.

Överfallsvåldtäkter, kvinnomisshandel i hemmet och en fruktansvärd majoritet av våldsbrotten överhuvudtaget kan härröras till fylla, här handlar det inte ens om missbrukare utan vanliga trevliga helgsuputer. Alla de där obehagliga sakerna är ju kalkylerade humanitära minusposter när politiker beslutar om utökade öppettider, lördagsöppet och fler systembolag. Man vet att fler kvinnor får (för att citera Reinfeldt) "väldigt mycket stryk hemma" när man ökar tillgängligheten eller sänker priset. Har vi ett kollektivt ansvar där? Vem av oss tar det ansvaret? Vem av oss tar på sig det ansvaret på allvar? Är det bättre att sätta ut fler gatlyktor eller att höja alkoholskatten?

Politiskt är det ju en omöjlig fråga. Att driva ett totalförbud för alkohol som politisk vision är att skjuta sig själv i ansiktet. Sakfrågemässigt enkelt att argumentera för men likt monarkins avskaffande populistiskt uteslutet. Så vad ska man göra då? Det är ju ändå fredag och levern kurrar ljudligt. Kanske tar jag ett järn på Gröne Jägarn och sopar på min medmänniska. Kanske dricker jag Bellini på Riche och våldtar min trolovade när jag kommer hem. Jag har inte bestämt mig ännu.

Rain on ya dollars ass, disco dorm!

Den Carl-Johan Swanson som debatterade rätt flitigt här i valtider visade sig bli pressekreterare för Kultur- och idrottsministern. Han har, sannolikt därför, raderat sin blogg, och sannolikt haft en rätt tung start i och med Stegö-Chiló. Det finns dock ingen smutsig byk att gräva fram i hans kommentarer, han höll en rätt bra och saklig nivå, trots att han förstås hade fel och jag hela tiden rätt, som vanligt. Men jag tycker det är roligt. Jag hoppas att jag sådde ett uns split mellan honom och de allra högraste högertankarna genom vårt diskuterande, hur naiv den förhoppningen än må vara, och att det leder till att han i sin tur argumenterar emot de värsta avarterna när han nu finns i maktposition. Det skulle i så fall betyda att jag förändrat världen. Hurra.
Jag tror tyvärr att det är sällan man ändrar sig i diskussioner vare sig här eller på andra bloggar eller i andra sammanhang. Om det inte är så att man redan från början tvivlar. Jag ändrar mig till exempel otroligt sällan och Swanson, samt de andra moderaterna, ändrade mig inte heller. Men vi är överens om en sak, Swanson och jag, och det är att Elfsborg är att föredra som allsvensk slutsegrare framför AIK.

Förresten är det jävligt tråkigt med bloggar just nu, det ligger säkert hos mig, jag tycker de flesta, också undertecknad, skriver trist smörja just nu, nästan alla jag läser dagligen skriver tomma tankar om skit. Jag tänker inte be alla, inklusive mig själv, att dra åt helvete riktigt ännu men det här tror jag alls inte på. Sigge begick ju tjänstefel sa han något annat men breddbloggandet har redan nått och passerat sin topp tror jag. De initierade kunniga särintresseautisterna och experterna kan med all säkerhet fortsätta frodas, vinna ny mark, utveckla, ta plats. Alla de andra, vi i pöbeln som skriver om liv och lust och olust och självömkan, alla trettionåntingkvinnor och tjugosexnåntingmän som ältar sin vardag och kommer med instick om politik eller kultur då och då, vi blir mindre och mindre spännande för det finns en sådan enorm tillgång på oss. Det finns för många helt enkelt och de spelar mindre roll nu än för något halvår sedan. Samtidigt tror jag mycket på bloggar typ Kjell Häglunds och Magnus Ljungkvist och Rasmus Fleischer. Det integrerande i bloggandet försvinner också mycket, i och med att de stora stjärnorna slutar kommentera på andra bloggar när de får så mycket besökare att de inte behöver visa sitt namn, inte längre har intresset att göra sig hörda annat än hos sig själva men framför allt inte hinner med mötet på andra bloggar. Där försvinner också en del av det mest intressanta med den här pseudovärlden. Diskussionen på lika villkor mellan mig och Swanson skulle aldrig fått plats någon annanstans, diskussioner mellan etablerade journalister och dess läsare, olika skikt får lika stor plats får lika stor makt får lika möjlighet till det sista ordet, det där försvinner när elitbloggarna fjärmar sig från skitbloggarna. Jag säger inte att det är någon katastrof men det raderar ut ett av de element jag tyckte mest om när jag började med det här.

Inlägg 850

Dagens låtar av artister som börjar på A:
Air Supply - All out of love
Anna-Maria Espinosa - To win my love
Arctic Monkeys - Dancing Shoes
Aaliyah - Try Again
Addis Black Widow - Son of a gun
A Tribe Called Quest - Find my way
All Saints - Black Coffee
Against Me! - Sink, Florida, Sink
Axwell & Ingrosso (Supermode remix) - Tell me why
Albert Hammond Jr. - Bright young thing
Architecture in Helsinki - The owls go

Såhär skrev jag för nästan exakt ett år sedan.

Plan B

Så om det skiter sig då? Då får jag leva med kronofogden för alltid. Då får jag försöka ha roliga hobbies. Då måste jag jobba som underbetald barnskötare eller elevassistent eller på behandlingshem eller liknande oavlönat arbete i resten av mitt liv. Då får jag sitta ensam i en liten lägenhet, utan flickvän och vänner, och runka till internetporr och text-tv. Då blir jag så illa tvungen att skoja bort ambitionerna. I så fall kan jag ägna all min lediga tid åt att oroa mig. Om det skiter sig kan jag kolla på Crime Night på Discovery i resten av mitt liv. Om det inte fungerar blir jag nog så illa tvungen att råna banken. Då får jag gå på hotell Malmen och agera tantgodis. Då får jag drömma och Fogerty-konserter och sommarstuga. Då kommer jag börja skylla på invandrarna. Då kommer jag sniffa tändargas och låtsas att det var av misstag. Då kommer jag raljera över alla som tror att de är något. Då kommer jag skriva hatbrev till Göran Persson. Då kommer Intrum Justitia vara min bästa brevvän. Då kommer jag ragga på snabbköpskassörskan på ett plumpt sätt. Då kommer jag att börja rösta på missnöjespartier. Jag kommer bara umgås med folk som är dummare än jag för att få känna att jag fortfarande har potential. Jag kommer att sitta på min lokala kinakrog och prata om vad som kunde, borde, varit och blivit över en halvkaraff av husets vita. Jag kommer börja sno saker från grovsoprummet. Så kommer det bli om plan B blir det enda jag har kvar. Det vet jag. Nu måste jag bara formulera plan A förr ännu har jag ingen aning om hur den ser ut.

Jag känner mig närmre plan B nu än då, längre bort från plan A nu än då, har fortfarande inte formulerat den. Ibland är det skönt att skriva dagbok och kunna se vad man kände tidigare, ibland är det oskönt. Jag vet inte vad jag ska göra av den här informationen, vet inte vad jag ska känna inför den. Antagligen inte något.

Äntligen!

Jag hoppas han vinner. Fortfarande idol.

För barnens skull.

Om du får barn så finns det en sak som är viktigare än andra när du uppfostrar dem. Egentligen flera saker, att vara kärleksfull och att finnas där, att ställa krav, såna grejer. Om du får barn finns det en lika viktig sak, viktigare än de andra. Berätta för henne eller honom att det lönar sig att blanda, att bara ölkonsumtion är för ensidigt, ger smärtsamma mörbultande omkullvältande bakfyllor. Att bara sprit slår undan benen totalt. Att blott häva rött vin ger migrän och ångest, vitt gör dig sjuk. Om du får barn måste du berätta det här. Om du får barn kan du säga såhär.
- Titta på Goesta. Han var ute i fredags. Drack nästan uteslutande öl. Dog i princip dagen efter. Hörde du? Dog nästan. Han hade otroligt svårt att klara dagen.
Om du får barn kan du fortsätta såhär.
- Titta på Goesta. Han var ute i lördags. Drack först öl, kall god öl, men väl på Marie Laveau, Ebbot spelade skivor men du är väl för ung för att komma ihåg honom? väl där gick han över till Vodka Tonic och White Russian. Han drack enorma mängder. På söndagen mådde han utmärkt. Lyssnar du? Det beror på att han blandade. Han behövde inte ens äta värktablett.
Om du får barn kan de lära av mina misstag. Om du får barn, någon gång, måste du berätta det här.

Dansade igår och det gick lättare, likgiltet låg kvar som en våt filt över ansiktet, men jag dansade igår och glömde bort var jag var en stund. Tidigare hos Jonny hade vi gett livet åt en karaokeseans, inte den sorten med mikrofon och en i taget, hemma hos Jonny sitter alla ned och tittar på plasmaskärmen som visar bild och text. Hemma hos Jonny skrålar alla ikapp, tolv tretton personer, och det blir så intensivt så fulländat så underbart när alla tar i från tårna och känner, jag lovar, känner Air Supplys "Without You". Den är sann där och då och det är nästan religiöst. Också "Poison" där vi klarade de väsande verserna bättre än någon väntat och "Always on my mind" och alla vet att det är allvar. Sedan, på Laveau, dansade vi och det tog lång tid men till slut stod jag där alldeles fri från känslan av ingenting, alldeles nära högtalarna och dj-båset och för åtminstone några sekunder, några minuter, försvann jag, förlorade jag mig själv. En kort stund men det var fint och det kostade bara femhundra.

Bonusmaterial, sjung gärna själv:

come baby, come baby, baby come come

Äsch. Staden blir inte så mycket vackrare bara för att man ser den lummig och livlig med alkoholdraperad blick, den luktar bättre men den blir fan inte mycket roligare. Det är bara huvudvärken som blir mer intensiv, dagen efter, den blir så intensiv, är det åldern?
Äsch. Jag orkar inte. Jag kan inte dansa längre, eller har aldrig kunnat det, men förlorar mig inte längre, inte just nu, hur full jag än är, jag förlorar mig inte och då är dans värdelöst. Jag ska försöka råda bot på det där. Kanske genom att dansa mer.
Äsch, jag har inga dåliga hårdagar längre, inga fantastiska heller, jag har bara helt okej hårdagar och då kan man lika gärna sluta bry sig. Jag orkar inte bry mig om det där just nu.
Usch, jag mår inte så bra, det är fysiskt, det är kemiskt. Det gör ont och värker i huvudet. Jag kan ta det. Det är ingen fara med mig. Men jag blir ledsen när allt prat bara känns tomt och när staden som ser likadan ut som förr inte längre är intressant att se på, jag tycker det är synd när den inte roar eller oroar mig längre, för vad ska jag då ut och göra? Att sitta hemma är heller inget bra.
Allt är så varken eller just nu att jag skulle spy om det inte just var så att jag inte reagerar.

Låt högkulturen frodas

Från och med idag, vid typ fyra, har goda vännerna Lucky Thief vernissage på Galleri Kocks (på Kocksgatan). Målningar och skulpturer, snygga människor och skumpa (fredag 19:00). Jag ska dit. Du borde också gå dit. Vernissagen pågår sedan hela helgen.

Fru Fredrik Reinfeldt

...och vad är grejen med Filippa Reinfeldt och kvällstidningarna (främst Aftonbladet ja, främst Aftonbladet) som fortsätter framhärda och vägrar göra henne till annat än Sveriges First Lady. Det är klart att det passar massmedia med en presidentiering av politiken, det gör den mer spännande, mer tvåloperamässig, mer amerikansk. Där har media ett väldigt konkret ansvar eftersom de, likt en lobbyorganisation, hårdkör den här vinkeln så intensivt att det kan ändra hela den svenska synen på parlamentarismen.

Filippa Reinfeldt må vara en jävla idiot i mina ögon men det spelar ingen roll. Hon bör fortfarande ha rätt att vara en egen person, en politiker, en yrkesmänniska, inte reduceras till presidenthustru, eller för all del bara hustru, eller glad tjej. Det äcklar mig, det är dessutom Kvinna-redaktionen som skrivit de vidrigaste varianterna, Kvinna-redaktionen som borde vara för god för att reducera hela sitt ansvarsområde till syltkokande hemmafruporträtt. Det är vidrigt.

"Filippa Reinfeldt om disk-Fredrik, älskog och att efterträda Anitra" - Vad i helvete?

Vi kan ju inte lita på ministrar som blöder ymnigt en gång i månaden, hur skulle det se ut?

Det här blir inte lättare av att jag är bakfull men jag ska försöka. Jag struntar i att kommentera Maria Borelius uppenbara klavertramp och idiotier utan fokuserar på det som kom efter istället. Jag hade kunnat räkna ut det med arslet. Att det skulle bli en gubbe när kvinnan var oskadliggjord, att det dessutom blir en snart 70-årig adelsman och gammelmoderat i form av Dinkelspiel förvånar mig överhuvudtaget inte, kanske blir Per Unckel ny kulturminister också? Det är skönt nu när de kuklösa är bortrationaliserade, vi provade med kvinnor kan Reinfeldt tänka, vi provade men de höll inte måttet, släng nu fram en gubbe med riktigt skön dase som kan göra som vi alltid gjort. Om någon säger varannan damernas igen pekar vi bara på hur illa det gick när vi testade med kvinnor i maktposition. De hör inte hemma där, de hör hemma på knä med munnen full av Ulf Dinkelspiel. Det blir bättre såhär. Män är lättare att jobba med, vi förstår dem, män är lättare att lyssna på, de babblar inte så mycket, vi gav dem en chans fruntimmersjävlarna, vi testade, nu är det dags för skön gammal gubbkuk i beslutsfattandet istället, det blir bra det här.

Det var så väntat på något sätt att det skulle bli såhär, att det skulle vara kuk som ersatte fitta när regeringen var nere för räkning. Det kommer att fortsätta likadant och alldeles snart står vi alla på knä och suger frejdigt på Per Unckels stora pjäs. Vi är snart där.

ett två tre på det fjärde ska det ske på det femte gäller det på det sjätte SMÄLLER DET!

Man lär sig inte av sina misstag man älskar dem och upprepar dem men man ljuger för sig själv och säger nej nej nej jag ska inte göra om samma tabbar jag är smartare nu jag har mognat. Man upprepar dem för att de ger trygghet, för att ett bekant misslyckande alltid är skönt att vila i ställt mot ett nytt och oprövat.

Textkritik riktad till mig från klasskamrat: Jag har svårt att känna sympati med huvudpersonen. Du har ibland för långa meningar.
Det aldrig uttalade svaret på kritiken: Det är hela poängen. Det är hela poängen. Det är hela poängen. Hon får det att låta som något negativt. Det är något positivt.

Har läst en del gamla inlägg, jag har aldrig skrivit dagbok förr så det är intressant att se, det ger perspektiv. Jag ser att jag tampats med samma skit hela tiden, det tar sig bara olika uttryck. Hela dagboken är ett manifest över mina misslyckanden och hur jag tenderar upprepa dem. Skulle jag sluta skriva idag skulle det vara nästan ett och ett halvt år text om en snubbe som långsamt är på väg åt helt fel håll. En snubbe som skiter i det blå skåpet igen och igen och igen. Jag måste fortsätta skriva här och sluta precis när jag framstår som mest grandios som mest vacker som mest verklig som mest balanserad. Just då ska det ta slut och när ni inte hört ett knyst om mig på flera år tror ni att jag fortfarande är på topp. Det vore fint. Det värsta som kan hända är att jag verkligen försöker få det så och aldrig slutar skriva här för att jag aldrig någonsin kan presentera min framgångssaga, mitt lyckliga slut. Men det vore fint.

Textkritik från samma klasskamrat: Kommer alla spärrar släppa helt och hållet eller kommer han lyckas lära sig att hantera sig själv?
Det aldrig uttalade svaret på samma kritik: Vadå? Han är ju en helt vanlig snubbe som hanterar sig själv alldeles utmärkt. Bättre än väldigt många.

Nu ska jag läsa en text som börjar med "Jag drar fingrarna igenom håret" och försöka ge tretusen tecken genomtänkt feedback. Ni får göra vad ni vill. Jag har inga önskemål. Jag har inga förslag.

Where you goin'?

Joe Budden freestylar på Mr Misters gamla 1985-dänga Broken Wings. Jay-Z flowar på Rick James-sampling från Superfreak som också användes i McHammers U Can't Touch This och det allra första man tänker på är just 1991. Samtidigt blir Fabolous skjuten i låret precis när karriären är på väg åt fel håll, sedan skivsläppet skjutits fram till februari, det första jag tänker på är Sopranos där en liknande scen förekommer för att fixa streetcred åt en rappare vars karriär går knackigt. Samtidigt kommer Lil Flip med nya EPn Fliperaci och det låter utmärkt förstås. Eminem är tillbaka och rappar med Akon om att smacka röven tills den blir sore, ger sken av att må bättre än någonsin, verkar må sämre än någonsin. Hiphopen är på väg. Jag vet bara inte var.

Where it started

Herregud hur fantastiskt bra kombinationer kan det bli? Hi-Tek (eller är det Ken Ring?) hostar lite samtidigt som Jadakiss (loves him), Papoose (loves him) och Talib (loves him) lägger korta verser. Dion ylar refräng. Hur jävla bra kan det bli? Riktigt jävla bra, är det enkla svaret, riktigt jävla bra.

Det går inte

Det känns faktiskt för jävligt men det var mitt val. Mitt val att göra en människa jag tycker mycket om mycket illa, mitt val att stöta bort någon väldigt bra. Problemet ligger hos mig, det finns en brutenhet i mitt känsloliv, en frånvaro, en avstängdhet, jag är halt. Jag förmår inte uppskatta ens någon verkligt fin fullt ut, jag försöker komma till rätta, känner att det är jag som blockerar mig själv, men lyckas inte. Armerad betong runt mitt innersta, inte ens jag kan tränga igenom den ännu så hur ska någonsin hon klara detsamma. Det går ju inte. Så därför måste jag vara själv, det låter som mästerskapen i billiga klyschor, det är inte du det är mitt iskalla inre, det är förstås klyschor men det är sant. Därför måste jag vara själv och hitta tillbaka till normalitet, återfinna modet att släppa in, erövra mina egna känslor, gud jag sprutar ur mig slitna uttryck, slitna ord, försöker få dem att inte vara helt tomma, helt värdelösa. I grund och botten är det enkelt. Jag fixade inte det här, inte nu i alla fall, därför tog jag beslutet att såra, att göra någon jag tycker mycket om illa, det handlar i grund och botten om egoism, självklart, självklart, självklart. Jag ångrar mig inte men jag avskyr att jag gjort så mot henne, att jag gjorde slut.

1999 och 2000

Nas feat. Puff Daddy - Hate me now (Hype Williams)

Fatlip - What's up fatlip (Spike Jonze)

Byt film

För alla som har sett Coppola-
producerade Barfly (1987) med Mickey Rourke och Faye Dunaway i huvudrollerna blir Factotum (2005) med Matt Dillon och Lili Taylor en psykologisk grynna, fri från både den genuina smuts och det Bukowski-romantiska som Barfly erbjuder. Matt Dillon är inte dålig, jag är väldigt förtjust i att han lyckats ta sig in på banan igen, men filmen är så snäll och rakt igenom fettsnål att det blir fattigt och tråkigt och i jämförelse med Rourkes tolkning av Chinaskis öden och äventyr en fruktansvärt ointressant bagatell. Se den gamla, se den gamla fina hemska underbara, Barfly istället. Faye Dunaway har fortfarande great legs, som hon själv säger i filmen, och Mickey Rourke slåss länge med Sylvester Stallones okände bror Frank. Strunta i Factotum, den är rosa och Charles Bukowski är inte rosa för fem öre.

Sarcevic släpper nytt

Om Gazebo får göra såhär så får jag också.

FOUR JOBS YOU'VE HAD IN YOUR LIFE
1. Elevassistent
2. Gruppreklambladare
3. Krönikör (typ)
4. På museum

FOUR MOVIES YOU COULD WATCH OVER AND OVER
1. Hurly Burly
2. The Big Lebowski
3. Amadeus
4. True Romance

FOUR CITIES YOU'VE LIVED IN:
1. Nyköping
2. Eskilstuna
3. Uppsala
4. Liverpool

FOUR TV SHOWS YOU LOVE TO WATCH
1. Sopranos
2. Entourage
3. Big Brother
4. Idol

FOUR PLACES YOU'VE BEEN ON VACATION:
1. Agadir, Marocko
2. Figueres, Spanien
3. Costa Brava, Spanien
4. Prag, Tjeckien

FOUR WEBSITES YOU VISIT DAILY:
1. Sebastian
2. Therese
3. Ania
4. Gazebo

FOUR OF YOUR FAVORITE FOODS:
1. Lasagne
2. Pasta Carbonara
3. Ärtsoppa
4. Entrecote

FOUR SCHOOLS YOU'VE ATTENDED
1. Borgmästarhagsskolan
2. Stenkullaskolan
3. Grafiskt Utbildningscenter
4. Sundbybergs Folkhögskola

FOUR THINGS IN YOUR ROOM:
1. Madrass
2. Skjortor
3. Stig Dagerman
4. Rehabträningsredskap

FOUR THINGS YOU ARE WEARING RIGHT NOW:
1. Svarta Intersport-strumpor
2. Vit Beyond Retro-t-shirt
3. TopMan-jeans
4. Brun kofta

FOUR PLACES I'D RATHER BE RIGHT NOW:
1. I sängen
2. I Spanien
3. På drift
4. På restaurang

2084

Testat scenarion i huvudet har jag alltid gjort mer eller mindre även om det är läskigt. Man vill inte uttala framtida hemskheter och tragedier eftersom det innebär att du måste erkänna att de komma skall. Att tänka på att jag ska dö, någon gång, till slut är lätt, det erkänner jag som framtida händelse. All annan oändlig kuksmutsig byk jag kommer att tvingas tvätta och all paniskt förlamande smärta jag kommer att tvingas känna framöver har jag svårare att erkänna, det är lättare att låtsas som vore det omöjligt. Att testa tanken ändå gör man mot bättre vetande med jämna mellanrum. Tänk om det där skulle hända... Jag skulle dö om det här hände... Hur skulle jag hantera situationen om det där blev krass verklighet... Allt sånt, alla gör sånt. Det ser annorlunda ut nu. Nu tänker jag ofta istället på vad jag skulle blogga om vissa händelser gud förbjude de blev verklighet. Jag gör det inte för att jag fått psykos, jag gör det för att det är praktiskt, det tillåter mig att bearbeta skeenden jag vet är oundvikliga, olyckor jag redan nu kan förutspå, även om jag aldrig skulle blogga om händelsen var den faktiskt verklig, det är som att dystopiskt bekänna sina rädslor för sin inre psykolog, fan vet om det fungerar men det förbreder mig ibland mentalt och jag tror det kan vara bra. Jag tillåts förhålla mig kall till känslorna och istället fundera på formuleringarna och när det tänkta blogginlägget fått sin psykologiska kärna har det verkliga Goestat faktiskt vågat tänka på sånt han fruktar. Det tror jag, tror i alla fall, kan vara nyttigt.

Bäst

Ibland har man den där känslan, storhetsvansinnet, jag har druckit kaffe men inte ätit frukost och det rosslar och ryter i magsäcken, tomtom skriker den, tom tom, men jag tänker inte äta något, jag måste skriva fantastiska saker i fantastiska worddokument och jag har den där känslan idag, att man är bäst. Jag läser mig själv och tänker fan jag skulle verkligen vilja läsa mer av den här killen, han är grym, hoppas han skriver mer. Jag flyger högt över er och ser ner på er med bibehållen ödmjukhet och tänker att de borde stå i kö för att be mig vara med. Jag flyger ovanför och ser på mig själv att här händer det något, det här är en man med kunskap och begåvning, jag flyger så högt att det antagligen är därför jag inte hör er locka på mig med era stora checkhäften och härligt fläsksalta erbjudanden, inga stekta sparvar kommer flygande och det beror bara på att jag är så högt upp att de inte kan nå mig med sina vädjanden om mitt deltagande i deras liv. Min mage kurrar något otroligt och cigaretter dövar hungern men jag vet jag måste äta snart, jag vet jag kommer behöva er.

Jag ska lyssna när ni hyllar mig och vinka sobert från balkongen. Återhållen ger jag något litet tillbaka när ni knäböjer och skriker efter min närvaro, jag ger något, kanske kastar jag en ros, låt ett litet barn fånga upp den är ni snälla, sedan applåderar ni, inte för att ni tycker det är lämpligt utan för att ni inte kan hålla er ifrån det. För jag är bäst.

Sista gången någonsin: GipSet! GipSet! GipSet!

Idag har jag besökt sjukgymnasten för allra sista gången och jag förväntade mig lite skäll för att jag tränat dåligt sista veckorna men han höll sig för god för detta och påpekade bara snällt att min triceps tycks nästan helt utplånad och jag nickade instämmande. På vägen dit läste jag en bit ur Dagermans Bränt Barn och om man tillåter sig pretentioner är det ibland väldigt skönt att läsa bara en mening som träffar dig i ansiktet, skön och varm och mjuk till du inser att det är en loska. På sidan 70 (ja, jag har ännu inte kommit mycket längre) står som följer: "Rysningar går ju över. Det är ju bara lite snö som faller genom själen och när snön smält finns intet kvar, heller ingen kyla." och taget ur sitt sammanhang blir det en beskrivning över hur jag mött oro och ångest hela mitt liv, genom att använda den inställningen, låta snön smälta, låta intet vila kvar, ingen kyla. Det låter skönt och är också det men där annars kylan skulle vara är jag domnad istället för varm. Lam. Vilket förstås fungerar väl, helt enkelt raka motsatsen till att vara känslomänniska, att känna inget alls hela tiden. Bortdomnad är jag och jag undrar hur länge.

Ikväll spelar vi mot Island med ett helt nytt mittfält. Jag undrar hur det kommer att gå. Jag menar, nu förutsätter vi bara rakt av att Petter Hansson blivit en världsback på konstant basis, att Johan Elmander äntligen alltid lyckas göra något av bollen och inte bara löper, att Wilhelmsson fortsätter utmana och ställa till oreda i motståndarförsvaret, att Rami Shaaban är evigt stabil, att också Mellberg låter bollen spelas längs marken, ibland till och med korta passningar. Egentligen kan vi ju lika gärna gå ut och taffla till det fullständigt. Baklängesmål i tolfte minuten och sedan oförmåga och impotens under resterande del av matchen. Vem vet? Jag tror att vi vinner men jag oroar mig ändå. Hoppas på Allbäck och kanske ett framgångsrikt inhopp av Ishizaki.

På fredag kväll, fredag den trettonde, otursdagen framför andra, spelar jag och Aaron skivor på Snotty (Skånegatan 90). Det blir bland annat Pinball Cowboy, Rick Springfield och Dusty Springfield från min sida. Annat fantastiskt från Aarons. Väldigt blandat hursomhelst. Välkomna!

John's Candy - Som arga barn

Det finns ingen anledning att vara ödmjuk. Vi, John's Candy, har återigen levererat en fantastisk låt. Vi vet att ni är tveksamma. Var inte det. Låten heter Kids in Anger och är rakt av skränig eurodiscopunkelectro. Eller vad man nu ska kalla det. Lägger också upp på den på vår MySpace inom kort.



powered by ODEO

Eric Schüldt svarar

Hur tror du själv framtiden ser ut för den så kallade högkulturen?
Om vår generation (och då främst vår generations kritiker, bloggare, tänkare, tyckare, gate-keepers, mediefolk) även i fortsättningen kommer behandla högkulturen med en axelrycknings likgiltighet tror jag att den i det långa loppet kommer att dö ut.
Personligen tycker jag givetvis att det här är trist, för jag älskar mycket av den här kulturen. Samtidigt tror jag, precis som Horace säger i min artikel, att det kanske inte längre är demokratiskt försvarbart att behålla den ordning vi har idag. Kanske måste högkulturen dö, åtminstone decimeras. Men innan det sker måste vi inse vad vi har makt att förinta den genom att helt enkelt strunta i den, döma ut den som oviktig för dagens människa, medborgare, kulturkonsument. Innan det sker måste debatten väckas. Jag har därför skrivit den här texten, "Examen från glömskans universitet", för att jag...:

I. ...inte tror att den generation som är över oss - kulturredaktörer, kulturministrar, akademiledamöter, är medvetna om hur litet intresset för opera, naturlyrik, 1800-talslitteratur och balett är bland vår generation. Den kulturella spis som de fann i högkulturen finner vi idag i populärkulturen. De tror inte det här kan vara möjligt för de tänker - populärkultur = fördumning, Britney Spears. Vi som kan vår populärkultur (och har växt upp med Strage, Lokko, Gradvall) vet att populärkultur idag kan vara något väldigt intellektuellt.

II. ...hoppas att vår generation till sist ändå kan få upp ögonen för det som finns bortom populärkulturens händelsehorisont. Att något som människor under en lång tid ansett vara bland det viktigaste vår civilisation har skapat håller på att försvinna och att vi kommer stå tomhänta om det sker. Varför räcker det inte med populärkulturen? För att det är svårt att åldras med den är mitt svar (jag pratar lite mer om det här i förra veckans Flipper - här går det fortfarande att lyssna på det.

Vilka högkulturella uttryck borde dagens 18-åringar ta del av och skulle det egentligen göra någon skillnad i deras liv?
Utan viss klassisk musik skulle jag ha blivit en grundare varelse. Det är jag helt övertygad om. Gäller det här då automatiskt för alla andra människor? Svårt att sia om, men jag hoppas det. Jag skulle däremot aldrig uteslutande kunna ägna mig åt hundratals år gammal musik, då skulle jag känna mig isolerad från nuet, men den klassiska musiken är en del av ett komplett känslospektra. Eric Prydz snilletechno kan vara en del, sen italiensk 1800-talsopera en annan. Men båda behövs, för mig i alla fall.

Mitt enklaste lyssningstips är att sätta sig en dag med SR Klassiskt (webkanalen) i lurarna. Tycker du efter en hel dag att allt var skit, onödigt, högtravande, uppblåst, borgerligt, töntigt, svårförståeligt, dumt, ja då kanske inte klassisk musik är något för just dig. Men risken att det ska inträffa tror jag är ganska liten.
Sen tycker jag att varje 18-åring borde läsa en handfull diktsamlingar, för att inse att det finns lyrik som är ännu mer besjälad än Kent (OBS! jag gillar Kent!) och kanske lite ur Bibeln (inte för att man måste vara religiös, men det kan vara bra att ha lite koll på vad mycket i vår kultur kommer ifrån).
Slutligen kan jag rekommendera Stockholmsoperans uppsättning av På Sicilien/Pajazzo - den är en utmärkt första bekantskap med opera.

Hur ser du själv på skattefinansieringen av högkulturen?
Det här är en svår fråga. Och det ska bli spännande att se vad vår nya kulturminister kan hitta på. Men en sak är säker - i en direkt folkomröstning skulle högkulturen ligga risigt till. Vilka är då argumenten att bevara den med bidrag som vi gör idag? Som det går att läsa i min artikel har inte ens Horace något svar på det. Inte jag heller förutom den nästan religiösa övertygelsen att äldre tiders generationer genom högkulturen har skapat ett destillat av den mänskliga erfarenheten. Att då vifta bort den som något mossigt förlegat känns nonchalant, dumt och farligt.

Vad kan göras konkret för att, som du skriver, "två generationer ska kunna möta varandra ( ... ) börja samtala och förstå varandra"?
Just nu håller vi på ODD på med ett ännu hemligt projekt för att råda bot på detta. Mer info inom kort.

Mera Odd at Large och högkulturens förfall.

Åter till Odd at Large-texten ("Examen från glömskans universitet") av Eric Schüldt. Finns det alltså ett genuint värde i högkulturen (att kategorisera högkultur/finkultur kontra lågkultur/fulkultur/popkultur är en helt annan fråga)? Är den till nytta för någon annan än en klick överklasspensionärer med monokel och förkärlek för positionering mot de med sämre bildning? Har den ett existensberättigande och är det i så fall tillräckligt stort för att det ska få kosta surt förvärvade skattekronor? Kan man med gott samvete finansiera Kungliga Operan samtidigt som man inte ger pengar till långt mer populära och människotillvända uttryck? Vad blir skillnaden på denna min generation och andra generationer som i större utsträckning tagit del av högkulturen?

Jag vet inte, är det enkla svaret på i princip allt, men jag tycker det är intressant för inom mig känns det så självklart rätt när Eric i texten oroar sig över att det här håller på att bli en kufisk subkultur, det känns så sjävklart rätt när Eric värnar högkulturen. Detta trots att jag själv inte är den närmre än att jag har en kompis som varit på Kungliga Operan en gång i egenskap av recenscent. Det är så nära jag kommer, jag har en pappa som läst alla de stora filosoferna jag själv inte ens minns namnet på, det är så nära jag kommer.

Min känsla kommer kanske av att med mindre skattefinansiering (nej, det ska inte bli en sån text, förlåt) blir det ännu större skillnad på de som har råd och de som inte har det. Jag har redan idag för lite pengar för att med ett medelmåttigt intresse vilja prioritera Schüldts Wagneroperor framför ett par jeans. Jag kan sannolikt inte heller skilja på Atterbom och Tegnér och jag vet inte om jag hade mått bättre med den förmågan.
Frågan är ju vad som ska göras om man vill rädda högkulturen som sådan. I femte klass sattes vi i bussar till Stockholm och tvingades, för ingen hade egentlig lust, se en kortversion av Figaros Bröllop (kallad Lille Figaro) och jag minns att lärarna redan då hade svårt att motivera varför annat än att det kunde väl vara kul.

Det vore också intressant att se vad Cecilia Stegö Chilò tycker, hon står med ett ben på var sida här. Skattefinansiering är inte att föredra om man är moderat men är man verkligen moderat är högkulturen den finaste av dem alla men om man verkligen verkligen är jävligt moderat är marknaden vad som styr och då finns det ingen plats för det här.

"De bästa unga skribenterna i dag kan helt uppenbart bara popkultur." skriver Schüldt och undrar hur det kommer att påverka Akademiens nyrekrytering i framtiden och Horace säger "...om utvecklingen fortsätter, kommer (det) att bli ett helvete att välja in folk i Akademien. Man kan ju inte ta in popskribenter." Det där tycker jag är fascinerande, för om man utgår från att utvecklingen faktiskt fortsätter som den ser ut att göra är det kanske någon av Gradvall, Ringskog Ferrada Noli och Strage som väljs in, eller så är det Akademien som läggs ner, eller så är det Akademien som blir en extremt perifer liten syjunta för autister. Har någon förresten ens ett ansvar att se till att det inte blir så?

Jag är inte och kommer aldrig att bli högkulturens beskyddare men jag vill att den ska finnas och till och med revitaliseras och det där kanske är ett arv från den delen av släkten som åt med silverbestick och var allmänt jävla Von innan alkoholistgenerna för ett par generationer sedan slog ut hela det högkulturella elementet i släkten och gjorde oss till underklassadel till blandklass till bara underklass. Jag vill att den ska finnas också för vår generation, att den ska vara hyfsat lättillgänglig och att folk ur min generation ska skriva om den. Odd at Large lovade mycket av det här när de formulerade sitt, ganska töntiga, skarpkulturella manifest. De har haft svårt att leva upp till det annat än i någon referens till ny klassisk musik här och där. Kanske är det omöjligt att sälja annonser på. I det senaste numret tar de diskussionen men i övriga texter lyser högkulturen med sin frånvaro, Eric Schüldt skriver själv i sin musikkrönika om Jay-Z och Papoose (vilket jag i och för sig välkomnar!) och det mest högkulturella i övrigt är att Promoe spelar schack.

EDIT: Horace Engdahls artikel i Sydsvenskan "Högkultur som subkultur?"

Hela dagen

Jag skrev det redan igår, det blir Petter Hansson hela dagen, jag skrev det redan igår men jag menade inte den Petter Hansson. Jag menade taffliga snubbelgubben Petter Hansson, inte Jaap Stam-kopian Petter Hansson. Jävlar vilken match han gjorde. Innan matchen hade börjat var jag nära en lång jävla utläggning om varför fotboll är bättre på teve. Jag tänkte att det hade varit skönt att slippa fyllot som försökte tvinga oss att sjunga sassa brassa mandelmassa redan i kön, jag tänkte att det hade varit skönt att slippa den krigsmålade tolvåringen vars fötter hela tiden sparkade i min rygg där jag satt och vars stora uppblåsbara gummihand vinkade friskt och smattrade mot mitt bakhuvud. Jag ville kräkas över att man bara erbjuds lättöl på plats och att man inte får röka där man sitter och tittar. Igår var det ändå vansinnigt skönt att vara just på Råsunda. Det var en sjujävla match och det har redan formulerats bättre på många andra ställen. Petter Hansson hela dagen, Anders Svensson, Johan Elmander, Rami Shaaban. Herregud vad duktiga de var. Mikael Nilssons offensivlusta mitt i allt. Tobias Linderoth som älskar att få jaga sådär. Allbäck som alltid gör mål, sällan såhär snyggt, men alltid mål.

Jag är egentligen bara positiv. Väldigt positiv.
Ändå tänker jag på det negativa litegrann. Det faktum att spelet vi spelade igår på sätt och vis var ett steg tillbaka från viljan att äga boll på lika villkor och ta plats och vara ett riktigt stort lag. Det här var underdobermanns som visste att de var sämre och gjorde det absolut bästa av situationen. Sverige får gärna spela så men det är bara det att vi ett tag sökte mandat för att spela riktig storlagsfotboll. Men det var länge sedan nu. Ett år sedan åtminstone.

Samtidigt satt passningarna plötsligt och det kanske är hela skillnaden. Fyra, fem, sex direktpassar som sitter perfekt där de ska och vi kan så såga oss fram även genom spanska världsklassförsvar. Det är fan inte illa.

Tråkigt att det alltid finns kampanjstämning i kvällstidningarna. Saknar du Zlatan nu? är frågan som ställs till folket direkt efter en historisk seger och även om det var väntat så är det fan inte annat än mobbing och personangrepp. Ja, jag saknar Zlatan, för helvete, men det är glädjande att det gick så otroligt bra ändå. Det äcklar mig hur de vill trycka till honom nu, stoppa ner nejtacket i halsen på honom tillsammans med populistiska undersökningar som rakbladskrydda. Det var Petter Hansson hela dagen så fokusera på det för helvete, ge fan i att skriva att Zlatan, Teddy och Henke minsann kan dra åt helvete. Hade inte Chippen varit med hade vi sannolikt inte saknat honom heller efter en seger men nu fick han komma in och visa varför även han är jävligt viktig, trots att han gillar Café Opera.

Publiken buade när Anders Svensson presenterades som startspelare och det fick mig att vilja gå hem och gråta. Vad ont har han gjort? Finns det någon spelare som så entydigt prioriterar landslaget, som så otroligt gärna vill vara omtyckt, som så innerligt gärna vill göra bra saker för landslaget? Finns det någon? Och de buar. Det är så jävla äckligt.

Erik Edman såg förresten plötsligt ut som Erik Edman igen. Han var grym.
Xavi är så fenomenal på att skapa yta för sig själv på mittfältet. Två steg i sidled och alla svenska spelare är lurade. Helt sjukt.

Tydligen är jag som gladast på maskerader.

Tydligen var jag bland de allra fullaste och åkte hem bland de första och var väldigt glad över min tjyvrandiga lilla mask och dansade hysteriskt entusiastiskt till Whigfields Saturday Night (varför uppskattade ingen att vi spelade den på 90-talsklubben redan för ett år sedan? Jag är så jävla före min tid, ni får läsa mina inlägg från oktober 2005 om vi ska vara i synk, jag är avantgarde så det skriker om det). Jag fick med mig flickvännen, en hamburgare, två nummer av nya ODD och en tom vattenpistol i taxin hem. Allt gott. Bakfyllan sitter som stulen.

Jag har upptäckt Matique med Nilo och Farnaz. Underbart. Ni måste lyssna. De borde dock prata ännu mer och spela någon låt mindre. Det är deras dialog som är behållningen.

Idag är det så dags för kvalmatchen mot Spanien. Fotboll i kyla och regn, sparka och spring, Petter Hansson hela dagen. Ser fram emot det med försiktig uppgivenhet.

Jag ska säkert få anledning att återkomma till det mer ingående men Erik Schuldts text om högkulturens annalkande försvinnande, om hur den helt glöms bort och huruvida den verkligen förtjänar att skattefinansieras, hur alla skarpa skribenter har totalkoll på populärkultur men ingen längre på den så kallade finkulturen, är väldigt bra. Väldigt bra. Även om jag själv är måttligt intresserad av opera och Schopenhauer. Men det är ju det som är hela poängen. Typ.

Let's dress like it's 1999

Måste tvaga denna skrala torso om inte för mig själv så för omvärlden. Ska på fest för nya Odd at Large-numret. Ett så kallat no-face-party. Detta innebär i praktiken maskerad, alternativt att man tvångsförkläds på plats med designerrånarluva för ansiktet. Jag är inte ens kluven, jag är helt enkelt infernaliskt negativ till maskerader. Jag gillar inte att klä ut mig och det gör ofelbart att man anses som stel och tråkig. Jag är jävligt stel och tråkig och känner mig mer trygg i den rollen än den jubelskuttigt utklädda. Nu är det ändå så att jag ser fram emot det, de här ODD-festerna brukar bli kul. Vi ses. Jag är han med Alice Schulman-designad tomteluva och en allmänt grinig uppsyn.

Lex Rex Reinfeldt

Jag ska försöka vara storsint. Jag ska verkligen försöka, just idag, att inte kräka ur mig invändningar emot vrålarslen som Jan Björklund, idiotpopulister som Nyamko Sabuni, elaka människor som Betarice Ask och rysliga gubbar som Mats Odell. Jag ska inte säga något om dem. Jag ska vara snäll och välkomnande. Jag ska inte säga ett enda ord om att Timbro-bruttan blir Kulturminister eller om att omänskligt empatibefriade Gunilla Carlsson blir biståndsminister. Ingenting ska jag invända emot detta, inte idag. Jag väntar med det. Idag ska jag gratulera Fredrik till ett bra val. För att göra Carl Bildt till utrikesminister var verkligen ett bra val. Det är ju så att vi fått en borgerlig regering så att någon med Bildts åsikter får den här posten var ju väntat, att just han fick den var onekligen ganska oväntat. Men det är bra. Det pratades ju om Lars Leijonborg till exempel. Det hade varit en katastrof. Carl Bildt är en underhållande person, har en skönt syrlig ovanifrånhumor som jag uppskattar, pratar rätt bra engelska och har en jävla erfarenhet av utrikespolitik. Jag är faktiskt, trots att jag står så oändligt långt ifrån karln politiskt, mycket glad att det blev Bildt och ingen annan som fick Utrikesministerposten. Han är det enda namnet som kan leda till en mer aktiv istället för en obefintlig utrikespolitik. Carl Bildt vågar ta plats där ute bland buffétjockisarna i Europa och världen. Han är orädd. Jag tror inte ens att han, längre, ser PM Nilsson-bomber som den första lösningen på konflikter, jag tror inte ens att han skiter i Palestina. Jag var förtjust i storsvenske Eliassons dumdryga hållning också. En maktkåt jävel som vill spela en avgörande roll. Carl Bildt kan och kommer att bli en väldigt bra utrikesminister, den bästa borgerliga lösningen som finns i mina ögon.

Det fanns dock en annan kandidat som kanske var väl orealistisk men hade varit än bättre. Hans Blix är ju gammal folkpartist och har tillskansat sig hyfsad respekt i stora stygga världen, han hade varit välkommen att ta platsen även han.

(När vi ändå är inne på politik kan skvallras om att Dagens Nyheters unga stjärna, tillika rasande tokskalle, Peter Wolodarski påstås, enligt flera källor, ha bötfällts av uniformerad polis på Gjörwellsgatan under gårdagen. Etik och moral, Peter, etik och moral för helvete!)

Tillbaka till framtiden

Det finns andra som varit inne på det här tidigare. Jag tänker såhär. I Vigo för åtta år sedan togs det första spadtaget till nybygget, det nya landslaget, det landslag som gått till miljarder mästerskap i rad och där aldrig fått allt att falla på plats, det närmsta vi kom var Anders Svenssons helikopetersnurr och stolpkadäng mot Senegal, jag ser ändå det som ett ögonblick närmre riktig storhet än Zlatan-gängets straffmissar mot Holland ett par år senare. Nu är det Vigo igen, fast i Stockholm, och det där första spadtaget kan visa sig ha varit gravgrävande snarare än begynnelsen på det åttonde underverket Lagerbäck-Söderberg-Anderssons egna skyskrapa Triple And Torso.

Cirkeln liksom sluts nu på lördag. Jag ska sitta där på läktaren och sakna Zlatan, sakna Henrik, sakna Teddy, svära åt Mellberg, älska Ljungberg, se Elmander löpa mer än någon annan och göra det mer planlöst än någon annan, se Kim Källström frustrerat bevisa att han aldrig blir någon superswede i landslaget, kanske också se Erik Edman längta efter en Beckham att bevaka och briljera mot, sannolikt se en Rami Shaaban som trots allt är glad vad som än händer och särskilt då om han får flytta tillbaka till London. Jag tror att cirkeln sluts där och då. Jag tror att det kommer att gå åt helvete.

Sedan kommer skriken. Skriken efter nytt, efter något nytt, något roligare, något smartare, något nytt. Bort med Lasse, och vi kommer ha rätt när vi säger det, bort med honom. In med nytt nytt nytt, vi kommer prata om att släppa fram unga talanger och vi kommer prata om framtiden, någon kommer nämna Henok Goitom, en annan säger Dusan Djuric. Vi kommer att få som vi vill, vi kommer att tro att vi får det, Lasses huvud på ett fat, antagligen sobert sentimentala, välskrivna, krönikor av Mats och Simon. "Jag gillade alltid Lars Lagerbäck", kommer det att stå, och vi tänker att jo, han var fin han, men nytt ska vi ha, men fin var han, och vi kommer sakna hans träighet och envishet ibland.

Sedan kommer det nya. Det nya kommer att vara en man runt de femtio och han kommer att vara god vän med både Lagrell och Lagerbäck, antagligen är de gamla klasskamrater, och de kommer att säga att Lasse gjort ett himla bra jobb, och de kommer att göra precis det som Lasse har gjort, för de tror på idén. För det är vad vi gör. Vi tror på vår idé, vårt sätt.

Man kan känna att det vore skönt om vi hade någon som utmanade den där idén och det visar sig att det finns en man därute som vågar stå upp mot det gamla och sätta ner foten och visa var skåpet ska stå. Det är han som var med i Fimpen, ni vet han med polisongerna, och spelade fotbollspelare. Ralf Edström heter han och han vågar tänka nytt. Han tycker att vi ska peta Zlatan för den där jävla pizzabagaren har minsann inget att tillföra längre, han är lika slut som Bosse Larsson.

A tale of two cities

Tänkte bara påminna den LOST-nedladdande läsaren om att det är säsongspremiär i USA ikväll och att avsnittet finns att ladda ner någon gång inatt. Här också en liten teaser för den småsugne:

None of my business

Hon gör förstås precis vad hon vill med sina pengar och säkerligen kunde hon köpt sämre saker än tuttar, till exempel droger eller John Grishams samlade verk. Men hon kunde definitivt spenderat pengarna bättre också. Samtidigt som Carolina Gynning bär upp sina kolosspattar rätt bra så tyckte åtminstone jag att Jessicas små bröst var snyggare än de här. Men jag vill inte lägga mig i. Bara hon mår bra så är allt bra.

Call of Ktulu

För ett par år sedan roddade jag och bar tunga saker alldeles frivilligt på Stockholmska FaulFest. Jag drog leriga kablar över slitna gräsmattor och öppnade öl på öl åt törstiga artister. Fibes Oh Fibes drack en hel del och gjorde sedan en riktigt bra spelning. Ett hundratal stod i publiken. Skivan var inte så dum den heller, Losing Weight en trevlig låt. Men nu är det äckligt. Inte för att nya skivan inte är bra utan för att alla som har uppnått någon som helst position i mediakladdet tävlar om att gilla dem mest. Det blir jävligt ointressant. Men det gör kanske att de hittar en gemenskap och det är förstås trevligt. Ge mig en skribent på Rodeo/Bon/Nöjesguiden/OddatLarge eller en enda Quetzala eller Virtanen som inte ba döööööör för att Fibes är så jävla fina. En, ge mig en.

Om bröderna Gelin vore bröderna Gallagher skulle Gustav vara Liam och Martin vara Noel. Jag har alltid tyckt att Liam är coolare, han är mer högljudd och farligare.

Jag ska se Sverige - Spanien på plats på lördag. Ingen svensk spelare känns kul att se. Hoppas att Sverige vinner förstås men längtar mycket mer efter att se Fabregas, Xabi Alonso, David Villa, Torres och mina favoriter Luis Garcia och Xavi. Berglund och Petter Hansson får det liksom inte att pirra till i pojkfittan på samma sätt.

Fitta fat handgranat

Kunskap är trevligt, intellekt är snyggt, begåvning är attraktivt och bildning är gångbart. Självklart är det så. Det är rätt kul att läsa intelligenta begåvade resonemang om ditten och det är rätt spännande att läsa skarpa analyser om datten. Självklart är det så. Men det är en annan grej jag är inne på, en annan grej som fungerar för mig. Det handlar om något så omodernt som känslor, som privatliv, som hjärtasmärta. Jag vet, alla svala sobra superskrivare har också samma känsla samma ångest samma litenhet samma storhet som alla andra, de väljer bara att inte dela med sig av den, det blir för kladdigt, tänker jag att de tycker. Kladdigt är inte bra, tänker jag att de tycker. Svalt är skönt, svalt är sparsmakat, svalt är balanserat. FÖr mig är svalt snarare lagom. Det är begåvningsböljan som är lagom, ingen annan, det är the thinktank som är lagom, det är den som är oprovocerande och slätstruken. Den är ofarlig och universitetsluktande harmlös.

Det är privatsmörja och utsmetning som värker. Jag gillar när det värker. Det är de privata texterna, de där som vi egentligen inte har med att göra, som både lyfter hela vägen till himlen och ibland faller platt. Det är de som vågar ta en enda risk.
- Varsågod här är min koketta smärta i förstoringsglas.
Det är en långt mycket mer fantastisk hållning och relation till texten och läsaren än någonsin ännu ett avmätt torrknull mellan sparsmakade genier som aldrig tar en enda risk. Jag börjar längta efter det mättade, det adjektivsjuka, det intellekt du lika gärna kan förväxla med ett uppfläkt underliv. Ge mig allt. Ge mig inte brottstycken från din senaste föreläsning eller iskalla utspel från en tidning skriven av människor så medvetna att de knappt kan gå ut. Ge mig din näsduk först sedan du snorat ner den ordentligt. Förr vill jag inte ha den. Ge mig en spark i ansiktet inte en genomträngande blick. Jag skiter i vad du har på dig så länge du vågar erkänna att det som finns under är både fult och fint.

två minuter till

Jag pratar med mamma får höra att pappa är tillbaka på behandlingshemmet, det är inte så farligt egentligen, snarare skönt att han är tillbaka, ger mig visshet att han kommer att äta riktig mat och umgås med riktiga människor. Det gör lite ont bara när mamma berättar hon pratat med honom och att han då satt i polisbilen på väg dit, det blir ju så när det handlar om tvångsvård, och herregud han har väl åkt polisbil förr, men jag tror att det blir så uppenbart för honom där och då. Skammen är aldrig tydligare än när du transporteras av uniformerade män som bär vapen måhända du skulle ställa till problem. Jag tror det gör lite ont också i pappa, han har så otroligt mycket stolthet trots ett liv dränkt i missbruk och misslyckanden. Han försöker bibehålla något slags värdighet, oftast genom sin hållning.

Han är så självupptagen, ömkande och oåterkalleligt dumdestruktiv, har också varit svekfull och lögnaktig, men herregud ni skulle älska honom. Han har den effekten på folk. Han har en briljans, allt mer utraderad för varje dag som går, han har en briljans sådär att man blir stolt över hur han rör sig socialt. Hur han har rört sig socialt en gång i tiden, får man väl säga nu och sedan ungefär nittisju, det var imponerande, jag älskar att lyssna på honom, höra om hans Stockholm, hur han älskade det, hur han rörde sig bland briljanta människor, måleri och jazz gjorde var hans favoriter bland konstnärliga uttryck.

Jag skriver om honom nu inte för att jag är ledsen eller bestört utan för att jag är trygg i att han är tillbaka, att jag är glad att han får mat och tvingas vara fri från alkohol och droger, jag tycker amfetaminjakten är ovärdig en sjuttioettåring, jag tycker rena lakan och varm mat är mer värdigt också om det är under tvång. Jag gottar mig inte, jag gräver inte i något redan ruttet, istället är jag glad idag, glad att det är lite bra en stund, även om han inte håller med mig riktigt.

Idag har vi druckit flera liter kaffe och kickat boll utanför ytterdörren och jag har hjälpt Robin med lite han skulle skriva och jag har inte duschat på hela dagen och jag har ätit en god gratäng och kollat på Sopranos och jag och Kalle har suttit scen efter scen och sagt att fyfan vad bra det är, fyfan vilken bra serie. Jag har sett ett Inter impotent, en Zlatans fruktlösa försök att bryta sig loss från lamheten i ett helt lag, han klarade det inte idag, jag har sett mera fotboll, Madrid-derby i alla fall en kort stund.

Jag har varit bakfull men helt fri från huvudvärk, tänk en sån liten sak kan göra hela dagen.

Rostsmörgås och prästost

Dansa drängfull på Mango, det var inte igår. Eller, det var alltså igår, ja du vet natten till idag men det där är ju bara ett uttryck, bara som man säger, det var inte igår, det var faktiskt igår.

Tidigare nere på stan med Sebastian, köpte skor och två par jeans, Sebastian är min personal shopper, men han lurar på mig svartgrå jeans lika tighta som vilka Cheap Mondays som helst, alla säger snyggt men jag funderar om jag ser ut att vara utklädd till popkille, ungefär som om jag skulle råka köpa en du-rag bara för att jag gillar nya Ludacris-skivan, jag gillar den verkligen, men jag tror att det blev bra ändå med byxorna.

Det blev mer dramatiskt än det hade behövt bli där igår, jag orkar inte ens skriva om det, det är så barnsligt löjligt. Jag kan skriva istället att jag fortfarande är bästis med garderobiären där, vi pratade om att han nyligen fått en dotter och han var väldigt glad och det är väl självklart.

Jag vet inte vad det är för väder, det regnade tunga hårda droppar igår, jag vet inte vad det är för väder och jag tänker inte gå ut och kolla. Vällagrad prästost är ett underskattat livsmedel.