When candy comes...

Vad sägs om en alldeles sprillans ny rykande färsk otroligt dansant makalöst elektronisk oändligt inspirerande vansinnigt perspirerande nära nog generande porrtronicahit med John's Candy? Mm. Just det.


powered by ODEO

Vilken pajas!

Zlatan tycker inte att SVTs reporter är annat än en pajas. Det framgår tydligt här.
Man kan tycka vad man vill om att han går därifrån, för mig är det helt okej, men man kan inte tycka annat än att reportern faktiskt är en pajas. Lyssna hur han ställer frågorna, hur han tycks alldeles frånvarande, hur han inte verkar veta vad han ska säga eller bara är så nervös att han låter korkad. Kort sagt, en pajas. Gott så.

Armar uppåt sträck!

Vaknar på soffan i Bagarmossen efter många öl och vin på balkong äter ipren somnar om vaknar äter ipren somnar inte om brygger kaffe äter smörgås dricker saft. Tar så småningom tåget till Skanstull promenerar till Södersjukhusets Sjukgymnastikavdelning pratar med sjukgymnast Magnus får uppsättning övningar att utföra dagligen i alldeles för många dagar framöver. Promenerar tillbaka noterar att alla tjejer klär av sig extra sista dagarna med värme de är nästan nakna precis som första varma dagarna i maj. Väldigt mycket noteras detta. Fortsätter sedan jeansjakt inser att det är kört ger upp ska aldrig mer köpa jeans herregud nära inhandla Cheap Monday till och med trots vetskapen Cheap Monday ser förjävliga ut på slanka muskelfria pojkfågelbenet. Noterar detta väldigt mycket. Sedan inget mer ska duscha äta åka hem till flickvän vara där trivas kanske tvinga flickvän titta på utfrågning av Maud kanske inte. Mycket möjligt bara sitta still försiktigt ta det lugnt vara trött seg somna ganska tidigt kanske pussa lite. Samtidigt viktigt inte glömma sjukgymnast Magnus viktiga tänjövningar nej inte knipövningar sträcka arm böja arm sträcka böja till slut kanske se alldeles vanlig ut inte som en idiot. Hoppas. Hoppas detta ganska intensivt.

Jakob Wintzell - Dirty old town

powered by ODEO

looks like shit

Förresten ber jag lite om ursäkt för att bloggen ser fuckad ut i Internet Explorer. Jag har försökt fixa det men misslyckats. Om någon vet hur man gör så säg. Problemet dök upp när jag postade inlägget om Media Culpas bloggrapport, tror jag i alla fall.

Alla är ensamma när de är själva.

Jag är beroende av ensamheten. Jag älskar den när den är självvald. Jag måste ha den för att kunna prestera något. Att jag håller den så högt beror säkert till en del på att jag så sällan får ta del av den eftersom jag så ofta bor med folk. Visserligen nästan uteslutande bor jag med underbara människor men det är ändå ofta skönt när de lämnar lägenheten en stund och låter mig vara själv. Avbrottet från ensamheten är alltid bara en mobilsignal bort och jag tycker det är jobbigt men förmår inte heller att stänga av eller strunta i att svara. Det finns ju människor, herregud det dräller av dem, som inte kan, aldrig vill, vara ifred. Alltid tycker det känns som bäst när det är folk runtomkring i rummet precis bredvid inom räckhåll. Jag förstår inte.

I flera timmar kan jag sitta för mig själv och göra just detsamma som om mina vänner var vid min sida. Det är inget speciellt, inget underligt, inga konstiga grejer jag tar mig för. Det är inte ens porr, godis eller droger som jag vill ha för mig själv det är bara mig själv jag vill ha för mig själv.

Jag får panik om jag är för social. Jag blir asocial av att vara det. Jag blir tråkig att umgås med, bestulen på ro, trist att prata med. Även när jag var liten tyckte jag om när både storebror och mamma och kompisarna var borta en stund. Egentligen är skillnaden på att ligga på sängen och läsa Kalle Anka-pocketar med stängd dörr på mitt rum med mamma i vardagsrummet och att läsa samma pocket ensam i lägenheten väldigt liten. Men viktig. Det är annorlunda.
Det är viktigt för mig att få vara beroende av människor, att våga vara det, jag älskar att vara beroende av människor, jag är inte den ensamma starka typen. Det är också lika viktigt för mig att få vara utlämnad till mig själv och mina tankar, hejhå mina jävla demoner till och med, att få vara alldeles ensam. Inte bara själv utan ensam ibland.

Jag är det just nu och jag slappnar av, trivs, andas och sitter på samma plats gör samma sak tänker samma tänk som om de var här alldeles nära men det är annorlunda. Det är skönt och det är viktigt. Bara så.

Kära dagbok.

Det här är ingen blogg längre det är en dagbok. Bara så. Inget spännande bara redovisande bloggspyor.

Har fått tid hos sjukgymnast på torsdag och ser fram emot det. Själv går jag och drar i armen så hårt jag törs med jämna mellanrum och en bit har jag med framgång forcerat leden.
Jag kan ha handen i jeansfickan nu.
Jag kan röka med högerhanden.
Jag är ett under av rörlighet.

Ska åka till John's Candy-verkstaden och göra porrtronica idag. Typ. Har dessutom köpt två medelmåttiga enfärgade tröjor på H&M idag. Tillsammans kostade de klart mindre än Eau De Toiletten jag också köpte. Från och med idag doftar jag alltså fantastiskt i den mån parfymsmörjan tränger bort rök, svett och dålig andedräkt ur den aura som är min. Egentligen skulle jag bara köpt jeans men jeans hittar man inte. De finns inte för mig att få eller köpa. Jeans är något man har sedan långt tillbaka och aldrig hittar nya att bli nöjd med. Surt men sant.

Har snart läst ut "ungdomsromanen" och 2003 års Augustprisvinnare 'I taket lyser stjärnorna' av Johanna Thydell och gillar den skarpt. Simplistiskt berättat och med en hel dos halvansträngda ungdomsuttryck känns den ändå sann, inte bara innehållsligt utan också i dialog och detaljer. Dessutom är den väldigt hjärtskärande till och från. Köp vettja. Typ så.

Jari Litmanen och grabbarna sänkte Ailton och grabbarna och det var skönt. Bajenfansen lyckades ställa till det ordentligt och Djurgårdarna gick loss en del även de. Det är intressant att titta på Expressens hemsida och känna igen en hyfsad vän bland de mer hetsiga av DIF-skrikarna. Intressant och bara lite förvånande.

Modfälld och ledstel

Till min oerhörda förtjusning fick jag i morse åka upp till Södersjukhuset och klippa bort gipset. "Förvänta dig en viss stelhet" från sjuksköterskan visade sig vara årets understatement. Jag kan fortfarande inte sträcka ut eller böja ihop armen, bara vobbla lite fram och åter. Det är en enorm besvikelse efter min intensiva längtan till en helt utsträckt högerarm som vilar tungt och smärtfri vid min sida.

- Hur lång tid tar det innan det blir bra? frågade jag doktorn. Tre fyra dagar eller?
- Njaaeee... Räkna snarare med minst en månad, svarade han med ett leende på läpparna. Ingen annan led blir så stel som den i armbågen.

Kukfittahelvetefanskap. Det gör ont så in i helvete när jag försöker tvinga ut armen i rakläge. Så jag ger upp. "Tålamod". Kukamod. Jag vill sträcka på den nu, svepa öl med den, spela fotboll, dansa, ramla, slåss. Men icke. Dessutom minner dess utseende om afrikasvält eller koncentrationsläger. Osmaklig jämförelse förstås men det var det allra första som slog mig när jag såg den och då är det väl så. Överarmen helt slät och tunn som en tändsticksask. Inte en bicepsfiber kvar. Fan. Jag trodde det var klart nu.

Dessutom ser det rätt löjligt ut när jag fortfarande går med krökt arm över mage och bröstkorg trots att jag varken har gips eller mitella. Hursomhelst är jag på bättringsväg och det tänker jag inte klaga över.

I love you Mr Moltisanti

Det regnar och skolan börjar igen. Det känns bra.

Jag tyckte Göran Persson var skarp i SVTs utfrågning. Jag förstår inte hur man inte kan tycka det, oavsett politisk tillhörighet. Det var länge sedan jag såg honom så vass som nu. Typ senaste valrörelsen.

Carl Bildt är också skarp. Nu har han blogg också. Han och jag är överens om att Mona Sahlin ska få åka business class till Washington. Allt annat är bara larv från Expressens sensationsjaktsavdelning. I övrigt är vi fan inte överens. Men skarp är han, den gamle teknokraten.

Nu börjar Sopranos. Vore jag tjej skulle jag förälska mig i Christopher. Han är ren magi.

King of Kings

Precis här gör Henke lika rätt och slänger av sig lurarna. Det är så tröttsamt att svensk media ska göra sitt bästa för att kroka minsta lilla detalj i mannen som vägrade dem. Svensk media förutom Mats Olsson och några få till har börjat smeka deras barmhärtighet till priset av vad som helst hotar den. Henke agerar som en forward och slänger tillbaka mot en felaktig(enligt reglerna!) täckande arm och det råkar bli så att den som tänjt på reglerna från början tappar luften och inte kan fortsätta matchen.

Backa några veckor tillbaka och Pablo Pinones-Arce armbågar en kille. Backa tillbaka till hälften av Premier Leauge-omgångarna vilket senaste tillfälle som helst och något värre hände. Däremot när Henke, Hemvändaren, gör något mycket mindre så ska det bli förstaside stoft likt två ex-friidtrottares nattklubbsvanor att krama det sista svenska Så Ska Det Låta ur.

Tack Henke för att du vägrar ta del av det. Alla som hojtar om din professionalitet kan ju först förklara varför tidningarna har rätt när de gör allt annat än att vara professionella.


Aaron

Det är så enkelt men ändå tycks ingen förstå.

Zlatan är unik. Därom tvistar inga lärde. Just därför vill David Bartal (ett och två) skriva bok om Zlatan. David Bartal är intellektuell och har intervjuat många stora män och säkert också en och annan kvinna. Men Zlatan vill inte. Zlatan vill inte i ett halvår. Då bestämmer sig Bartal för att kontakta hans familj först. Ibrahimovic blir arg och ringer och skäller. Bartal kan uppenbarligen inte se att detta är en del av det som gör Zlatan till en kille som folk vill skriva böcker om. Att han inte vill, inte låter folk göra som de annars gör, på grynetvis vägrar han konsekvent att ta vad han upplever som skit.
Det är ju det här som Zlatan är all about. Men David Bartal är förvånad. Såhär var det aldrig med Stellan Skarsgård, Carl Bildt och Anna Lindh. De regaerade inte alls på samma sätt. Om han upplever det som förvånande, upprörande eller ens särskilt negativt har inte förstått nog för att skriva någonting intressant om Zlatan. Jag tycker han kan ringa Göran Perssons dotter och försöka få en intervju med pappa istället. Eller för all del Lukas Moodysons eventuella partner för att höra hur demonregissören ser på tillvaron.

Jag tycker att Bartal verkar korkad.

Media Culpa har sammanställt en rapport om svenska bloggskribenter och läsare.

"Den typiska svenska bloggaren i enkäten är:

• kvinna
• 26-30 år gammal
• har högskole- eller universitetsexamen
• skulle rösta på socialdemokraterna om det vore riksdagsval idag
• har tillgång till bredbandsuppkoppling
• bloggar för att hon gillar att skriva
• uppdaterar sin blogg varje dag
• har inget emot att bli kontaktad av företag i sin egenskap av bloggare
• är anonym
• läser 6-10 bloggar dagligen
• spenderar 6-10 timmar per vecka med att läsa bloggar
• använder aldrig en RSS-läsare för att läsa bloggar
• läser helst bloggar om vardagsbetraktelser
• läser bloggar för få läsa ”vanliga människors” åsikter
• har aldrig klickat på en annons på en blogg"

emedan jag är

1. man
2. 26 år gammal
3. har blott grundskolekompetens
4. skulle, mot bättre vetande, rösta på vänsterpartiet om det vore val idag
5. har tillgång till en halvdassig bredbandsuppkoppling
6. bloggar för att jag gillar att skriva
7. uppdaterar min blogg för ofta
8. skulle älska att bli kontaktad av företag eller vem fan som helst i egenskap av bloggare
9. inte är särskilt anonym (hej jag heter Eric Gösta Rosén)
10. läser 10 - 20 bloggar varje dag
11. spenderar 6 - 10 timmar varje vecka med att läsa bloggar, ibland mer
12. aldrig ens tänkt tanken att använda en RSS-läsare
13. läser helst bloggar som är personliga, jag tycker vardagsbetraktelser låter som något väldigt lyriskt och underligt
14. läser bloggar för att jag inte kan låta bli
15. har aldrig klickat på en annons på en blogg så vitt jag minns

Sådetså.

Noone puts the fest in manifest.

När alliansen nu också presenterat sitt valmanifest står det alldeles klart att det inte är de här dokumenten som avgör valet. Det är tomordsläsning och tomhetskänsla och trötta tankar trängs sida vid sida. Fan, det är så man får lust att skita i att rösta bara för att de är så fria från radikalitet och vision och provocerande ställningstaganden på båda sidor, i alla partier. Det är idel torr pragmatism och noll idealism och texter utformande enkom för att vara inkännande, nej inställsamma, för att inte skrämmas. Gud så ospännande.

Började föreslå en massa saker här men slutade när jag brjade låta som en gång Lars Werner. Den texten hade varit rätt ospännande också. Hursomhelst är jag jävligt mån om att vi har ett riktigt högt skattetryck och att pengarna fördelas skickligare än idag. Mer orkar jag inte säga om det för då somnar jag.

Dagens I-landsproblem

Satan i helvete vad lite vi har att bekymra oss över om fastighetsskatten är tillräckligt kontroversiell för att bjuda sammanstötningar mellan politiskt aktiva. Jag är för övrigt för fastighetsskattens kvarvarande och räknar således med idel hotbrev och hätska kommentarer just därför. Fan alltså. Lägg ner. Det ser larvigt ut.

Liknande auspicier som för väduren

Bara hemma hela tiden, jodå så är det, vill inte göra något, vill inte prestera eller tänka bara genomleva sista tiden med gips, ringer ingen, ingen ringer (jo några), ingenting lockar en ledbruten.

Bountyhunter Dog har blivit en oväntad allierad i tevenätterna. Jag gillar honom, hans vitslödderfamilj och deras kärleksfulla inställning till bovarna. Stor skillnad mot let'skicknegroass-mentaliteten i legendariska Cops.

Betalningsförbindelse äntligen fixad så att Södersjukhuset får vårda mig istället för att sätta mig på sjutimmarsbussen till Härnösand för att de ska kunna konstatera att jag måste få vård på något annat sjukhus.

Bekymrad över att det inte står något roligt någonstans. Alla tidningar alla jävla idioter skriver jävla idiottexter krönikor kolumner reportage. Jag vill läsa låt mig läsa något bra. Dags att rensa ut redaktioner från skämt kött. Jag tycker det. Men jag skiter i det egentligen. Läser bara horoskopen i alla fall.

Bara tråkigt väder hela tiden, tråkiga texter på bloggarna, tråkiga texter på Det Ljuva Livet. Ska vi skita i det här? Var inte bloggrejen något roligt? Jag vet inte. Vi tycker ju inte om varandra längre.

I wanna fuck myself

Alltså jag har tänkt tanken att knulla med Selma Blair fler gånger. Om hon är den kändis jag är mest lik gör det mig till vadå? Vilken perversion lider jag av? Neve Campbell? Ja, hon också.

Jason Schwartzman är väl ok, Jason Biggs har jag alltid gillat. Men mina barnrumpelena kinder har föga gemensamt med Jon Bon Jovis femtioåriga scarface. Hellre Andie MacDowells because you're worth it rynkfria släthet i så fall.

Uppenbarligen är jag i alla fall sjukligt feminin. Verkligen dags för mustasch alltså.

Spottar tillbaka snart.

Sommaren försvagas och blir mer och mer kraftlös det är omöjligt att förneka även om det gör ont. Sista veckan innan skolan börjar igen är här. Sista sommarveckan på det sättet. Det gör inte ont att börja skolan, alls inte ont, men visst smärtar insikten om annalkande mörker och blöta höstlöv som slår i ansiktet, om ruggiga förmiddagar som utrålar död, om vinterväder, om uteserveringsdöden, om rosévinsdöden. Sista veckan sedan höst, jag ber till gud att jag ska prestera vad jag föresatt mig att prestera. Jag ber om hjälp att vara en hyfsad människa, det låter löjligt, men jag skiter ju i reformutrymme och reavinstskatter nästan varje dag, mycket mer mån om att vara en hyfsad människa, någon jag skulle kunna se i ögonen.

Robin undrade om jag visste vilken film den här låten är med i. När jag lyssnade kände jag omedelbart obehaget från scenen i vilken den spelas. Jag kom dock inte på vilken rulle det är ifrån förr än han sa det. Vet du?

Jag minns förstås förra hösten första gången på länge jag inte arbetade heltid istället studerade heltid fick klasskamrater för första gången på många år fick göra något så härligt egocentrerat som att gå i skolan istället för att jaga elaka barn med Aspergers syndrom charmiga aspergersbarn som slog mig med tennisracket över knäskålen när jag inte lät dem härja fritt. Det var tur att jag slutade. På slutet ville jag bara slå tillbaka. Hårt i ansiktet. Sparka i ansiktet. Spotta tillbaka när de spottade.

Det är sista veckan i gipsarm också. Ska på stor lagerfest i gips på onsdag. Ska spela in John's Candy-låt i gips i veckan. Ska gnälla som vore det en sport över gips i veckan. Sedan är det borta och jag har inte längre rätten att sitta suck ont stackars mig kan du hämta citodon snälla?

Det svåraste är att vara en hyfsad människa. Jag är fortfarande full av röta emotionellt. Jag blev känslokylig någonstans i februari mars för att det var enklast så och det har jag inte kunnat vända åt andra hållet ännu. Jag släpper fortfarande fram otroligt få känslor trots att det inte längre är säkert att det är det mest praktiska. Det kan lika gärna vara det mest destruktiva just nu. Men nu hallelujah ska jag försöka bli den där snubben som släpper fram lite mer igen. Om jag kan. Inte här, inte i de här texterna nödvändigtvis, jag pratar om mitt riktiga liv fattar du väl jävla idiot. Inte här. Det här är bara krimskrams och tomma ord. Det här är fiktion.

Igår såg jag, som siste svensk, tillsammans med flickvännen, Brokeback Mountain och den är förstås bra. Att jag väntat så länge har gjort att mina förväntningar var orimligt höga. Jag trodde jag skulle se en sådan självlysande, briljant, rulle som det kommer en på fem år. Brokeback är inte så bra. Den är extremt snygg, välgjord, välspelad och engagerade. Tydligen är den kontroversiell också. Det mest provocerande i mina ögon är att en så anspråkslös och rakt berättad kärlekshistoria kan vara provocerande. Det logiska hade annars varit att inte bli upprörd över att det bögas med hatt och gevär utan att den gode Ennis så flagrant går bakom ryggen på sin fru och sin familj. Nu är ju verkligheten sådan att bögandet uppenbarligen är mer kontroversiellt.

Sedan är det inte utan att man blir lite sugen på en egen bögmustach likt den som i delar av filmen får pryda Gyllenhaal. Problemet är ju att män överlag ser rätt risiga ut i mustasch och jag själv ser ut som någons pappa på föräldramöte.

Nyheterna

Jag har varit rätt tyst om mellanöstern, Isreal och Libanon. Om någon upfattat mig som otydlig kan jag hänvisa till det här klippet från Sky News med brittiska politikern och socialisten George Galloway. Han sammanfattar rätt bra vad jag tycker i frågan.



Klippet hittade jag hos alltid läsvärda Clara.

Will there be compensation?

Alltså jag dör. Jag har verkligen varit tidig och duktig och avslutat de två senaste kvällarna långt tidigare än normalt, långt mycket nyktrare än normalt. Ändå vaknar jag med illamåendebakfylla (jag vet att det här är precis vad ni förväntar er att jag ska skriva men fuck it jag är förutsägbar som få) och en längtan efter äggröra och bacon som inte är av denna värld. Istället Kefir som förvisso är sagolikt gott och mycket underskattat men inte mättar inte innehåller mättat fett, härdat fett, salt fett fett och kolesterol.

Sedan jag blev handikappad har Robin förresten lagat mat åt mig i princip varje dag. Det är ju vansinnigt snällt och jag är glad att jag är välsignad med goda vänner. Han öppnar mina ölflaskor när min högerarm är orörlig också.

Såg Block Party i Tanto igår. Fantastisk. Positivismen i Chapelles festinitiativ är skönt livsbejakande och gladmysigt utan att bli inställsamt eller sliskigt.

Om jag inte får bakfyllekäk (utan egen ansträngning) får jag i alla fall Liverpool och Premier League om en kort stund. Äntligen.

Block Party

Dave Chapelle är ett geni, det vet vi ju. Idag kan man kolla på hans film Block Party helt gratis i Tanto. Det får man inte missa. Vi ses.

Manifest makes Goesta a dull boy

Jag är inte socialdemokrat. I och med att jag vill slippa den skärseld som borgerligt styre skulle utgöra blir jag ju trots det ändå socialdemokrat i någon mån. När de nu kastar upp sitt valmanifest blir man därför lite besviken. Inte därför att reformerna är onödiga eller, som jag uppfattar dem, dåliga. De behövs. Jag backar upp flera av de förändringar de vill göra. Problemet är ju att de inte har något strössel alls på den ganska trista vaniljglassen. Brackorna är vassare än på länge, det känns faktiskt som att de har en verklig chans att ta hem det här, något mer spännande hade behövts. Förvisso brukar det inte vara vänsterpolitiken som fäller avgörandet i valen utan det orimliga och oftast väldigt ovälkomna i brackornas politik. Även om vi är missnöjda med regeringen är det helt enkelt inte tillräckligt många som vill ha den politik högern vill va. Det är tur det. Socialdemokraterna vinner inget val på det här manifestet. Förhoppningsvis förlorar den så kallade alliansen i alla fall. Säga vad man vill om självgode Persson men han brukar alltid skickligt manövrera ut sina motståndare, och ibland också samarbetspartierna, när det är dags för de stora tevedebatterna. Ofta gör han det på ett småfult och översittaraktigt sätt men likväl lyckas han väldigt ofta blotta det obehagliga som gömmer sig bakom det sammetslena högersmilet.

Men jag är rädd. Rädd att borgerligheten ska lyckas slicka upp tillräckligt många missnöjda väljare i brygga för att det ska gå vågen och därmed gå åt helvete.

Man kan ladda ner den trista läsning som manifestet utgör här.

Kjell Häglund tycker inte att Isobel och Kielos har rätten på sin sida när de påstår sig ha ansatts alltför hårt i kommentarerna. Jag vet inte. Kanske var det inte så farligt? Kanske hade de själva inbjudit till det genom den ton i vilken de vågat raljera. Jag vet inte. Jag tycker ändå att jag har rätt i det jag skriver rent generellt. Även om Häglund absolut har en poäng även han.

brädad

Jag vet inte vad grejen är men snöfolket har tagit John's Candy till sitt hjärta. Först en svensk snowboardrulle med Fuck all Night på soundtracket, nu vill någon amerikan ha med Murderer i sin rulle. Vi blir förstås glada. Kanske är det min gamla kärlek till skatepunken som går igenom i melodierna även i vår elektroniska musik och gör snowboardåkarna nynostalgiska?

Jaja. Jag väntar fortfarande på P3 och dansgolvens omfamnande (make it happen kära läsare!).

Förresten ska ni lyssna på utmärkta Pinball Cowboy.

Idag har jag fått en slant från skatteverket och ska snabbt göra av med den.

Impotent

Jag har så kukens jävla ont i armen så jag ska fatta mig kort. Såhär:
Jag blir upprörd och arg när jag ser Sverige förnedras mot Tyskland, måhända i en träningslandskamp. Det gör ont. Jag tappar tron. Säger någon SuperSwede i samma mening som Kim Källström igen börjar jag tjura. För att parafrasera Peter Forsberg: "Fyfan va dålig han va. Jag är så jävla arg jag skule vilja dra på han en smäll." Just så. Anders eller Kim? Det är ingen diskussion. Ingen av dem är välkommen i landslaget om det ska se ut såhär. Fan för helvete. Daniel Andersson var ju bättre både offensivt och defensivt. Då vet man att det inte är superswedes. Försvaret var en parodi. Anfallen obefintliga. Elmander fåraktig och blek. Kanske borde han få stryk han också?

Allt går så långsamt. Passningarna når aldrig fram. Löpningarna är slöa de gånger de ens görs. Brytningar och närkamper såg jag inga förutom när Linderoth försökte kompensera vid tillfälle.

Är det här vad vi ska ta med oss in i det svåraste kvalet på rätt jävla länge så kan vi lika gärna sikta på nästa VM istället för kommande EM redan nu.

Henok Goitom gjorde mål i U21-matchen mot Makdeonien. Två stycken. Det är ju alltid nåt.

Tydligen är det hiphoponsdag idag.

Det är ett jävla tjat om att Talib Kweli är en så kallad "conscious rapper" så fort han förekommer och nu skriver jag uppenbarligen också om det. Min poäng är att det spelar liten roll hur medveten man är eller inte om det inte låter bra. I Talibs nya dänga låter det fantastiskt bra. Sprillans ny är den, tror till och med jag hinner före underbara Soul Lounge den här gången. Vilket i och för sig inte är ett självändamål.

För att balansera mot det medvetna och genomtänkta slänger jag in N.O.R.E. också, denna gång studsandes på det perfekta Neptunes-beatet.

Mer sömn?

Jag gick till Andreas och drack vodkadrinkar och samtalade lite, vi åkte bussen och tunnelbanan till Östermalmstorg och pissade vid ett galler. Vi gick till Spy Bar där Bon hade fest. Eller fest vet jag inte, men de hade ansvar för gästlistan i alla fall, i övrigt märktes ingen skillnad mot en vanlig kväll förutom en drinkbiljett och Robyn bakom skivspelarna. Det var hursomhelst rätt tråkigt och jag har sagt det förr jag avskyr att gå omkring i trängseln och få ont vid varje närgången passering. Det rörelsehindrade livet är inget vidare. Åkte hem med sista tunnelbanan, åt vårrullar knäckebröd skorpor i köket, tog en citodon och somnade vid tresnåret. Vaknade redan vid halv sex av hällregn som smattrade mot rutan. Somnade om och vaknade 06:57, tre minuter innan väckarklockan ringde. Gick upp, drack två koppar kaffe och åt en citodon. Åkte till Södersjukhuset och röntgade armen och pratade med Enocsson på ortopeden som sa att det såg ut att läka bra men förbjöd mig att lyfta eller bära med högerarmen. Åkte hem, i kaotiskt intensivregn och lyssnade på jazz i Robins rum. Satte mig vid datorn och skrev bloggtext. Gick och la mig igen?

Men lilla stumpan.

Isobel slutar skriva blogg, åtminstone tillfälligt, också hon. Katrine Kielos slutade för några dagar sedan. Hanna Flodr slutade men började lyckligtvis igen. Love-at-first-site slutade och började och slutade. Det finns fler. Jag undrar vad det beror på. Det känns som att samtliga ovan nämnda har blivit populära och omtyckta och i flera fall fått stor karriärskjuts tack vare bloggandet. Det känns som att samtliga ovan nämnda fått en hel del skit i kommentarerna. Alla är de flickor, kvinnor, brudar.

Man kan tänka sig att de är gnälliga att de inte kan ta skit att de borde strunta i all obegåvad smörja som smetas i comments-rutan. Precis som man ska strunta i odören och bajset och de äckliga bitarna nerkissat toalettpapper när man går på en risig herrtoalett. Man biter ihop man håller för näsan man gör det man måste. Rätt vad det är blir det alltför äckligt, man står inte ut, man pissar hellre ute eller inte alls. Så verkar vara fallet med bloggavhopparna. Det blir inte värt det längre, inte lustfyllt, trösterikt eller glatt polemiskt istället bara plumpt och trist.

Man kan tänka sig att de är gnälliga att pojkar, män, snubbar inte slutar blogga, inte slutar skriva för att folk stör sig. Man kan till och med undra varför så många utstrålar viljan att bli omtyckta av alla, man kan undra vad det ska vara bra för när så många av de som utgör alla är idioter.

Lika gärna kan man tänka att det här är vad som händer om flickor, kvinnor, brudar tar sig ton. Om de tar plats, tycker till och blir lyssnade på. Då kommer armén av kukar och ska trycka ner. Sannolikt är det så. Jag vet att det är fult att prata om det här, att det låter pretentiöst och att vi lätt avfärdar det med "nu tror jag faktiskt inte att just det här har något med strukturer att göra" eller med ovan nämnda tanke att de bara är gnälliga, jävla kärringar liksom. Jag tror, tycker mig se, att alla bloggar som skrivs av kvinnor som tar rätt mycket plats och hörs rätt långt får ett följe av dryga snubbar som pepprar varje inlägg med sin smutsiga skit. Inte sällan används tillmälen som lilla gumman lilla du rara du söta fröken. Nästan alltid med en dubbelironisk, safe, underton som gör det till ett sexistiskt angrepp med asterisk. En asterisk som säger "jag vet att det här är en konventionell härskarteknik men eftersom jag är intellektuell kan jag använda den ironiskt utan att du kan säga något och så får jag det gjort ändå - förminskandet".

Fan, kom inte och säg att det inte är så, gör inte det för helvete, jag använder mig av samma skit själv när jag blir trängd.

Snubbar slutar inte blogga av de här anledningarna. Beror det på att vi är mindre blödiga, skarpare, inga gnällspikar, inga jävla kärringar? Eller beror det på att vi inte får den här typen av påhopp? Jag får det inte i alla fall. Jag får en del skit men väldigt lite. Jag läser att någon hatar mig här och där och blir bara illa berörd de gånger jag känner mig just förminskad. Men jag får väldigt lite skit. Silverfisken har fått en del skit men outsägligt lite i förhållande till hur många som läser honom.
Eff brukar bli påhoppad i kommentarstrådar med jämna mellanrum för att han har en torr, intellektualiserande, humor och en rätt "mjuk" hållning och Sigge får skit ibland, inte sällan har det handlat om att hans bror är bög. I båda fallen känns det som att det är samma snubbar som angriper som när till exempel Isobel får en känga.

Jag vet inte vad jag vill säga annat än att det är trist och att jag tycker Isobel (även om jag vill dra ut tänderna på henne efter en del politiska texter), och alla andra skarpa älskvärda människor ska fortsätta skriva blogg, ta störigt mycket plats och vara obehagligt högljudda oavsett om de bli älskade av alla eller bara av ett fåtal. Please do.

Att svika sina annonsörer

Stackars poolföretaget i annonsen under ingressen. Expressens ambition att ta produktplacering ett steg längre går inte riktigt hem.

Tryck på bilden



Aaron

...and I keep nagging...

Jag vet inte varför jag envisas men de envisas ju. Det är alltid dokusåpornas fel och det är särskilt Big Brother och ingen bär mer skuld än Jessica Lindgren, som alltid är med på bild när sånt här skrivs. Jag envisas för att jag blir irriterad. För att jag inte tror på dem. För att det är ett klassiskt och löjligt ovanifrånresonemang att anklaga ful populärkultur för folks dåliga vanor. Säkert finns de som idoliserar Jessica Lindgren eller andra något självdestruktiva individer så till den milda grad att de tar efter dåligt beteende. Säkert finns det också de som blir extra våldsamma efter att ha lyssnat på hårdrock med morbida texter. Problemet är ju att den indignerade vuxenvärlden här står svarslös inför det faktum att unga flickor och kvinnor dricker allt mer och ingen jävel vill stå svarslös. Så vi hittar en skurk, en enkel förklaring, något vi kanske kan påverka. Dokusåporna. De har förstört våra unga oskuldsfulla nykterister. De våldtar en hel generation med sitt dekadensförhärligande och morallösa budskap. Stoppa dem! Stoppa dem! Det är som att skylla min pappas svåra alkoholism på drink- och whiskypundarna i Dallas eller för all del skylla hans amfetaminberoende på Jack Kerouac. Det är barockt för helvete. Att unga kvinnor dricker allt mer och att unga kvinnor i dokusåpor dricker allt mer går hand i hand men inte på det sätt som de upprörda vill påstå utan på det sättet att Jessica och Angelica och Malin och de andra Big Brother-deltagarna är både flickor och unga. De är inte ansvariga. De är statistikens unga kvinnor. Hur svårt är det att förstå?

Hur folk dricker har mer med alkoholpolitik och införselkvoter och EU att göra även om de tre bara är en bråkdel av förklaringen. Men de är, tror jag, observera tror, fortfarande underordnade det allmäna samhällstillståndet. För allt det där hänger ju ihop och det vet vi. Det rent destruktiva drickandet dyker snarare upp hos en person som inte mår helt fantastiskt. Det där farliga slå knock på sig själv-konsumerandet handlar inte om vem du idoliserar utan hur du mår. Hur du mår kan förvisso påverka vem du idoliserar och varför.

Jag dricker själv på en högre nivå än genomsnittet. Mycket högre. Förklaringen till det hittar vi inte i populärkulturen. Det handlar snarare om samhället om man ska bli analytisk på det larviga sättet. Inte så att jag känner mig sviken eller utanför eller är särskilt arg eller ens ledsen. Däremot är det så att när jag inte dricker för att förhöja kvällens kalas, för att bli lättsam och dansant, för att bli vacker ock kåt, för att det är kalasgott, så dricker jag understundom i syftet att stänga av komma bort slippa tänka trycka till ansvar skuld skam och mina egna prestationskrav. Det är inget sorgligt över detta, jag tror det är otroligt vanligt, alkoholen är effektiv på det sättet. Men med höga pretentioner kan man titta på samhälleliga skäl. I alla fall snarare än populärkulturella diton.

Förresten tror jag att mina excesser med alkohol ibland är vad som gör mig dräglig nykter.

De unga tjejerna då? De i statistiken. Är det en helt egen grupp som bara finns i statistiken och samtliga hämtar alla sina idéer och humör från teve och taskiga förebilder? Jag tror inte på det där. Det är en sådan lättvindig syndabock att jag mår illa. Aftonbladets nyheter gör så med mig ibland. Deprimerar mig så till den milda grad att jag nästan måste dricka mig redlös.

I've got the hots for you?

Svettas svettas inomhus som vore jag i övergångsåldern gudbevaremigväl tittar på fyra avsnitt av Entourages tredje säsong älskar älskar Ari. Oskar har stekt hemlagade hamburgare åt oss och förutom svettas svettas pank patetisk allt är ganska gott. Liverpool besegrade Chelsea i Community Shield över streamad video, Luis Garcia sedvanligt fyndig, Pennant halvdan, Xabi väntar ännu på finformen, Bellamy så kvick så kvick. Patrik Sjöberg knarkar kola och jag är lika chockad som när Peter Jöback kom ut. Inte alls, vill säga. EM i friidrott lyfte aldrig riktigt överhuvudtaget jag blir inte ens särskilt glad över guld hit och dit. Malmö kryssar Elfsborg och det blir sannerligen inte guld i år. Svettas svettas hela tiden, klimakteriekossan Goesta, koffeinstissig och varm annars helt okej. Längtar ur gips ut med armen i verkliga världen två veckor till minst fan. Sedan kanske sjukgymnastik hoppas jag slipper vattengympa med andra, kanske tjocka tanter som svettas svettas också i övergångsåldern. Skulle älska iskall öl just nu. Älska. Kom hit med iskall öl någon för jag håller på att rinna bort ur kroppen kliar innanför gipset Beck's Stella Artois Holsten Staropramen Carlsberg det mesta duger åt mig när jag svedd sitter längtar in i iskall öldimma. Älskart.

Nada Surf sjunger om bloggar:

Ett litet "Hej, jag är jävig!" hade räckt så bra.

Det finns all anledning att högakta Katrine Kielos. Jag älskar att läsa hennes blogg. Jag tycker det är hemskt trist att hon slutar skriva i den. Hon skriver om politiska underbarnet Gustav Fridolins bok i Expressen och gör det bra, bilden hon målar stämmer väl med den jag fick när han dök upp på den 90-talsklubb jag och vänner misslyckades med att göra framgångsrik förra hösten. Han dansade, tjoade, tog plats, beställde rysk fulskumpa (Sputnik! en odräglig men billig version av Champagne) och diskuterade villigt politik med den som hade lust till detta. Jag vänder mig dock emot att någon med tillhörighet i Socialdemokraterna recenserar en miljöpartist precis innan valet. Ingenstans skrivs det ut det faktum att recensenten och författaren faktiskt slåss om väljare. Känns dumt och rejält klantigt av Expressen.

min mun

Äsch.

Rosévin och vänner i all ära, snällsnälla vakter och flasköl är också bra. Problemet är ju att jag inte pallar Trädgården med snuskillar och tighta vita pattoppar och trängsel; Tackling efter tackling i virrvarret gör armen i gipset förbannad och ledsen. Det gör ont bara, inte i själen i armen, vände hem till flickvännen tidigt. Det blir inga mer klubbar förr än jag är fri från gips. Bara barer i fortsättningen. Ska flytta in på Nada, Landet eller Hägern. Så får det bli. Idag ska jag vara hemma hela dagen och vara trött och trist och reflektera. Jag ska reda ut mig själv inuti blott genom att fundera. Det kommer att bli tufft men inte så tufft.

Loaded like a freight trainI guess I guess I guess I guess I'll never learn

Jag beställde precis 12 flaskor Night Train(Nightrain) på systemet.
$2.50/flaska/17,5%.

Aaron

Hasselblads

Det finns en ny blogg där jag och andra lägger upp bilder med jämna mellanrum. Bookmarka, länka, älska.

Skadan gör mig skitful

Okej att man har ont okej att man är svårt rörelsehindrad okej att man har svårt att sova okej att man är konstant hög på läkemedel. Inte okej att man blir ful: Jag kan inte raka mig ordentligt med vänster hand, jag kan bara använda fula gamla t-shirts som är för stora och går att trä över gipsarmen, jag har en jävla ursäkt till frisyr eftersom jag kammar mig med vänster hands fingrar. Jag gillar det inte. Man skäms när man går ut.

Igår på Trädgården efter tre glas vin och lika många citodon och lika många öl blev jag bloggspottad av Maggie May-bekanta "knulla med rösten". Mycket trevligt men surt att det är min förnedrande skada som är det tydliga kännetecknet. Sedan älskar jag förstås att bli igenkänd, tidigare på bland annat Mango och Debasers uteservering, det får mig att tro att jag finns. Finnas är kul. Synd att inte fler dörrvakter läser Det Ljuva Livet. Det hade varit praktiskt. Dörrvakter eller generösa miljardärer. Kalle Tollmar bad förresten i princip om ursäkt för att jag hade gips, som om det var hans fel i egenskap av lagledare, fan det var ju jag som tjatade in mig i laget.

Tydligen finns mitt armvred på film, tillsammans med min bårtur in i ambulansen. Måste se.

Mina erfarenheter av akutsjukvården var alldeles strålande, jag prioriterades högt och fick aldrig vänta länge trots att bara en läkare var i tjänst. Mina erfarenheter av uppföljningsvården är inte lika bra. Nu tvistar Härnösand (ja, jag är skriven där av olika skäl) och Stockholm om var jag ska få specialistvård. Jag börjar bli ledsen och uppgiven.

Ibland blir jag presenterad för folk. Jag är dålig på det. Jag känner mig just då väldigt betydelselös och brukar försöka undvika att ta plats och istället avlägsna mig. Undra om jag därför uppfattas som nonchalant och smådryg? Det är jag inte. Bara småblyg. Ibland borde jag ta stor plats och försöka nå personerna jag presenteras för. Jag tror jag skulle vinna på det.

I don't believe you. (Play it fuckin' hard)

Det blev så Inter till slut för vår älskling. Han gjorde alltså helt rätt i att bryta mot regler och utebli från träning hos den gamla korrumperade Juventus-kärringen. Hans agent Mino Raiola gjorde alltså helt rätt genom att sprida dumheter i tidningarna. Jag är glad för Zlatans skull. Ralf Edström är gissningsvis förbannad och tycker att Zlatan ska tas ifrån medborgarskapet, eller så. Svensk fotbolls Bob Dylan fortsätter att vara smågrinig och trumpen, egensinnig, egoistisk och fullkomligt genialisk.

Det var ju till Inter han ville, det var där han ville spela i anfallet tillsammans med Ronaldo när han tillfrågades i Blådårar 2 för ganska många år sedan. Nu blev det inte Ronaldo men likväl en brasse. Adriano är knappast kattskit kollegialt.

Jag hoppas att Zlatan börjar tänka saker i stil med världsherravälde och magi nu. Jag hoppas att han tar det enda steg som återstår, det från att vara en spännande världsspelare till att vara en av de tre, fyra, bästa i universum. Jag hoppas att 2006/2007 blir Zlatans motsvarighet till Dylans 65/66. Zlatan börjar plötsligt spela elektriskt och säsongen genererar fotbollens Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde, helt revolutionerande i sin enkla ack så komplicerade genialitet.

Ralf och de andra kan skrika Judas tills rösten inte längre bär men ingen tror dem. Så högstämd är jag och alla som tycker jag är dum i huvudet stod ock skrek samma sak till Zimmerman en hel turné. Ni har fel igen.

nedervåningskylan

Sitter fryser vid datorn klädd i gips och mysbyxor bar överkropp, bleka hårlösa arma barnbringa, lyssnar på Christina Aguileras kommande album. Hon är alldeles strålande, Still dirrty och Oh mother utmärkta, Save me from myself helt lysande, jag säger igen, lysande, superlativbra. Jag sov för jävligt, trots varm flickvänskropp trygghetsgivande bredvid, trots mången citodon dämpar armont, sov för jävligt, ont hela tiden. Sitter alltså, fryser, funderar på att besöka Allans Livs, förlåt ny ägare nu Kerstins livs, köpa cigarettfrukost.

Känner ingen lust till utomhuslekar men klarar inte skriva något riktigt med bara vänster hand, känner ingen lust till sällskap, vill redan bli full.

Alltså bloggpundar jag som vanligt. Har varit inne på det förr, I used to hate Dåligt Smink, sedan likgiltig inför henne, nu gillar jag mycket, mest av allt roligt att se den ängslan som får henne att radera saker hela tiden, klockrena saker, sedan kanske återpublicera timmar senare. Det värsta är att jag tror jag började gilla henne precis när hon blev riktigt mediaetablerad, jag är en sån uppåtslickare att det värker i fantomsmärta på den plats där självständighet och integritet en gång satt.

Oh well. Jag gillar i alla fall Ania trots att hon inte står på älsklingslista eller avlönas av tidningar ännu. Men hon borde nog. Hon är vass.

Malmö FF fick stryk igår och det var nog tyvärr jävligt rättvist. Elfsborg har Sveriges mest intressanta lag. Antagligen det bästa också. Liverpool kvalar mot Maccabi Haifa ikväll och man kan önska att det går bättre än i försäsongsmatcherna som genererat en hel del skitresultat. Mainz – Liverpool 5 – 0. Vad fan är det liksom?

Sitter alltså fryser vid datorn bredbandsräkningar trillar ner i brevlådan inkasso på nattygsbordet indiskt monsunkaffe i bryggaren smakar bättre än allt annat kaffe skrivlust i huvudet skrivkramp bara i armen cigarettfrukost i lungan kallfötter trampar svalgolv och jag blir alldeles alldeles underbar, nej, undergödd menar jag, måste gå handla frukostfrukost ni kan gå någon annanstans så länge jag kommer tillbaka.

Till alla som gjort slut

När man har blogg är man väldigt medveten om vem som kommenterar ofta och vem som gör det ibland. De flesta kommenterar ju aldrig och det är väl okej det också. Men jag är nyfiken på de som kommenterar intensivt under en period och sedan slutar helt. Var tog de vägen? Trodde de att jag var intressant men blev besvikna? Läser de ännu eller har de gått vidare? Alla som har blogg måste vara bekanta med det här. Tar relationen slut när du slutar tycka eller övergår det bara i envägskommunikation? Vad händer?

loveable spam

Jag gillar inte kedjebrevsbloggannde så mycket men http://modegrisen.blogspot.com/ bad mig och det är svårt att säga nej.

Så här går:
1) En bok som förändrade ditt liv?
August Strindberg - Giftas
2) En bok du läst mer än en gång?
Is av EdMcbain är typ den enda bok jag läst om i hela mitt liv.
3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
You'll never eat lunch in this town again av Julia Phillips
4) En bok som fick dig att skratta?
Slakthus 5 av Kurt Vonnegut är hysteriskt rolig i det riktigt vidriga.
5) En bok som fick dig att gråta?
Jag har aldrig gråtit av litteratur.
6) En bok du önskar hade skrivits?
James Dean on James Dean av James Dean hade varit något.
7) En bok som inte borde skrivits?
För herr Bachmanns broschyr av Carl-Johan Vallgren är genomusel faktiskt. Fuck den.
8) En bok du just nu läser?
Det är 1988 och har precis börjat snöa av Sigge Eklund har jag just börjat läsa.
9) En bok du tänkt läsa?
Den där Dennis Lehane-boken som Anna har lånat.

regnbågens färger i mitt glas

Man kan inte bara äta kodein och drömma om jollyranchers hela dagen. Man måste lyssna på Modesty också.


powered by ODEO

Rubrik och nedryckare

Sitter mest och pundar förskriven kodein och lyssnar på screw. Lite värk lite leda lite långsamt. Sitter mest av allt ointresserad, hatar när jag känner det där, som en pubertetsunge som äcklas av allt för att det känns som en kuliss ett skådespel skit. Det är så banalt att uppröras över det stora hemska flödet, det är pubertalt, men det kommer till en ibland.
Man borde fan sluta blogga när alla man läser verkar tycka Israels angrepp på typ alla med skägg är skönt och rimligt, jag äcklas av den komplexitetsresonerande hållningen. Fan heller. Det är simpelt. Israel blir inte mindre fucked up av att andra också är det. Israel är the big bully här. Skitsimpelt. Hade jag inte högerarmen i gips skulle jag skriva ihjäl folk om det här. Nu tänker jag bara sucka istället.

Om jag nu hade haft längtan til självbefläckelse kan jag upplysa om att det inte heller hade varit möjligt.

Det är inte konstigt att Jimmy Nordin super till så illa som han stöter kula. Det konstiga är att han inte gjort det förr. Med hans resultat och trubadursdepravation skulle jag fyllnat till för länge sedan.

Är det äckligt att jag fortfarande gillar smala catwalkmodeller trots att de börjat avlida på scenen? Sorry, det är mitt sociala arv.

Carolina Kluft kommer aldrig att bli snygg. Varför envisas sportjournalister med att försöka vinkla alla texter till att hon är värsta heta bruttan? Räcker det inte med att hon är bäst i världen på sjukamp?

Min förra rubrik var den roligaste jag någonsin satt. Hand upp om ni uppskattade!

Eller. Skitsamma. Alla är töntiga och jag ogillar er.

Santana! Killa Cam'! Goesta! GipSet! GipSet! GipSet!

Det är jävligt svårt att sova med gips. Förresten har läkaren skrivit ut recept på Citodon och förordar upp till åtta om dagen. Vem är jag att trotsa den rekommendationen?

Så i alla fall nu alltså sitta inne inte bada trots badvänligt. Surt.

karma

Det är inte särskilt värdigt. Man frågar sin vän om man kan vara med och spela i Jakob Grandins Trädgårdscup i fotboll för klubbar, restauranger, klädaffärer och annat. Man får vara med. Det är varmt och skönt, perfekta gräsplaner. Man spelar sju minuter. Gör allt fel, varje bollkontakt är undermålig. Sedan snubblar man till efter en tackling. Hej hopp. Armen pajar. Ambulans. Morfin. Skitmycket morfin. Hjälper inte alls. Andra droger. Massor av droger. Armen ur led, överarmsben och underarmsben ligger omlott, ligament och ledband illa skadade. Gips i tre veckor. Ovärdigt. Och smärtan, outhärdlig. Kräks när jag kommer hem, av alla droger i kroppen.

Det är högerarmen. Jag kan inte pissa som vanligt, skriva med mer än vänsterhanden, antagligen inte ha sex på ett värdigt sätt, kan knappt ta på mig byxorna själv för fan. Jävla klantarsle jag är. Fortfarande under influens av sjukt starka läkemedel. De övervägde faktiskt att ge mig fentanyl, herregud, men konstaterade att mängden morfin i kroppen kanske skulle få dödsknarket att fullkomligt slå ut mig.

Det var ju bara mitt eget fel också. Fan. Det enda jag gjorde värdigt var när de frågade hur det hade gått efter mitt fall och jag lugnt sa "jo, det är okej, men jag bröt armen" utan att ens säga aj.

All new Timo Räisänen

Inget nytt under växlande molnighet

Jag och internet har inte haft någon kontakt sedan i måndags och när vi alldeles nu möts igen förvånas jag över hur lite vi saknat varandra. Inget nytt någonstans vare sig från mig eller internet. Allt är stilla. Bara Bolivar har visat sig vass.

Annars var det Spy Bars uteservering och nya ODD at Large och ölbiljetter i tisdags och det nya numret är det torraste hittills. Allt är så snyggt, så oerhört snyggt, men ingenstans engagerar texterna riktigt. De behöver en typ Ringskog Ferrada Noli-text som tränger in på kultursidor och skapar uppmärksamhet, en snackis tror jag att journalisterna skulle säga, men levererar bara en väldigt duktig och kompetent men ack så träig produkt. (Förlåt. Hoppas jag får komma på nästa fest ändå.)

Annars damp nya Offside ner i brevlådan idag, de gör så här hemma, adresserade till någon annan stackare som inte bott här på väldigt länge och inte tycks finnas att eftersända till någonstans. VM-texten smärtar till rejält, Nebosja-texten påminner om hur kul och hur bra och hur egensinnig han är. Offside fortsätter att vara ruskigt bra. Några halvslöa nummer från förra året är den enda lilla svackan.

Idag kränger jag på mig fyllskallen igen tror jag, precis som igår, precis som alla dagar, det är så skönt.