Det lär ju bli så ju eller hur

Det lär bli ett besök på Trädgården ikväll och det lär bli en konsumtion jag alls inte har täckning för och det lär blir trångt och det lär bli kavaj om inte regnet kommer.
Önskade en argentinsk seger mot tyskarna. Domaren var väl sådär får man säga. Värst var kanske Argentinas förbundskapten Pekerman (vilket ordvitsprovocerande namn) som struntade i att byta in Messi, som struntade i att byta in Saviola, som envisades med en stillastående Tevez och bytte ut övertidsmåltjyven Crespo och agerade rätt tafatt. Lehmann grym på straffarna. Riquelme en skugga av sitt potentiella jag. Tyskland mot final? Jo, nog är det så.
Det lär blir ett besök på Trädgården ikväll och det lälr bli trevligt. Annars jävlar.

Vi är eniga jag och Andreas. Papoose har tillräckliga kvaliteter för att bli riktig stor riktigt länge. Jag tror mycket om honom. Han är en mittfältare om man ska vara sådan. Rör sig över stora ytor och är duktig på allt. Jämför med Snoop Dogg som är den mest utpräglade straffområdesspelaren jag vet. Kan gå in och avsluta, bara döda allt annat, med några få rader men gör sig illa i uppspelsfasen och passningsspelet. Dr Dre får snarast liknas vid en förbundskapten emedan Lupe Fiasco är Kim Källström, killen alla vill ha in, killen alla tror är nästa stora grej, kanske har de rätt, vi vet ännu inte. Jay-Z typisk mittfältsstrateg, Rza en rutinerad och kreativ mittback, Ghostface Killah vilt springande på kanten från straffområde till straffområde och Project Pat tidigt utvisad på grund av riktigt fula tacklingar. Typ.

Det lär bli Trädgården och det lär vara sol hela natten. Annars jävlar.

– Men vi har inte Karolina Lassbo som krönikör längre

Så har Resumé skrivit om Lassbos uttalanden om nationalsocialism. Ebba von Sydow utstrålar sedvandlig iskyla när hon uttalar sig i frågan. Lassbo känner sig medvetet missförstådd av bloggsverige. Kommentarerna jag har läst har ofta handlat om att hon är blond brud och därför bimbo. Jag personligen kan tycka att det borde vara lika lätt att skaka av sig som om någon skrev att jag är mindre trovärdig för att jag har utstående öron. Men jag är inte hon och jag tänker inte säga åt henne vad hon har rätt att känna sig kränkt av. Hursomhelst tycker jag själv att jag har förhållit mig till det hela ganska sakligt och skulle bli lite förvånad om Lassbo tycker annorlunda. Jag frågade henne faktiskt, utan påhopp, vad hon egentligen menar.

Vad som är underligt är att hon vidhåller att "Nationalsocialismen är egentligen ett abstrakt begrepp som inte har någon preciserad innebörd." Jag upplever det verkligen inte så. Innebörden av ordet nationalsocialism är för mig lika glasklar som innebörden av orden 'ölburk' eller 'presens particip'. De allra flesta vet precis vad det handlar om och gör en omedelbar koppling mellan ordet ölburk och det kärl i vilket öl ofta levereras. För mig är det inte svårare än så.

Men något är ju förstås ruttet i kritiken hon får också. Redan finns på Resumé flera klenbegåvade och illa stavade påhopp på henne och hon buntas friskt ihop men alla offentliga personer som råkar vara ljushåriga tjejer. Det är trist så in i helvete och det tar ner ifrågasättandet av den här intensivt lästa och i många fall uppskattade människans konstiga uttalanden på en nivå där i alla fall jag inte vill röra mig.

Back in black

I den tredje filmen om Spindelmannen kommer Tobey maguire sporta den fräscha svarta dräkten och jag blir barnsligt entusiastisk. Den svarta dräkten var så cool, så ny, så hård när den dök upp och först efter ett tag insåg läsaren vad den gjorde med Peter Parker. Den svarta dräkten drev fram den latenta aggressivitet och ondska som fanns hos Parker och gjorde honom brutal och hänsynslös, den gav Spindelmannen ett helt nytt djup och gjorde oss läsare oroliga. Vi hade plötsligt inte lika lätt att känna med, heja på, vår töntige hjälte. Han betedde sig osympatiskt och komplext som aldrig förr. Jag ser så fram emot den nya filmen. Här är trailern.

tragitainment

Har känt mig rätt risig krasslig gnällig hela dagen, beklagat, varit tråkig, datasuttit, sänglegat. Kanske blir jag sjuk nu? Eller så är det bara ett skepp kommer lastat med olust och lathet. Sannolikt det senare. Massmedia ger mig ingenting tillbaka idag trots att jag sätesbjuder dem min tid och uppmärksamhet. I utbyte ingenting. Har haft den där känslan ibland, den förbjudna osunda osympatiska, att det kanske har varit någon stor katastrof någonstans och att jag i så fall kommer att ha något att göra. Jag önskar det aldrig men jag tänker att det vore praktiskt med den typ av rapportering som en jordbävning eller ett terrordåd erbjuder. Det är en morbid hållning på ett sätt men lika mycket är det ett uttryck för min och andras brist på verklighetsförankring. En kvällstidning en nyhetssändning en radiorapport är underhållning, tragitainment. Ingen tar ju till sig det där dagligen. Ibland sträcker sig skiten upp ur den andra skiten och griper oss men alldeles vardagligen är det mest något som vi konstaterar har hänt och inte känner något för. Det gör inte bara ont när tunnelbanor sprängs. Det är inte bara rädsla och vanmakt när skyskrapor penetreras av jumbojettar. Det är spänning och action och förundran också. Det är fascination. Nu smäller det, nu brakar det lös, nu kommer det att hända grejer och inte minst nu kommer vi att ha något att tycka saker om, att känna för, att debattera om, att titta på teve för. För visst är det mer än något en katastrof men det är inte därför vi känner, det beror på vm-stämningen som blir när USA UNDER ATTACK scrollar i sidled på tevens nederkant. Vi vet att det kommer att bli hus i helvete och att det defintivt finns något att se på nyheterna en längre tid framöver. Vi tittar inte tillbaka och minns Rwanda sådär dagligen direkt, om det inte kommer en Hollywood-film. Kommer någon ihåg Honduras och vad som hände där samtidigt som tvillingtorn rasade lite närmre Fox News huvudkontor? Klart vi inte gör för det var inte på teve och det var inte spännande utan bara verkligt och tragiskt det saknade dramaturgi, saknade hjältar och skurkar och jag ska gå in på Aftonbladets hemsida alldeles nu och kanske är påven död eller Bush lönnmördad eller Göran Persson skuren i knävecket. Jag hoppas inte. Men jag vet vad det skulle ge.

Popvänster

Till Charlotte som har tråkigt på jobbet

Jag förstår att du vill ha något nytt att läsa när du har det trist och det framgick alldeles tydligt i ditt SMS och mitt missade samtal att du avkräver mig ett blogginlägg. Men du måste förstå, Charlotte, att jag ibland dricker för mycket eller bara ganska mycket och blir bakfull. När jag är bakfull blir det inte så mycket text. Läs gärna dessa flickors blogg istället, dem har du ju träffat. Annars kan du snöa in på Lisa Förare Winbladhs excellenta tankar. Ja, du vet, hon som pratade om smaker i Mat/Niklas på SVT med jämna mellanrum. Om det nu är din grej. Charlotte - Kika in hos Kinky Afro när jag underpresterar. Om jag känner dig alls kommer du att älska honom. Vidrigt smaklös humor, precis som du vill ha den, hittar du på Booty Perkulator, en älskvärd man i sina bästa år som går över gränsen gång på gång. Jag VET att du kommer att avguda honom.

Dagens sprillans nya tips, Charlotte, är ju underfundigt reklamnördiga men ack så underhållande Strypa Giraffer. Titta där, se särskilt Internetsäljarna och Skanstull Pizzeria. Okej, Charlotte?

När jag är bakfull är jag långsam och korkad, det här vet du. Det blir inga vidare blogginlägg då. Så låt mig vara stendum och huvudvärksbultande och läs andra istället.

See you in hell David Letterman

Jag hade alltid trott att David Letterman var ett sanningens geni på 80-talet, och efter det långsamt åkt baklänges in i en mild form av demens med hans mått mätt.

Visst, alla kan ha en dålig dag och vara elaka, men sättet han försöker mobba Harvey Pekar på (som American Splendor handlar om) så vill jag se honom utslagen mot betongen av Hudson River. Fuck David Letterman.

Mer opinionsbildning

" Helena said...

Det är så lätt att avfärda liberalernas förslag, men think about it! Tror ni inte att förmågan att prata svenska i allra högsta grad gynnar den "nysvenske"?! Tycker ni alltid att det är fel att ställa krav? Är inte kraven i själva verket en nödvändig knuff för många? "

Självklart är det viktigt att kunna tala och skriva bra svenska. Det är bra också att ställa krav på människor. Problemet med det här förslaget är ju att resultatet bli avhängigt personens förmåga att lära sig språk relativt snabbt och att det blir svårare att bli svensk medborgare i en kommun med dåligt med pengar - där man inte kan satsa samma summor på undervisning. Dessutom är ju oändligt många svenskar så dåliga på "korrekt" svenska att de sannolikt inte skulle uppfylla kraven.

En bra svenskundervisning för infödda som utfödda svenskar är helt klart viktig.

Jag tror dock inte att språktestförslaget har något med integration att göra i egentlig mening utan snarare handlar om att ges möjlighet att exkludera fler, att ge intellektuella företräde framför de fattiga, obildade eller bara stendumma i kön till svenskt medborgarskap.

Förslaget är populistisk smörja som vill få oss att peka med hela handen mot folk med dassigt uttal och skrika "problemperson".

Jag är en viktig opinionsbildare.

Idag har jag på en och samma dag fått höra "Vi har identifierat dig som en viktig opinionsbildare i Sverige" (i ett mail från The David Report) och att jag är "Isobels egen lilla knähund" (här). Jag kan upplysa om att jag nog varken är det ena eller andra. Knähund ligger i så fall närmare till hands. Men vems? Jag har fått höra att jag springer och svärmar efter såväl Sigge som Isobel som Love-at-first-site som Virtanen och kanske är det så att man inte får gilla folk offentligt. Vems knähund tycker du att jag är?

Samtidigt skulle jag gärna se mig uppmärksammad som "viktig opinionsbildare" fler gånger. I så fall tänker jag avgöra valet i höst, på egen hand. Vi kan börja genom att krasst konstatera att Folkpartiets språktestförslag återvänder i uppdaterad version. Känns fräscht tycker jag. Det intressanta är att de denna gång antagligen får opinionen med sig. Folkpartiet - Mänskligheten 1 - 0.

Själv har jag alldeles snart läst ut Pölsan av Torgny Lindgren (I know I'm slow) och blivit så sugen att jag köpt Pölsa på Ica. Klart det låter unket med svinskalle och lunga och allt vad fan det är men han beskriver det på ett sätt som får mig att dregla ändå. Den makten vill jag gärna ha när jag skriver att jag får folk att till och med äta äcklig mat bara för att jag uttrycker mig väl. I så fall skulle jag hypa leverstuvning för det är den mest underskattade av rätter. Gå ät.

JC-rock

John's Candy går från klarhet till klarhet. Nu är vi vintersportmusik. Jag väntar på mediahype och skivkontrakt och sådär. Kom liljor och akvileja kom musikalisk framgång. Det trista är ju att jag är väl medveten om att en hel del mediamänniskor läser här och sannolikt hört John's Candy bara för att avfärda oss. JC-Electro skulle säkert Lokko säga. Och det passar ju oss alldeles utmärkt.

How you want that?

Jag är verkligen bra på att vara ledig, inte prestera, inte producera, inte ens byta från svettiga gårdagskläder till nyren nyssduschad outfit. Jag bara sitter och lyssnar på Streets is Watching med Jay-Z och röker cigg och dricker så mycket kaffe att jag lika gärna kunde ha koffein intravenöst. Det stör mig något otroligt att min sverigesorg gjort VM mindre ball. Missar allt. Vill se Spanien, får se hur det blir. Petters video till Storstadsidyll är verkligen allt annat än okej. Provider-cyklar och ghettoflärd och förortsungar som springer efter Åre-idolen är så fel att jag vill kräkas. Sluta rappa gubbjävel, jag är ledsen men jag pundar på ungdom, du är för gammal, häng med familjen, sluta vidjobajta, sluta sluta sluta jag tycker det är fantastiskt tråkprovocerande. Jajajaja.

Försöker skriva och en del blev det igår, en början på något nytt, personligare, längre. Det är förstås alltid det som är svårast, sånt som kunde vara självbiografiskt men ändå inte är det, balansen är omöjlig. Skrev mindre verklighetsnära och mycket kort i förmiddags och postade på Kort Prosa. Ingen läser där. Jag har typ en besökare var sjätte timme. Det är synd. Börja läs mig. Ni får tjugo spänn om ni bookmarkar.

Det skrivs om Isobel lite varstans och Caroline Ringskog Ferrada Noli (Ligger bra i mun nej! Jag hatade henne när hon hatade mig sedan skrev hon att hon inte hatade mig längre då blev jag konstigt lättad. Nu är jag nog bara avundsjuk.) säger att älsklingslistan öppnar många dörrar eller något sådant. Jag låg där. Saldot är detsamma. Då har jag ju haft förutsättningarna och sumpat det. Fuck mig. Buhu, Goesta, buhu, gnällkuk.
Självömkan är min genre. Kanske är det inte en marknad.

Jag saknar Loon.

Back in the day

Såhär festade man 1995. Hannes, Kalle och Goesta poserar i legohår. Dagen till ära har Goesta tidstypiska chinos för att signalera att han är nere med skateboardkulturen, tröjan är av märket Oxbow och på fötterna bär han Airwalks.
Hannes skulle i framtiden komma att bli dramatiker och journalist, Kalle blev stjärnskådis och mopedist emedan Goesta inte har utvecklats ett skit. Han har bara slängt sina chinos.

oooooooo

Jag undrar hur forskare mår när de kommer på att skälet till att allt kan förklaras vetenskapligt är så enkelt att vi lever i en fysisk värld och för att något ska existera fysiskt måste det ha en fysisk form.

Som alldeles nyss när jag var så trött att det började gnistra och flyga små ljusa prickar framför ögonen. En forskare skulle förklara det med en lätt syrebrist i hjärnan. Jag vet att det var tillfälliga eldflugor som kom för att pigga upp mig. Länge leve allt.
.

sexhundrafyrtiotvå blogginlägg senare

Meh! Har skitit i det blå skåpet genoma att hålla dålig koll på cigarettillgången. Nu har jag noll stycken, pengar på fickan, men noll stycken cigaretter och jag hatar sånt. Jag blir abstinent av att vara ciggpank och kan inte tänka på annat än att röka, suga i mig den gråa vältempererade förbränningsångan och riktigt känna hur det sticker till när röken vänder i lungan, riktigt absorbera all rök, låta blodet transportera nikotinet i skön bergochdalbana genom hela kroppen, låta hjärnan ta hand om alla de positiva egenskaperna hos en röd marlboro, låta resten av kroppen ta konsekvensen av cigarettknarkandet. Jag hatar att vara ciggpank.

Folk blir provocerade när man glorifierar rökning, kanske tycker de att det till och med är osmakligt, men jag har ingen annan åsikt än den att tobaken i mitt liv varit värd varenda krona allt sedan den dag jag köpte mitt första egna lilla paket för elva spänn på Pressbyrån. Jag var tolv år och det fanns inga åldersgränser och priserna var humana, någotsånär. Jag har rökt i fjorton år nu och det är förstås oattraktivt för en hel del människor men jag försöker kompensera genom att vara hygglig ibland.

Min tokiga faster, inte tokig tokrolig utan tokig tokig, brukade förr skicka vykort till min pappa med obehagliga och samtidigt käcka antirökbudskap som till exempel "Att kyssa en rökare är som att slicka en askkopp". Vid ett tillfälle gick hon, tokig som hon är, lite över gränsen och skickade ett vykort med en målning föreställande tre kostymklädda, cigarrökande, svin. Grisen längst till vänster hostade mest och ovanför hade hon med kulspetspenna skrivit min farfars namn. Han dog av cancer. Ovanför nästa svin, ett halvohostande sådant, skrev hon min pappas kusins namn. Han dog av cancer. Ovanför det tredje svinets huvud, den här bolmade glatt vidare, skrev hon min pappas namn. Han var vid tillfället vid relativt god vigör. Sådan är faster, hon har alltid haft en känsla för vad som är kul och lämpligt.

Jag gillar att röka ändå och jag tänker inte sluta. Det första jag ska göra imorgon när jag vaknar, förhoppningsvis klockan fjortontrettio såhär när jag är ledig, är att gå till Allans Livs och inhandla minst ett paket. Sedan ska jag gå hem, brygga kaffe och sätta mig ned. När jag har druckit upp den första koppen och ännu inte påbörjat den andra ska jag tända morgonens första cigarett och jag ska hånskratta åt mina lungors ömkliga rossel när de försöker värja sig från det ivriga inhalerandet. Kring det femte blosset är de spaka och medgörliga och skriker efter mer mer mer. Och sedan lever vi, jag och cigaretterna, lyckliga under resten av dagen. Och min tokiga faster tror fortfarande att jag aldrig har börjat.

Litterär umami:

"Ibland hemfaller jag åt en sådan ängslan att jag måste gå ut på trappan och andas"

c/o Torgny Lindgren

Sätt straffhelvetet hur svårt kan det vara

"Resten av VM kommer jag att betrakta som om Sverige aldrig varit med." säger Jesper Högström och precis så är det ju. Man måste tänka så. Det gör fortfarande ont och det skriks efter ny förbundskapten och jag vill också skrika. Ut med Lagerväck in med.... Jag vet ju inte. Det finns ingen annan att slänga in. Kenny Dalglish kanske. Eller Dusan Uhrin. Eller? Nej, det blir nog Lasse i två år till ska vi se.
Straffen vill jag inte ens, jo jag måste, gå in på. Det spelar ingen roll om Sverige byter mitt i straffögonblicket eller om det flyger in en dinosaurie på planen. Henrik Larsson är förste straffläggare för att han ska fixa att slå in den där och jag lägger all straffskuld på just honom. Alla som tittar vet att han kommer att missa om han går på kraft. Vi har sett det i VM tusen gånger, vi har sett Raul göra det, vi har sett Beckham göra det, vi har sett en miljard skickliga spelare missa straff i viktiga lägen för att de väljer att gå på kraft. En bredsida nära stolpens insida är alltid att föredra när man är nervös. Det är så enkelt. Alltid bredsida.
"Resten av VM kommer jag att betrakta som om Sverige aldrig varit med." Ja. Sverige var ju aldrig med. Vi åkte ut i kvalet, mycket orättfärdigt. Det är så jag minns det.
Ut med Lagerbäck. In med? Anders Linderoth? Nej. Sören Cratz? Nej. Tom Prahl? Nej. Fabio Capello? Skitsamma.

Nya Aguilera-låten är riktigt bra. Gillar. Videon är rätt usel. Som så ofta. När kommer återförenade All Saints-skivan?

Dagens låtjävel är den här:

powered by ODEO

Lovar mig själv att skriva förbannat mycket och förbannat bra skit (a.k.a. prosa) den här veckan. Det är en sån vecka. Jag hoppas det i alla fall.

Fankuk

Den goda nyheten är förstås de positiva svar vi fått: Petter Hansson var grym när han kom in. Tobias Linderoth kan springa hur mycket som helst. Andreas Isaksson är en riktig skicklig målvakt. Ungefär så. Annars så? Jag återkommer till det.

Midsommarafton var inte dum alls i David och Kristins alldeles nyinförskaffade sommarstuga, röd med vita knutar, snaps, öl, grillat, vänner, flickan följde med lika söt som någonsin, lugnt men intensivt. Jag gillar verkligen att åka ut på landet så. Jag gillar det lite avskärmade.
Hela helgen behaglig, Riskspel fram till morgonen på lördagnattens infravarma veranda och jag avstod att bada i isvattnet. Jag gillar det där mycket. Blir så avslappnad att jag fullkomkligt segar ihop, blir dumtrött men nöjd.

Känner en tomhet ändå, jag borde hålla käften om det, jag ska vara tacksam över vad jag har. För det jag har, även om jag inte definierat det, är väldigt bra, känns väldigt bra. Gott så. Men det tar tid för mig, jag blir frustrerad över hur försiktig jag är med mina nya känslor, jämför mig själv med hur jag var med exflickvännen, undrar, idiotfunderar. Jag vill verkligen ta vara på det här nya. Jag gillar det här nya. Men jag är inte helt läkt, hej cp-klyscha, från det gamla såret och jag tror, vet, att det hämmar mig, gör mig orättvis, gör att jag inte bjuder till med mig själv såsom jag vill. Jag vet vad det är jag behöver. Tålamod och uthållighet. Jag tror att jag har det och jag hoppas att hon har det, trots att jag bromsar mig och avvaktar för mycket, för ofta. Men jag ÄR tacksam över vad jag har, det här nya som jag gillar och försöker finna ro i. Jag är bara långsam.

Vad gäller matchen och vad gäller VM så rä det trist att konstatera att vi inte räckte till, att våra superswedes inte var supersvenskar så mycket som vi hade hoppats, att flera av de här spelarna hade sin chans, sitt VM att prestera i, nu och aldrig mer. Det är fyra jävla år kvar och därför känns det så överjävligt med dumförsvar och impotens offensivt, det känns som att utföra våld på sig själv när man hoppas, vill, så intensivt att det ska bli succé, bli överraskande underbart. Domaren var förresten ett arsle som jag skulle kunna tänka mig att urinera på. Jag kan verkligen inte sammanfatta vad jag känner för Sveriges VM just nu. Vi gjorde inte en enda helgjuten match. Faktiskt inte. Och det hade jag nog trott att vi skulle. Skitsamma. Det är ju inte som att jag dör. Eller, jo, det gör jag nog. Fan fan fan kuk.

marinad

Är lite illamående efter att ha kvällsölat med den gode Bolivar sent igår i mitt vardagsrum. Försöker trots allt ta mig samman och packa de saker som ska med till John's Candy-sommarstugan där midsommarfirandet hålls. Jag gillar midsommar, gillar högtider, gillar det uppstyrda, romantiserade och tror att det här kommer bli en helt okej sådan kväll. Vi får se men det är vad jag tror.

Imorgon spelar Zlatan självklart från start. Zlatan spelar alltid självklart från start. Allt annat vore tjänstefel, såtillvida Zlatan inte är skadad. Så måste det vara. Man kan säga vad man vill om den ganska älskvärde Allbäck, han är en måltjyv av rang, en skicklig bollmottagare, en hyfsad djupledsspringare och han är väldigt skicklig i det kvicka kombinationsspelet. Zlatan är å andra sidan, tydligen, alldeles ur form och en skugga av sitt forna jag. Säger nån. Jag vet bara att Zlatan är absolut nödvändig i nittionånting minuter plus eventuell förlängning plus eventuell straffläggning. Han äär vår störste och pratet om att peta honom är ett kokett mediesnaskande som inte har någon förankring i verklig förståelse. Bara förförståelser om besvikelse och syndabockar och framtida knäck på juggen som inte presterade gör att tidningarna planterar den här smörjan. Zlatan ska alltid. Alltid. Alltid. spela från start. Sådetså.

Vill man laborera, och det vill jag egentligen inte och tror inte att Lagerbäck/Andersson vill, så ska man istället titta på yttermittfältspositionerna. Ser man Tysklands vänsterspringare som ett fruktansvärt hot kan man sätta över allroundfantastiske Ljungberg på högerkanten och trycka in en Anders Svensson eller en Chipp på vänstern. Jag vill nog inte göra så men jag tror inte att idén egentligen är så dum om Tyskland nu verkligen kommer att förlägga all sin offensiv till den sidan.

Jag undrar också vad Ebba von Sydow tycker om Lassbos språkliga avantgardism. Jag undrar plötsligt över mångfalden på Ebbarevyn. Finns där svartskallar överhuvudtaget? Är alla ariskt blonda öfvre medelklassbrudar med exakt samma värderingar? Jag vet inte och jag har ingen rätt att grundlöst misstänkliggöra Veckorevyn men det gör jag likförbannat. Veckorevyn kanske kan bli det viktiga magasinet för lebensborn-flickor och ingen annan. Vem vet?

Svar från Karolina

Karolina Lassbo svarar på mina funderingar sedan jag skickade ett mail till henne.

Motiveringen är att "det är skoj att överanalysera ord" och att hon inte kunde "låta bli att göra en övertolkning av begreppet". Vidare sympatiserar hon inte på något sätt med nationalsocialister. Det sista är ju skönt att höra och jag tror väl egentligen inte heller att Lassbo är nazist. Men hon tillstår att ordet egentligen enbart står för främlingsfientlighet och rasism. Därför tycker jag fortfarande att det är osmakligt att prata om en "positiv nationalsocialism" och att föra in Ulf Lundell och Stig-Helmer i sammanhanget. Då klär man ju dessa två i rasistiska åsikter och det känns inte helt okej, hur svårt jag än har för Lasse Åberg.
Karolina säger också att hon vill försvara Markus Andersson som känner sig "oerhört kränkt" över nazikläderna han tvingats (?) in i.

Ja. Jag är fortfarande inte helt på det klara med det här. Det stör mig fortfarande för hur gärna jag än rotar i ords betydelser i olika sammanhang och med olika referensramar kan jag inte se värdet av att omdefiniera eller plocka isär eller (på Odd at Large-språk) rekontextualisera nationalsocialismen. När Lars Ohly fortsatte kalla sig kommunist trots de flestas dåliga relation till ordet förstod jag lite vad han ville uppnå i och med att han brann för de ideal han ansåg hör kommunismen till, att han inte definierade kommunism såsom hans kritiker, han ville återupprätta ordet. Rätt eller fel så grundade sig hans envishet i en tro på politiken. Jag tror inte att Karolina Lassbo har den här tron på nationalsocialismen så jag har oerhört svårt att förstå varför hon vill ompröva just det begreppet. Jag tycker gott att nationalsocialism fortfarande kan få kopplas till Nationalsocialisterna och därmed avskys. Typ.

På Agendan

Junihöst i Stockholm, blåbärspaj i Bagarmossen, rött vin i Alvik, ostädat i Hägerstensåsen, midsommar i David och Kristins nyinköpta sommarstuga, bloggdrev i Lassboland, skitlön i måndagsångesten, världens viktigaste fotboll i Tyskerlandet, orakat i ansiktet, långnaglar i fingertoppars ände, junivinter i Sverige, bollekar i Långholmsgräset, femtio öl i hallen, skuldmedvetenhet i plånboken, storebrorsbesök i Finnlandet, Dagens Nyheter i förakthögen, "Stik Ya" ständigt i öronhuvudet, Pölsan i handen, klåda i dumhuvudet, textlängtan i sommarvintern, pretentioner i patosregistret, själlöshet i själen, "Bara om min älskade väntar" i gamla CD-högen, Jeffrey Lewis i återupptäckthögen, ledighet i evigheten, känningar i hjärttrakten, patetik i stilistiken.

WHUT?

Karolina Lassbo definierar Nationalsocialism på Silverfiskens blogg och jag blir mer än bara alldeles undrande över hur denna till synes begåvade människa kan skriva något så dumt. Har någon ätit upp Karolina och hackat hennes blogg?
Såhär tycker hon tydligen att det är:

"Vid första tanken upplevde jag begreppet enbart som något negativt; en association till främlingsfientlighet, extremhöger och rasistiska åsikter som går ut på att försköna och framhäva det vita folkslaget samtidigt som personer av annan härkomst än den egna kommer i skym undan, tystas ner eller helt enkelt nervärderas. Men att begreppet enbart skulle kunna vara något negativt lät lite för enkelspårigt, eftersom abstrakta begrepp, där värderingen och associationen mycket bror på vem som uttalar den och vem som mottar den, ofta är mycket mer komplicerade än vad de kan verka vid en första anblick. Någon som skulle kunna klassas som en nationalsocialist i positiv bemärkelse är för mig någon som vill framhäva och försköna sitt eget modersland men utan att ta ställning till de människor som lever i landet, hur de är, var de kommer ifrån och att alla människor både kan klassas som lika, väldigt olika och faktiskt ibland delas in i grupper. Ett exempel skulle kunna vara Ulf Lundell när han sjunger om hur han (eller han tillsammans med andra) kysser havet, går på stranden eller om platser i övrigt, ja under förutsättning att platserna är svenska då förstås och att värderingen på något sätt har en socialistisk touch, som angriper eller beskriver samhället. En nationalsocialist i positiv bemärkelse borde helt klar vara besläktad med nationalromantikern.

En neutral nationalsocialist borde vara en person som sätter sitt eget land i väldigt starkt i fokus, (personerna som bor där och hur det fungerar i samhället), men utan att för den sakens skulle lägga någon värdering i det han eller hon beskriver. Varken försköna eller nervärdera något eller någon. Ungefär som när Stig Helmer i Sällskapsresan-filmerna, för de människor han träffar på under resornas gång, intensivt och mer stor entusiasm berättar hur det fungerar och är i Sverige, men utan att för den sakens skull lägga in en positiv eller negativ värderingen i det faktum han beskriver."

Pure flour in the bag

Det här med att vara ciggpank med jämna mellanrum är ju otroligt ungdomligt på det allra sämsta av sätt. Men har jag bett om att få vara ung för alltid får jag ta det onda med det goda och glatt fråga folk om jag kan röka sista. Usch, jag är en sån tönt. En annan skönt ungdomlig grej är att ha midsommarångest. Vad ska vi göra? vad ska jag dricka? vem ska jag dricka med? när ska vi bestämma oss?

Saknas gör bara en mamma som ropar 'var ska du?' och jag svarar 'ut' och smäller igen dörren. Eller att jag slänger fimpar på trottoaren och en äldre herre surnar till och säger att småbarn faktiskt äter fimpar och att jag borde ta mer ansvar varpå jag replikerar 'håll käften gubbjävel!' och springer därifrån, orolig att få jagis.

En tolvårig ekonomiintresserad underlig snubbe är mycket underhållande just nu. Han hävdar bestämt att han har rent mjöl i påsen.

Teddy Lucic är världens bästa i hela världen jag lovar dig.

Jag är näppeligen lika kvick som kvällstidningarna i mina matchreflektioner och det beror helt enkelt på att jag är så fruktansvärt full, senare bakfull, hela tiden. Full av insikt har jag dock varit hela tiden och det manifesterades tydligt igår genom Allbäcks mål och idoga slit. Dessutom var jag ensam i världen om att tippa 2-2. Alltjämt larmar hjärnbarken och skriker efter nykterhet och värktabletter och visst är Tyskland en skräckmotståndare med sin hemmaplan och sitt allt annat än fromma Lahm på vänsterbacken. Men det känns onekligen rätt skönt just nu. Vi kunde lika gärna snavat på röda mattan och suttit där med sönderstressad uppsyn och en oöverträffad tomhetskänsla för att vi inte fick komma in på det stora kalaset med de stora spelarna. Nu är vi i åttondelsfinal och Teddy Lucic räds inte Miroslav, aldrig att han räds Miroslav. Linderoth längtar lustfylld efter att få skava häl på överskattade Ballack. Det är ett perfekt utgångsläge vi har om man vill vara överjävligt optimistisk. Vi får slå ur underläge. Vi behöver inte känna någon press. Vi kan stolt spela destruktiv fotboll. Allt det där som vi gillar. Det är inte Anders eller Kim som avgör matchen. Det är Linderoth, det är Teddy och Freddy, det är löpspelet, det är Lagerbäck. Jag tror på det här. Jag hoppas på det här.

Lucic halkade en gång men var i övrigt felfri. Jag skulle inte vilja byta bort honom mot Puyol ellr Rio Fläta. Aldrig i livet. När Kim nu var halvblek och sådär patenterat slarvig i kortpassningsspelet var Tobias Linderoth hård, kantig och frejdigt elak. Jag älskar att se på landslaget när Linderoth är elak. Känslan är den att han kan acceptera ett nederlag men bara om det gör ohyggligt ont på snart söndertrasade hamstrings och calfs. Det låter som något man kan äta och jag är säker på att det är just vad Tobias tänker på när en mörbit i knästrumpor raskar fram mot svenskt mål. Gud vad gott det ska bli.

Alla vet att Mellberg gjorde målet men alla vill att det ska vara Henke som gjorde det. Jag också. Därför tiger vi ihjäl det där nu. Alltså gläds vi åt att det äntligen lossnat för Helsingborgsspringaren.

Det kommer att bli, och måste bli, Zlatan och Henke mot Tyskland. Zlatan ska alltid, alltid, spela från start när han är disponibel. Allbäck sitter nog glad på bänken och väntar, gör sig redo, stöttar och hejar. Blir det inhopp gör han säkerligen en bra insats igen. Det är inte tu tal om annat.

Jag vill helst inte prata om första halvlek men i andra sa jag att det här är lugnt så länge inte Gerrard kommer in. Det gjorde han. Och mål bidde det. Men Olof, f'låt, Henrik, såg till att vi ändå behöll den svit som faktiskt växt sig viktig för mig. Jag är inte beredd att ta en förlust mot England. Aldrig någonsin. Detta i-ländernas u-land, med en världsfrånvänd självbild och en blodigare historia än någonsin nazityskland, med en rent hånfull inrikespolitik som gör de utsatta aldrig så utsatta och de smutsiga aldrig så vidriga. Jag bodde i Liverpool ett halvt år och lika mycket som jag älskade att vara där avskydde jag det. Hela England är en symbol för bristande fördelningspolitik och sjuka privatiseringar och ickefungerande sociala skyddsnät. De får vara hur stolta de vill över sin vidriga kärring till dronning men de ska jävlariminlillalåda inte vinna mot oss i fotboll. Det där är personligt, osakligt och alldeles alldeles uppriktigt.

Ecuador hade varit Senegal för oss. Helikopterfintstolpskott och hjältemod och Delgado tofflar in den i förlängningen. Tyskland blir vi mot dem, lilla Tyskland mot stora Tyskland, underhunden mot dobermannen. Vi tar hem det. ettnoll. Ljungberg tog Manhattan med stortavlor. Then we take Berlin. Som Leonard Cohen skulle sagt. Nu ska jag ta en Citodon och lägga mig på soffan och längta efter vatten, sex och bacon.

When all else fails - Use fire.

Jag vet inte vad det är, oro, känsla, varsel, idioti eller insikt. Något säger mig att Allbäck kommer att göra supersuccé idag. Vi har sett honom göra så oändligt många mål i landslaget och jag vet, tror, hoppas, undrar mig till att Markus är nyckeln idag. Om jag inte tar fel på Markusar. Kan det vara lärjunge Markus Rosenberg som min framsynthet syftar till? Om framsynthet nu kan syfta alls.

Ja, jag vill, ni vet, du förstår, bara säga något. Prata för att tystnaden skrämmer mig mer än ljudet av smattrande tangenter. Jag är med och påverkar. Sådan är känslan. Det går bra det här nu. Det går fint. Visst? Fan att det alltid ska bli på detta viset. Alltid bli så outsägligt oskönt med
världsmästerskapen i fotboll. Jag hatar älskar det.

Will suck cock for cocaine.

Inget gott som inte för något ont med sig. Jag är ledig nu. Hur länge som helst. De ringde igår och sa att jag har uppehållsledighet från och med idag. Särskilt intensivt jublar jag än dock inte. Satanigatan jag trodde jag skulle vara "tvungen" att jobba hela juni och därmed få full lön. Ack nej mein herre. Istället hamnar jag i en situation där jag fan inte kommer på fötter förr än slutet på juli.
En god nyhet är förresten att jag blir uppsagd. Det handlar om nedskärningar och budgetbalans och effektiviseringar och rationaliseringar och en skola med "för stor kostym" och allt vad det heter. Ett trauma för många som jobbat i tjugo långa år och inget hellre vill än att vara kvar. För mig, som ändå tänkt sluta, är det en halv guldgruva vad det verkar. Jag byter en fast tjänst mot en frivillig uppsägning mot ett tolvmånadersavtal mot att jag söker jobb mot att jag får lön utan att arbeta mot att jag kan plugga med full lön mot att jag kan strunta i studielån. Typ. Så snart det där är rott i hamn kan jag pusta ut och börja räkna in. Rädd, som jag av naturen är, väntar jag på att det ska skita sig. Peppparpepparigen.

Jag har känt mig mer vanmäktig på sista tiden än på ett tag. Jag har också känt mig mer tillfreds på sista tiden än på ett tag. Det är en underlig blandning.

Will work for food.
/Goesta

Zlatan Ibrahimovic vägrade gå av scenen på Debaser - Slogs med dörrvakter

Matchen mot England känns underhypad just nu, som vore vi redan i åttondelsfinal. I själva verket måste vi ju faktiskt gå ut och spela, genomföra en bra match, fixa minst ett oavgjort resultat för att känna oss trygga. Förvisso är det osannolikt att Trinidad och Tobago ska kunna rå på Paraguay men det var lika osannolikt att de skulle lira noll noll mot Sverige. Förresten är det alltid enormt att möta England. Haussens land, världssmästarnas världsmästare intellektuellt sett ur drottningadömets ögon. Jag är nervös även inför den här matchen, inte fullt lika panikslagen som inför de andra två men likförbannat mår jag inget vidare när jag tänker på det där. Det där att vi faktiskt känner oss rätt trygga, med ena foten i avancemangskalaset. Det där att vi kanske just därför ramlar omkull redan på den tänkta förfesten och därför inte kommer in på stora partajet. Jag är rädd för det. Jag tror inte att det blir så men fruktan är den mest återkommande känslan i mitt världsmästerskap.

Steven Gerrard har nog svårt att gå in och spela av en match halvhjärtat.

Zlatan är skadad, bluffar eller befinner sig i Turin eller har precis haft trekant med Arnold Schwarzenegger och Danny DeVito. Tydligen. Aftonbladet största nyhet är det faktum att inrikesflygresan faktiskt gick bra. Mer och mer Meta blir det i kvällstidningarna. Är de medvetna om detta? Laul och Luhr bloggar friskt om motståndarpressen och om DN och SVD också. Att vara sportjournalist handlar lika mycket om mediaanalys som om sport. Tydligen. "Expressen gjorde så", "AAaa men Aftonbladet gjorde si först!", "jomen de va ba för att Expressen var där ännu mera före". Typ. Aldrig blir konkurrensen tydligare än i sportbilagorna, kanske beror det på att fotbollsälskarna (på Nordahl-språk) är jävligt illojala konsumenter. Dagsformen avgör. Typ. Tydligen.

Jag tycker att gulgult klär Sverige bra.

Somliga tror att Anders spelar från start imorgon. Jag tvivlar. Tror inte Lagerbäck gillar att ändra fram och tillbaka. Samtidigt gillar han Svensson otroligt mycket och vill nog ge grabben en chans att glänsa. Får han chansen mot England och misslyckas kan mycket väl det omtalade och så kallade tronskiftet äga rum där och då. I så fall är det kanske motiverat. Jag hade velat se det sen, men då Anders presterat mindre fabulöst och Kim lite mer så är det kanske den bästa lösningen. Jag lägger ingen prestige i det här. Jag vill att det bästa laget ska spela om det så innebär att Petter Hansson får gräskänning. Bara det går bra är jag alldeles utmärkt nöjd och okritisk.

Det tjatigaste kring VM har varit miljarders artiklar som centreras kring frågeställningarna "Anders/Kim"? "Kan vi ta VM-guld?" "Zlatan har formsvacka" och "Lagerbäck är grinig". Vi har hört skiten. Skriv något annat. Skriv något som inte är exakt det jag gissar mig till varje dag. Skriv något som överraskar mig.

Jag är dock fortfarande inspirerad och tänker spela fotboll idag igen. Jag är en lite pojke med blåsor på fötterna som inte kan sluta sparka på läderkulan. Kan inte. Vill inte.

Vi kryssar imorgon. 2-2. Pepparpeppartaiträ.

Jeppe och Torgny smeker försiktigt min själ

Vissa skriver så att man själv vill sluta. Man blir för imponerad, man blir rädd, man känner sig liten och värdelös. Oftast är det stora fantastiska författare som ger en den känslan. Men Jesper Högströms VM-bloggande får mig att aldrig mer vilja skriva om fotboll. Han är för bra, för skarp, för underhållande, för påläst, för begåvad, för för för för för bra. Jag blir sotis. Men det är klart, jag skriver ju ändå vad det lider, även om det är svårare att sätta sig framför datorn när det är hundra grader i skuggan. Idag kommer jag igång ordentligt med "Pölsan" av Torgny Lindgren och risken finns att jag inte vågar skriva eget efter att ha läst den. Det första kapitlet är fullkomligt hänförande.

Sommarararararararararar

Rätt så skönt, inte så långt ifrån underbart, hänger på Långholmen spelar fotboll på liten gräsmatta (jag är Jonas Thern) två dagar i rad, drack bara två öl igår (på Indigo , Shout Out Louds-Adam fick eld av mig), somnade relativt tidigt, Oscar har svabbat golvet, på tisdag projektor i källaren igen, Sverige - England (vi kryssar, Henke gör äntligen mål), imorgon jobb med mellanstadieungar vars föräldrar fortfarande har dem på fritids. Har missat en del bra VM-matcher. Jag börjar äntligen få färg, det tar sin tid, jag smörjer aldrig in mig. Det är mitt magiska knep, att aldrig smörja in sig. Jag har aldrig smetat sololja, hudkräm, handkräm, body scrub, peelingkräm, vad som helst som är "bra för huden". Aldrig ens testat. Och jag lovar att jag har lenare hy än ni. Alla produkter torkar ut huden. Alltså är jag fantastiskt tvååringslen. Jag vet inte om det är eftertraktat hos män men jag trivs rätt bra med det.

Idag fyllde Jockes son ett år. Var på kalas där, åt jordgubbstårta, hallontårta, drack kaffe, hade jättetrevligt. Det är inte bara fascinerande att min vän Joakim är pappa åt en ettåring. Det är ganska fantastiskt. Det är så lite som skiljer mellan oss men så mycket ändå. Det handlar om millimetrar som tagit oss åt så olika håll. Skillnaden mellan vår respektive tillvaro är stor, skillnaden mellan oss som personer inte lika enorm. Jag skulle kunna skaffa barn nu också, rent teoretiskt sätt. Jag önskar mig bara vara säker på kärlek först, vara trygg i mig själv och vara ekonomiskt halvstabil. Men jag skulle älska att ha ett barn, i teorin. Om jag bara styrde upp mig själv först.

republish sonett

Bara för att det är VM och för att Zlatan är mig så kär och för att den pretentiösa fotbollstexten fått sig allt fler kängor så tänker jag posta min vackert naivistiska (jodå) sonett till Zlatan en gång till. Den är tidigare publicerad på bloggen men en miljard läsare har tillkommit sedan dess.

[En sonett ska bestå av fjorton rader, fyra strofer (4 rader, 4 rader, 3 rader, 3 rader). Varje rad ska innehålla tio stavelser (elva om raden är hyperkatalektisk) och fem takter. Den ska vara skriven i jamber vilket innebär att betoningen alltid ligger i den andra stavelsen (betOng, så stArk, etc) och sonetten ska rimma enligt strukturen 1,2,2,1 - 1,2,2,1 - 3,4,3 - 4,3,4. Ungefär sådana är reglerna.]

Så stark och snabb och mycket explosiv
briljant, så tekniskt fulländad är du
så lekfullt enkelt höjer du mitt nu
ej statisk, alltid initiativ

Med bollen du förändrat har mitt liv
och spelat själv jag gjort sen jag var sju
och kärleken till spelet har jag ju
men konst som din den finns ej i mitt kliv

Unik och vacker är din prestation
av världens alla är du ensam bäst
En Zlatan kommer en på en miljon

Till ära för dig ska jag hålla fest
Vi hyllar dig och sätter dig på tron
jag blir så glad om du vill bli min gäst

49gradercelsiusbloggen

Det är så varmt att betonghusen smälter och smådjuren dör, myggorna de enda som överlever. Måste ut, måste sparka boll, måste vara utomhus. Argentina gör sex mål och Zlatan är skadad, det pratas om att han inte är lika viktig längre, att han inte är en nyckelspelare just nu, att Ljungberg, blott Ljungberg, ska ta oss till paradiset. Problemet är ju att vi inte kommer längre än ettnollsegrar så länge Zlatan har ont eller missar mål, så länge Henke ser oskarp och lite frånvarande ut, så länge distansskotten aldrig sitter. Argentina petar in sex mål. Messi och Tevez spelade inte från start. Vilket land kan spöa Argentina i detta VM? Brasilien kanske. Men ändå. De ser otroligt starka ut i år. Det är Messis sommar. Och min. Jag måste till Långholmssolen och kicka boll och svettas och pusta ut. Jag vill äta det här sommarvädret för det ser så delikat ut. Mumsfillibaba.

lök på profylaxen

Jag är bakfull och mår som ett kadaver, fingrarna skakar och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vill skriva något om matchen men Aaron har redan sagt allt viktigt precis här under. Stik Ya med Jha Jha i hörlurarna och cigarett i handen och ett enda ord ekar i huvudet. Förlossning. Matchen var nittionånting minuter av hyperventilerande och pushande hela vägen tills Elmander slår ett inlägg som Marcus Allbäck nickar vidare till Ljungberg, alldeles oansatt av försvarare, och vi förlöses i den sekund bollen lämnar hans panna och passerar mållinjen. Förlossning är det enda jag tänker på. Nu Method Man i lurarna. Lysande. 15 personer i mitt vardagsrum reste sig, välte åttatusen ölflaskor, kramades, skrek, Sveden träffades för hårt av någon och började blöda näsblod, jag stukade tummen när jag kramade Sebastian, sedan tre minuter spelfördröjande vid hörnflaggan, sedan alkohol i hela Stockholm, Isobel först i Spy Bars uteserverings fontän, Gustav Gelin tvåa, Hanna Flodr kom dit betydligt nyktrare än jag, minns inte riktigt hur jag kom hem. Nu Outkasts The Mighty O i lurarna, händerna skakar fortfarande. Jag dör, men jag är glad. Vi är nära nog vidare. Underbart. Skönt ont. Andas. Förlossning, ja det var just vad det var. Vi har haft värkar och vattnet har gått och äntligen är det klart.

Timo Räisinens VM-låt är det bästa jag hört på tusen år.

We love you Freddie

Trots att han klev från ytterligheternas halaste kant så var han alltid långt ifrån älskad. Han var primadonnan som sket i landskamper och dök upp i obskyra bortamatcher någonstans i Östeuropa där han hjälpte oss steg efter steg mot VM eller EM. Men han var aldrig vår. Han var en inlånad exilsvensk från Arsenal.




När han slog igenom 1998 blev han väldigt snabbbt vår generations uppgift att vårda som en snygg Tomas Brolin. Sedan försvann han in i ett inferno av tuppkammar i några steg närmare rosa än röd och några steg närmare Ola Salo än Bob Dylan och som Soundtrack of our Lives sa "We took you serious for a while, but now we hate to see you smile". Tack gud för tunnhårighet och moderna normer att raka huvudet i sådana fall.

Nu är vi alla kära i honom. Fotboll är ingen sport, det är krig rakt igenom och gör man mål överhuvudtaget har man tagit över en bunker. Gör man det i ett VM i den situation vi alla vet att Sverige befann sig i slutet av denna match så är man ensam på månen med sitt land centrerat på Jorden.

Det rapporteras från Berlin att Ljungbergs namn var det ENDA som sjöngs överhuvudtaget efter matchen. Jag och Erik var i Uppsala Centrum efter matchen och alla sjöng om Fredrik Ljungberg.

Dagens fotbollslåt snor jag rakt av från alldeles lysande favoriten The Soul Lounge.

Ladda hem Rick Ross - I'm Bad och spela den tillräckligt högt för att Zlatan ska höra den.

This Magic Moment?

Jag ber till de onda andarna och de goda krafterna att lägga krig och svält och världherraväldes- ambitionerna bakom sig. Idag behöver vi deras hjälp. Gud och Djävulen måste, precis som Mellberg och Ljungberg, bita ihop och komma överens och jobba för samma sak. Vi måste ha en seger mot Paraguay. Jag struntar verkligen i hur den ser ut. Det kan vara en Isaksson-utspark i 92:a minuten som studsar via en tysk streakare och in i motståndarmålet. Det kan vara en femnollvinst med briljant spel och löften om ett svenskt superveäm. Jag skiter i vilket. Jag vill se en seger och allt annat är sekundärt.
Jag tror dock att en seger lättast segras med färre Mellbergska kanonskott från eget straffområde och fler instick till en Ljungberg i fart, jag tror på en Zlatan som inte (hej journalistsverige) bara agerar targetplayer utan också sticker i djupled och nyttjar fart. Jag tror på ett Sverige som låter Edman komma till inlägg mot bortre, alltid bortre, stolpen. Jag tror på ett Sverige där Linderoth spelar som om pappa Anders liv hängde på det. Jag vill se dem svettas och stångas, tacklas och tryckas, bufflas och bågas. Jag vill se ett tekniskt, rappt och fulspelande Sverige. Lägga sig ned likt en Yksel utanför straffområdet? Hell Yeah! Tröjdragningar i alla lägen? Hell Yeah! Fin fotboll? Vad fan är fin fotboll? Vem fan kom på att det finns ett egenvärde i att ha det mysigt ute på plan? Allt handlar om att vinna, särskilt idag handlar allt om att vinna, vi måste måste måste vinna. Jag hade velat se Kim från start idag. Anders var blek sist. Inte så blek som han utmålats men förbannat blek ändå. Kim får dock nöta bänk. Jag har lärt känna Lagerbäck tillräckligt väl för att kunna förutse även dagens startelva till hundra procent. Det blir som följer:
Isaksson – Edman, Lucic, Mellberg, Alexandersson – Ljungberg, Linderoth, Svensson, Wilhelmsson – Ibrahimovic, Larsson.
Förresten tycker jag att Olof kan ge bollen till Teddy om han har svårt att hitta passningsalternativ. Teddy skulle göra det bra. Bara någon bad honom skulle han göra det bra. Problemet med Lucic är ju att han gör vad han blir tillsagd. Säger ingen till honom att delta mer i uppspelen till mittfält så bekymrar han sig inte. Han ser det inte i sin arbetsbeskrivning och tar då för givet att uppgiften redan är delegerad. Men han kan. Om han får chansen.
Jag tror på Henke idag. Jag tror att han visar att gammal är tillräckligt äldst idag. Att han agerar som den stora stjärna han är och har varit så länge. Att han peppar Zlatan och att han berömmer och uppmuntrar, att han ser svagheter i det sydamerikanska försvaret och inte bara försöker utan faktiskt också lyckas sätta dit en eller två bollar. Jag tror det för att jag måste tro det.

Egentligen handlar det mycket om rädsla just nu. Jag är livrädd. De flesta jag känner är livrädda. Spelarna är säkertigen också rätt skärrade. Alla vill vi ju ha en fortsatt sommar. Hela denna torsdag kommer att ägnas åt panikångest, smärta, magont och allmän oro. Det kommer att vara ett självplågeri från första koppen kaffe till den eventuella överdos jag överväger att trycka i mig vid en eventuell förlust. Mina knän viker sig när jag tänker på hur hemskt det vore om vi åkte ut redan idag. Usch. Jag vill inte. Jag hoppas att Gud och Djävulen äntligen samarbetar för att föra Sverige till åttondelsfinal. Palestina kan vänta.

rampneger

Jag gillar egentligen Lupe Fiasco rätt mycket, vi är snortighta på Myspace, men jag kommer tvingas ta avstånd från honom nu. Han är begåvad, låter förbannat bra och har snygga texter. Han kommer bli enorm. Det där vet vi redan. Anledningen till att jag måste sluta gilla honom är att han kommer att bli, redan blivit, den där alibinegern som Martin Gelin (inget ont om honom heller, han är ett halvt geni) och alla andra tror att Gnarls Barkley är. Om Gnarls var årets alibineger hade de inte dissats av alla med minsta lilla krädd. Lupe står dock tydligen bortom kritik i sin ryggsäck och med sin relativt trevliga inställning till det täcka könet. Han rappar inte om trångfittor och horhelveten utan istället snyggt om att han brukade ogilla hiphop för att den är kvinnoförnedrande men att han garvar åt Too Short och har insett humorn. Det är precis vad den svenske musiktyckaren eller kolltönten behöver höra. Lupe öppnar ju dörren för dem också. Jaha, tänker, säg, Annah Björk, det är därför jag gillar det där. För att det är humor. Nice. Sedan går Annah och skriver den hundraelfte texten om att hon är den enda som inte fattat grejen med Dj Dangermouse, samtidigt som tretusen svenska bloggare och journalister (nåja) skriver samma sak på sina fula laptoppar.
Lupe säger: ”So come and skate with me, just a rebel lookin’ for a place to be”. Klart det låter mysigt, men vafan, det slår aldrig ett vildsint ODB-skrik om att döda folk för nöjes skull. Aldrig. Och Cee-Lo är alltid bra. I Gnarls Barkley eller i Goodie Mob eller solo. Alltid bra.

Dagens döda hjälte är Ol' Dirty Bastard.

Liknande auspicier som för väduren

Ibland känner man ju sådär. Det har inte med någon annan att göra det är bara något som tränger sig på. Man undrar plötsligt om man är som barnbäck eller barnkräks, först gullig för att det kommer ur något oskyldigt, vad det lider bara äcklig när insikten slår en om att det fortfarande bara är fekalier och kräk. Man vacklar lite, det beror inte på något, man vacklar lite bara. Man är dålig. Lite svag, lite för lite, lite onödig liksom. Överflödig. Det finns inget tomrum att fylla med den person som är jag ibland. Det gör inte så ont egentligen men det kommer till en då och då det faktum att man inte är behövd, inte egentligen, på riktigt inte på det där omtänksamma sättet. Jag är vitkålssallad till blodpuddingen. Vissa gillar det men ingen måste ha det för att äta upp. Jag behöver det inte ens själv. Jag behöver inte mig själv.

Ny, gammal, ny novell, men inte här

För den som är lagd åt det hållet kan jag påminna om min prosablogg Kort Prosa (fyndigt namn huh?) där jag just lagt upp en kort novell jag skrev för ett tag sedan. Den är helt okej.

Katrine Kielos är väldigt ofta klok men denna gång tar sig hennes upprördhet uttryck jag inte kan relatera till. Att det är risigt att supportrarna går iväg och knullar horor efter matchen är vi helt överens om och att tidningsrubrikerna och artiklarna om spelafruarna inte är intressanta kan jag vara med på. Men det här känns konstigt:
"Det underliggande budskapet naturligtvis: kvinnor tröstar män med sex. När männen sparkar runt en boll sämre än förväntat blir de kinkiga och behöver sex för att återupprätta sin manlighet." Om spelarna blir tröstade av de sina med avsugningar eller choklad eller en klapp på axeln är väl det jättebra. Katrines antagande går i så fall ut på att Helena Seger egentligen inte vill ligga med sin Zlatan utan ställer upp enkom av medkänsla för nollnolldebaclet.
Sex kan väl få vara trösterikt utan att det är något fel med det. Sex bör till och med kunna vara trösterikt och bekräftande och återupprättande och pånyttfödande, ovanpå allt annat som liggning kan vara. Tycker jag. Inte Katrine. Och det är väl klart som fan att de blir kinkiga och vill ligga i sin älskades famn efter en så usel insats som mot Trinidad & Tobago. Dessutom skriver Katrine sitt inlägg som om spelarnas flickvänner i princip var prostituerade. Det är en trist kvinnosyn. Tycker jag. Inte Katrine.

det finns så många idioter så många begåvningar så många som är bättre än jag men tyck om mig ändå för att ni är snälla

Hur fan kan någon vilja vara musikrecenscent fortfarande? Läser någon sånt? Bla bla bla minimalistisk produktion, larmiga ljud, bla bla bla, avskalat, mastodontiskt, låter som x möter y möter b, bla bla bla. Man laddar väl ner skivan och lyssnar om man är intresserad? Skivrecensenten som konsumentvägledare är sedan länge död. Men man får ligga på det förtfarande, förstås.
Förresten stör jag mig jävligt mycket på backlashen för den "nya" litterära genomtänkta anspråksfulla fotbollsjournalistiken. Plötsligt nu verkar alla tycka att långa Offside-texter och fotbollsböcker är skit om de använder ett språk som siktar högre. Jag gillar de pretentiösa elementen i den pretentiösa fotbollstexten. Jag älskar allt det där. Det är en direkt nödvändig kontrast till Laul-texter och sportdrevsspekulationer och intern redaktionskonkurrens och skitspråk. Om detta, och allra mest om fotbolls-VM, skriver Jesper Högström. Alltid anspråksfullt, ofta litterärt, nästan alltid helt strålande. Jag är knappast först att länka till honom men om någon mer upptäcker och älskar hans blogg är det a job well done från min sida.

Hanna Flodr är i stan. Jag kan inte ringa henne. Jag hoppas hon hör av sig via telefon inte bara via mail och sms. Så att vi kan ses och prata skit om folk vi stör oss på.

I mitt nyss nedlagda korplag hade vi ofta dålig stämning i truppen och rätt hetsiga diskussioner eller utpekningar av syndabockar efter en dålig match (vi gjorde nästan bara sådana). Att landslagsspelare surnar till på varandra och gnäller och nästan slåss är en nyhet bara för sportjournalister.
Undrar också om Sportbladet känner sig trovärdiga i rapporteringen kring landslaget och spelares faktiska formkruvor när de tjänar storkovan på att kampanja för en spelare. Kim-upproret är det sjukaste på länge och gör i alla fall mig misstänksam mot alla texter om hur bra han är på träning eller hur dålig Anders är. De har ju redan, som hel publikation, valt sida och bestämt sig. Det lär genomsyra rapporteringen, precis som i fallet Zlatan där de gärna hittar fel på den kille som bojkottar dem. Skithuven.

Jag drack Rosévin och solade och lyssnade på musik och skjutsade den där tjejen jag träffar på Kalles minimoppe i åtskilliga km/h. Det var kul. Hon var underbart söt i sin nya klännig (alltid klänning, alltid, ni skulle se henne!) Jag var blek men flexade min hårlösa bringa ändå. Vi åt bigaråer. Mer sånt.

Idag blir det gratiskött på skoaffär och en del fotboll.

Snällheten var det nya svarta förut. Den är sååååå last season nu. Uppenbarligen. Se er bara omkring. Läs en blogg, tidning, bok eller vad som helst. Snäll är det nya dum. Det är synd.

En stor LVM med extra allt var beställd till Goesta senior.

Det kan kanske ses som ytterligare ett misslyckande i min pappas så av missbruk söndertrasade tillvaro men för mig är det en seger. Han tvångsvårdas nämligen nu under LVM och kommer att befinna sig på behandlingshem vare sig han vill eller inte vill under minst tre, sannolikt sex månader. Jag har ännu inte pratat med honom själv men fått höra att han är ganska nöjd just nu, om än svårt abstinent. Jag är nöjd, inte alls abstinent bortsett från nikotinbegäret, och tycker numera att det är en oomkullrunkelig sanning att han mår som bäst på institution. Vad pappa känner inför ett sådant påstående fäster jag egentligen ingen vikt vid.

Det har sett ut så många gånger att han anländer på behandlingshem och uppskattar det. Han samlar på sig ett och annat av droger förlorat kilo, han blir ompysslad och han lever i en ren miljö. Han blir lyssnad på. Det känns rätt bra för honom. Vad det lider blir han frustrerad och tycker att de sätter sig i makt över honom och rent av missbrukar sin makt. Det är svårt att som sjuttioettåring acceptera det faktum att folk kommenderar en, säger åt en att du måste gå upp om du ska hinna äta frukost och kräver att du pratar om dina problem på beställning. Pappa brukar då lämna behandlingshemmet och vara småsur och tycka att ”de är dumma i huvet” och försöka leva sunt på egen hand en stund. En otroligt kort liten stund.

Jag tror ju inte att min far kommer att rensa upp kroppen och bli en renlevnadsmänniska längre. Jag tror ju inte ett skit på det. Jag drömmer lite om det men jag håller det för osannolikt, så in i helvete så. Men jag tycker det känns fantastiskt bra att han tvingas till en paus tvingas till behandling tvingas till ett inrutat tvingas till ett tryggt liv en stund. Det är alltid då vår kontakt blir som bäst, det är då han är öppen för omvärlden, glimtar till med sin allmänbildning; skarpsinnet besegrar tillfälligt vansinnet. Jag hoppas att det blir så även den här gången. Jag vill ju ha en givande relation med honom. Jag vill inte att han ska vara blott en svart fläck av smuts på min själ, en liten tung klump i magen, utan hellre en pappa som intresserar sig för mitt liv och tycker saker om saker är arg över världspolitiska händelser berättar om Schopenhauer-resonemang för mig och frågar vad jag skriver just nu. Jag drömmer inte längre om att han ska vara en frisk, sund, glad pappa som vem som helst som jag kan åka till sommarstuga med och kanske meta lite. Jag drömmer om någon som i alla fall är en del av mitt liv, en del av en pappa. Förhoppningsvis får jag den drömmen verklig under de kommande tre till sex månaderna och det gör att jag känner tillförsikt.

Omdömmmmmmeslöst

Den bristfälliga svenskundervisningen är boven. Eller? Varför är det annars så att det börjat stavas riktigt illa på tevekanalernas vinjettskyltar och liknande prylar. Ser nu på SVT under fem minuter två horribla missar. "Omdömme" och sköna särskrivningen "Grupp vinst". För mig spelar sånt roll. Har tidigare sett liknande dumheter inför program på TV6 och Kanal 5. Usch.

Reserverat upprörd

Simon Bank skriver om skiten och han formulerar det precis så som jag känner det:

Sverige har två anfallare och en mittfältare av yttersta världsklass; i går mötte de ett försvar med spelare från gigantiska klubbar som New England, Gillingham, Wrexham och San Juan Jabloteh - utan att utmana dem, överraska dem, slå dem en mot en.
Man måste kunna kräva mer än så.
Man måste verkligen det.
Super-svenskarna svek, och det gjorde deras förbundskapten också. Inte för att han höll Kim Källström på bänken så länge som ytorna lämpade sig bättre för Anders Svenssons snävare, men rappare blick - utan för att han inte agerade när förutsättningarna förändrades.

Det gör ont idag. Det gör verkligen det. Det räcker med att besegra Paraguay och allt det där men hur ska vi kunna göra det? Klart vi kan, vi har bra spelare, vi är ett bra lag, känslan är den att vi är ett bättre lag, det blir en annan matchbild, vi har kniven på strupen, vi måste prestera. Jag vet bara inte vad annat än hoppfullheten som tyder på att vi faktiskt kommer att kunna trycka in bollen i mål på torsdag. Jag vet inte.

Och Shaka Hislop var bra, men inget av de svenska avsluten stoppades genom idioträddningar. Shaka Hislop var inte en mur, han var en skicklig målvakt. Vi borde ha gjort mål. Flera stycken.

Förresten avskyr jag SVT just nu. Chris Härenstam och Glenn STrömberg gör bra ifrån sig när de kommenterar men resten av gänget tramsar och beter sig som Kanal Lokal-debutanter. Peter Jihde klär sig i samma ovett som prydde honom under OS. Anna Pohjanen pratar som om hon deltog i nasalröstsmästerskapen, Mats Nyström och André Pops (blonderad och med illa dold överkamning av flint) sitter och gomyser som om det var reklampaus, inslagen hackar och stannar varje gång, Ola Andersson ser lika trött ut som någonsin Tommy Engstrand, Malin Swedberg yrar yrar yrar har ingen aning, Jonas Karlsson skämmer ut sig i den underliga rollen som tung analytisk krönikör. Sladjan känns som att han skulle fungera i en bättre miljö men kommer bort i tramset och bingolottostämningen. TV4 ger oss istället en ganska sober sändning, måhända med ett töntigt mål i studion, tar det lugnt, pratar inte i munnen på varandra, är behagligt torra och seriösa. Plötsligt känns det skönt att fyran visar finalen, Perlskog till trots.

Idag åker jag till Långholmen och tränger bort trinidadochtobagienerna och den kollektiva oförmågan från igår. Jag tänker inte skrika mig hes och nästan gråtfärdig idag. (För det gör jag, även om hon sa att jag känns för reserverad för den typen av utbrott. Jag är inte reserverad. Eller är jag det? Kanske ändå. Jag säger ju trots allt saker som "Det är helt vansinnigt" när jag blir arg och egentligen menar "håll käften jävla fitta annars dödar jag dig". Jo, nog är jag reserverad understundom. Skit också.)

Fyra år går fort?

Till att börja med kändes det verkligen som att det var över nu, som att sommaren var över, världsmästerskapen var över. Jag skrattade lite åt det för jag visste inte vad jag annars skulle göra. Sedan försökte vi trösta oss med alkohol, det gick inte, vi ville analysera det, anklagade varandra för att hitta en syndabock, jag och Aaron var hätska över telefon för att vi inte var överens, jag och Andreas angrep Micke, vad kunde vi gjort annorlunda, vad skulle jag ha gjort, det här var ditt ansvar.

Nu lite lugnare och ilskan, hatet, har lagt sig lite. Det är kanske inte kört. Det räcker med en seger mot Paraguay. Det räcker faktiskt. Vi hade faktiskt många målchanser. Det hade vi faktiskt. Chippens första halvlek var inte dum, Källströms inhopp lovande, Teddy Lucic och Rami Shaaban med beröm godkända.

Samtidigt: Ska Olof Mellberg även i nästa match skicka rekordlånga uppspel till en mental Kennet Andersson? Det såg inte bra ut, Mellberg har hållt på sådär ett tag, vågar inte spela markerad spelare, slår hellre rensningar trots att han inte är under press. Han får skärpa sig.
Samtidigt: Vad hände med den Ljungberg som nyss såg ut som en fältherre, en världsmittfältare, en supersvensk?
Samtidigt: Henrik Larsson såg magisk ut i femton minuter. I andra halvlek såg han ut som om han aldrig lämnat Helsingborg.
Samtidigt: Anders Svensson var inte mycket sämre än någon annan i första halvlek och fick inte mycket boll att jobba med eftersom allt sköts högt över och förbi men han var riktigt usel i andra halvlek. Han såg trött och fet ut och verkade längta efter en stor pizza bolognese mer än VM-Guld. Jag gör en hel pudel här. Kim är mitt val mot Paraguay.
Samtidigt: Man måste vinna mot Trinidad & Tobago. Det finns inga andra varianter. Man måste vinna mot T&T. Man måste. Man måste. Skit i att det fanns stunder då vi såg bra ut. Man måste vinna en sån här match.
Samtidigt: Hade vi fler än tre passar inom laget på offensiv planhalva någon gång? Mot ett gäng halvamatörer. Herregud.
Samtidigt: Hela den svenska truppen kändes rädd, nervös, tyngd. Usch.
Samtidigt: Det är bara fyra år kvar till nästa VM.

Men jag försöker vara positiv här. Försöker bygga bra bilder, på mentaltränarspråk. Jag försöker verkligen. Solen lyser ju. Det gjorde den 94 också. Även då inledde vi med ett kryss. Ja. Kanske.

Blogger.Com fuckar mig men här kommer ett inlägg i alla fall

Shabaan – can you handle this? Alvbåge – can you handle this? I don’t think you can handle this! Shit vi får hoppas att Isaksson kommer tillbaka oerhört snart.

Mera:
Okej okej. Santino vann inte Project Runway och jag tycker det är synd, han var den enda av dem med någon som helst karisma. Jag vet väl inte tillräckligt mycket om mode för att säga att han var den skickligaste designern men jag vet nog för att kunna säga att han gjorde roligast kläder att se. Chloe vann och hur bögigt det än må vara så gör det mig lite irriterad. Jaja. Skitsamma.

Ännu mera:
Jens Orback är dum i huvudet.

Mest:
I dagens Stockholm City svarar samtliga tillfrågade borgerliga representanter att fler omvandlingar från hyresrätter till bostadsrätter är en av de viktigaste åtgärderna för att få ungdomarna att sluta rösta på rasistpack i ”Ungt Val”. Det är så jävla urbota idiotiskt sagt att klockorna stannar och de utvecklingsstörda blir normalbegåvade. Ingen tror väl på det på riktigt? Alla är väl överens om att det är en grej folk medvetet ljuger om för att de vill ha en nice bostadsrätt? Ingen tror väl på allvar att det blir mindre segregerat om man får äga sin egen bostad? Att rasismen minskar om man kan köpa istället för att hyra sin lya? I så fall borde rimligen rasismen och främlingsfientligheten ha sjunkit rätt mycket i samband med borgarnas utförsäljningar av allmännyttan? Gjorde den det? Tror någon på sånt här? Isobel? Du är min borgerlighetsförklarare. Please explain. Jag hajar inte.

There's so much drama in the LBC, it's kind of hard being Goesta DOdoubleG

Bloggen Det Ljuva Livet har funnits i ett år idag. Den åttonde juni tjugohundrafem skrev jag det första inlägget. En del skit har runnit mellan fingrarna sedan dess och det är förstås av både ondo och goda. Ett bottennapp var förstås att bli dumpad av den jag älskade. Höjdpunkterna finns ju där också men jag kommer inte på någon isolerad händelse. Kanske blir ett framtida inlägg den definitiva höjdpunkten. Kanske blir det när jag bloggar om att jag vunnit 58 miljoner på Lotto? Eller när jag berättar att romanen jag skrev på en kafferast toppar försäljningslistan i hela Europa. Vem vet?

Syftet med Det Ljuva Livet var för min egen del att överhuvudtaget komma tillbaka in i det skrivande jag hade lagt på hyllan. Det har jag lyckats med. Bra eller dåligt är inte upp till mig att avgöra men jag tycker att jag skriver riktigt bra när jag är på topp och rätt okej när jag hafsar ihop något. Joakim Borda Pedreiras texter på nu nedlagda Diagnos och Mats Hård på nu avslöjade Konsten Att Förlora var de som inspirerade mig mest i begynnelsen. Nu vet jag inte vad som sporrar mig. Antalet kommentarer? Antalet besökare? Båda sakerna är viktiga förstås. Men eftersom det bara är en bråkdel av läsarna som någonsin kommenterar kan jag inte fästa för stor vikt vid det. Jag vet ju inte vilka som läser. Jag vet några i och för sig.

En annan grej som bloggskrivandet gett mig är nya bekantskaper. Rätt många. Överraskande många. Det är underligt. Känns väldigt Lunarstormande. Jag har dock ännu inte fått ligga på mitt bloggande. Bloggen har inte heller genererat några pengar whatsoever. Jag har fortfarande inte, mig veterligen, lyckats få Mats Olsson att läsa Det Ljuva Livet. Det är synd. Även Jonas Hassen Khemiri skulle vara varmt välkommen som läsare. Men jag blev smickrad när idolerna på Love At First Site en gång gav oss lite Love. Det var dock förbannat länge sedan.

Jag har skrivit några riktigt bra texter här, några riktigt usla och ett stort antal väldigt medelmåttiga. Det bästa inlägget enligt mig är fortfarande det koncisa hot jag en gång formulerade mot vädermongot på Aftonbladet.

Jag undrar själv lite hur länge det kommer att vara roligt att skriva dagliga kräktexter på internet. Jag har ingen aning. Jag kanske slutar imorgon. Kanske aldrig. Vi får se.

/Goesta DOGG

(Till er läsare som fortfarande inte betalt in läsavgiften på 300 kronor kan jag meddela att det är dags nu.)

Exploited Teens

Idag återvände jag till den skola jag arbetat på i flera år och till slut började frukta att gå till. Det var som att jag aldrig varit borta. Samma diskussioner, samma människor, samma kommentarer och resonemang och samma uppgivenhet och samma entusiasm. Min entusiasm var sådär när jag klev in för att hålla svensklektion med sjuor som för länge sedan bestämt sig för att sommarlovet redan är här. Jag skuldbelägger dem inte. När jag gick på högstadiet tog jag ut lovet i förskott någonstans runt påsk. Vi började planera för hur mycket vi skulle dricka på avslutningen och var vi skulle göra det. Vi tänkte mycket på att fingerpulla och på att halsa hembränt på den tiden. Betydligt mer än på terminsbetyg, studier, presenter till lärarna och ordning och uppförande i alla fall.

Det är för mig svårt att förstå varför högstadieelever överhuvudtaget bryr sig om skolan någon gång. Det händer ju så oändligt mycket annat i livet just där just då just precis den helgen som avgör allt. Vem bryr sig om hur många fel man får på matteprovet när Mackan bjuder på fest och man har ett litet Marlboro i fickan och en trettonårig blondin i famnen. Ändå bryr de sig. De vill vara duktiga, vill få beröm, vill att vuxenvärlden ska acceptera, tycka om och rå om dem. Oroa sig för dem. Uppmuntra dem. Jag förstår det inte samtidigt som jag misstänker att jag själv på något sätt också önskade mig allt det där. Jag fick det ju också, i relativ mån, och kanske hade det varit otroligt mycket mer påtagligt om jag hade varit utan. Men igen: en föräldrafri fest är en föräldrafri fest och hembränt är hembränt och högstadiebrudar är högstadiebrudar och skolan i sig kan aldrig tävla mot det där. Imorgon ska jag ge alla ungarna håltimme och tipsa dem om raggning och groggvirke.

Dazed and confused for the tenth time around.

Jag återkommer ofta till det där. Rädslan för att bli stor, vuxen. Längtan efter att bli stor, vuxen. En önskan att kunna bära upp sina år. Jag återkommer alltid till det egentligen. Att jag är ett barn, bara med fler år på nacken. Jag lever som en liten. Tänker ofta som en. Resonerar definitivt som ett barn. Jag flyr vuxenheten och jag eftersträvar den. Har alltid haft en genuin trygghetslängtan och en vilja att vara stabil. Kanske skulle jag försöka omsätta min längtan i handling. I så fall sluta tro på Lotto, sluta tro på min självbild, sluta tro på gudomlig intervention. Istället: Växa, se min ålder, se min personlighet. Börja arbeta på att förändra mitt liv. Det låter pretentiöst och är förstås så. Men jag vet inte om jag orkar vara lilla barnet som inte förstår, inte klarar sig själv, längre. Det har inte tagit mig till några särskilt imponerande höjder. Jag är inte ens naiv, jag har bara en vilja att vara det, en påklistrat naiv inställning. I själva verket ser jag precis hur saker och ting förhåller sig men ignorerar dem. Jag struntar i det för att jag försöker lura mig själv att jag bara är ung och inte behöver, inte riktigt har möjlighet, att hitta den tryggheten jag törstar efter. Men jag är så rädd för att bli vuxen och för att hållas ansvarig. Om jag är ansvarig för det här som jag har, är, så vill jag ha en second opinion och sedan avskeda den ytterst ansvarige som är jag. Jag har gjort ett rätt dåligt jobb sedan jag blev min egen chef och jag är redo att abdikera från min post som kung över Goestaliv. Nu får någon annan ta över. Någon med spetskompetens. Någon som gillar att ha många bollar i luften. En lagspelare. En flexibel ledartyp med förmågan att se saker ur olika perspektiv. Tronen står ledig. Goestaliv är ett land utan härskare, ett föräldralöst barn. Adoptera är du snäll. Regera mig.

These dreams are made of?

Inatt drömde jag att jag frågade Andreas vad som var felet med mig. Han svarade och sedan stod alla jag känner på led bakom honom och sa en i taget vad som var det värsta med mig. Ingen behövde fundera värst länge, ingen var särskilt snäll. Jag blev deprimerad. Vem fan är rädd för Freddie K?

Goesta tar ställning

Populisten skriker efter unga, fräcka, fräscha Kim Källström. Experten skriker efter crossbolls- perfektionisten, forceraren, kanonskytten Kim Källström. Gerard Houllier väljer Kim Källström. Jag tar härmed ställning emot Kim. För Anders Svensson. Sverige är bättre med Anders än med Kim. Jo. Sverige är faktiskt bättre med Anders än med Kim. Kims långa spel är oklanderligt. Han spelar snyggt ut bollen på kanten sextio meter bort och han gör det med precision. Men den passningen Sverige blev bättre av slog han inte. Den korta rappa passen. Den 18 meter långa direktpassen till en Ljungberg som precis fått upp farten. Sverige behöver den passen. Den som Anders slår. Sverige behöver inte en vilt frustande Kim som jagar hem och vinner den boll Tobias Linderoth redan taktiserat bort genom sitt trista styrspel. Sverige behöver den Anders som vet hur Tobias agerar och spelar med i det försvarspelet.

Sedan hävdar jag att Anders är den som är en mer sannolik matchvinnare när det verkligen gäller. Kim Källström är en mycket skicklig fotbollspelare. Men Anders är en skickligare landslagsman. Generationsskiftesfrågan är fullkomligt ointressant i ett VM-slutspel. Det där kan man ta efteråt. Kim kanske är redo att kliva in i höst men han är det inte ännu.

Övriga spelare är bättre med Anders på planen. De har lättare för att spela med honom. Kim Källström stannar allt för ofta upp och vänder ett par varv i önskan att hitta den avgörande passningen emedan Anders bara snabbt slår bollen och dyrkar upp försvaret tillslag för tillslag. Anders Svensson spelar mer tillsammans med lagkamraterna, Kim mer på samma plan som lagkamraterna.

Lars Lagerbäck vet allt detta. Och därför låter han Anders vara förstavalet. Det kommer att bli så. Kim kan måhända få starta mot Trinidad & Tobago, även om jag inte tror det, men Svensson får starta mot både England och Paraguay. Jag vet det.

Startelvan mot T&T blir sannolikt som följer: Isaksson - Edman, Lucic, Mellberg, Alexandersson - Ljungberg, Linderoth, Svensson, Wilhelmsson - Larsson, Ibrahimovic.

I'm telling you. Sanningen om VM i fotboll får du bara här, på Det Ljuva Livet. Sådetså.

en bloggtext här.

På fredagen röjer vi hela lägenheten och bygger dansgolv i vardagsrummet och bar i köket. Vi dricker omåttligt mycket och firar Robins nya bok, Golden Boy, en ninjaserieroman om livet och sakernas tillstånd. Vi dansar och dricker och smutsar ner. Jag däckar tidigt efter att ha skåpsupit hela eftermiddagen. Robin är nöjd med spektaklet och då är jag också nöjd. Försöker skura lite golv på lördagen men förmår inte mer än ett fåtal kvadratmeter. Åker istället till Texas Burger och äter trehundragrammare. Möter upp Sebastian och Billy vid Nytorget och dricker lagom lite vin. Möter Jessica med syster och går till Nada. Här uppstår ett riktigt lökigt bloggparty. Alla tycks blogga, alla tycks läsa alla och vi är så trevliga. Alltså: Vi är verkligen trevliga. Jag dricker allt mindre försiktigt. Sedan hem till det slagfält som på fredagskvällen föreställde fest och dricka än mindre ansvarsfullt. På söndagen skurar vi alla golv med fettdöflör och möblerar igen. Spelar Xbox 360 hos Kalle och njuter av att skjuta på folk. Jag åker hem och dricker kaffe. Nu är jag färdig med den här helgen. Hej då torsdag fredag lördag söndag. Hej veckan.

Det var ju det här jag försökte formulera men inte fick fram på rätt sätt. Tack Therese.

Apropå det här.

" Therese said...

Jag blir så trött på att man aldrig kan få känna sig ledsen över såna här saker, för säger man minsta lilla om att det faktiskt känns jobbigt ibland, det där med ens klasstillhörighet, så blir det bara en jävla massa "jag tycker inte att du ska sitta här och tycka synd om dig själv, bara du kan få det att hända, ta dig i kragen, var inte så gnällig, jag fick det att funka, du kan också, bla bla bla..".
Liksom, okej att det inte BEHÖVER vara ett problem att vara arbetarklass men det utesluter ju inte att det kan KÄNNAS som ett problem. WTF, brustna hjärtan och sånt får man gnälla över tills korna kommer hem utan att alla blir sådär jävla konstruktiva och kommer med en massa "men ryck upp dig!, det ordnade sig för en miljon människor jag känner så det är ingen idé att du sitter här och deppar!" men så fort det har med klass att göra verkar det inte ens vara tillåtet att känna sig minsta lilla ledsen.

Och bra och fint och kul för er om ni aldrig lidit det minsta av att ha arbetarklassbakgrund och toppen om ni bitit ihop och kämpat, verkligen, men man FÅR tycka att det är jobbigt att känna att man liksom lider av ett dåligt arv, det har inte så mycket med pengar att göra egentligen, det handlar mer om självkänsla, en idé om att man faktiskt inte förtjänar bättre än såhär. Och den känslan försvinner kanske inte bara för att man skaffar sig ett extrajobb och ett glatt humör. "

my homeboys

Gårdagens Hugo Boss-tillställning stod i bjärt kontrast till den lugubra attityd jag klätt mig i den senaste tiden. Först butiksmingel med alldeles för många människor på alldeles för liten yta. Trängselavgifter hade varit en lysande idé. Sedan promenad till någon gammal banklokal som demolerats och gjorts om till kalas. Jag kände mig mer än lovligt malplacerad bland sköna snubbar som, högaktuelle, Emilio Ingrosso och Paradise Hotel-David. Jag hade gärna klagat och raljerat men när man blir mutad är det svårt att inte vara tacksam. Det fanns fyra barer och allt var gratis. Det känns i huvud och lekamen denna dagen efter. Jag kan inte säga att jag är helt bekväm med stekarminglet. Sebastian Ingrosso och Steve Angello (i DIE BRAT DIE-tröja) jockade techno för bratsen, som valde att inte dansa.Jag är som sagt inte helt bekväm med den här publiken.
Okej, jag är bekväm med den, i mitt liv, ovanligt höga frekvensen modeller. Och som sagt alldeles utmärkt bekväm med fri bar. Ebba von Sydow var där och såg ut att skratta hysteriskt inombords åt min outfit. Jag som kände mig både "fräsch" och "preppy" när jag lämnade hemmet. Den där skjortan var fuckin' YSL, Ebba!

Där fanns värdinnor också, 18-åriga blondiner i likadana kläder. Jag är osäker på vad de fyllde för funktion. Kanske fick man ligga dem? Jag kom mig aldrig för att fråga.
Jag är heller inte helt bekväm med den där typen av relation som går ut på att 46-åriga fetlagda rika män dejtar slanka, bleka, blondiner i 22-årsåldern. Jag har liksom svårt att tro på att det finns en genuin laddning mellan dem och jag tänker först att hon kanske känner sig lite dum när hon ligger naken i hans säng med det enda syftet att jobba sig uppåt i livet. Sedan ändrar jag mig. Jag skulle lätt följa med honom hem om det betalade sig.

Jag tror det förekom en hel del ladd igår. Många stissiga blickar och snoriga näsor. Jag lägger ingen värdering i det.
Hur kommer det sig förresten att det blivit modernt att återigen signalera välstånd via fetma? Känns väldigt old school.

Mittstim

Får via mailen insidertipset att "ratess will skyrocket soon" och agerar ändå inte. Så ansvarslöst. Inte heller hör jag av mig till den afrikanske adelsman som vill ha hjälp att komma ååt en del pengar i Europa trots att det enligt brevet finns en rejäl hacka för mig att tjäna. Så dumdristigt.

Aaron berättade att TV4+ kommer att börja direktsända landslagets träningar från och med måndag. Jag är entusiastisk och kommer förstås att sitta bänkad som den tönt jag är. För fyra år sedan satt jag på morgonen med arbetskamraterna i högstadiets café och tittade på när Anders Svensson skickade in frisparken mot Argentina. Jag kramade vuxna män jag tidigare bara diskuterat pedagogik med. Jag skrek könsord tillsammans med religionsläraren när Argentina gång på gång forcerade det svenska försvaret. Jag minns att Hedman gjorde några riktigt svettiga räddningar. Snart börjar VM i Tyskland. Det är svårt att förstå. Snart börjar VM. Snart börjar världsmästerskapen i fotboll. Det blir inte större än så.

På Konstfacks fest igår såg man alldeles tydligt att hög midja-modet både är här och är fult. Jag är trött på hög midja. Redan. Jag är trött på tjatet om silhuetter och att förändra dessa. Trots att jag inte är vidare värst modeintresserad är jag redan less på modejournalistiken. Jag misstänker att det är Bolivars fel att jag läser sånt. Ebba von Sydows töntiga stiltips är bättre läsning än kulturella människors analyser av mode i sex tusen svenska gratistidningar. Lyckligtvis skriver sex tusen svenska gratistidningar också om annat.

När jag ändå skrivit halvlarviga skrik om klasstillhörighet kan jag passa på att avfärda all konst. Att äga respekterad konst är ett nöje bara för de bättre bemedlade. Alltså lika ointressant som lyxhoror. Så fuck you Jochum Nordström. Även om du är duktig, jag gillar det du gör, är du bara en kapitalelitens narr.

Förresten borde man skriva något om Folkpartiet. Detta vidriga mittstim. Jag kan köpa om folk röstar på allt ifrån Kristdemokraterna till Vänsterpartiet. Men FP? Lägg av. Liberaler? Nej nej. Hur kan det komma sig att journalister, media, intellektuella, kulturella och en hel del andra vill rösta på Lars Leijonborg? Han är den underligaste av underliga idioter inom politiken. Leijonkungen är fullkomligt okarismatisk, pratar som en retarderad, känns alltid helt på chans. Folkparitet är också Sveriges överlägset mest populistiska parti. Folkpartiet är allt och ingenting. Det kanske är därför de fungerar. Man behöver faktiskt inte iklä sig en enda åsikt annan än den att frihet är bra för att rösta på idiotklubben. Usch. Hellre moderatväljare som verkligen vet varför de tycker som de tycker eller radikalkommunister som uppriktigt strävar efter bolsjevikpartyn och Mao-estetik. Folkpartiet känns som partiet som överhuvudtaget inte existerar utanför tullarna.

Sammanfattning

Glädjen, alkoholen, Konstfack, Hugo Boss-invigning, releasefest för Golden Boy - The comic book, Hägerstensåsen, Sophie Rimheden feat. Håkan Lidbo "Shout", vackerflickan, cigaretterna, inget att ha på mig, Sebastian, Fyrlund, VM-bilaga, dumheten, regnruska, bakfyllan, Charlotte, ärtsoppa, slarv, nedladdning, tjänstedirektivet, kärlekslängtan, byta lakan, Baywatch-intervju, Elvis Presley, Skogaholmslimpa, självförakt, litenhet, sysselsättningen, hennes kropp, pizza tjugonio kronor, Zlatan, lusten till nya skor, nycynismen, katten, skulderna, skönlitteratur, bloggar, bryggkaffe, Per Hagman, Stig Dagerman, tro, kontroll, segelönskan, kallhimlen, urinstanken, kaviar, brännskivorna, vedervärdet, vädret, Västerhaningevåld, Olle Sarri, Pedda P, nakenskytte, nittiotal, nynna, bitterält, hundralappen, närheten, nu, halvharmoni, helskägg, harakiri, hemma, hustler musik, muntorrheten, munterheten.