Lookin extra fly

Är olidligt trött. Det stör mig. Jag måste sova ut snart. Jag kan knappt tänka längre. Gjorde ett kort besök på Debaser igår. Vet inte vad felet är. Jag har bara inte roligt där. Vill inte ens dansa när jag är där. Vill bara stå i ett hörn och dricka flasköl och undra varför de söta tjejerna klänger på smutsiga överåriga, överhåriga, rockkillarna. Men det kanske är så det funkar för de underåriga, bara på huvudet håriga, poptjejerna? Gud vet.

Igår var jag på Teater Scenarios "Hemma hos Farnaz med Jonas Hassen Khemiri" (Tack Kristin. Tack David). Ett slags talkshowförfest som var väldigt trevlig. Drack öl och lyssnade på Farnaz och Jonas som pratade om lite vad som helst och dessutom hade introtävling med publiken. Kristin vann när hon efter en halv sekund tog T.a.t.u's "All the things she said" som hon lärt sig älska tack vare mig.

Eftersom jag har en nära nog homoerotisk syn på Hassen Khemiri var jag förstås extra glad över att han och Farnaz Arbabi, efter insidertips, uppmanade publiken att sjunga för mig. Innan jag gick tog jag idolmod till mig och pratade med Jonas om Jon Stewart och Crossfire. Vi kom in på skrivande och han frågade om mitt. Jag blev rädd och tyst och svarade bara svävande "ööhh" när han istället frågade om vi skulle vidare och dricka mer öl och att de också letade efter något bra ställe. Sådär larvig blir jag annars bara när jag pratar med världens sötaste flickor (hej hej!) utan att vara tillräckligt full. Det pretentiösnördiga är ju att det inte är någon sexuell laddning utan iskall, tekniskt fulländad, stilistik som gör mig knäsvag i det här fallet.

Hade jag varit cool nog hade jag ju bara skrivit upp detljuvalivet.blogspot.com och kortprosa.blogspot.com på en lapp och sagt att han kanske kunde lära sig något. Men icke.

Vad övrigt är:
* Måste man gå ut ikväll?
* Blir Bossy med Kelis och Too $hort det enda jag lyssnar på den här sommaren? Antagligen.
* Fyllebloggen blir vårens hetaste hangout. Där får vem som helst skriva så länge de är fulla. Anonymt eller ej. Jag har inte debuterat ännu men tror att det bara är en tidsfråga. Lösenord och loginnamn står högst upp på bloggen.
* Grattis Kungen. Vi gillar den du är.
* Imorgon - Inspelning av superhit nummer tre för John's Candy. Preliminärt i alla fall.

/Goesta

John's Candy

Vi har gjort det igen. När spelas vi första gången på klubb? Det är bara en tidsfråga. Vi är pinsamt bra.

John's Candy - Fuck all night

Ladda ner den eller sluta lev.

/Goesta

muthafuckin hamsta

En trevlig fest slutar alltid med att Erik Hede sover i min säng, Aaron på soffan i mitt trasiga påslakan och med känslan av att någon kunde ha dött av alkoholförgiftning.

Jag hatar råttor. Jag avskyr allt som liknar råttor. Jag är inte bara besvärad av dem, jag är livrädd för dem. Ändå väljer Sebastian att, trots vetskapen om min fobi och trots att jag bett om att inte få presenter, köpa en guldhamster med bur och hela skiten för 600 spänn. Intressant. Hemskt. Roligt. Underligt. Jag har tvingat Oscar att ha den i sitt rum men samtidigt lovat att försöka vänja mig vid tanken på den.

Jag hade förbannat kul igår. Bland övriga presenter sticker Mickes basketkorg ut lite grann. Ingen liten skitkorg, utan en fullstor jävel som man monterar med enorma bultar.

Tack, alla som kom. You made my day.

/Goesta

Som 26-åring tänker jag inte längre lura mig själv att Spy Bar är något för mig.

Inleder mitt nya liv som 26-åring med att vakna av att katten står och bankar på dörren. Jag undrar var jag är men finner mig plötsligt vara hemma. Jag minns knappt hälften av gårdagen och katten står och skriker i mitt öra när jag släpper in den. Eventuellt är det hans sätt att gratulera. En Ipren och cirka tolv liter vatten senare börjar minnet komma tillbaka. Just ja. Spy Bar. Vad fan gör jag där? Jävla skitställe. Jag har nog bara haft roligt där två gånger. Till råga på allt får vi stå i kö, gästlista till trots. Gustav Gelin försökte snällt fixa in oss snabbare men med liten framgång. Tack ändå. Känns som att jag alltid försöker få ut något av honom när vi ses. Dassigt.

Det började i alla fall bra. Vi gjorde klart en ny låt i Studio David. Förhoppningsvis kan jag lägga upp den under dagen. Kristin sjunger sedvanligt fantastiskt. I love our new band, man.

Måste försöka städa och måste åka till Systembolaget och måste duscha och måste äta något och måste sluta upptäcka nya gråa hår varje dag och måste sluta gå till Spy Bar och måste radera nummer till lätta tjejer som jag inte vill ringa varje gång jag blir full och måste berätta att intervjun med Johan Arneng i nya Offside är skitbra och måste byta påslakan eftersom jag rivit sönder dem i sömnen (what the fuck?) och måste skicka ansökan till skola och måste tvätta kläder och måste bli så jävla full att jag inte har ångest över alla måsten.

/Goesta

En Kung och en Baseball

Helt utan koppling till bilden på Prins Philip härunder längtar jag tills jag får gå ut på Stockholms gator och ägna hela min Söndag till att fira Kungens födelsedag. Jag och Robin (och alla andra som kallar sig goda medborgare) sluter först upp vid slottet för att stjärnögt blicka uppåt slottsbalkongen och vår underbara konung. Sedan springer vi därifrån för att hinna se äretåget med häst och vagn och Kungen genom Stockholms City. Jag kommer att vinka från toppen av en papperskorg runt en lyktstolpe och skrika Jag älskar dig Kungen när ekipaget drar förbi och ägna resten av dagen åt att spela baseball uppe vid Långholmens Folkhögskola. I Kungens ära.

En kille Robin träffade på konstfack idag berättade om en Amerikan som flyttat till Sverige för några år sedan. Han hade inte spelat baseball i ett lag sedan barnsben, men hade nu bestämt sig för att ta upp karriären i Sverige. Ett år senare spelade han i Svenska landslaget, eftersom alla baseballspelare i Sverige var så dåliga. Det är den bästa nyheten jag hört. Den är den bästa nyheten eftersom jag och alla jag känner under våra maratonlånga träningspass med bollen den här veckan upptäckt att vi har en nästan magisk bollkontroll. Vi kastar stenhårt i varandras händer eller gör lösa bågar 10 meter upp i luften som dimper ner på centimetern där vi vill att den ska hamna.

Jag hade ju tänkt starta ett eget baseball-lag den här våren, men brist på pengar gjorde det omöjligt. Därför har jag bestämt mig för att bli en hårt arbetande gatubaseballspelare. I slutet av sommaren behöver ni inte oroa er om det viner en baseball över huvudet. Det är bara mitt liv som drar förbi.

Aaron

Prins Mongo av Hägerstensåsen

Har idag haft förmånen att få sitta med när min skola intervjuade ansökande till nästa års upplaga av kursen. Fantastiskt roligt, å ena sidan, att kunna sitta där och lugnt höra vad lagom nervösa ansökanden försöker ge en hyfsad bild av sig själva. Hemskt tragiskt, å andra sidan, att vara den som ska sluta istället för den som ska börja. När jag fick antagningsbeskedet var jag väldigt glad. Mest av allt för att jag valt bort arbetslivet en stund till förmån för skrivande. Jag tänker inte sluta. Har försökt plita ihop ett personligt brev till den kurs jag vill gå i höst. Går sådär. Eller inte alls. Det värsta är att jag blivit lite självgod och bara förutsätter att jag kommer in. Om inte vet jag inte alls vad jag ska sysselsätta mig med. Knark kanske.

Idag blir det Rodeo-fest på Spy Bar tillsammans med Andreas. Kan bli dyrt. Kan bli kul. Antagligen bara dyrt. Det roliga brukar utebli när man har en fucked up hårdag. Och det har jag. Ser ut som en prins, på det dåliga sättet. Carl-Philip-dåligt. Usch. Lär inte träffa mitt livs kärlek ikväll och gör jag det är hon sannolikt hysterisk rojalist.

Imorgon fyller jag år. Feel free to say "gamling".

/Goesta

Tänkte inte på det.

Läste en kort intervju med Neil Strauss, författaren bakom The Game. I många år har han alltså sysslat med att systematiskt ragga enligt uttänkta strategier. Ett av hans viktigaste tips till män är att inte skicka bilder på sin penis till kvinnorna. Med förklaringen "Många män gör det".

Att jag inte fått höra det här tidigare. Ska genast sluta.

/Goesta

I saw it all. A woman walked by and all of a sudden he was dead. Just like that.

Det här handlar inte om mig. Eller så gör det precis det. Men just idag gör det inte alls det. Men jag hatar er ibland. Ni kan dra åt helvete. Ni är sjuka i huvudet. Ni är det värsta som finns i världen. En samling flickor, kvinnor och damer sveper förbi. De sliter ut våra hjärtan. Vi har ingen möjlighet att försvara oss. Det är sannolikt så att vi bär skulden, nästan varje gång, nästan varje förbannad gång ni inte vill vara med oss längre. Men jag tänker peka på någon annan. Jag tänker säga att vi gör så gott vi kan. Är det våra mammor eller pappor eller samhället som gör oss till idioter med benen hårt undansparkade så fort det händer? Eller är det ni som förgör oss med er kärlek och makten att ta den ifrån oss? Jag avskyr er idag. Jag skulle vilja slå er. Jag vill generalisera ihjäl er och säga att det gäller er alla. Utan undantag.

Ni verkar aldrig må dåligt lika länge. Det kanske beror på att det alltid är vårt fel eller så är det för att jag inte ser hur dåligt ni mår. Men det jag inte ser kan jag inte se och därför verkar ni aldrig må dåligt lika länge. Ni träffar någon med högre inkomst eller bättre intimhygien eller någon vars framtidsplaner ni går på och så är det plötsligt bra med det.

Vi besitter inte de rätta verktygen för att vare sig underhålla eller reparera det en gång så söta slott som var förhållandet. Vi klarar det inte. Än mindre klarar vi att hantera vad som komma skall.
Vi har inga verktyg. Vi dricker, vi kollar på porr, vi slår sönder en dörr, vi kastar glas omkring oss och vi försöker knulla bort smärtan så mycket vi kan. Men det där är inga fungerande strategier.

Varför blir det så? Att vi står där till slut, alla jag känner, och har stora hål i bröstkorgen sedan ni dragit förbi i maklig takt och slitit ut våra hjärtan? Varför? När blev det fel? Var det redan som tåvåringar vi dömdes till att misslyckas med alla långsiktiga försök att leva med er? Eller har det kommit med puberteten eller rentav senare? När sket vi ner oss så överjävligt? Varför går det aldrig?

När de man tror på mer än sig själv och sin egen förälskelse inte längre överlever så vet jag inte vad som gör det. Ni kan fixa det här. Nu. Eller dra åt helvete.

/Goesta

I'd probably read an older book

YouTube är det nya rosa. Titta på Harmony Korines, som gjort bland annat Kids och Gummo, besök hos David Letterman. Det är underbart. Han är underbar. Han är eventuellt påverkad. Kan jag tänka mig.



/Goesta

Det bästa mittfältet

Svensson Källström Ljungberg

Linderoth

Med bara ett par månader kvar till VM är problemet Kim Källström/Anders Svensson äntligen löst. Eftersom Anders Svensson numera uteslutande spelar vänsterytter i Elfsborg, och kommer göra det i sammantaget 20 matcher innan VM (försäsongen inräknad), är han förhoppningsvis snart tillbaka i den strålande form han visade innan skadan. Men nu som yttermittfältare.

En Anders Svensson i form är fortfarande monumental jämfört med Chippen.
En Anders Svensson i sitt livs form är en världsklassmittfältare.

Vi kan i sommar ha ett lika klassiskt mittfält som 1994.

Vi kan verkligen komma att få det när Kim Källström äntligen verkar ha lossnat och får lovord efter lovord av franska journalister som en spelare på väg mot någonting riktigt stort, och en Fredrik Ljungberg som blir alltmer en speluppbyggare av rang och Anders Svensson som under våren kommer att få plats att briljera sig till självförtroende i Allsvenskan. Backproblemen till trots, chansen är ändå stor att vi om två månader har ett bättre lag än det som var spelmässigt överlägset Holland i EM-kvartsfinalen för två år sedan.

Snälla Lars Lagerbäck, du får inte missa det här sättet att forma mittfältet på. Om alla vill sig väl har vi något riktigt stort på gång där.


Aaron

And that's why you should rent Hurly Burly.

En av mina allra närmsta vänner har diskuterat med mig om mitt självutlämnande kaskadkräksbloggande. Han tycker det är lite osmakligt. Han tycker inte om att jag blir en karaktär i en pågående självbiografi. Han är uppriktigt oroad över vad jag gör med mitt privata. Han säger att han inte vill veta mer än det jag kan säga till honom i ord. För jag berättar verkligen lättare i text. Otroligt mycket lättare. När jag skriver om min far och vår relation och hans öden och äventyr är det första gången många av mina vänner får höra något djuplodande om de erfarenheterna. När jag skriver om min saknad efter exflickvännen eller min desperation när jag ser henne är det också ofta först bloggen som får höra det. Det är intressant det där. Vad är det som gör att det är lättare för mig att berätta om det är 1000 personer som hör mig än om det är en enda? Vad är det som driver mig till att skriva utförligt om saker jag inte vill prata om? Det är ju egentligen underligt. Att hellre vilja vara naken och visa sin tvivelaktiga lekamen inför vilken bredbandsuppkoppling som helst än inför de man litar på fullständigt på. Vad beror det på? Finns där en falsk trygghet i att jag inte blir avbruten och att jag känner mig trygg i att uttrycka mig i skrift? Är det farligt? Gör jag mig till en parodi på mig själv? Blir jag Goesta och inte Eric hela tiden? Ger jag mer svärta för att den ger mig mer respons än glädjen? Det man inte säger rakt ut kanske inte ska sägas alls?

Jag vet inte. Men jag tror att jag vet. Jag tror att jag blir bättre av att skriva om det offentligt än att inte göra det. Jag har ju aldrig haft lätt att prata om saker. Jag har alltid omtalats som någon med den typen av integritet som gör att man inte tränger sig på. Jag har väl aldrig riktigt velat vara sån. Bara inte klarat av att dela med mig. Jag klarar det bättre nu sedan jag börjat skriva ut det. Jag avväpnar ju ämnets laddning i och med att jag skriver ner vad jag känner inför det. Plötsligt vågar vännerna fråga mer och jag berättar mer. Bloggskrivandet hjälper mig alltså att öppna mig i det vardagliga och mindre uppkopplade livet. Jag tror inte heller jag vräker ur mig extra mycket depressionstexter för att bli omtyckt eller för att få fler kommentarer. Jag tror att jag gör det för att det är skönt, för att jag tar lite udden av smörjan när jag gör den till något man får prata om och något jag erkänner att jag tänker mycket på. Jag tror att det är så.

Att jag mår sämre överlag nu än när jag började blogga för snart ett år sedan har med yttre faktorer att göra snarare än med själva bloggandet. "I went from telling noone to telling absolutely everyone" säger Robin Wright Penn i Hurly Burly om sin abort. Och hon gjorde det för att hon kunde och för att det kändes skönt. Jag tror att det är lite så med mig och min skit också. Jag hoppas det i alla fall.

/Goesta

Funkar Blogger?

Jag har blivit så fruktansvärt bortskämd med tid. Att börja skolan klockan 10.40 på en måndag känns plötsligt lika kul som att Atlas-konka hela jordklotet på sina axlar. Längtar hem, längtar bort, kan inte koncentrera mig. Usch. Jag är en usel ung man.

Ung förresten?

Jag uppmanar alla mina vänner att glatt komma skuttande till Hägerstensåsen på fredag och delta i firandet av min 26-årsdag. Jag vill samtidigt propagera högt och tydligt för avskaffandet av presenter. Vi är gamla nog nu för att inte glädjas åt att åren går. Vi är gamla nog nu för att bara ses för att beklaga födelsedagen och sedan dumsupa bort den ångest som ytterligare ett förlorat år innebär. Ok. När någon fyller 30 kan vi köpa något halvkul igen. Tills dess så ger vi fan i det och firar bara för att bedra oss. Är vi överens?

Jag vet att många tycker annorlunda men jag vägrar fortfarande att acceptera någon annan sanning än den att livet är slut om man inte är världsbäst på något innan man är 25. Titta på alla som betyder något. Zlatan, Maradona, Bob Dylan. Ingen av dem hoppades fortfarande på en till chans, ytterligare en möjlighet, det stora avgörandet, när de var 26. Ska man vara något ska man vara det på en gång. Direkt. Annars blir man som bäst en vidrig medelmåtta. En sån kan också må bra. Men det är fan inget att fira.


/Goesta

Tipsa och vinn!

Nu har jag precis köpt Goestas födelsedagspresenter på Ebay med Sebastians nya kreditkort. Hoppas dom kommer fram i tid.

Eftersom jag numera har alla uppgifter som krävs för att handla med Sebastians kort på internet, tänkte jag utlysa en tävling. Om någon kommer med ett tillräckligt bra förslag på vad jag borde köpa med det, så köper jag två exemplar av det och ger bort det ena till tipsaren. Jag är ledsen Sebastian, men jag sa faktiskt att jag tänkte missbruka det redan när du gav mig uppgifterna.

Aaron

Far out, man!

Är det i "Nu blåser vi snuten" som de hela tiden säger så? Far out! Far out! Far out! Jag tror det.

Lurar mig själv att jag ska tvinga bort bakfyllan genom att äta nyttiga saker som knäckebröd och multivitaminbrustabletter. Jag har sån tur som alltid ser nyktrare ut än vad jag är. Och låter sån också. Annars skulle jag alltid bli utkastad från allt. Igår ramlade jag rakt in i vakten med full kraft. Han gjorde sig redo att sopa på mig och kasta ut mig och slå ut tänderna på mig. Jag sa "ursäkta mig, jag snubblade" så nyktert att han själv bad om ursäkt.

Var på ACE och Gustav spelade skivor och gjorde så med den äran. En tjej som visade sig vara Mags slog mig flera gånger. Det var trevligt. I övrigt ett mjukt töcken till kväll. Jag har få minnen kvar från igår men de jag har är goda.

Idag lyser solen och och min huvudvärk är obefintlig. Skönt. Ska läsa läsa läsa och sedan spela in en ny John's Candy-låt i studio David. Far out!

/Goesta

Zlatans kompis?

En hotellpiccolo utger sig i Aftonbladet för att vara Zlatans närmaste vän men jag tvivlar. Hade han och Zlatan varit goda vännner på riktigt hade kille inte pratat med Aftonbladet om vilket kalsongmärke den gode Ibra föredrar. Jag tror det bara är en piccolo som servat Zlatan vid tillfällen och ser sin chans att vara med i tidningen. Kanske fick han betalt? Han säger dock en fantastisk sak som jag vill tro på. Att Zlatan bara spelar Playstation och ser riktigt gamla svartvita filmer. Låter underbart. Vad tittar han på? Greta Garbo? Bröderna Lumieré? Vem vet?

Jag och David dansade yvigt och energiskt till stompig elektronisk musik igår. Tog ordentligt med plats. Drack lagomt. En tjej knackade mig på axeln och sa "Hej Goesta!" och försvann. Jag är världskänd.
Ikväll måste jag nog gå till ACE. Jag tror jag kommer att träffa alla jag vill och säkert någon jag helst inte vill där.

/Goesta

alkohorist

Ett glas vin är tjugofem centiliter är sex till åtta minuter är femton kronor är en kort stund är strax mer än en reklampaus är precis så lång tid det tar innan det enda man vill vara är kär igen.

/Goesta

The Wildrose

"They say you're lazy and don't wanna work.
It's not too crazy not to wanna slave, you're not a jerk.
So don't you doubt about your future plan.
You're a knockout and I'm your biggest fan"



Ska åka ner på stan och träffa Mattias. Vi ses aldrig. Han bor i Malmö och ringer aldrig. Det gör inte jag heller. Men jag tycker mycket om att träffa honom. En gång i tiden bodde jag med Mattias och Kalle i Rågsved. Det var på många sätt en underlig tid men samtidigt en trevlig sådan. Vi hade bra samtal där. Ofta.

Jag var tevestjärna då också. En god vän spelade in usla, men roliga, sketchliknande saker till Ztvs Wimans. Jag var med i den ganska trista Jackass-parodin "Daredevils". Detta baserat enbart på att min gode vän tevekillen tyckte att jag var lite lik Steve O. Det är en ganska grov förolämpning men jag förstår samtidigt att min komiska tajming eller mitt kvalificerade skådespeleri inte skulle räcka särskilt långt. Jag skulle vilja se de där sketcherna igen.

Idag dricker jag vin och med all sannolikhet Fernet. Förhoppningsvis dansar jag. Det är också sannolikt att jag tillbringar såväl fredagen som lördagen på Mango. Mest för att jag inte kommer på några andra alternativ.

/Goesta

Dale Dale Dale Boca

Jag kan inte sluta tänka på Argentina, Buenos Aires eller vad fotboll frambringar hos de som bryr sig. Jag har stirrat mig blind på bilder från La 12 - La Bomboneras och Boca Juniors ståplats. Samma ståplats där man blir rånad om ens ögon säger något annat än bara Dale Boca. Samma ståplats där fansen hänger över läktarkanterna med 20 meters fallhöjd och ett knäveck som livlina.

Lyssna på dem! Tryck på bilden under och se hur tonvis av fans balanserar på ett räcke i mitten. Jag omyndigförklarar Sverige efter att ha sett och hört det här. Boca äger vår flagga och vi ska vara glada över att de inte kräver ensamrätt på den.







Maradona under det senaste derbyt mot River Plate.
Boca har precis kvitterat och de övriga i boxen försöker lyckligt ta in vad som har inträffat. Maradona å andra sidan fylls av sån glädje att hans kropp exploderar i ett lyckorus så stort att han hade studsat rakt ut från läktaren om inte en kvicktänkt kvinna fångat honom med sin arm. Han är störst av alla.


Aaron

Felicia försvann?

Hon försvann kanske inte. De facto är det en ren lögn. Men hon skrev, apropå det här, som följer:
"Goesta! För fan, du kan bättre än så. Du kan på fullaste allvar inte mena att hon ska bekräfta hela din person men själv ska nöja sig men att bekräftas med kaffe och komplimanger..."
Onekligen har hon en poäng. Jag har gått och grunnat på det där. Hon frågade också "Men vad gör du?" angående samma inlägg. Mitt korta svar är att jag inte vet. Det långa, och säkert lögnaktiga, låter såhär (kära exflickvän/ner här har ni en chans att säga emot mig som heter duga):

Jag gillar Laddat Vapen 1 och Blue in the face. Lika mycket. Jag är sällan riktigt jävla grisful. Lika sällan vacker som en dag tyvärr. Jag är tyst när det behövs och diskuterar när tillfället är lämpligt. Jag är ingen simpel ja-sägare. Jag är allmänbildad och ibland helt ointresserad, samtidigt. Jag har levt en del skit men har fortfarande kvar någon slags naiv bild av vissa saker. Kärlek till exempel.
Jag är snäll. Inte bara sådär, utan jag är faktiskt snäll, även om det är världens uslaste, minst effektiva, egenskap när man ska träffa flickor. Jag går aldrig upp i vikt. Snarare tvärtom, vilket är lite oroande. Jag tycker att det är så jävla coolt att röka. Jag kommer inte att vilja såra dig, hur arg jag än är. Jag kommer att gilla dina föräldrar. Jag ljuger sällan.

Vad ger jag mer?

Jag är svartsjuk, på ett jobbigt sätt. Jag är lat. Jag städar dåligt. Jag är ofta trött. Jag är inte värst spontan. Jag saknar passion (här håller jag inte med själv men efter att alla ens flickvänner sagt det måste man ta till sig). Du kommer att ta mig för given efter ett tag. Jag byter inte lakan tillräckligt ofta. Jag är pryd men samtidigt inte och du kan få svårt att läsa av när jag är vad. Jag är egocentrerad. Jag är kokett. Jag är självömkande. Jag gör av med både mina och dina pengar vad det lider. Jag är lojal, som en hund, så att du till slut undrar om jag är en riktig person. Jag blir tyst när du bllir arg. Jag går gärna när jag möter motstånd. Jag kanske säger att du har rätt och ger mig men jag tycker ändå alltid att jag har rätt. Jag tittar på andra tjejer på teven. Jag kan alla texter till Bad Religions "Generator"

Så, Felicia, har du fått svar?

/Goesta

Att åka iväg ska vara en indie!

Äsch. Det blir ingen hysterisk popkryssning. Det blir bara mulet och grått. Är våren och sommaren förbi? Är det höst nu? Hade blivit riktigt sugen på den där båtjäveln men får istället ägna mig åt att vara trist och grå som vädret. Sebastian blev nämligen sjuk och utan de pengar som skulle tagit oss båda till vansinnesresan. Nu bidde inget med det. Om inte Jonny ringer och hetsar inom den närmsta halvtimmen med entusiasm och stora sedlar innanför väst och skjorta. Äsch.

Jag tänker tröstäta Quakers Quick & Easy Baked Apple Havre resten av dagen. Som för att manifestera hur jävla lite Per Hagman jag är. Ingen jordgubbssmak så långt ögat kan nå.

/Goesta

The truth and all but

Har lagt in en ny text på Kort Prosa. Totalt finns tio korta prosatexter jag skrivit där nu. Kika om ni har lust.

Kanske får ni en sannare bild av mig där än här.

/Goesta

Maradona anländer i Barcelona 1982

Don't mess about with a scouser.

Jag vet det. Alla britter vet det. Det är ingen fånig fördom. Liverpool-bor är hårdare än alla andra. Det borde de här gossarna vetat. Idioter. Det bästa är här, där The Times skriver "Judging by his accent, he appears to be from Liverpool" och vet med sig att hela England plötsligt förstår. När jag bodde där backade ingen. Tio, femton eller 20 år gammal. Jag hade inte haft en chans mot nån.

/Goesta

För den vetgirige

Tänkte bara apropå ingenting posta den här länken.

/Goesta

Ogin?

Jag vill inte vara ogin mot den gode Cee-Lo men oroar mig ändå för att han ska sluta med soloskivorna nu när Gnarls Barkley är hetast i världen. Cee-Los soloskivor är ännuy bättre än Gnarls Barkley. Men men. Värre problem finns i världen.
Dagens låt? Gnarls Barkley - Transformer

/Goesta

Ett framtida yrke

Jag kom att tänka på ett halvt påhittat bandyreferat jag skrev i mellanstadiet som uppgift till vår vikarie. För de som inte kan sin bandy (jag kan den inte längre, men en gång i tiden gjorde jag det), så var Lars Kylberg målvakt i Uppsala-klubben Sirius runt 1991-92, samtidigt som Sergei Lomanov - allmänt erkänd som den bäste bandyspelaren i världen vid tidpunkten för den här semifinalen, och under flera år - Sirius spelmotor. Matchen hade gått till straffar:

Ett sus gick genom publiken medans Sirius målvakt Lars Kylberg skrinnade ut mot mittpunkten. Domarens signal gick och när det började räknas hade Kylberg bollen på höger insida av klubban någon meter utanför Edbsynmålvaktens område. En vrickning bakom högerfoten och en perfekt flip med vänsterhälen, och Kylberg drog den största vevaren Studenternas skådat sedan Lomanov tvingats utgå i förlängningen och nu stolt såg sin vän och väktare av sin rygg avlösa de som trott på deras dröm med förväntan.

Min vikaries kommentar var: Ett framtida yrke?

Av vad jag har lärt mig av vikarier efter det, är att vikarier alltid blir en bättre dag än med läraren.

Aaron

Om pappa

Han har hunnit bli sjuttioett år gammal nu. Fyrtiofem år var han när jag föddes. Jag undrar hur han kan ha överlevt så länge. Jag har i princip ingen kontakt med honom längre. Vi hörs på telefon var tredje månad. Ibland är han verkligen inte något att prata med. Ofta är han så nervös över att ringa mig att jag tror han skrivit en lista med samtalsämnen som han då och då tittar ner på. Han andas tungt av kronisk bronkit och tänker illa av sprit och droger. Han vet att jag alltid förväntar mig att han ska vara knivskarp och intellektuellt stimulerande. Han tror det rättare sagt. Det där har jag gett upp för länge sedan nu. Nu är jag glad om han är vid liv. Det är det viktigaste för mig. Inte att vi hörs ofta eller att han tillför mycket i mitt liv men att han är levande överhuvudtaget. Jag ber till Gud varje natt att han inte ska dö. Varje gång min mamma ringer är jag rädd att hon ska säga ”Sätt dig ner” med allvarsam röst. Det gör hon alltid när någon dött.
Han gick från att vara en mycket svår missbrukare med enorm allmänbildning, humor och sylvasst intellekt till att vara en mycket svår missbrukare under tiden i fängelset. I början läste hann Schopenhauer och Colin Wilson i sin cell. De fick specialbeställa böckerna eftersom de inte efterfrågats på oändligt antal år. Han skrev långa brev till mig och han diskuterade ivrigt med mig. Han var till och med drogfri under något år. Herregud, vad han blomstrade då. Han var skrämmande genialisk, och det säger jag inte bara, i sina analyser av omvärlden. Han hotades vid tillfällen där inne för att han var för artig mot plitarna och sa tack när de låste in honom och sånt. Habit being so strong, som Carver skrev.
Jag vet inte när han av upp. Jag tror det var när den intelligente ekobrottslingen tillika mångmiljonären förflyttades. Han sa ofta att han inte längre hade någon att prata med om annat än trav, knark, brott och fitta. Han åkte dit i urinproverna och fick permissionerna indragna. Permissionerna som jag kommit att upskatta så enormt. Jag och min far, på restauranger och biografer, på promenader och i samtal kring liv och existens. Han är lika mycket en pretentiös nihilist som en Clintan-älskande flipperspelare. Eller, rättare, han var det. Nu är han. Jag vet inte vad han är nu.
Vi märkte ju alla att det inte skulle bli bättre när han kom ut. Fängelset gjorde inte mer än att låna ut telefonen till honom. Vad ska han säga? ”Hej jag heter pappa och jag behöver lägenhet. Jag är för närvarande skuldsatt, någon miljon sådär hos fogden, varav det mesta är skadestånd. För vad? Äsch, ett knivmord bara.”
Vi visste alla att det inte skulle gå så bra. På något sätt löste det sig ändå och isolerad i Torshälla sitter han och väntar. På vad? Att livet ska ta en ny vändning vid 65? Jag förstår så väl att kraften inte finns till att förändra sitt liv i hans situation. Jag lovar, jag förstår det. Men jag vill att han ska orka. Jag ville. Nu vill jag bara att han ska överleva. Jag ber till gud varje natt att han ska fortsätta leva och jag vågar inte sluta för än så länge hör han bön.
Mamma hälsar alltid från honom. Hon pratar med honom två gånger i veckan trots att de varit skilda sedan 1981. Det är min mamma han anger som närmast anhörig när han läggs in på psykakuten.

Det värsta är att jag inte kan förmå mig att älska honom ett dugg mindre bara för att han är så mycket mindre sig själv. Jag kan inte älska honom mindre trots att vi inte hörs, trots att han är grumlig i huvudet och trots att han inte längre erbjuder mig något intellektuellt utbyte. Jag kan bara fortsätta älska precis som jag alltid har gjort och en naiv liten del av mig tror att han kommer bli samma gamla pappa som lärt mig allt jag kan. Han som vi ringde, när jag var yngre, så fort vi ville kolla om något stämde eller inte. Han jag alltid ringde för att veta vad en film hette eller vad något hette på engelska. Han var helt otrolig, det är inte bara som jag säger, och jag önskar att han var det igen.


/Goesta

Tom Cruise?

Det är så kul att alla har accepterat Tom Cruise som sinnesjuk och bara är förväntansfulla inför hans nästa uttalande - milliondollarleendes framför sin i tystnad övertygade fru.

Nu säger han nonchallant att han tänker äta upp hennes moderkaka och navelsträng "på plats", för att det är nyttigt.

Det, i kombination med att han plötsligt fantomvänt från att visa skyltar för Katie Holmes där det står "Please be quiet" (eller nåt liknande för att påminna henne om scientologernas regler under förlossningen), till att plötsligt säga att hon får skrika hur mycket hon vill, men att de andra i rummet måste vara tysta för att barnet inte ska bli skrämt, så finns det faktiskt skäl att undra om han inte i en gnutta ändå kommit till sina sinnen och förstått att han genom att driva det ännu längre medvetet i efterhand kommer att bli förstådd att det var just det han gjorde.

Aaron

Prosa won't put food on your table.

Jag är så duktig. Efter två timmars sömn kliver jag ändå upp i god tid, skriver en färdig text på väg till skolan, arbetar med andra texter i skolan och skriver ett par sidor till på väg hem. Jag är förstås trött, men rätt nöjd med mig själv.
Väl hemma väntar ensamheten och nudlarna och en repris av Blackburn - Liverpool. Skittråkigt. Skittrött. Men jag ska inte gnälla. Jag har en känsla av att jag kommer producera en del bra prosa den här veckan.

På torsdag - Disco Bravo-kryssning? Eller är det en dålig idé?

Jag är verkligen pank. Det värsta är att jag som vanligt inte har någon att skylla på. Vad bränner vanligt folk på en vanlig fredag? Tvåhundra? Trehundra? Fyrahundra? Jag vet inte. Om jag har pengarna bränner jag mellan sex- och tolvhundra. Varje gång. Det är för jävla förmätet av mig att sedan sitta och åma mig över min ekonomi. Hur mycket gör folk av med i vanliga fall?

/Goesta

Raymond Carver - What the doctor said (dagens poesihörna)

He said it doesn't look good
he said it looks bad in fact real bad
he said I counted thirty-two of them on one lung before
I quit counting them
I said I'm glad I wouldn't want to know
about any more being there than that
he said are you a religious man do you kneel down
in forest groves and let yourself ask for help
when you come to a waterfall
mist blowing against your face and arms
do you stop and ask for understanding at those moments
I said not yet but I intend to start today
he said I'm real sorry he said
I wish I had some other kind of news to give you
I said Amen and he said something else
I didn't catch and not knowing what else to do
and not wanting him to have to repeat it
and me to have to fully digest it
I just looked at him
for a minute and he looked back it was then
I jumped up and shook hands with this man who'd just given me
something no one else on earth had ever given me
I may have even thanked him habit being so strong

John's Candy

Trotsade krassligheten idag och åkte hem till David och Kristin för att slutligen spela in den första låten med vårt nya fantastiska band John's Candy.

Ladda ner den!

Älska den eller dö. Jag tycker vi är fantastiska.

/Goesta

Oidipal teve och tack för soppan

När man är sjuk, när man börjar friskna till, när man är hungrig och trött och less på feber. Då dyker de upp. David och Kristin ringer på dörren. De har åkt hit bara för att ge mig varm soppa och varmt bröd. Det är helt underbart. Tack. Jag hoppas att jag skulle göra detsamma i motsvarande situation. Jag ska försöka leva upp till ert exempel. I'm so spoiled.

Nu sitter jag och försöker reda ut vad Sofokles (ständigt denna jävla grekjävel) egentligen döljer föör väsentligheter i sin ålderdomliga hexameterprosa. Det skär i mig när jag läser det och jag undrar varför bokbål så sällan arrangeras längre. Vill någon läsa det där? Någonsin? Och hur hamnade jag med den här uppgiften? Jag kunde ha suttit och myst med Petrarcas underbart högtravande och samtidigt precis utmejslade kärlekssonetter (jag letar letar efter någon att citera men hittar ingen). Men icke. Sofuckless it is. Så jag försöker koncentrera mig. Isället hittar jag ständiga anledningar att skriva blogg. Till exempel en teaser för Entourages tredje och efterlängtade säsong. Jag trodde aldrig det skulle bli av. Men i juni är det dags. Så någonstans mellan tittandet på fotbolls-VM, drickandet av tusentals liter rosévin och allt annat njutbart jag ska ägna mig åt i sommar ska jag alltså sitta och ladda ner världens trevligaste serie varje vecka också. Låter som en plan.

Tillbaka till den värdelösa Oidipus-smörjan.

/Goesta

push the button, no button is bad

Det sprider sig som en löpeld.
Enter-knappen.
Den har blivit
bloggvärldens
viktigaste och kanske enda
stilistiska
verktyg.

Jag undrar vad det är
som gör
att folk tror
att det man skriver
är mer innerligt
lidelsefullt
och med eftertryck
när det staplas
som poesi.

Det stör mig.
Nu ska jag steka.
Kolbasz.

/Goesta

Here she is. In all her pride.

Jag vet ju hur jag vill ha henne.
Hon ska gilla Laddat Vapen 1 och Blue in the face. Lika mycket. Hon ska vara vacker som en dag, alltid, och samtidigt helt obekymrad om hur hon ser ut. Hon ska gilla Millencolin och Dave Brubeck. Hon ska hålla tyst när jag läser tidningen och samtidigt diskutera vad som står i den med mig. Hon ska vara allmänbildad och ointresserad. Hon ska vara luttrad och naiv. Hon ska gilla att umgås med min kompisar lite mer än jag gillar att umgås med hennes. Hon ska ta mycket plats men också vara tillbakadragen. Hon ska skratta åt alla mina skämt. Hon ska ha upplevt en del skit men samtidigt komma från trygghet. Hon ska inte bry sig om vad hon stoppar i sig men aldrig gå upp i vikt. Hon ska beundra mig och vara min största kritiker. Hon ska tycka att det är coolt att röka. Hon ska tycka att James Dean är snyggare än Johnny Depp. Hon ska veta allt men samtidigt vilja lära sig av mig. Hon ska vara jävligt ytlig och samtidigt inte ett dugg. Hon ska se vilka färger som klär mig. Hon ska gilla den svartsjuka sidan av mig och samtidigt aldrig ge mig anledning att vara just det. Hon ska ha växt upp med "Kåldolmar och Kalsipper" men inte sjunga låtarna. Hon ska inte tycka att Louise Boije af Gennäs är en viktig författare. Hon ska orka lyssna på alla låtar jag hävdar är världens bästa hela tiden. Hon ska vara kysk och raka motsatsen på samma gång. Hon ska tycka om att titta på mig. Hon ska genomskåda men inte avslöja mig. Hon ska hellre slå mig än såra mig. Hon måste tycka om min mamma.

Det är mina krav i teorin. I praktiken räcker det oftast med att hon tycker om mig väldigt mycket och inte är dålig på att kyssas. Skulle jag träffa någon som levde upp till kraven skulle jag antagligen avsky henne. En vän till mig säger ofta: "Hur kommer det sig att alla som gillar samma saker som jag är dumma i huvet?". Jag vet inte.

/Goesta

The Water is Wide - Bob Dylan/Joan Baez

Jag avskyr verkligen deras duetter på 60-talet. Det låter som en skruvborr blir överröstad av naglar mot svarta tavlan. Det är tur för deras skull att de kunde göra det rätt till slut.

Aaron

Problem 2006

Inte igen! Här får man för sig att impulsköpa ett PLUS-abonemang på Aftonbladet.se kvart över 5 på morgonen för att läsa gamla recensioner(varför jag nu vill göra det egentligen), så märker jag att jag tappat mitt kort igen. Jag tappar det hela tiden. Eller inte samma, men det nya jag får hemskickat några gånger om året. Jag ska fan sluta med kort och tappa 50-200 kronor i kontanter några gånger om året istället, mycket mer överskådligt. Jag får för mig att någon kommer ta över hela mitt liv om de hittar kortet. Det är väl bara att hoppas att någon med bra smak hittar det. Hursomhelst får jag inte läsa gamla recensioner nu och måste jobba istället. Skitliv. Jag vann inte ens på trisslotten jag hann köpa med kortet innan jag tappade det.

Aaron

Insomnia pt 2

Ni. Ni lever era liv året runt med DN Debatt och Agenda och ni tycker att ni tar del och engagerar er. Ni hatar Melodifestivalen men ser varenda program. Ni pratar om att vara helt pank men menar att ni inte har lust att tulla på sparkontot. Ni tycker att utförsäljningen av allmännyttan är förarglig men myser gott i nya söderlyan. Det är en så bra förening. Ni känner med apatiska flyktingbarn. Ni skulle aldrig slå nån på käften. Ni tycker att den mest intressanta nyheten på hela året är släppet av Sommarpratarna. Ni lever så. Ni gillar inte reklam men gillar reklamare. Ni tycker att en del dåliga saker är kult. Ni tycker om starka känsloutbrott. På film. Ni tycker att det är illa att planka på tunnelbanan men kör alltid för fort. Ni delar er tid mellan klädsam USA-kritik och klädsam USA-fanatik. Ni tar ställning. Men inte för någonting. Ni tycker att jämlikhet är viktigt men inte just i er familj. Ni har inget problem med invandrare men vill inte bo med för många i närområdet. Ni säger att ni skulle kunna stjäla för brödfödan men förstår ändå inte varför andra gör det. Ni bryr er verkligen om Rwanda såhär i efterhand. Ni minns hur ni revolterade men hatar när era ungar gör det. Ni tycker det är för jävligt att grannen är alkoholist men ser inget problem i att bjuda honom på sprit. Ni tycker att Bono är vår tids viktigaste man. Ni är ena riktiga praktarslen. I mångt och mycket är jag lika usel. Men inte på samma sätt.

/Goesta

Jag vet i och för sig redan

Det är nu, när jag har feber, när jag är liten och ömklig, som jag behöver någon. Jag klarar inte att ligga här själv och beklaga mig. Lägenheten är tom. Ingen hör när jag gnyr. Ingen lyssnar på mitt gnäll. Jag undrar var hon är. Den där tjejen som ska glida omkring härinne och badda min panna och låtsas hålla med om att det är mest synd om mig i hela världen. Var är hon som lider med mig och tycker om mig trots att jag är svettig och äcklig och febrig i mysbyxor och rufsigt hår. Jag vill hitta henne. Innan jag blir sjuk nästa gång. Hon hyr film. Hon ger mig mat. Hon frågar om jag behöver något. Hon bryr sig om. Var är hon? Jag måste hitta henne. Hon finns alldeles nära. Jag är övertygad om det. Men var? Jag behöver behöver behöver henne. Just idag. Just när jag är som minst kul att vara med. Just då behöver jag henne oändligt mycket. Men var håller hon hus? Någonstans. Alldeles intill. Men var? Var? Jag kan inte hitta henne.

/Goesta

cirka trettionio grader

Klockan 15:30 igår slog det plötsligt till. Som en blixt från klar himmel. Jag hade mått finemang hela dagen när jag började svettas. Och sedan frysa. Och svettas. Och yra. och frysa, svettas, frysa, svettas, frysa. Kul. Låg i min säng i 20 timmar is sträck. Nu är jag uppe. Raglar fortfarande omkring i feberrus. Fan. Hade velat göra något kul igår (förlåt Hanna!). Hade velat gör anågot kul idag. Hade velat slippa feber. Var fan kom den ifrån? Skit. Helvete. Skit. Fan.

/Goesta

...and today he died for our sins...

Jag och Robin har vaknat, druckit kaffe och städat upp efter gårdagens festligheter. Städningen gick rekordlätt ackompanjerad av Belle & Sebastians "Sleep the clock around" och Michael Balls version av "You'll never walk alone". Bakfyllemusik blir inte mer omsorgsfull än så.

Jag hade i alla fall trevligt igår.
Sedan finns det saker man kan ångra, initiativlöshet man kan gräma sig över och några glas man kunde struntat i på slutet. Men vafan.

Utan likvida medel kan fredagen bli ett stort jävla ingenting. Med likvida medel kan fredagen bli ett återbesök på Mango, lagom otippat, eller ett besök på Landet, på riktigt otippat. Vi får väl se.

När man är längst där nere, när man mår som sämst, när ett hinder verkar oöverstigligt, när man konstant blir rövknullad av Satan och allt går emot en måste man ibland tänka på Dr Phil. Man måste inte bara acceptera, utan verkligen ta in och efterleva, det faktum att Satan rövknullar dig bara för att du låter det hända. Bara för att du tror att det ska lösa sig av sig självt eller för att du väntar på en quick fix. Den kommer aldrig. Du måste, och kan, själv förändra situationen. Du måste säga åt Satan att sluta upp. Du kan det. Jag vet att du kan det. Det finns hur mycket vänskaplig kärlek som helst att använda som emotionellt skyddsnät. Det finns hur många vänner som helst som kan lyssna på dig i oändlighet om du känner att det håller på att gå åt helvete. Det finns ett påsktema här. Det är dags att återuppstå. Please do. Jag klarar inte av att se dig gräva ner dig i nåt som du inte behöver vara nergrävd i. I alla fall inte för alltid.
Vi återvänder till musiken.
"Walk on, through the rain,
Though your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you'll never walk alone,"
Riktigt sådär enkelt är det förstås inte. Men du inser väl att du faktiskt never will walk alone. På rikt.

/Goesta

In your face, russia!

Hej ---(lärare)---,

Som du har märkt har jag inte direkt fullgjort mina plikter med
ryskan. Jag har fått ett heltidsjobb sedan en månad tillbaka och
kommer fortsätta med det minst till i höst. Jag vet redan nu att jag
varken kommer ha kraft eller inspiration till att slutföra studierna
inom någon snar framtid. Jag förstår att jag blir återbetalningskyldig
för den här perioden, därför undrar jag om du vet hur det går till
med återbetalningen?

Tack för vår korta period!

Aaron



______________________________________________

Inte för att jag har något heltidsjobb, men nu slipper jag prata ryska för all framtid.

Aaron

Idag slutar jag kalla mig kanslist!

Efter att jag gjort "Kanslistim" omfamnades jag av ett massivt kontorskollektiv där jag aldrig nånsin känt mig hemma.
Jag fick en massa åsikter pådyvlade. Jag blev Kanslist och enbart Kanslist i allas ögon.
"Kanslistim" stängde snarare en massa karriärdörrar för mig. En massa jobb gick förlorade, för mycket få vill anställa nån som de tror är en arbetsam och noggrann typ som dessutom klär sig dåligt och samlar på gem.

Sådetså.

Dricker kaffe, läser tidningar. Idag tycks de fullkomligt tomma på substans. Vissa dagar är sådana. Expressen "avslöjar" att moderater är rika och har fina bilar. ÅFAN! Aftonbladet toppar med det skrämmande beskedet att den misstänkte Hagamannen ska få träffa sin fru i häktet. ÅFAN! DN berättar att Sony Ericsson dubblar vinsten. ÅFAN! Är det någon mer än jag som misstänker att vinstökningen inte ger nya jobb? Det är såna här dagar man är oerhört tacksam att man ska dricka ikväll.

Idag postar jag min makalösa (meningslösa?) playlist:
1.The House of Love - Gotta be that way
2.Dj Assault - Ghetto Shit
3.Millencolin - Yellow Dog
4.Highwon - Sena nätter
5.Juvenile - Rodeo
6.Laakso - High Drama
7.Fattaru/Mackan - 100 spänn
8.Gangsta Boo - Baby Momma pt 2
9.NoFX - Liza & Louise
10.2Pac - Hit em up

/Goesta

25% byline, 25% kompisreklam, 50% slå in öppen dörr

Så edgy, Jonna. Det är fan ett under att Aftonbladet inte erbjuder mig alla jobb som finns.

/Goesta

Ingen annan man

Ingen annan mans leende gör mig så varm i hjärtat som Zlatans. Titta på honom. Särskilt bild fyra. Jag vet att du känner likadant.

För mig är han den störste vi någonsin haft. Jag hoppas att han alltid tycker att det är roligt. Jag förstår inte för allt i världen varför vissa journalister, vissa fotbollskännare (Varför ringer de alltid Ralf Edström när de vill ha reaktionär kritik mot modern fotboll nuförtiden? Han har blivit en jävla clown.), vissa människor, alltid vill ta ner honom på jorden. Alltid göra honom till något mindre, mer förkrympt, än vad han är. Han är ett väsen. Han är större än "journalistisk granskning" och "allmänintresse". Han är den enda kunglighet jag erkänner. Jag vill se en samlad mediabild av ivrigt, okritiskt, påhejande. Jag vill att vi oroar oss för honom när det går dligt, inte att vi kritiserar honom.

Jag låter inte mina ögon vila på någon annan mans lekamen lika lustfyllt och ogenerat som på Zlatans. Jag kan sitta och titta på världens sämsta match om han är med. Utan att tråkas ut. Han har fått vänner till mig, och hundratusentals andra, att titta på fotboll. Sådana som aldrig annars skulle gjort det. Alla står vi i någon slags relation till Zlatan. Han är världsunik. Han är inte Maradona men han är en av de otroligt få som frambringar samma känslor.

/Goesta

Vårpausfest

Jag ska bo kvar i Hägerstensåsen. Jag ska inte flytta. Denna collegedormliknande lägenhet ska bli mitt hem. Det känns fantastiskt skönt. Det är dessutom påsklov för de studerande, till vilka jag räknas. Det är också vår. Alltså: Vår, lov, bostad som känns college. Då måste det bli springbreakparty. Allt annat vore en skandal. Idag städar vi. Imorgon är det kalas.


Jag och Robin ska nu bara fixa pengar så att vi har råd med alkohol. Alla (nästan) som har mitt telefonnummer är välkomna. Om ni bara ringer i förväg och säger att ni faktiskt vill komma. Gott så.

/Goesta

En till död

Så har alltså Proof, från bland annat D12 skjutits ihjäl. Kul.
Han har aldrig varit någon av de skickligaste, coolaste, snyggaste eller bästa. Men han var duktig. Jag lyssnar på Fight Music idag.

/Goesta

And still today I miss them

Jag saknar S.P.U.N.G. Jag saknar att ha det där programmet som man tittar på varje vecka och skyndar sig hem från tunnelbanan för att hinna se. Jag engagerade mig verkligen i de här karaktärerna och jag grät på begravningen, när kyrkan sjöng "There is a light". Jag är måhända lite jävig men jag tycker att serien var bland det bättre som SVT producerat i ungdomstevegenren. Det blir nämligen sällan särskilt bra när det står på programmet att det ska bli teve om ungdomars liv. Det blir ofta larvigt. Ofta töntigt. Ofta jävligt krystat i dialogerna.

Ingen kollade på S.P.U.N.G. Tittarsiffrorna var understundom ett skämt. Men jag gillade det skarpt.

/Goesta

Men lilla gumman, har du alldeles kissat på dig? Saknas pojkvän?

/Ulf

Så patetisk att du skäms

"nä hörru gösta eller va fan du heter, nu är det faan dags o skärpa dig. Sluta upp med att tycka synd om dig själv nu har det gått så lång tid att det snart blir patetiskt. Det är patetiskt"

Det spelar ingen roll. Förstår du att det inte spelar någon roll? Förstår du att det alltid handlar om frustration, besvikelse, irritaion och ilska. Det handlar om glädje, upprymdhet, expansiv välvilja och kärlek också. Men patetiskt är det alltid. Överladdat med patos och överladdat med en krystat dramatisk nerv. Skalar man bort det där finns det ingenting kvar. Då är man bara en docka som går omkring och är oberörd i 78,5 år och sedan dör och blir till ingenting alls. Jag kanske är den dockan och blir kanske just ingenting alls. Men jag tänker inte vara det frivilligt. Bortom frustration finns bara resignation och en jävla icketro som är helt värdelös. Om jag inte hatar all smörja i världen och i mitt liv är det bara desillusion och genuin cynism och bitterhet som vilar tryggt i mitt bröst. Att vara patetisk, att vara överdramatisk, att existensialisera och uttrycka banala skitkänslor är allt jag kan och kanske är det också vad jag lever för.

Det är förstås inte så att jag vill vara ledsen, att jag vill vara desperat eller skrattretande, jag vill inte ens vara upprörd med jämna mellanrum. Jag skulle helst av allt leva i ett explosivt och massivt orgastiskt jävla töcken för det mesta. Men för att få det ena måste jag genomleva det andra. Jag tror att det är så.

Det där handlar om allt. Det handlar om att inte stanna kvar på samma jobb bara för att det är smart. Det handlar om att plötsligt våga uttala pretentioner och drömmar om en tillvaro där min sysselsättning är något mer än brödarbete.

Jag har levt femton av mina år, minst femton, i apati och skönt distansierad. Jag vet hur man gör. Jag har precis lärt mig det där andra. Jag har precis lärt mig att man kan ha olika humör beroende på situationen. Jag är nöjd med det för trots att det onda gör ondare nu så är det fantastiskt när det goda gör godare.

Det är samma onda man känner när man ger sig på en utbildning som vilken rationell människa som helst förstår inte ger en tryggad framtid. Fuck it. Jag vill ha en tryggad framtid men inte till priset av mitt välbefinnande.

Maila mig om ni vill ha tips på hur man stänger av. Jag kan skit. Jag kan skicka recept och jag kan skicka handlingsplaner. Själv tänker jag vara patetisk och trist och enformig och dum i huvudet precis så länge jag måste vara det för att kunna vara triumferande lyrisk igen. Patetisk ja? Hör på den här så förstår du: Jag vill kunna älska så mycket att jag nästan dör och jag vet att priset är högt. Du ryggar tillbaka? Jag förstår det.

Mitt nästa mål är att kunna uttrycka min kärlek eller min avsaknad av kärlek även i verbalt uttalade ord. Där är jag ännu väldigt illa ute och det är synd. Men jag vill lära mig. Gud, vad skrattretande jag kommer att bli då.

Jag är inte säker på hur det här kommer ut. Kanske är det pubertalpatetiskt och ingenting mer men det är väldigt mycket just pubertalpatetiska känslor jag vill vinna igen. Jag vill våga vara den visionäre femtonåringen. Jag har varit den andra, han 23-åringen med fast tjänst som var arbetsplatsombud för Kommunal och hyfsat kunnig om MBL-förhandlingar, och jag vill inte bli det igen.

/Goesta

Albequrque, New Mexiko

Min plan var att jobba ihop pengar efter nyår och flyga till New Mexiko i mars. Det blev ju inte så, vilket är riktigt synd. Att döma av den här bilden mår New Mexiko bättre än jag hade väntat mig.

Aaron

Pretty Good Darts

En kompis till mig berättade för ett tag sen att det är vetenskapligt bevisat att datorskärmen suger fast en så att det blir fysiskt svårt att slita sig ifrån den. Det stämmer mer än den forskaren kunde ana. 90% av tiden jag sitter framför datorn är för att jag glömt bort att jag gör det. Det är tur att jag vet vad jag ska göra.

Aaron

Bröllopet blir av!

Hon har tackat ja! Jag tänker aldrig, aldrig, ifrågasätta äktheten.

Titta:


"Helena af Sandeberg said...
jag kan tänka mig att gifta mig med dig...
9/4/06 09:25"

Äntligen. Jag ska göra allt för henne.

/Goesta

You know. IT! IT! IT!

Det är till en början bara trött. Det sover länge och tänker sig en hemmakväll. Det åker hem till en vän. Det blir frestad att besöka Mango för att se The Legends. Det åker dit. Det väntar utanför, alldeles för länge, på Sebastian. Det träffar sin magnifika klasskamrat utanför. Det tror att det ska bli roligt ikväll. Det vet att det ska bli trevligt. Det går in. Det blir knäsvag och nervös för det ser sin före dettas vänner. Det skakar i knäna och hålls hårt, bokstavligen, av dets helt underbara vän Sebastian. Det är livrädd. Det försöker slappna av när det får reda på att hon inte är där. Det pratar kort med hennes vän och försöker intala sig att det inte är nervöst. Det vill gömma sig ändå. Det ser hennes vännner dansa och vill inget hellre än att skruva tillbaka klockan och vara där med henne. Det skäms och är patetisk. Det vill dö. Det önskar sig en väg ut men finner sig och skärper sig och gör sig till människa. Inte man men i alla fall människa. Det stålsätter sig från känslan av hennes närvaro och funderar. Vill det ha henne tillbaka? Vill det att allt ska vara som förr? Vill det träffa henne? Det vet inte. Det fumlar i ett intellektuellt mörker som är vatten värt. Det är mer medvetet om hennes närvaro än någonsin. Trots att hon inte är där. Det är sjukt. Det borde lägga in sig eller skjuta sig i ansiktet. Det vet att hon inte kommer, att hon inte är där, att hon inte är dets. Det vet att det är själv. Det blir snurrigt. Det vill kräkas. Det håller masken. Det åker hem. Det låtsas att allt är som vanligt. Det vet att som vanligt är lika kul som veneriska sjukdomar. Det bloggar om det. Det går och lägger sig. Det hatar. Det älskar. Men det hatar att det älskar.

/Goesta

En del av näringslivet

Eftersom jag vuxit upp med havregrynsgröt till middag och aldrig kunnat mer än stava till företagande och näringsliv känns det säkert större för mig än för någon annan att Det Ljuva Livet omnämns, om så bara på en lista, i borgerlighetens motsvarighet till Sportbladet, Dagens Industri. Det känns putslustigt. Eftersom desseutom nykonservativa NEO en gång länkade till oss drar jag snabbt slutsatsen att vi är etablerade nu. Så var är pengarna? (Jag har 63 spänn på kontot och skulder till alla.) Var är VIP-kortet till White Room? (Okej, jag går hellre på Little Persia.) Var är de bystiga blondinerna? (Jag föredrar egentligen inte alls dem.) Var är bostadsrätten? (Jag bor i tolftehand.) Var är annonsintäkterna? (Ja?) var är må bra-känslorna? (Okej, det tror jag inte att någon gör.) Var är Helena af Sandeberg på ett silverfat? (Var fan är hon? Är hon gift? Varför inte med mig?)

/Goesta

FYI

När jag säger att jag vill basta betyder det att jag vill basta. Det är inte en kod för någon slags fetish.



/Goesta

Milhouse

Vi kom tydligen sjua i omröstningen om Sveriges Bästa Blogg. Silverfisken vann. Sjua är bra tycker jag. Egentligen borde förstås Sigge vunnit. Egentligen saknar jag många där bland topp fem. Ingen av dem är en modeblogg. Men det är inte upp till mig att avgöra vad som är bra och mindre bra. Eftersom bloggläsandet mest utförs av flickor och kvinnor vore det jävligt förmätet av mig att gå in och kritisera. Vore de flesta läsare män skulle antagligen porrbloggar ligga i topp. Hellre modebloggar i så fall.

Jag och Aaron var lagom snygga på Trendgalan på Sheraton och pratade inte med någon. Men jag gillar att bli bjuden på femstjärniga hotell, gratis vin, gratis skumpa, gratis mat och Veronica Maggio. Jag gillar det mycket. Jag känner mig väldigt underklass i de sammanhangen bara. Många feta män i fula kostymer pratar rekrytering med unga snygga kvinnor. Alla feta män har breda dialekter och dricker girigt.

Kvällen i övrigt var en katastrof på vissa sätt. Mest av allt för att jag inte kunde skydda min själsbroder från att må ungefär såhär. Vad är grejen med er kvinnnor? Respektera grief and pain when you smell it! Jävla sätt. Dessutom var jag för full, för kladdig, för trött och för dum. Det är vad jag är bäst på att vara. Dricka med stil är inte min grej. Jag tänker fortsätta köra samma dassiga race. Fler minnesluckor, fler dumheter, färre succéer, färre värdiga nätter. I dömt give a evak, som det brukar heta i sms.

Egentligen lyfte kvällen först när vi åkte hem och åt kokt ägg på grovt bröd med massor av kaviar. Jag kunde ha valt att lägga mig i sängen sedan. Istället sov jag på soffan med kläderna på. Helt i onödan.

/Goesta

So he's going for the righteous indignation dollar, huh? That's a good dollar."

Jag är så glad att Robin introducerat mig för Bill Hicks. Samme Robin introducerade mig för de bästa Dave Chappelle-grejerna. Och för Mitch Hedberg, när jag tänker efter. Tack.

Natten ägnades åt total sömnlöshet, dagen ägnas åt extraarbete (fuck it!) och sedan bär det av till trendgalan en sväng.

Vad som än sker tänker jag dyka upp på Mango igen. Vakterna viskar mitt namn.

Bill Hicks fritt citerad ur minnet:
"Anyone here working with advertising or marketing? Kill yourself. No, seriously. Kill yourself. I know you think there's gonna be a fuckin joke here but this is no fuckin joke. Kill yourself. Suck Satans cock."

/Goesta

Oh No Yoko

Nu har jag skumläst mig igenom John Lennon-boken. Att spotta Yoko Ono gång på gång i ansiktet har väl aldrig känts mer angeläget. Vilken häxa. Vilken vedervärdig människa. Det säger jag enbart baserat på händelser som är oklanderligt objektivt beskrivna, sanningar omöjliga att vrida.

Aaron

Jag vill också

Någon berättade för mig att John Travolta's barn fick en chock första gången de flög första klass. Deras pappa hade ju alltid skjutsat dem i sin egna Boeing om de skulle någonstans. Vilka var alla dessa människor?

Vilket får mig att tänka på ett program jag såg på E-Channel för ett par år sedan där någon lyckad människa i Los Angeles flög runt med en helikopter över rancherna i området han bodde i.
-There's Winonas house, she usually moons me when I fly over her.

För ett par år sedan hjälpte jag två piloter att producera en flygmanual för Ryanair. Jag har sällan varit mer starstruck. Jag var 21-22 år och blyg för dessa hjältar. Jag kommer aldrig sluta stirra ner i marken och sparka grus i närheten av människor som kan flyga. De är högst upp på alla skalor som går att mäta.

Men, det är nog kört för mig. Jag har hört att man måste ha perfekt syn för att ta flyglicens, eller är det bara för passagerarplan? Hur som helst fuskade jag mig genom alla syntest i hela låg- och mellanstadiet för att plötsligt förbrylla den av skolan inhyrde optikern i 6:an när jag plötsligt bara hade halv syn på ena ögat. Jag berättade aldrig att jag fuskat alla tidigare gånger. Jag spelade bara lite ledsen att jag var på väg utför.

Aaron

...and how am I supposed to feel about that?

Jag är, du vet, jag är, typ. Alltså. Jag är, jag är, typ, jagvetne, jag är så, hur ska jag, jag är så, jag vet inte, hur? Ja, du vet, jag är liksom helt likgiltig igen. Jag har tömt kroppen på känslor och bara blivit roboten jag planerade att bli. jag är, jag kan liksom inte, jag vet inte, jag ska bara, du vet, förstår du? Jag kan inte bli upprymd. Är det idag? Bara idag? Jagvetinte. Du vet? Förstår du? Jag tycker ingenting. Jag läser Expressen och Aftonbladet och DN och SVD och en miljard bloggar och ser på teve och pratar med folk och jag känner ingenting. Eller jo. Jag ställer mig frågan HUR borde jag känna inför detta? Jag ställs inför det här det här det här det här det här det här och jag står svarslös.

Alltså, ja, du vet, jag ska, ehh, när jag, när jag jag var 13 hade jag ett skatepunkband och en av de första låtarna jag skrev hade refrängen "It's so empty empty empty empy empty in my head, if I try to think I turn to red, If I try to think I turn to..." och jag är rädd att jag är tillbaka, tillbaka, där och jag vet inte.

Jag är roboten nu. Det är bra. Det gör inte ont någonstans.

/Goesta

Nu jävlar har hon skitit i det blå skåpet.

Gifta sig? Med Robin? I Big Brother-huset?
Jessica. Jag har backat upp dig hela vägen. Jag hejar på dig. Jag gillar dig. Jag önskar dig allt gott. Du är precis så stöddig som jag önskar att fler kvinnor var mot mig. Du är precis så sårbar som jag önskar att fler kvinnor var med mig. Nej, jag är inte attraherad av dig. Jag skulle bara väldigt gärna vilja att du vann, att du blev glad och att du blev bra. Men det här? Med honom? Nej. Nej. Nej.

Anyway.

Zlatan skulle behöva ett Allbäck-mål där han enkelt stöter in bollen sisådär metern från mållinjen för att komma tillbaka i superform. På det sättet är jag väldigt lik Zlatan just nu.

Den underbare äcklige gamle gubben Stig Larsson skriver såhär nån gång på åttiotalet:

Vem är det som vet det här?
Jag frågar mig om och om igen: Vem,
Vem är det som vet det, Vem? ? Är det nån som vet det? – Vem?

Kanske ingen.

Nej.
Nån,
nån är det. Nån
måste ha upptäckt det. Gått omkring och upptäckt det. Nån måste ha
gått där över en bro i sin hemstad, inget speciellt alls skedde väl,
men ändå
var det just precis då, ett bestämt ögonblick,
som denne någon upptäckte det – och nästan genast också förstod
vad detta var. Ingenting annat där på bron – förutom bilar,
bilar som körde förbi,
en och annan av dem var väl en lastbil, en del lokalbussar passerade,
det bullrade mycket
där denne stod, men upptäckten har ingenting med det att göra.

Den,
den fanns där bara ?... Den

uppstod, själva tanken på vad denne hade upptäckt
uppstod bara. Den
fanns bara där. Som en tystnad då denne är det
allra självklaraste som finns: "att det är tyst när det är tyst."

Jag tycker det är underbart. Idag ska jag skriva prosa, vara svårt pretentiös och dricka kaffe tills hjärtat arytmerar alldeles väldigt mycket. That's keepin' it hood for ya'll!

/Goesta

TAKE ME OUT!

Jag har äntligen insett att det jag ska bli när jag blir stor förstås är pigg. Jag är alltid trött och överväger nu allvarligt att börja ta kokain. Bara på vardagar, bara i skolan. Då skulle jag vara mycket mer underhållande, mycket mer närvarande, mycket mer begåvad. Det lär bli dyrt bara. Måste i så fall bli miljonär.
Jag är alltid övertygad om att det är min tur, min dag, min lycka, när jag köper en trisslott eller spelar på lotto eller gör något annat med minimal vinstchans. Jag skrapar och känner hur adrenalinet forsar fram och funderar på hur jag ska reagera när det kommer fram tre lika, vansinnigt väl tilltagna, belopp. Kan jag ställa mig och skrika här på tunnelbanan? Kan jag yla rakt ut när jag promenerar längs Götgatan? Jag går och ältar mina kommande reaktioner för att vara maximalt förberedd inför den tvärsäkra storvinsten. Jag tänker att jag antagligen kommer att bli alldeles tyst och bara greppa lotten hårt i handen och rusa hem och låsa in den. Jag kommer antagligen få panik och se alla förbipasserande som hot mot min underbara framtid som dollarmiljonär.
Självklart slutar det med ett uselt antiklimax där adrenalinkicken övergår i okontrollerad frustration och desillusion. Jag lunkar vidare och känner att någon högre makt valt att motarbeta mig. Igen. Och jag konstaterar att jag inte kommer ha råd att vara kokainpigg på vardagarna. Nästa tanke är naturligtvis att dämpa sorgen med alkohol.

Jag har inte köpt någon lott just idag. Men jag vill ändå ut. Det är onsdag. Så var ska jag ta vägen ikväll? Jag vill dansa med undersköna damer och skåla i flasköl och vodka tonics. Jag vill bli fantastisk.

/Goesta

Babyshambles - Arebours <-----Tryck

Lennondilemma

Jag har fått ett så fantastiskt jobb. Jag ska avstava den svenska översättningen av en ny John Lennon-biografi, skriven av hans första fru Cynthia. Men jag kan knappt hantera det, jag sitter bara och läser boken hela tiden.

"
We snapped back to reality when I realized I was about to miss my last train home. We pulled on our clothes and raced to the station, where we managed a hasty good-bye kiss before I leapt into a carriage. "What are you doing tomorrow, and the next day, and the next?" John called, as I waved out of the window.
"Seeing you," I shouted back.
"

Det är så svårt att dedikera sig till själva avstavandet. Jag vill bara sträckläsa den och blir irriterad när jag måste rätta till texten.


Aaron

Förresten.

Till den ungefärliga miljon besökare som länkat sig hit från de välbesökta modebloggarna som leder över Det Ljuva Livet i omröstningen kan jag sorgset meddela följande:
*Jag har ingen Louis Vitton-väska.
*Dagens outfit är en mössa jag köpte för fem år sedan och en L.O.G.G.-hoodie jag köpte för 149:- på H&M för sju år sedan.
*Jag vet inte vad Balenciaga är mer än att jag känner igen det.
*Jag framhåller sällan eller aldrig Sofi Fahrman som en stor inspirationskälla.

Sorry.

Idag har jag kollat på Bill Hicks Revelations. Tyvärr hittar jag inte hela, men delar finns här.

Klicka er in på Blogg Bolivar och fyll på listan över vad vi är för gamla för. Min favorit hittills är "få 'snefylla'".

Goesta

Och förlorare är................. DET LJUVA LIVET!

Fick just veta att vi ligger tolva när Trendgalan ska utse Sveriges bästa bloggare. Rösta på oss. Jag siktar på topp fem. Ok?

/Goesta

Losing weight

När jag vaknade i morse märkte jag hur smal jag blivit. Jag har alltid varit smal. Till och med väldigt smal. Nu skär jag mig nästan på mina höftben. Fan. Nåde den stackare som ligger med mig. Fan.

Dagens låt blir då följaktligen Fibes, Oh, Fibes gamla dänga "Losing Weight".

Jag äter ordentligt. Inte nyttigt, men tillräckligt mycket. Ändå tycks jag förtvina. Det kan aldrig ha att göra med ett i övrigt osunt leverne. Visst inte? Jag hostar också. Hårt och intensivt. Det enda positiva med det är väl att jag får många blickar på tunnelbanan. Synd att det är fel blickar bara.

Å andra sidan. Jag tänker inte lika mycket på henne längre. Jag behöver inte svälja kväljet med lika jämna mellanrum. Att skratta är inte längre lika nära att börja gråta. Jag vågar vara själv. Jag vågar se andra tjejer som mer än snygga kroppar igen. Jag tror det i alla fall. Jag skulle till och med kunna kyssa någon nykter igen. Sist jag mådde såhär slutade det med att jag träffade henne och trycktes ned på botten igen. Jag hoppas att det inte händer igen (Don't you fuckin' jinx it by saying it out loud, skriker min mentale amerikan).

Jag funderar på att maila Expressen och tala om att jag är deras förbannade frälsare. Hire me. Jag är billig och skriver tillräckligt bra för att minska upplagegapet med 50%. OK?


Jag börjar inse att hon kanske kommer vara för mig och mina framtida barn vad massa namnlösa kvinnor är för oss och våra fäder. "En tjej som jag träffade innan din mamma och jag träffades". Jag kommer alltid minnas henne som en av de viktigaste personer jag träffat men när det nu inte är hon och jag hoppas jag att hon reduceras till bara någon jag var ihop med "innan din mamma och jag träffades".

/Goesta

genusGoesta

Jag brukar ju alltid hålla med JämO, tillika pappas gamla försvararsadvokat, Claes Borgström. Inte nu dock. Han vill att Sverige ska bojkotta VM i fotboll för att det kommer att drälla av importerade prostituerade under turneringen. Naturligtvis är det mer ett utspel än en realistisk förhoppning och säkert kan det vara bra för förbundsmänniskor att bli mer uppmärksamma på problemen än de hittills varit men en bojkott är ju ett orimligt förslag. Först och främst reagerar jag känslomässigt eftersom jag skulle vilja se Sverige spela VM om de så åt barn till lunch just for kicks i Tyskland. Sedan tänker jag efter och försöker formulera mig i huvudet. Jag hinner dock läsa Johan Esk först och han säger det bara snäppet sämre än vad jag skulle gjort med hans lön. Så läs där istället.

Sedan måste jag ju rycka ut till försvar för Big Brother-Jessica också. Muffe och Therese pratar i Expressen idag om Jessica som en dålig förebild för unga tjejer. Detta för att hon har sex för ofta och med för många. Kritiken mot Samuels runtknullande uteblir. Han är ju snubbe och har bara lite kul emedan Jessica säkert är svag och drivs av dåligt självförtroende och fan och hans hora till moster.
Så vitt jag vet knullar Jessica vem hon vill där inne. Hon står på sig och sopar på den snubbe som kränker henne. Jag tycker hon är en bättre förebild än till exempel nämnda Muffe. Han kelar runt där inne i huset lite till mans, samtidigt som han har flickvän på den så kallade utsidan. Dessutom står han inte för sina handlingar när Jessica konfronterar honom. Och som grädde på pulvermoshelvetet
baktalar han henne i media när han röstats ut. Fuck you, Muffe.

/Goesta

Argentina

Jag tänker åka till Iguazu Falls istället för himlen om jag dör. Eller åka till Iguazu Falls och dö utan att märka det eftersom det är dit jag kommer då.

Aaron

En helt vanlig textspya

Kroppen är lätt skakig och utomordentligt sliten. Mest av allt för att jag envisas med att vakna senast 09:30 även om jag druckit för en hel familj fram till 05:00. Vet inte vad det är med det där. Kan jag inte bara sova till 15:00 och vakna upp utvilad?

Mango i fredags och det var sedvanligt roligt. Jag har ännu aldrig haft tråkigt där. Jag har haft det fruktansvärt hemskt där två gånger men det berodde på smärtsamma möten med exflickvännen och inte på stället. Mango och jag fungerar väl ihop. Bartendern frågade direkt när jag kom fram om jag skulle ha en vodka tonic. Hade tänkt mig en öl men smickrades av hans minne och beställde självklart just det han förväntade sig. Jag går hem bättre på Mango helt enkelt. Flickorna ser mig där. Det gör de inte på till exempel Spy Bar.

Lördagen inleddes med gratis öl och så kallad smygläsning av Odd AT LARGE #2. Vet inte vad det är med smygläsningar. Ingen läser ju. Alla dricker, ingen läser, tidningarna ligger utspridda som ölunderlägg. Fredrik Strage hade hel kostym. Han brukar se cool ut i fina t-shirts när man ser honom. Nu såg han ut som om mamma hade klätt upp honom för farfars 80-årskalas. Det var hysteriskt roligt. Tur att han är så satans skicklig. Annars skulle hans karriär varit i fara där och då.
Vidare till Bombens sista kväll. Dansade. Drack. Lyfte aldrig. Inte egentligen. Sedan taxi till Spy Bar där stekare och rika indiefejk hetsköade som om det inte fanns någon morgondag. Andreas viftade snyggt till sig rätt kille och plockade in oss på nolltid. Spy Bar bygger rent konceptmässigt på köer. Det är hela nischen. Utanför och väl där inne kö till vip-rummet. Även där tog vi oss lätt in med Andreas skills. Där inne gör vi ingenting tills klockan blir halv fem. Om jag inte glömt något graverande? Äter ett maxmål i taxin hem och kladdar ner mig med smältosten. Jag har ett närmast sexuellt förhållande till smältost. Det är det godaste jag vet. Den kvinna som ger mig smältost har mitt hjärta. Jag lovar.

Spy Bar är för fräscht för mig. Jag hör inte hemma där. Jag är en av de där idioterna som köar och ger upp inte en av de som kommer in. Jag tycker inte ens om att vara där. De säger att de bytt inställning och publik. Den naturliga frågan är ju hur man hellre kan ha Goesta och flasköl i viprummet än Carolina Gynning och kokain. Det är ett så jävla dumt val att det är skrattretande. Inte för att jag är trist men fullt lika kul kan jag nog aldrig vara. Undrar om Jessika, som fullkomligt sopar banan med motsåndet i Big Brother, skulle släppas in? Jag måste fråga Carl M Sundevall om det. Är hon inte välkommen tar jag min business elsewhere.

Idag blir det Cee-Lo, Ludacris och Jonathan Richman. Alla som inte laddar ner låtarna är mina fiender.

Cee-Lo Green - Childz Play

Jonathan Richman - I'm Straight


/Goesta

När det blåser

Whitney Houston har ju som bekant hamnat i ett crackmissbruk. Nu ställer sig Mary J Blidge som en mur framför henne genom att säga:
– Whitney kommer att klara det här. Jag har en stark tro på att ett genombrott kommer. Allt jag kan göra är att be för henne.

Jag vet inte alls hur bra vänner de är, men jag blir ändå torterad av tanken att någon ska rättfärdiga sitt stöd med att "be" för någon. Det vore så väldigt befriande om någon med den makt och börs Mary J Blidge har, istället skulle göra något konkret. Det skulle göra mycket mer än för bara Whitney Houston. Det är så synd att det verkligen inte pekar åt det hållet.

Aaron