bloggservativ

Bloggande i all ära men bloggromaner? I just don't believe in it. Först Mats Hård, sedan Virtanen och nu också Hemliga Pappan. Bloggen är perfekt att ha på internet, inte att ha som trycksak. Skönlitteratur och faktatexter i hård pärm är en sak, bloggande en annan. Jag tror inte för mitt liv att man bara kan överföra texterna och ändå få det lika intressant. Det är ett konservativt synsätt att tro att all text som är bra går att publicera i bokform. Jag förstår inte hur de resonerar och jag tror att fenomenet bloggromaner blir relativt kortlivat. Kan inte bloggen få vara bara blogg? Mats Hårds blogg var förvisso skönlitterär (but we didn't know that did we?) men tjusningen låg inte i att sluka texten och historien som helhet utan snarare i känslan av att direkt följa detta reporterliv inifrån och veta att det kunde ta olika vändningar när som helst. Eller så är det jag som blivit bloggservativ efter 10 månaders bloggande.

Jag tvivlar alltså inte på deras kunnande. Samtliga är möjligen goda nog att skriva romaner. De får gärna göra detta. De får gärna skriva tio romaner och ha åtta bloggar och skriva för två kvällstidningar samtidigt. Jag motsätter mig bara korsbefruktningen därför att jag tror att både blogg och roman förlorar.

(Antagligen har alla sett det men jag måste ändå be er njuta av detta igen.)

/Goesta

Förgiftad och vaken

Fan att man måste sova så regelbundet. Jag fick reda på att skälet till att man blir trött är för att kroppen samlar på sig/producerar massor av gifter i nerver, muskler och hjärna under hela tiden man är vaken. Till slut blir man så förgiftad att kroppen inte orkar hålla ut längre, och man faller ihop i en dvala så att den ska kunna rena sig själv i lugn och ro. Det är bäst för forskarna att de jobbar dygnet runt med en dryck som neutraliserar gifterna, så att man slipper sova om man inte har lust. Jag har hur som helst inte sovit på hela natten och kommer inte somna förrän ikväll och bli mer och mer förgiftad under dagen.

Aaron

thumbsucker

Tittade på lägenhet vid Södra Station igår. Håller tummarna. Besked på onsdag eller torsdag. Orkar inte bo i lokal hur länge som helst. Håller tummarna mer.
Drack öl igår. Little Persia. Lagom bakfull i skolan. Klarar det nog ändå. Håller tummarna.
Ska läsa 40 sidor skönlitterär text idag. Ska opponera och göra begåvad analys av denna. Fixar nog att ge konstruktiv kritik. Håller tummarna.
Har inte hört något från far på länge. Håller tummarna något enormt.
Mamma trivs inte på nya jobbet. Blir kanske bättre? Jag tror faktiskt det. Håller lite tumme.
Har någonstans tappat min förmåga att producera text, vare sig det handlar om blogg eller skola. Ordnar sig? Ja? Ja.

Hursomhelst är det plusgrader.

Har gått från förstörd till apatisk till känslokylig till på väg tillbaka. Vill inte tillbaka. Vill vara känslokylig och oberörd. Vill leva kortsiktigt och dumt. Trivs inte med att finna mig. Trivs inte med att finna mig i ett liv som är så mycket sämre än det var för tio månader sedan. Gillar inte alls att det här blivit ett acceptabelt normaltillstånd eftersom det är ett betydligt sämre normaltillstånd än det jag hade förr. Cykler, heter det, och jag hoppas att det går i cykler. I så fall är jag kanske redan på väg uppåt. I så fall kanske jag blir en riktig människa så småningom. Vem vet. Jag håller tummarna.

/Goesta

slåss inte då.

Jag hoppas att du talar sanning Djibril.

/Goesta

kort och ont

Robbie Fowler är tillbaka i Liverpool och det är underbart. Han kallades av Liverpool-tidningen Echo för "the last one club-player" innan han tvingades bort. I mina ögon har han fortfarande bara spelat för Liverpool. Andra klubbar har han bara arbetat för. Med smeknamnet "God" är han för evigt en stor hjälte. Min enda invändning ät att han inte längre har målsinnet kvar. Kanske kan Liverpools tränare Benitez få honom att blomma igen. Jag hoppas verlkigen det.

Chris Penn, vila i frid. Du var en fantastisk lillebror till din storebror, du var en underbar skådespelare och senast jag såg dig boxade du ned Kevin Dillon i Entourage. Jag kommer att sakna dig.

Besökte Odd at Larges premiärfest igår och hade trevligt. Trist bara att jag redan vid 22-snåret gick på knäna efter alltför lite sömn. Sömn tycks vara lika svårt att få tag på i tillräcklig mängd som olja kommer att vara om 50 år. Fan också. Som ni ser på bilden var det billig alkohol. Det är ju alltid uppskattat.

Big Brother har börjat. Lovande, även om jag i nuläget avskyr alla deltagare. Så brukar det dock alltid vara och efterhand lär jag mig att älska dem. Jag ska inte missa ett avsnitt.

/Goesta

All Saints återförenas!

Äntligen!

/Goesta

nuskavisesablindasara

Imorgon klockan 20:00 är det premiär för emodokusåpan Malmvägen på Kanal 5. Jag vet föga om denna och gillar väl Johnnie och Mattias hyfsat från småtrevliga Roomservice. Jag känner ändå olust och avsmak för alla program där teve tar sig an fattiga ungdomar och ger dem en chans. Gärna med brasklappen att de ska vara så innerligt tacksamma över att de tas tag i. Shape up or slip out, liksom. Som jag ser det finns det inte mycket att vara tacksam över. De är blott skådisar i en realityproduktion. Dessutom jävligt billiga i drift för att vara skådisar. Skillnaden mot de mer raka dokusåporna (Jag ser mycket fram emot Big Brother) är att de ungdomar som ska vara med här ständigt får höra hur lyckligt lottade de är som får en (sista?) chans av snälla teve. Att de är med på nåder och att det minsann finns tusen fattiga ungdomar som står på kö om just de inte är så trevliga som förväntas. I den "vanliga" dokusåpan finns ett självändamål i att vara en del av programmet. Här är programmet, i värsta fall, ett nödvändigt ont för att ta sig ur något än ondare. Jag tycker det är osmakligt oavsett om det är Jamie Oliver eller mys-Johnnie som skäller på dem. Jag tycker, naivt nog, att det är ett samhälleligt ansvar att plocka upp dessa arbetsföra underklassare snarare än ett teveansvar.

I U.S.A. anordnades, i alla fall förr, en tävling som hette något i stil med "Race for food" eller något annat fantasifullt. Där fick hemlösa jaga ett tåg som till en början körde långsamt och kastade ut billig mat för att sedan öka farten och kasta ut mer och mer värdefulla saker. Så småningom också pengar, om jag minns rätt. De som orkade längst kunde göra sig en rejäl hacka och dessutom var det god underhållning. Måhända gick alla därifrån med mer på fickan än när de kom men det känns ju ändå som att gåvan kommer från fel håll och på fel sätt. I U.S.A. har de mycket lättare att se värdet i kommersiell välgörenhet och det är klart att "bättre det än inget alls" är ett fullt aceptabelt resonemang både vad gåller Malmvägen och hemlösas matspringande. Men det känns inget bra.

...För övrigt är det vansinnigt pinsamt och roligt när knäppa klipp-Filip kör in med crossen i Fabios dito...

/Goesta

Pappskalle

Det är så svårt att skilja på när det går utför och när det går framåt. Jag har pratat mycket om det här med folk - om hur jag inte vet om jag mår bättre eller bara återvänt till mina tidigare så effektiva förträngningsstrategier. Känn ingenting. Stäng av. Eller så mår jag verkligen bättre och har lättare att hantera jobbiga besked. Fick höra av älskade mor, som var här och åt middag med mig i fredags, att älskade, självförgörande, far är på väg utför i rasande fart. Nu ligger han återigen på sjukhus, något som blir allt vanligare, och har återigen missat operationstider. Detta eftersom han förirrar sig in i sin egen tankevärld och helt tappar kollen på vilken dag det är. Han har återigen blivit nekad plats på behandlingshemmet med en underlig motivering om att han måste vara i bättre skick först. Är det inte därför man ska in på behandlingshem - för att faktiskt bli i bättre skick. Hursomhelst mottager jag beskedet med ro och fattning och säger bara att det känns trist. Känns som för många år sedan när jag tog emot allt jobbigt med en axelryckning och den inneboende känslan av känsloförvägran. Jag tänker minsann inte vara arg, ledsen, liten, sårad, bekymrad, frustrerad eller ha ångest. Eftersom jag inte törs, inte vågar. Så jag släpper det och tar en cigg och tvättar mina sneakers och sedan är allt gott.

Igår såg jag Liverpool - Manchester United och det var det dummaste jag gjort. Varje gång jag ser Liverpool spela så förlorar de. Så fort jag låter bli går de obesegrade genom tolv raka matcher. Jag är en av få supportrar som Liverpool verkligen inte vill ha. Jag betyder otur. Hursomhelst är det en fröjd att se Jamie Carragher. Spelar han inte från start för England i VM bör Svennis skjuta sig själv i ansiktet med en '22:a. Carragher är ett frustande monster med de mest naturliga kämpaegenskaper som en fotbollsplan har skådat. Han har tidigare alltid kompenserat sin brist på teknik och vänsterdoja med rensningar och enkelhet. Nu har han plötsligt börjat stå för vårdade uppspel och ett ständigt närvarande lugn som gör hela backlinjen idiotsäker. Jamie Carragher är Liverpool FC mer än Steven Gerrard någonsin kommer att vara. Gerrard hade kunnat komma till vilken klubb som helst och bli en världsspelare. Jamie är en produkt av framgångsrik träning i Liverpool och ingen annanstans.

/Goesta

Kate

Polisen i England börjar tröttna på Kate Moss. "Hon beter sig som en rymling". Jaha? Har hon inte gjort det i 3 månader nu?

Nu riskerar hon att gripas så fort hon landar på Brittisk mark. Om jag vore henne skulle jag landa på en brittisk ö-koloni och hänga ett par månader i ett paradisfängelse och ha kuddkrig med mina kvinnliga fångkamrater i solnedgången bakom gallrena. Ett fuktigt sunk-fängelse i södra London skulle vara lite väl utstuderat för ängeln som fallit.

Låt henne ha kuddkrig i ett lyxfängelse i karibien. Supermodeller som sitter i fängelser förtjänar att göra det på moln.

Aaron

Lazy as fuck

Mitt nattliv är tillbaka. Idag vaknade jag vid 16-tiden, hann se lite skymningsljus och så var det svart igen. Visst, jag älskar natten. Lika mycket det underjordiska vilda som det stilla. Men om jag ska rannsaka mig själv är det nog ändå mest att jag vill vara vaken på Nordamerikansk tid. Jag längtar dit varje vaken stund.

Eftersom jag är lat och tänker plugga gymansiekurser på distans de närmaste två månaderna istället för att spara ihop pengar lär jag få längta ett tag till.

Om jag fick välja skulle jag sova i några veckor efter det och sen ta jobb i ett bås någonstans och kedjeröka och lyssna på musik. Och vara stolt över världen att det fortfarande går att göra så. Och starta baseball-laget jag lovat alla mina vänner. Jag sätter ett löfte här att maila någon på baseballförbundet den närmsta veckan och anmäla vårt lag.

Aaron

Sommaren är kort. Det mesta regnar bort. Men nu...

Den förgörande vintern är verkligen här. Nu är det januari på riktigt. De lyckliga dagarna med nollgradigt är uppenbarligen över och vi kommer plågas i 8-35 minus i månaderna tre. Jag är övertygad om att detta blir den vinter då vi verkligen inte klarar mer utan går under av mörkret och kylan och rötan och döden. Vi förfryser inifrån och krasar och rasar till små döda vinterlik om någon så mycket som stöter till oss. Sverige avbefolkas och de få överlevande som blir kvar tvingas söka asyl i Tyskland. Sommaren kommer kanske aldrig mer och om den kommer blir den kortare än någonsin. Jag ber er att använda freon i mesta möjliga mån. Jag ber er att dra ert strå till stacken för att påskynda en eventuell växthuseffekt och jag ber er att hjälpa till att förstora hålet i ozonlagret. Snälla, någon, rädda oss.

Jag minns när jag och Micke en vacker vårdag för några år sedan trodde att livet var gott och att värmen kommit för att frälsa oss. Vi köpte kalla öl och satt på Gärdet för att njuta av solens smekningar. Efter en halv öl eller lite mer plågades vi av snålblåst och piskades av kastvindar. Ölen var så kall att det gjorde ont att hålla i den och trots att vi såg solen så vägrade den att värma oss. Först ett par månader senare blev det verkligt varmt. Vi hade så gärna velat att sommaren skulle ha börjat där och då.

Minns jag riktigt rätt så är det väl också så att vintern klipper till oss så hårt att förväntningarna på junijuliaugisti blir alldeles orimligt högt ställda. Varje gång blir vi förvånade när julihimlen öppnar sig med hagelskurar och syndaflodsliknande regnskurar. Som om det inte var samma sak varje år. Som om sommaren inte var ett samlagskort antiklimax varje år.

En gammal teori jag haft är att VM-år alltid ger bra väder. Jag hoppas verkligen det.

/Goesta

Jag hatar Chad!

Man tappar så lätt intresset för omvärlden. Man går så lätt upp i sig själv och sätter på sig skygglapparna och ser bara sin egen smutsiga barnsmärta istället för att fokusera på hela världens fantastiska eller upprörande sidor. Man irrar runt i cirklar som en liten 6-åring som letar efter mamma på Coop Forum men alltid kommer tillbaka till läskbackarna efter 15 sekunder. Man ser inte hur stor världen är och man tror plötsligt att ens egna ångest och glädje och längtan och patetik är det enda som faktiskt existerar. Sedan ser man sig själv söka efter kontakt igen, man ser möjligheten att hoppa på tåget igen. Man struntar bara i det för man vet inte om man vill gå vidare, om man vill komma tillbaka, om man verkligen vill sluta må dåligt. Man tycker inte att man är riktigt redo för det. Man fortsätter sitt enkelspåriga tänkande och man slutar att bete sig som en riktig människa. Man är en emomaskin som tröskar sorg och smärta. Man borde spotta sig själv i ansiktet och spegla sig i Åhlénsfönstret och säga åt sig själv att sluta dalta. Man borde göra det men man önskar så att få ligga i lilla pölen och grisa ner sig. Eller är det bara jag?

På söndagar är det egentligen värst. Jag minns att jag skrivit om hur förtjust jag är i parhänget på söndagar och jag saknar det där något så infernaliskt. Det fanns ingenstans jag hellre ville vara på söndagar. Bara finnas till med henne utan att prestera. Bara landa i en trygghet som kunde bära mig i dagar. Bara sjunka ner i den gröna soffan och underprestera på det mest underbara sätt. Det kan ha varit just det där hon tyckte gjorde mig så outsägligt tråkig och ointressant. Det kan ha varit det där som gjorde att hon var tvungen att vidga sina vyer och finna långt mycket mer innehållsrika och spännande söndagar. Hon kanske klättrar i berg med en långhårig surfarkille med hårigt bröst som heter typ "Chad" eller något nuförtiden. Kanske? Emedan jag bara sitter vid en teve och undrar varför det gör så ont att vara ensam, varför pizzan smakar skit när hon inte också äter en, varför det inte känns särskilt kul att hyra film och köpa kärnfria vindruvor längre. Jag ville ha den där sköna stillheten och hon ville ha någon som var på väg någonstans.

/Goesta

tuppen gala

Det är på tiden att jag länkar till Blogg Bolivar. Läs den. Han är begåvad, snäll, självgod och alldeles alldeles oläst. Så kan det ju inte fortsätta.

Zappade mellan Idrottsgalan och Commander in Chief igår och det senare var klart bättre. Kan vi inte sluta gala oss titt som tätt? Det behövs en gala per år, maximalt. Idrottsgala, fotbollsgala, filmgala, grammisgala, fan-vet-vad-gala. Det är samma folk överallt. Jag tycker det är så vansinnigt trist men ser dem ofta ändå i någon slags naiv tro att det äntligen ska släppa.

När Steve Martin leder Guldbaggegalan lovar jag att kolla.

/Goesta

Jag fick precis reda på att Golden Globegalan börjar sändas om 20 minuter på Star Channel.

Det är som att Gud plötsligt skulle tillkännage att han börjar sända från himlen om 20 minuter. Så fläckfri är min bild av drömfabriken, och den kommer aldrig att smutsas ner.

När jag anlänt i Hollywood är jag framme.

Jag har inga skådespelarambitioner. Jag har en del manusidéer jag inte ens försökt att börja på, men det är inte det som är poängen. Poängen är att det finns en stad, som varje dag föds i en övertygelse om att även den största drömmen egentligen är verklighet, även om den omöjligt kan vara det. Och de som gör dessa drömmar till verklighet bor i enorma slott och dricker drinkar i eftermiddagsolen och ligger med varandra. Precis som i himlen. Hollywood i himlen.

Aaron

a few good men

Det finns för få mästerskap i simning och för få svenska tidningar som tar upp musik och/eller mode och/eller film och/eller konst och/eller litteratur. Verkligen för få. Snart sagt ett magasin eller en tabloid för varje potentiell läsare. Snart sagt lika många svenska publikationer som det finns bloggar. Snart lika många måsterskap i simning som det finns utövare. Snart är vi där. Och fler kommer. Min förhoppning är att några av de bättre slår ut många av de sämre. Trots att mångfald kan vara av godo i många fall är det ibland bara utmattande och en onödig spridning av den begåvning som skulle kunna koncentreras till färre antal produkter.

Å andra sidan kan det hålla medelmåttiga textförfattare ovan ytan när de annars skulle gå under utan ersättning. Det är ju trevligt. Ur textförfattarperspektivet. Ur läsarperspektivet vore det kanske mer intressant att se åtminstone ett 15-tal underambitiösa, fula, och ofta illa skrivna tryckta medier gå i graven.

/Goesta

Det är förstås ganska löjligt. Egentligen patetiskt. Nu ligger vi där. Jag har just flyttat till en kall lya i Björkhagen. Bor hos Sebastian. Och där ligger vi på var sitt håll. Ingen sover. På hela natten. Två labila, emotionellt störda, alkoarslen som inte kan sova. Alls. Det är förstås ganska löjligt. Till och med patetiskt. Jag tror till råga på allt att det blir svårare att sova om jag delar bo med en annan insomnianörd. Kanske kolla på Seinfeld? Mythbusters? SVT24? Text-TV? Lyckochansen? Eller bara stirra i taket.

Varje gång jag flyttar inser jag hur värdelöst det är att ha CD-skivor these days. Jag lyssnar aldrig på dem men de tar förbannat mycket plats och väger en del. Dessutom håller de oväntat låg kvalité. När CDn kom visade de nyhetsinslag om hur brutalt man kunde behandla dessa laseruppfinningar. Som vore de av rymdtitanium eller liknande. Så jag köpte CD-skivor. Den första var Technotronics album. Innan dess hade jag bara köpt otidsenliga LPs. Technotronics-skivan höll hela vägen, tills jag tappade bort den. De skivor jag köpt efter 1995 är antingen ospelade eller sönderrepade. Har de medvetet försämrat kvalitén på materialet eller var det en bluff från början? Digital lagring på CD är verkligen inte framtiden.

Idag blir dagen då jag äntligen återfår min sociala begåvning och mitt trevliga sätt. Det har jag bestämt mig för. Dessutom ska jag bli duktig och produktiv. Så in i helvete. (Och så tänker jag röka på balkonger så fort jag får chansen. Sådetså. Och på torg.)

/Goesta

Sverige 2006, fan vad bra

Enligt en undersökning på Aftonbladet vill 43% av Sveriges befolkning förbjuda rökning på balkongen. Vad i helvete är det med er? Vem fan tror ni att ni är att bestämma andras liv?

Jag är helt för att människor som störs av rök ska kunna gå på restauranger, fik och uteställen på samma villkor som de som inte störs av det. Självklart. Men det är ingenting annat än ren diskriminering och förtryck mot rökarna att vi blir undanknuffade ut på gatorna och nu även snart från våra balkonger. Det är vår rättighet att vi ska kunna leva vårt liv som vi vill. Och vi vill röka. Vi är helt med på att om det stör andra kan vi kompromissa om det och ha separata rum. Men det gick tydligen inte. Vi får små bås där det är fullständigt förbjudet att dricka någonting. Och nu vill tydligen Karlsson i Jönköping äga min balkong för att det passar honom, samtidigt som flera kommuner i Sverige gör löneavdrag för rökpauser och avskedar rökare. Dra åt helvete, jag är redo att slåss till döden för det här.

Aaron

M.A.D.

Med darriga bakfyllehänder och känslan av att någon måste lagt något i min drink igår packar jag ner LP-skivor, kalsonger och teflonpannan i väskan för att röra på mig igen. Kan inte fokusera eller ens slappna av så jag blir tvungen att sätta mig på ett sjavigt 7-Eleven och bloggpunda lite. Frågan är vad jag skulle till Marie Laveau och göra igår? Frågan är varför jag tror att jag kan hantera så där mycket lågbudgetvin. Frågan är vad jag sa till Majas vän egentligen? Förhoppningsvis inget dumt. Förhoppningsvis inget äckligt. Frågan är också om jag, eftersom jag lovat, ska gå ut med Anna ikväll. Vem vet.

Sofia tyckte igår att jag såg ut som Jude Law. Hon menade det som en komplimang men jag ser det som en berusad kvinnas svammel. Jag är betydligt mer lik Alfred E Neumann än Jude Law. På gott och ont.

Hade "utvecklingssamtal" med mina skrivlärare igår och fick höra att jag ofta skriver "dråpligt och riktigt hemskt samtidigt". Precis så vill jag skriva. Tror dock att det bara är ibland som det faktiskt håller. Under vårterminen skriver jag en novellsamling. Den kommer bli fantastisk eller medioker. Jag har alls inte bestämt mig ännu.

Jag har insett att det finns mycket fog för att kalla oss bögiga, eller i alla fall mig. På senaste tiden har jag nästan uteslutande intresserat mig för shopping och drinkar. Längtan efter shopping och förtärandet av drinkar rättare sagt.

/Goesta

Född tjuv

När jag stal godis på Konsum och gömde det bakom butikshyllorna. Jag flydde iväg från mina föräldrar, valde ut några påsar, någon snickers, en coca-cola. Sen begav jag mig till potatislådan. Det var en enorm svart låda fylld med potatis. Var man liten, som jag var på den tiden, kunde man klämma sig emellan den och hyllan med torr mat. Bakom dessa hyllor fanns mitt privata Konsum. En lång gång ovanpå elementen. Längst in, närmast utgången, fanns ett fönsterbleck där jag förvarade mitt gods. Där låg det alltid ett 20-tal påsar smågodis och några läsk. Där satt jag på blecket, 5-10 minuter åt gången, och åt det godis mamma vägrade köpa. När jag förstod att hon snart skulle börja leta efter mig, tippade jag försiktigt tillbaka till potatishyllan och klämde ut mig igen. Hon anade aldrig någonting.

Men en dag förstörde jag allt. Jag hade börjat flytta fram mina positioner, var inte längre lika rädd. Så när jag trodde att Pappa inte såg mig ställde jag mig framför lösgodisluckorna och proppade munnen full i några snabba manövrar. Låtsastittande på hyllorna och med ansiktet vänt från butiken började jag långsamt tugga ner det. Tills jag känner en hand på min axel:
-Vad gör du Aaron? Få se på dig!
Jag vände mig om, med min ballongmun fullt synlig, skräckslagen över att min täckmantel var röjd.
-Du får inte äta godis direkt ur butiken!
Jag sa ingenting. Jag var bara bedrövad av att det här var slutet. Förnedrad gick jag hem och vågade aldrig mer återvända till min fortfarande välfyllda skattgömma bakom hyllorna.

Åtskilliga år senare, när jag började sjuan, hade jag avancerat till ICA och chokladrullar upp i jackarmen. Men då var det en sport för att visa mina klasskamrater att jag kunde gömma mer än dem i kläderna. Det var inte på riktigt längre. Inte som när jag var 5 år och hade en helt egen affär bakom den riktiga affären.

Aaron

Recension

Vi har blivit recenserade på Kinky Afro och det kunde inte vara mer träffande.

"Det ljuva livet
De här killarna är bögigare än min gamla dvärgvädurkanin. Och då försökte den kaninen ändå ligga med mina tofflor en gång. Kaniner = skit. Betyg: 4/10."

Det är lysande. Jag vill bli recenserad hela tiden.

/Goesta

Vår.

Lyckades ändå ganska bra igår. 12000 tecken medioker skönlitteratur på under tre timmar blev det. En liten del av det var till och med bra. Drack förstås öl för att belöna mig själv sedan. I morse läste jag också Bariccos kortroman "Utan Blod" och det var inte utan att jag blev lite besviken. Det är inte stor litteratur. Bara en bok som man kan njuta av på morgonen på väg till skolan och kanske en liten stund till. Språket är bra och omfångsrikt men historien liknar mest en mer genomtänkt actionthriller. Fast utan klimax.

Imorgon flyttar jag till Björkhagen och slår mig ihop med lika självdestruktive Sebastian. En ohelig allians mellan alkoholstinna ångestpuckon. Kan inte bli annat än succé. Redan när helgen är slut kommer vi vara döda eller lyckliga.

Det är vår i luften. I like it.

/Goesta

and it all keeps adding up, I think I'm cracking up, am I just paranoid, am I just stoned?

Igår fylleslag på ett tomt East och ett lika tomt Riche i ett lika tomt Stockholm. Idag har jag, sedan bakyfllan lättat något, köpt semlor och Coca-Cola och begett mig till Aaron och Hornstulls trygga gator. Nu sitter jag och försöker prestera fem sidor skönlitterär smörja till skolan imorgon. Det går sådär. Funderar på att, väl i mål, belöna mig själv med alkohol och söta poptjejer på ett övertrångt BabaSonic. Eller så sover jag, i sundhetens tecken. Bör också läsa ut en kort roman tills imorgon. Och skriva en sida om passion, hur det nu ska gå till. Skiten hopar sig. I mitt nästa liv ska jag definitivt bli en rakryggad, gärna snygg, människa med extrem framförhållning och ett välordnat liv.

/Goesta

When I say move.

Jag ska flytta igen. Sejouren i Gamla Stan blev kort men intensiv. Nu bär det av till Björkhagen. Om än ganska tillfälligt. Sedan ska jag och Sebastian styra upp ett gemensamt boende till lågt pris i vansinnigt bra läge. Inte världens lättaste uppgift men det ordnar vi.

Det här med stabilitet och trygghet är svårt överskattat. Det är naturligtvis mycket mer spännande att skutta runt som ett barnhemsbarn och hoppas på tak över huvudet. Dessutom är det stimulerande för kreativiteten. Eller så är det precis tvärtom. Fan.

Det pratas ofta om alla dessa vuxna etablerade människor som väntar på att avslöjas som bluffar på sina fancy jobb och i sina kemtvättade skjortor. Jag skulle gärna vänta på ett avslöjande. Mycket hellre än att så tydligt fortfarande leva kvar i barnstadiet. Jag är bara en liten spoling som flyttat hemifrån.
Vore det inte för min fläckvisa skäggväxt skulle nog många ta mig för ett barn. En sjuttonåring som ännu inte flyttat hemifrån men väl ner i källarrummet med egen ingång, träväggar och styrketräningsbänk. Jag är 25, snart 26 för böveln, och är fortfarande den där lilla snutteplutten. Jag vill bli en bluff som väntar på att avslöjas. Okej, jag har gjort det där, suttit i möten och fört protokoll och diskuterat huruvida man bör göra utredning på ADHD-potentater och kluddat i åtgärdsprogram och bluffat lite. Det klarade jag så bra så. Det är bara det att 17-åringen ligger så mycket närmre mig egentligen. Han som dricker folkbärs och fuskar på gitarr. Och drömmer om en egen lägenhet.

/Goesta

Glöm aldrig bort hur bra han är!

Back to life. Back to reality.

Tillbaka i den andra världen, tillbaka i studiesverige. Sov två och en halv timme och höll på att kräkas till frukost. Känns som att hela världen ligger för mina fötter. Väntar på en vändning jag själv inte behöver initiera. De dyker dock sällan upp och det hela slutar med att jag själv blir tvungen att styra upp det hela. Saker som styrs upp av en själv blir dock aldrig så bra som diton som bara kastas över en. Tyvärr blir de bara livsuppehållande åtgärder för att man ska acceptera sin situation en liten stund till och inte förfalla till för dåliga vanor eller tankar.

Jag hatar att livet inte plötsligt blir en lång dans på rosor utan tolvslag och ände. Jag hatar att det inte blir så när man tycker sig ha genomlevt tillräckligt många förskräckliga, vidriga eller bara småtrista dagar. Jag såg Jennifer Lopez på Actors Studio igår och hon berättade att hennes mamma just hade, hör å häpna, vunnit 2,4 miljoner dollar på en slotmachine i Las Vegas. Alla applåderade och var så glada för mamma Lopez skull. Min mage vände sig och jag svor över att den människan skulle få vinna. Hennes räkningar var väl redan tryggade innan, kan man tänka. Lite som om Bill Gates skulle pricka in den rätta lottoraden när det är jackpot. Jennifer med familj tackade Gud för framgången och pengarna, som sig bör i amerikat. Om det är Gud som kastar miljoner dollar på dollarmiljonärerna så kan det fan vara. Då kan man lika gärna bli satanist eller scientolog.

/Goesta

Jag tog med min digitalbox till Goesta ikväll. Efter en hel del trassel, misströstande, hemvändningar efter en extra antenn, så fungerade till slut Canal Plus. Zlatan var magnifik. Han klackade minst 15 gånger under matchen. Bara det räcker. Vilken annan fotbollspelare klackar så fort han får chansen idag? Ingen, absolut ingen, förutom Zlatan. Men, och det är ett stort jävla men. Han är så fruktansvärt lat. Han skiter i hälften av alla bollar han kan nå med bara en liten extra ansträngning. Och jag älskar det på ett sätt. Jag älskar att han bara bryr sig när han tycker att det räknas för honom. Men samtidigt kan han aldrig bli den legenden alla vägar han går på pekar mot, om han fortsätter så. Han måste börja stångas och vilja dräpa folk i varje läge det är möjligt, inte bara när det är omöjligt.

En situation, en enda situation i matchen som visar hur jävla stor han verkligen är. Domaren har blåst av spelet för offside. Det kommer lång hård boll åt Zlatans håll. Alla har vänt blicken från bollen. Bollen närmar sig Zlatan, han sträcker ut sitt vänstra ben som en enorm arm och fångar bollen med foten som det vore en baseballhandske. Samtidigt studsar han upp den i en perfekt båge till högerfoten och med en mjuk touch får han en exakt likadan båge en bit framför sig, och går därifrån. Helt utan ansträngning. En minut senare får han en pass som är en halvmeter för långt framför honom. Han puttar ut lite med ena benet utan att nå bollen, när han med ett kraftsteg hade kunnat gjort en touch på den och tagit sig förbi två försvarare.

Det är den hängbron han måste stampa på. Det är hög tid att han börjar fokusera sin passion på att välta varje vägg omkring honom om han ska göra sin fotboll lika stor som sin person. Johnny Cash var den han var för att han genom sin musik gestalde sin enormitet, inte att musiken gav en glimt av den.

/Aaron

drop ten pounds with minimal effort!

Dagens tips till alla överviktiga måste vara att göra som jag. Ät max ett mål om dagen, vad spelar ingen roll, och drick sprit varje kväll. Då och då kan du äta frukost. Inte heller vad den innehåller spelar någon roll. Jag kan tänka mig att jag tappat dryga sex kilo från en redan väl slimmad kropp. Kan inte säga att det gjort mig mycket snyggare. Inte mycket fulare heller å andra sidan så det går väl på ett ut.

Har för övrigt ganska svårt att se hur jag ska kunna hinna med mina skoluppgifter när kalasande, om man nu kan kalla det så, alltid får stå överst på dagordningen. Ikväll gör jag det. Skriver mina åtta sidor. Lätt. Om jag inte går ut. Vi får väl se.

Exflickvännen ringde häromdagen och jag mötte upp henne och fick post som kommit till gamla adressen. Det är smärtsamt löjligt att erkänna hur nervös jag blir av att se henne. Jag är So Not Over Her. Drömde förstås om henne påföljande natt. Jag är sjukt patetisk. Det positiva är att jag slutat med ångesten. Den där vidriga viljan att inte vara med längre som jag tampats med mycket och ofta under senaste tiden. Den är i någon mån borta. Nu är jag bara kall, tom och van. Man vänjer sig vid allt och jag har alltid varit duktig på att köpa läget och anpassa mig efter vilken situation som än uppstår. Men jag har aldrig varit så dålig på det som efter den här dumpningen.

/Goesta

Beautiful Old Town

Gamla Stan är ett bra ställe att bo på men det är allt annat än gemytligt och gulligt. När man går ner för att köpa cigg vågar man inte gå i mysbyxorna av rädsla för att bli fotograferad av tyska turistkolonialister och amerikanska "this place is so old"-arslen. Jag kräks på den population som fyller Västra Långgatan en lördageftermiddag. Jag klarar inte av dem. Kan inte droghandeln och prostitutionen flytta till Lilla Nygatan så att det åtminstone är genuina människor som hänger här? Det är vad jag önskar. Det mest verkliga som pryder dessa snuskturistiga gränder är fjortonåriga gothare från Nynäshamn som kör avslappnad petting utanför sci-fi-bokhandeln. Detta är måhända ett lyxproblem men jag har en osviklig förmåga att snöa in även på dem. Jag är bara så förvånad över det faktum att folk åker hit från hela europa för att köpa dalahästar i hårdplast och flanera i kissluktande gränder. Jag är förvånad över att folk vill lägga 270 spänn på renstek i ett illa uppvärmt valv där någon betydelsefull man en gång var spetälsk. Jag har svårt att själv uppbringa entusiasm över detta.

Min far pratar gärna om när han bodde här. Hur mycket kreativa och fria (läs: pundande beatnickwannabees) människor som flockades på Grå Munken och Gyldene Freden och vad annat. Han tror att det fortfarande är så och han pratar hela tiden om att jag måste börja ta del av allt detta, njuta av det. Han tror att jag kan gå ner på kafé och dricka ölstop och hamna i en livlig diskussion om Sartre och Camus närhelst jag behagar. Han lever lite i det förgångna och vägrar tro mig när jag säger att det är länge sedan, att det är förlorat.

/Goesta

To the stars

Om 2 år har Christer Fugelsang slösat bort sitt liv på riktigt.

Richard Branson, en av de absoluta hjältarna av vår tid, skjuter då ut sin första civila raket i rymden. I början kommer det visserligen kosta en bra bit över miljonen att spendera några få timmar i viktlöshet, men med tanke på att det finns flera konkurrerande företag som planerar sina egna rymdresor, kommer priserna sjunka dramatiskt inom 10-15 år.

Och framförallt kommer de där få timmarna utökas till dagar och veckor, då Branson har en vision att inom en snar framtid (20 år?) öppna ett rymdhotell där man bland annat ska kunna simma 10 gånger snabbare än på jorden i hotellets pool.

Jag är mest intresserad av baren dock. Att flyta runt bekvämt i ett stort rum och titta ner på jorden genom enorma panoramafönster och sippa på en drink. Det är inte en fantasi. Det kommer att hända i våran livstid. Det är bara att börja bli rik snabbt så man kan följa med tåget.

Jag har en del att diskutera med samme Branson som skulle kunna hjälpa mig till just det. Jag tror han skulle vara väldigt intresserad av vad jag har att säga honom.

/Aaron

spya

Det är inte lätt att leva det här nya, mindre alkoholstinna, livet 2006. Inte när tillfället konstant presenterar sig. Det är så etablerat bland vännerna att jag varken har pengar eller livslust att de ständigt hör av sig med erbjudanden om gratis alkoholkonsumtion. Jag tycker det är underbart. Idag är det Charlotte som förbarmar sig över mig och nu återstår bara att välja ställe. Sannolikt är hon mer inne på ölhäng och jag mer inne på klubbkavaj.

Mitt önskeliv just nu är ett liv där jag skriver sisådär 4000 tecken dagligen och får betalt för det. Sedan gör jag av med betalningen på kvällen i form av Vodka Tonics och taxiresor. Sedan åker jag hem till mitt lilla rum i Gamla Stan och däckar. Dagen därpå fortsätter jag som om vore jag Bill Murray i "Måndag hela veckan". Jag behöver ingen musa, 4000 tecken är lätt, men jag behöver definitivt en sockerpappa eller sockermamma.

Väntar med spänning på att ett okänt arv ska dyka upp. Jag har ju adliga rötter gudbevars. Synd bara att någon av dessa adliga snodde mitt koncept för ett par generationer sedan. Hoppas han njöt av att supa upp släktkassan. Det skulle jag gjort.

Och var går man ut på en onsdag då? För visst är det onsdag? Hade jag varit ännu mer slampa än jag redan är hade jag gått till Babasonic. Indieslutsens paradis. Nu blir det nog inte så.

/Goesta

Prisa gud! Snart kommer skatteåterbäringen! Denna gång i form av ett högst modest tillskott från CSN. Jag kommer betala hyran, några skulder och dricka två gånger. Sedan är det väl slutlekt igen?

Att göra kommande vecka:
*stabilisera min bostadssituation
*få betalt
*skriva romansynopsis och ett första kapitel till skolan
*handla mat, gärna husmanskost
*hålla mig hel och ren
*hämta post hos exflickvännen
*fixa extrajobb
*ligga med Emelie Thorén (först med senaste numrets byline insåg jag varför jag alltid gillat hennes texter)
*skärpa mig
*raka mig
*klippa mig
*skriva bättre blogginlägg än detta

/Goesta

Så ni älskar trängsel och allt ni vet om på väg mot en undergång?

Jag var emot trängselskatten när jag först hörde talas om den. Min första tanke var att det var en rättighet att få röra sig fritt i sin egen hemstad. Speciellt när Connex pressar ut alla som är beroende av kollektivtrafiken på ytterligare 100kr/månaden för varje år.

Men när jag tänkte efter en stund så skämdes jag över min enfaldighet. Herregud, Jorden håller på att gå under av allt vårat miljöslarv, och så har man mage att klaga på åtgärder som hindrar det.

Nu vet jag faktiskt inte vart dessa trängselpengar går, men är det inte VÄLDIGT olyckligt att när det införs avgifter på att smutsa ner luften, så blir det samtidigt 100 kronor dyrare varje månad att välja det miljövänliga alternativet? Om nu Connex måste vara sådana utsugare som de är, så kan väl åtminstone staten gå in med dessa trängselpengar och betala den där extra 100-lappen som Connex vill åt för att markera hur viktigt det är att vi faktiskt börjar agera omgående om vi inte vill att alla isbjörnar och en mängd andra växter och djur ska vara utdöda om 100 år och att Cancer på egen hand drar tillbaka medellivsåldern till 40 år?

Det jobbigaste är att ingen riktigt bryr sig.

/Aaron

Me no good

Jag hade verkligen tänkt skaffa ett jobb i januari. Att för en stund slita i repet som 90% av alla andra människor drar i för att jorden ska snurra. För att sluta tycka synd om varje kassörska jag handlar av med lånade CSN-pengar och istället köpa min egen spade av järnhandlarn och bidra direkt till att samhället ska gå runt.

Men så slog det mig igår när det var dags att göra verklighet av det. Att aldrig i livet.

/Aaron

bloggmongo 2006

Året 2006 kommer förresten bli året då bloggen blir den där töntiga midjeväskan som bara mongon fortfarande bär. Bloggen kommer varken ge uppmärksamhet eller Af Kleen-karriärer eller Manolo-uppköp. Bloggen kommer att bli det där som du hymlar om att du fortfarande har. Ingen kommer längre bry sig om vad mongo 1 tycker om Seinfeld-boxen eller vad mongo 2 och 3 drack på juldagen. Ingen kommer längre orka tycka synd om mongo-Goesta och ingen kommer längre fascineras av mongo-Aarons genialiska tankar och idéer. Bloggen kommer vara det gamla svarta och det gamla svarta är lika hett som Anna Järphammars Ikea-rumpa. Bloggen kommer, under 2006, fördjupa samhällsdebatten lika mycket som Ica-reklamen inspirerar David Lynch. Jag kommer fortsätta att vika ut mig och försöka hålla kvar läsare lika desperat som Robinson-Robban försöker klamra sig fast i kändissverige. Det kommer vara smärtsamt att se när jag bloggar med blåmålat ansikte och patetiskt försöker få uppmärksamhet genom att låtsas vara ett monster. Jag kommer utsätta mig för den ena olyckan värre än den andra för att ni ska fortsätta tycka om mig. Jag kanske byter adress till Life-gone-bad.com. Jag kommer göra mitt allra yttersta för att ni i alla fall ska välja mig ibland istället för att slösurfa på Gore Gallery. Jag kommer bli en av alla Pete Dohertys som inte är Pete Doherty. En av alla dessa mänskliga bilolyckor som inte har en inneboende genialitet att falla tillbaka på. Ni kommer se det hända och ni kommer sucka och vända bort blicken. Ni kommer tillbaka några gånger och tittar om mongot lever. Sedan tycker ni plötsligt bara att det ser äckligt ut. Ni kommer yra om förnedringsbloggande såsom ni yrar om förnedringsteve när Villa Medusa är som värst. Ni vet inte om det själva.

Det första steget i mongots förfall är att börja adressera läsarna direkt i texterna. Det vet ni redan. Det är som att jag ber er fortsätta. Det är ett desperationens grepp.

2006 är året då tidningarna och magasinen börjar bli en motreaktion på bloggen. Tidningarna tar till slut sitt förnuft till fånga och ratar texter där journalistens person bereds mer plats än reportagets/intervjuns objekt. Det är på tiden. Fanimig på tiden. Så då har bloggmongot i alla fall bidragit med något. För samtidigt som skribentens personliga, privata, utlämnande och patetiska sida är bloggens storhet är det lika ofta magasinets svaghet.

/Goesta

Du är han.

Vem är du egentligen nuförtiden? Vem fan tror du att du är? Är du han som skickar otaliga nattliga SMS till potentater så fort du luktat på glöggen? Är du han som avslappnat sitter och dricker någon liter sprit i goda vänners lag? Vem är du? Är du den kreativa författaren-to-be som inte skriver mer än någon enstaka gång i skolan? Är du han som tror att du har koll på film och musik trots att du inte hört en låt som gavs ut efter 2003. Är du han som har efterfest till klockan sex på morgonen, dagen innan nyårsafton. Vem är du egentligen? Du står där och du hör hur någon säger att "om du fortsätter såhär efter nyår kommer vi ifrågasätta vad fan du håller på med". Är det du som är han? Är det du som frågar dig själv om du längre har någon skam i kroppen och får ett kort 'nej' till svar. Är det du som går ner i vikt trots att du aldrig haft något att tappa? Är det du som får god jul-sms och gott nytt år-sms från otaliga personer och inte svarar på ett enda för att du har fyrtio öre på mobilen. Är det verkligen du som är han? Är det inte så att det värsta av allt är att du tycker att det är ganska roligt att vara han? Att du känner att det är det smartaste och mest stimulerande du kan göra just nu? Är det inte så? Vet du inte? Okej. Är du han som sitter hemma och lyssnar på You were always on my mind och gråter då? Är du fortfarande han? Nej, det är du inte. Då måste du vara den där andra killen. Han som inte gråter utan undrar var brudarna är. Då måste du vara den där killen som just nu gillar det skamlösa och integritetsfattiga och det smärtfria och det smutskåta och det nära nog ovärdiga? Du måste vara han. Du måste ha blivit honom för du vet att du inte låtsas. Du är han och du gillar det och du kommer vara han tills du kommer på något som är roligare. Inte sant? Ja. Så är det. Han är du.

/Goesta