tjockloff tjockloff, är det lera eller mitt hjärta som låter

Att det kan vara så oändligt snävt och trångt i korridoren. Det ryms inte fler än en ambition. Det spelar ingen roll hur mycket jag ljuger för mig själv, jag kan låtsas, jag kan luras. Jag ville verkligen helst av allt i världen bli fotbollsproffs, bagare, försvarsadvokat och lite andra grejer, det var mina främsta livsmål under många år. Jag vet inte när det slutade vara det, kan det ha varit redan i puberteten som fokus försköts eller kom det senare? Också nu drömmer jag om saker, jag har en väldigt stark vilja att skriva, det är så vansinnigt roligt, vad jag än skriver så trivs jag. Jag har karriäristisk ambition här inne någonstans. Jag kan tänka mig att göra massor av saker. Men jag tycker att jag skiljer mig från många. Det kanske bara ser ut så härifrån, där jag står, men jag tycker att väldigt många verkar ha fokus på något annat än jag. Jag ser dem brinna för det de gör på ett annat sätt, ser dem tillskansa sig nya bättre positioner, ser dem arbeta stenhårt för att förverkliga drömmarna. Och det är drömmarna som ser ut att skilja sig från mina för det är alltid karriäristiska drömmar, det är inte meningen att det ska låta så kyligt, vad jag menar är att det är drömmar som har sin utgångspunkt i vad man har för sig själv, vad man förfogar över och vad man klarar av. För i den där korridoren där det är så trångt ryms inte det disciplinära tänkandet hos mig, där ryms bara basal kärlekslängtan. Alltså, jag skiter i.
Alltså, jag skiter i allt som har med mig själv att göra, om jag jobbar som elevassistent eller på ett gruppboende eller om jag skriver till mig min inkomst. Det känns verkligen så, jag vet inte kanske är det lika för alla kanske är det bara det att jag inte förmår göra båda och att jag inte förstår att man kan fokusera bredare än jag gör. För jag tror inte att de där, som är de andra som inte är jag, saknar längtan efter kärlek. Det tror jag verkligen inte. Bara att jag har satt den känslan på piedestal, att jag gjort den till livsavgörande på så sätt att den tränger bort alla andra drömmar.
Mitt mål med livet är att vara kär i en tjej som är kär i mig och så är vi ihop i alla våra lyckliga dagar. Plus alla skitdåliga dagar. Ingen annan strävan tillåts ta plats. Allt annat är bara accessoarer. Jag beundrar och avundas alla som klarar att fokusera och jobba stenhårt för att uppfylla konkreta mål. Jag önskar att jag inte såg det som en sån där jävla korridor där bara en grej kan ta sig fram och slutligen hela vägen igenom.

Det som tryggar mig är att jag tror på det, att jag tror att jag kommer att klara av det. Jag lever inte i villfarelsen utan i vissheten att jag kommer att träffa rätt person vid rätt tillfälle och att vi ska komma att leva tillsammans, komma att klara av det. Det är faktiskt väldigt skönt, jag är inte ens stressad utan jag bara förutsätter att det ska bli verklighet. Kanske är det just därför som jag har så svårt att prestera allt det här andra, för att jag redan är så övertygad om att det jag värderar högst kommer att komma till mig vad jag än gör, oavsett om det är att suga kuk för kokain eller att chefa loss på Byte Telecom, jag tror att det är ett faktum och inte en förhoppning att jag ska få den där tjejen få det där förhållandet. Jag har inte ens någon brådska. Så varför då någonsin kämpa med allt det här andra när jag ändå tror mig sitta nöjd till slut.