Jag tror på Konungens egna bärkraft
Jag såg den där kulturdebatten på SVT igår, jag struntade i andra halvlek av Barcelona - Werder Bremen sedan Ronaldinho och pojkarna avgjort i efter en halvtimme. Marcus Birro och Joel Malmqvist hade många goda argument och de två andra bloggarna presenterade sämre sådana. Diskussionen hade sin utgångspunkt i det här manifestet som Marcus knåpat ihop tillsammans med sina bloggläsare. Jag har inte skrivit under det där, jag vet inte, jag har inte tyckt att jag kunnat ställa upp på allt fullt ut, efter igår funderar jag ändå på att peta in mitt namn där.
Det rådande klimatet (om jag får vara så svepande) är ju jävligt obehagligt. Jag trodde inte att folk, alla dessa alliansväljare, verkligen ville ha en helt marknadsutsatt kultur. Tydligen vill de ändå det. Jag tycker det är helt barockt, jag blir verkligen uppriktigt förvånad.
Så min invändning blir densamma som jag skrev i en kommentar hos Birro. Kan man, kan borgarna, kan liberalerna, kan de nykonservativa, verkligen tycka att det är orimligt att författarna kompenseras för biblioteksutlåningen - via författarfonden - samtidigt som man tycker att kungahuset ska få belasta statskassan år efter år. Kungahuset är kultur i allra högsta grad, högkulturens hela väsen, en ständigt pågående operett, och den kostar lika mycket som hela författarfonden, sannolikt mycket mer. Okej, alla borgerliga är inte beredda att försvara rojalismen men hur i helvete kan man med gott samvete angripa författarfonden innan man gör upp med monarkins apanage och övriga utgifter. Snälla förklara. Jag är idel öra.
16 kommentarer:
jo fast partipolitik är knappast samma sak som ideologi. Jag vet inte hur länge SAP "velat" tagit bort kungahuset utan att agera. Att folk generellt set ogillar förändring är en statsvetenskaplig sanning, men du kanske inte har läst statsvetenskap?
/En nyliberal Republikan
Anonymous: Vad har din kommentar överhuvudtaget med min text att göra? Jag drivs inte av någon längtan att förinta kungahuset heller, men jag ser inte hur man kan tycka att det är viktigare att författarfonden försvinner än att kungahuset gör det, om man har ett spartänk på det hela.
Och vadå statsvetenskap? Vad försöker du säga med det? Det var mest pinsamt.
Oj vilken härdsmälta. "Statsvetenskaplig sanning" borde man kunna klämma in på en årsbästa-lista nånstans.
Det är konstigt att en del människor har så lite självinsikt att de trycker på Publish när de har skrivit sånt där. Som att de aldrig någonsin i hela sitt liv raderat ett enda tecken.
Får jag gissa stavas förklaringen pengar. Kungahuset genererar troligen långt mer pengar till statskassan än de gör av med (efersom jag är tämligen oinsatt i frågan är detta ett rent spekulativt påstående, men det går säkert lätt att kolla upp för den som orkar).
De är ju som vandrande pr och osar turistattraktiv nationalromantik. Rent marknadseknomiskt finns alltså en viss logik i rojalismen, som saknas när det gäller författarfonden.
Varför? För det första så vill jag avskaffa kungahuset, men i stort tycker jag att det är en icke-fråga. Författarfonderna precis som annan form av kulturstöd anser jag gör kulturen elitistisk, ensidig och försoffad. Den kulturscen som idag främst lever på kulturstöd är Operan, det är också den kulturscen som har absolut svårast att förnya sig, blir mer spännande. Författastöder, filmstödet you name it kommer alltid att gå till en redan etablerad självutnämnd, homogen kulturelit. Hobert är ett bra exempel på det, även Birro trots att han i var och varannan mening försöker positionera sig som mannen som slår underifrån. Så här skrev förövrigt Eric Le Boucher i Le Monde om skillnaderna mellan fransk och amerikanskt kultur: "[The French] system, "which rests largely on public subsidizing of the arts and on massive unemployment insurance for artists," seemed intrinsically superior—even morally superior. Yet a new French study of the American culture industry says this caricature of the U.S. as McHollywood is way off the mark. The U.S. has 2 million people professionally employed as artists. Not only is that figure nearly three times the number employed as police in the U.S., but it’s also proportionately much larger than the artist population in France. Even more surprising, to French sensibilities, is "the diversity of the American art scene." Spurred by competition and lacking the complacency that government funding imparts, American artists have created independent theaters, studios, writing workshops, and alternative dance groups, even in small towns. The result is not a cultural scene ruled by money but one that is "profoundly democratic."" Som exempel kan man ta min flickväns hemstad i Texas, inte mycket större än 100.000 invånare, med tre olika teater scener och då har jag inte räknat högskolans eftersom det drivs med offentliga medel. Så helt enkelt därför ser jag gärna att kulturstödet försvinner, vilket iofs inte spelar mig så stor roll eftersom jag inte bor i Sverige. Är jag då helt emot kulturstöd? Nej, jag är bara emot kulturstöd som går till de som försörjer sig som författare, att pengar går till teaterskolor, musikskolor, ungdomsidrott mm, har jag inget emot. Kungahuset då? Som sagt, avskaffa det gärna, ett ganska bra exempel på en försoffad instution driven med offentliga medel. Däremot så anser jag att det är en fråga som betyder oerhört mycket mindre än kulturstödet.
"Betyder oerhört mycket mindre än kulturstödet"? Que? Det var det konstigaste jag hört. Monarki eller rebublik är väl en av de mest grundläggande, principiellt avgörande frågor som finns.
(För övrigt: Monarki dåligt, kulturstöd bra. Alla motvikter till kommersialismen behövs.)
Tycker du ja. Själv tycker jag att det är utav vår tids stora icke-frågor. Att en självutvald elit ska få styra över något så viktigt som kulturen ger oss inte bara dålig kultur, det ger oss också ett likriktat samhälle. Därför är avskaffandet av kulturstödet en viktig fråga. Kanske en av de viktigaste. Se där saom, jag kan också predika istället för att diskutera...
en annan anonymous:
den romantiska bild av det amerikanska kulturlivet som du malar upp via le monde ar inte helt sann. visst, det finns ett fantastiskt kulturliv i amerika men det ar manga bitar som totalt saknas pga av sa dalig statlig subventionering. ett typiskt fenomen ar att teater och danskompanier ror sig mot en mainstream for att kunna overleva. man satsar pa det man vet saljer och drar massor (morris, ailey, shakespeare osv). det finns hur mycket som helst av denna slags "smala" kultur; en slags urvattnad konstnarlighet som flirtar frenetiskt med publiksiffrorna. och att du namner operan som ett exempel pa scen som inte kan foryngra sig ar patetiskt. det ar inte deras roll. vi maste kunna ha atmistone ett par institutioner som forvaltar aldre konst sasom balett.
ett problem med denna debatt ar att det ar ibland svart att se konkreta exempel pa vad indragna stod verkligen staller till med. har i usa ser jag exempel varje vecka och det ar inte svart att tanka sig att liknande kommer att ske i sverige. jag tanker mig en cullbergbalett som borjar dansa verk endast av valdigt etablerade koreografer eller mindre teatrar typ galeasen satta upp verk av och med robert gustavsson (inget ont om honom men ni fattar) for utan stod och endast med biljettinkomster och dylikt sitter dessa ensembler i skiten.
Är inte operans roll! Jag förstår inte riktigt. Står nyskapande litteratur i motsats till klassisk litteratur? Kan inte operan vara nyskapande och ändå sätta upp klassiska verk. Det om något är ett påstående som är patetiskt. Det du påstår, om än felaktigt för amerikansk teaterscen är så jävla mycket mer än Shakespeare, är väl precis vad Operan är, enbart gamla publikfriande verk utan mod att skapa nytt. Men framför allt handlar ju Birros debatt om försörjning och amerikanskt kulturliv försörjer åtkilligt många fler än franskt. Därav citatet.
men jag sager ju att operan inte ar nyskapande. dessvarre ar det den typ av verk som operan satter upp som overlever i en varld dar stod dras in. svansjon kommer att finnas tillganglig vare sig du vill det eller inte, oavsett stort stod eller inte, det ar andra kompanier som INTE satsar pa valkanda verk som kommer att ha svart att overleva.
vore kul att se vad dina siffror ar baserade pa, vilken amerikansk kultur det ar som forsorjer sa manga. och hur spannande och risktagande den ar.
Hej igen!
Först vill jag påpeka att det var mkt roligt att både Goesta och Bolivar uppmärksammade mitt inlägg. Jag kände att ni brydde er om vad jag skrev. Vilket är roligt.
1. Mitt inlägg har en del med din text att göra, kanske inte med vad du vill att det ska handla om.
Efter att ha läst "Okej, alla borgerliga är inte beredda att försvara rojalismen men hur i helvete kan man med gott samvete angripa författarfonden innan man gör upp med monarkins apanage och övriga utgifter. Snälla förklara. Jag är idel öra." så kände jag att en kommentar vore skoj. Det skulle va skoj med en kommentar därför att du verkar tro att partipolitiken som vi ser idag bygger på ideologi eller moral. Vilket jag ställer mig frågande inför? därför att om så hade varit fallat hade ju t.ex. inte SAP agerat emot sitt partiprogram så länge. Och angående moralen så finns det nog otaliga fall där partipolitiken är fylld av amoral eller dubbelmoral.
Jag tycker alltså att du har en skev uppfattning om vad politik är för något och jag gissar att det är därför du inte förstår vad som händer idag och skriver "Snälla förklara. Jag är idel öra."
Jag menar istället att man kan se politik som en kohandel där det handlar om att vinna mest och skryta mest med det. Att hela tiden verka i riktning gentemot att få stöd av så många som möjligt. Att fronta med en politik som lockar så många som möjligt. Detta är självklart inte en 100% perspektiv men jag tror att du kan tjäna på att annama det till viss del.
Det kan vara så att du också har denna uppfattning om politik, vilket gör att jag har fel, men då tycker jag inte att du kan prata om samvete osv.
Jag vill dessutom be om ursäkt för att jag hade en taskig ton angående statsvetenskapen, det grundades i att jag precis läst ditt inlägg där du inte framstår som en den mest pålästa människan.
http://detljuvalivet.blogspot.com/2006/09/det-hr-har-vi-valt.html#links
Men jag ber om ursäkt för detta, finns ingen anledning till nedsättande kommentarer bara för att jag inte delar din politiska uppfattning.
Ha det bra och tack för en läsvärd blogg
/Nyliberala republikanen
Il
Det är ju inte frågan om huruvida Svansjön ska finna eller inte utan en siffra om att bara Svansjön ska finnas. Typ. Siffror kan jag tyvärr inte ge dig, du får välja att tro på Le Monde krönikören eller inte, han gav dig siffror. Resten är ju naturligtvis bara hur man självupplever det. Men när ett amerikanskt teatersällskap turnerade i Indien med "The Vagina Monologue" så uppfattade jag det som både modigt och provocerande.
Vad det gäller amerikanska filmer, serier, musik, politiska debattörer på höger som vänsterkanten så tar de ut svängarna åtskilligt mer än vad svenska diton någonsin har gjort. Tyvärr så är ju dessa svängar inte mätbara i siffror.
Jag svarade först och främst på en fråga om varför jag tycker som jag tycker. Jag uppfattar svensk kultur som mycket homogen och uppifrånstyrd, jag tror att det beror på hur svensk kultur finansieras. Du, Goesta och många andra tror något annat. Längre än så kommer vi nog inte i den diskussionen.
Det kanske är på plats att förklara varför jag tycker att kungahuset är en icke-fråga. Därför att alternativet skulle vara en symbolisk President som röstas fram, vilket jag anser skulle vara att föredra helt klart. Att vi skulle skifta styrelse skikt är ganska osannolikt. Nu är det ju de facto så att vi har en kung pga av hans popularitet, en impopulär kung kan röstas bort helt enligt konstitutionen. Det är lite omständigare än att rösta bort en regering, men en kung som inte har folkets stöd skulle också innebära en avskaffad monarki. Att man sen kan föredra kungen är lika ofattbart för mig som för Goesta.
Hej Goesta.
"Konungens EGEN bärkraft" heter det väl??
Alltså, det är förstås roligt med engagerade och välformulerade kommentarer. Men jag vill för min del inte göra kulturdebatt av det här. Jag vill bara fråga hur man kan se det som så viktigt att spara de pengar som författarfonden kostar samtidigt som man inte ser samma värde i att krassekonomiskt spara in på kungahuset. Mo försöker svara på det, jag håller inte med henne om monarkins attraktionskraft och pr-nytta men hon svarar i alla fall precis på det jag funderar kring. Det tackar jag för.
Att försöka upplysa mg om hur partipolitik fungerar känns väldigt oangeläget för diskussionen för jag tycker inte den här debatten främst förs i riksdagshuset utan bland utanför.
Hursomhelst. Jag tycker fortfarande det är konstigt. Jag tycker vi gott kan ha råd med både kungabidrag och kulturstöd.
Att vi skulle spara pengar på att inte ha en kung är väl ändå fel, en president om än symbolisk skulle också kosta pengar. Förmodligen skulle det kosta mer. PR-värdet av en kung tror jag är grymt överskattat, PR-värdet finns inom landet. Det är svenskar som bryr sig om det svenska kungahuset, men de ger nog inte mycket mer PR för Sverige än vad drottning Beatrix av Holland ger för ger god PR för Holland i Sverige.
Skicka en kommentar