Ibland vill jag posta en bild från i somras

Ibland undrar jag om pojkar och män verkligen tagit till sig den så kallade grooming-
trenden. Jag känner ingen som köpt concealer eller herrmascara, Andreas går i och för sig loss med bodyscrub då och då, själv tvättar jag knappt håret.
Ibland förbannar jag mig själv för att jag läser så jävla långsamt.
Ibland önskar jag att jag hade ett ljusterapirum här hemma.
Ibland undrar jag om det är jag snarare än "de" som är ängslig och rädd att tycka fel saker.
Ibland saknar jag, trots att det var jag som gick min väg, hennes naglar i min rygg.
Ibland hatar jag att det är så förbjudet att tala om klasstillhörighet och den problematik som hör därtill, man blir liksom bara hånad om man nämner det.
Ibland försöker jag låta hjärnan skena iväg precis innan jag somnar och bilderna som dyker upp är både roande och väldigt oroande.
Ibland tänker jag fortfarande sådär pubertalt att man skulle ta livet av sig bara för att se hur ledsna folk blev, trots att jag aldrig skulle överväga det på allvar, det handlar bara om uppmärksamhet.
Ibland tänker jag de allra mest sexistiska tankar som finns att tillgå och just då känns det alldeles sant. Det är obehagligt.
Ibland saknar jag den tiden när man bara slog folk stenhårt på axeln om man tyckte de sa eller gjorde något fel.
Ibland får jag så ont i magen att jag tror att jag ska gå sönder.
Ibland undrar jag om jag är bara minuter ifrån ett löpsedelsgenererande vansinnesdåd.
Ibland funderar jag över vad i helvete folk sysslar med.
Ibland funderar jag över vad i helvete jag sysslar med.
Ibland skrattar jag så mycket att ingenting i hela världen känns besvärligt.
Ibland saknar jag Jessica Lindgren på teve.
Ibland förbjuder jag mig själv att skriva saker på mindre än tio minuter men när jag väl sätter mig vid datorn blir det alltid samma lata hållning igen och ingenting tillåts ta längre tid än tangentnedtryckningarna tar. Jag antar att det var det där Poppius vände sig emot.
Ibland tror jag att jag har en dödlig sjukdom och den tanken gör att jag drar mig för att gå till läkare eftersom jag inte vill bli asvlöjad.
Ibland men bara ibland ångrar jag att jag inte gick ut gymnasiet.
Ibland inser jag hur patetiskt det är att jag minns till vilken låt jag först kysste exflickvännen som sedan kom att dumpa mig ner i emoträsket.
Ibland kan jag tycka att det är ironiskt att det var "Love will tear us apart".
Ibland blir jag paranoid och tänker att folk skrattar åt mig när jag lämnar rummet.
Ibland inser jag att bilden jag förmedlar av Goesta är långt mer deprimerad än jag är i verkligheten.
Ibland förbannar jag det faktum att jag har så få snygga skjortor.
Ibland känner jag lusten att dansa inför publik, jag är vig som en balettdansare men kan förstås inte dansa.
Ibland överväger jag att aldrig mer äta mest för att jag vill slippa laga mat, tugga mat och diska det som blir kvar.