lördagen den 16:e december 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det Ljuva Livet är Eric Goesta Roséns rapporter från ett snårigt universum.
Eric Rosén är redaktör på Dagens Arena, skriver mest om politik men också om teve, musik och film.
Kommer alltid brinna extra för frågor som rör klass, kriminalvård, skola och jämställdhet.
@DetLjuvaLivet på Twitter
Läsvärt och läsbart
- Half Jack
- *Whinar*
- Emelie Thorén
- Maja Bredberg
- Gustav Almestad
- Quetzala
- Marika Lindgren Åsbrink
- David Ärlemalm
- Ali Esbati
- Dagens Arena
- Daniel Åberg
- Isobel Hadley-Kamptz
- Johan Orrenius
- Kom ut i kväll
- Kunken
- Margret Atladottir
- Marie Fjellborg
- Philip Teir
- Rent Mjöl i Påsen
- Robert Laul
- Robin Montelius
- Sara Torgnysdotter
- Weird Science
Knuff-länkar till Det Ljuva Livet
Skriver gör
6 kommentarer:
Yo Goesta!
Läste du Linda Skugges senaste?
Vad tyckte du...?
http://expressen.se/index.jsp?a=795280
Umh... Jag har inte vågat yttra mig i ämnet ännu, och särskilt inte om du varit i krokarna! Men ibland, och i synnerhet när jag är trött och arg, kan jag komma på mig själv att tänka lite i just de här banorna också. Jag vill själv kunna jobba som tecknare/kreativ skapare, och som illustratör finner jag mig ofta liksom nånstans mellan den konstnärliga sfären och den mer marknadsanpassade.
För lyxen kreativt arbete måste jag betala med närmast dygnet runt arbete, liten eller ingen fritid, oändliga mängder kaffe och ett ständigt bollande mellan flera potentiella kunder samtidigt. (För att inte nämna den kassa ersättningen!) När jag sitter i tunnelbanan eller på någon annan ”död” plats, dyker skissblocket genast upp igen för att öva. Min faktiskt ödmjuka poäng är att jag liksom sliter och oftast mår dåligt i princip för att förtjäna kul arbetsuppgifter. När det är som mest frustrerande har jag formulerat de här vad folk skulle kalla blåa tankarna som speglar Skugges i artikeln. De flesta av mina vänner skriver eller målar i någon form så jag brukar hålla dylika åsikter undangömda när de väl dyker upp i mitt huvud. Sen brukar jag oftast beskyllas för att vara ond, elitistisk eller ha en helt uppfuckad värdegrund när jag stör friden och kväker ut något åt det hållet. Det trots att jag tycker så likadant och har så många intressen och meningar gemensamt med mina kollegor och vänner. Så lika men ändå så olik tydligen.
Jag uppskattar din blogg dagligen och ser det som ett bra sätt att få reda på vad som händer (och inte händer) hemma i älskade hatade Stockholm.
Läser gör jag också eftersom du är duktig och bra på att pigga upp mig, men jag känner mig främmande till hållningen du har gentemot ditt kreativa arbete. Som om skrivandet är något du kan göra i spurtar, det kreativa yrket som något du bara kan glida in och ur ibland (men kanske alltid titulera dig?) Själv måste jag slåss till tänderna för att hålla mig kvar och jag fladdrar som en vante i branschens hårda vindar. Jag har svårt att tro att det skulle vara så mycket svårare att vara illustratör än skribent. Har folk verkligen realistiska förväntningar på sig själva och på marknadens/kundens förmåga att hålla dem verksamma och ekonomiskt flytande?
Eller är ”kulturen” så pass viktig, ett sådant balsam för människorna och samhället att den måste tillåtas vara olönsam och ibland Oeffektiv? Så att den kan finnas där för att vårda våra själar i den stela vardagen? Och om den kulturella sfären nu skall vara sanktionerad, kan man kräva mer av de människor som drar nytta av de privilegierna ”vanliga” arbetarna inte får? Eller skadar ett sådant synsätt mängden ”kultur” i samhället och gör det hela tristare?
Visst skulle det bli mycket färre skribenter, konstnärer, kulturarbetare om de hade samma krav på sig som vanliga arbetare har att prestera. Men jag ser mig själv också som en sorts kulturarbetare och jag kan ju självklart bli sur ibland om jag som vanligt missat allt roligt, har rödsprängda ögon framför ritbordet söndag morgon och sedan läser underbart charmiga bloggar om bakfulla skribenter som ”inte kände för” att jobba på sitt bokprojekt. Är det en snedfördelning nånstans eller bara jag som är avundsjuk? Kanske är jag bara, trots allt mitt övande, helt enkelt för dålig för att jobba kreativt?
Räddningen för mig ekonomiskt, för att kunna jobba med det jag vill, var att flytta till det där extremt blåa landet borta i väst. För där fanns det en stor, men aggressiv marknad att försöka sälja till, istället för schyssta stipendium eller fonder. Det är kul jobb, men jag är sällan bakis och vaknar oftare med tangentbord i pannan istället för läppstift på kinderna.
Ha det bra!
/Billy
Ah, thank you very much, hiphopen och jag har haft en liten kris i helgen men nu, jag ser det här igen, omg, vad tänkte jag på. i do love my hiphop. tack för att du påminde mig.
Längesedan. Diggade detta när jag gick på gymnasiet. Det var ganska längesedan nu. Att tiden går fort kan bara betyda att jag börjar bli gammal,äldre iaf.Folk föds, folk dör.Kretslopp. Det är lite fint ändå.
ODB
R.I.P
Wu-Tang is for the Children
anonymous: hehehe, jag måste bläddra fram den där skivan och ladda upp några tracks till poden. Jag tycker Ol dirty B är lite ojämn men jädrans när han sätter dem...
bogmaas bla
Skicka en kommentar