Hej tomtegubbar

Tomtejävlens tid är strax här och det känns underligt. Julen förhåller jag mig försiktigt positiv till, det är underbart att träffa familj och att äta gott och att vara tillsammans på det där sättet, problemet bara att olyckor alltid trillar in kring just julveckan i denna vår fina familj; gång på gång förändras vi och vår situation i december.
Det känns förstås väldigt lite som december och det är köldsläggans tunga thud i bakhuvudet som saknas. Egentligen gör det mig så gla' så gla' så go å gla' att det är så varmt som det är. Låt oss lustiga vara. Ännu har inte snoret frusit i näsan en enda gång eller håret på mina ben rest sig och blivit vasst som rakblad mot jeansen tillbaka mot benen. Inte än. Och det är bra.
Känslan är den att vintern kommer att komma kraftfullt och länge den tar bara längre tid hämtar andan snart jävlar i min lilla låda slår den ner oss, knockoutar hela skiten, KATCHUNG i fejset. Men, det var inte dit jag ville komma, jag ville bara säga att nu när jag missat julskyltningar och kalendrar och mest suttit i källaren, inte ens smakat snö, så känns det också melankoliskt, trots att jag brukar raljera och frusta högt över skiten när den är överallt. Jag vet inte om det är ålder eller bara ren sentimentalitet. Jag vet inte om det är för att jag inte har någon att köpa julklappar åt, ingen som kommer att köpa julklappar till mig, för sånt sysslar vi inte med längre, inte i samma utsträckning. Vi slår inte ens i glasen. Och nu, när jag skrev det, tänkte jag för första gången i mitt liv att "slå i glasen" kanske också i sången syftar till att hälla upp. Jag har alltid tänkt att tomtegubbarna står och slår på glas. Min världsbild förändrades just.