Dear me
Kära dagbok. Igår var jag ute, igen, och blev full, igen, på vitt och rött och öl och vitryssar och jag var lika subtil och diskret i mitt sätt som annars Dan Ekborg eller Thorsten Flinck. Jag betedde mig som en rännstenens herre på täppan och var dryg mot vakter (kallade dem utvecklingsstörda och sådär) och blev förbannad på brudar som trängde sig (och nöp mig skithårt). Jag markerade min närvaro och pinkade in mitt revir och jag vet inte vad. Först på fest i gamla stan, visst musiken var grym och det var billigt men energin var helt frånvarande, ingen dansade och de som ändå dansade gjorde det avmätt och med distans. Jag tröttnade. Vi åkte till ACE (det var här det där med vakterna och brudarna som nöps utspelade sig). Jag åkte hem.
Jag reagerar på alkohol på senare tid som om vore jag allergisk. Det blixtrar i huvudet. Jag ska definitivt dra ner på antalet dagar jag går ut en tid framöver för just nu är det inte roligt bara drängigt och smutsigt. Så, då återstår fokusering, det får bli mitt nya. Jag ska vara så duktig, så skicklig, så disciplinerad, så, så, så, fokuserad. Fattani?
Jag tycker om Fuglesang. Han bevisar att man kan vara förlorare i hundra år och sedan vinna. Det är skönt att veta.
...och folk sedan då? De bara är överallt och gör ingenting. Kära dagbok du vet vad jag pratar om. De rör sig som en kropp, med en kropp, de sitter ihop, men allt de ser är att de kan slita sig loss, trots att de kommit just för att sitta ihop. Jag vet, kära dagbok, att du vet vad jag snackar om.
12 kommentarer:
Hur kommer det sig att en massa hel- och halvalkoholiserad eingenting-människor i ”mediasvängen” i Stockholm haft mage att betrakta Fuglesang - ett snille som bland annat doktorerat i partikelfysik, är utbildad pilot och för några år sedan lärde sig ryska flytande för att han måste - som loser?
Snacka om felriktad projicering.
PUCK: Projicering är nästan alltid felriktad, det är ju hela grejen med projicering.
Fuglesang är en loser bara som symbol, hur han väntat och väntat på en dröm, det har känts som att han aldrig skulle få åka någonsin, det har känts så i tio år.
Som människa vill jag inte kalla vare sig honom eller någon annan för loser egentligen. Det är smaklöst, precis som epitetet "ingenting-människor". Vilka är de? Är det jag? Eller nån annan?
jag tror han kommer dö där uppe, känns så.
"Igår var jag ute, igen, och blev full, igen". Så börjar alldeles för många inlägg även i min dagbok, som till skillnad från din inte är offentlig. Lycka till med ditt nya fokuserade liv och glöm inte att unna dig ett parti mastermind som avkoppling ibland.
Goesta!
Du är bra!
mvh
Ludvig
Drängigt och smutsigt är ju kul, bara man inte gör det för ofta, så jag tycker inte du ska behöva vara duktig och fokuserad nästa fylla. Man blir full för att slippa vara duktig och fokuserad.
Alla älskar Thorsten Flinck och, framförallt, Christer Fuglsang och hans underdog-in-space-historia. Underhållande läsning mannen.
"Jag betedde mig som en rännstenens herre på täppan"
Om du inte snott den formuleringen så var den briljant, på ett litterärt sätt.
Daniel: Snott? Är inte det en parfym? Här snos ingenting (i alla fall inte medvetet).
Jag ber om ursäkt. Ingenting-människor var skrivet i affekt. Din förklaring är sympatisk och bra. Men det tål att understrykas igen, att mannen även innan denna rymdresa levt ett mycket fascinerande och framgångsrikt liv.
Puck: No worries. Jag skriver massor i affekt, det är liksom roligare så, även om det blir argare än jag tänkt mig ibland.
Du är sjukt bra. Keep it up.
Skicka en kommentar