Tillbaka till framtiden

Det finns andra som varit inne på det här tidigare. Jag tänker såhär. I Vigo för åtta år sedan togs det första spadtaget till nybygget, det nya landslaget, det landslag som gått till miljarder mästerskap i rad och där aldrig fått allt att falla på plats, det närmsta vi kom var Anders Svenssons helikopetersnurr och stolpkadäng mot Senegal, jag ser ändå det som ett ögonblick närmre riktig storhet än Zlatan-gängets straffmissar mot Holland ett par år senare. Nu är det Vigo igen, fast i Stockholm, och det där första spadtaget kan visa sig ha varit gravgrävande snarare än begynnelsen på det åttonde underverket Lagerbäck-Söderberg-Anderssons egna skyskrapa Triple And Torso.

Cirkeln liksom sluts nu på lördag. Jag ska sitta där på läktaren och sakna Zlatan, sakna Henrik, sakna Teddy, svära åt Mellberg, älska Ljungberg, se Elmander löpa mer än någon annan och göra det mer planlöst än någon annan, se Kim Källström frustrerat bevisa att han aldrig blir någon superswede i landslaget, kanske också se Erik Edman längta efter en Beckham att bevaka och briljera mot, sannolikt se en Rami Shaaban som trots allt är glad vad som än händer och särskilt då om han får flytta tillbaka till London. Jag tror att cirkeln sluts där och då. Jag tror att det kommer att gå åt helvete.

Sedan kommer skriken. Skriken efter nytt, efter något nytt, något roligare, något smartare, något nytt. Bort med Lasse, och vi kommer ha rätt när vi säger det, bort med honom. In med nytt nytt nytt, vi kommer prata om att släppa fram unga talanger och vi kommer prata om framtiden, någon kommer nämna Henok Goitom, en annan säger Dusan Djuric. Vi kommer att få som vi vill, vi kommer att tro att vi får det, Lasses huvud på ett fat, antagligen sobert sentimentala, välskrivna, krönikor av Mats och Simon. "Jag gillade alltid Lars Lagerbäck", kommer det att stå, och vi tänker att jo, han var fin han, men nytt ska vi ha, men fin var han, och vi kommer sakna hans träighet och envishet ibland.

Sedan kommer det nya. Det nya kommer att vara en man runt de femtio och han kommer att vara god vän med både Lagrell och Lagerbäck, antagligen är de gamla klasskamrater, och de kommer att säga att Lasse gjort ett himla bra jobb, och de kommer att göra precis det som Lasse har gjort, för de tror på idén. För det är vad vi gör. Vi tror på vår idé, vårt sätt.

Man kan känna att det vore skönt om vi hade någon som utmanade den där idén och det visar sig att det finns en man därute som vågar stå upp mot det gamla och sätta ner foten och visa var skåpet ska stå. Det är han som var med i Fimpen, ni vet han med polisongerna, och spelade fotbollspelare. Ralf Edström heter han och han vågar tänka nytt. Han tycker att vi ska peta Zlatan för den där jävla pizzabagaren har minsann inget att tillföra längre, han är lika slut som Bosse Larsson.