Mera Odd at Large och högkulturens förfall.

Åter till Odd at Large-texten ("Examen från glömskans universitet") av Eric Schüldt. Finns det alltså ett genuint värde i högkulturen (att kategorisera högkultur/finkultur kontra lågkultur/fulkultur/popkultur är en helt annan fråga)? Är den till nytta för någon annan än en klick överklasspensionärer med monokel och förkärlek för positionering mot de med sämre bildning? Har den ett existensberättigande och är det i så fall tillräckligt stort för att det ska få kosta surt förvärvade skattekronor? Kan man med gott samvete finansiera Kungliga Operan samtidigt som man inte ger pengar till långt mer populära och människotillvända uttryck? Vad blir skillnaden på denna min generation och andra generationer som i större utsträckning tagit del av högkulturen?

Jag vet inte, är det enkla svaret på i princip allt, men jag tycker det är intressant för inom mig känns det så självklart rätt när Eric i texten oroar sig över att det här håller på att bli en kufisk subkultur, det känns så sjävklart rätt när Eric värnar högkulturen. Detta trots att jag själv inte är den närmre än att jag har en kompis som varit på Kungliga Operan en gång i egenskap av recenscent. Det är så nära jag kommer, jag har en pappa som läst alla de stora filosoferna jag själv inte ens minns namnet på, det är så nära jag kommer.

Min känsla kommer kanske av att med mindre skattefinansiering (nej, det ska inte bli en sån text, förlåt) blir det ännu större skillnad på de som har råd och de som inte har det. Jag har redan idag för lite pengar för att med ett medelmåttigt intresse vilja prioritera Schüldts Wagneroperor framför ett par jeans. Jag kan sannolikt inte heller skilja på Atterbom och Tegnér och jag vet inte om jag hade mått bättre med den förmågan.
Frågan är ju vad som ska göras om man vill rädda högkulturen som sådan. I femte klass sattes vi i bussar till Stockholm och tvingades, för ingen hade egentlig lust, se en kortversion av Figaros Bröllop (kallad Lille Figaro) och jag minns att lärarna redan då hade svårt att motivera varför annat än att det kunde väl vara kul.

Det vore också intressant att se vad Cecilia Stegö Chilò tycker, hon står med ett ben på var sida här. Skattefinansiering är inte att föredra om man är moderat men är man verkligen moderat är högkulturen den finaste av dem alla men om man verkligen verkligen är jävligt moderat är marknaden vad som styr och då finns det ingen plats för det här.

"De bästa unga skribenterna i dag kan helt uppenbart bara popkultur." skriver Schüldt och undrar hur det kommer att påverka Akademiens nyrekrytering i framtiden och Horace säger "...om utvecklingen fortsätter, kommer (det) att bli ett helvete att välja in folk i Akademien. Man kan ju inte ta in popskribenter." Det där tycker jag är fascinerande, för om man utgår från att utvecklingen faktiskt fortsätter som den ser ut att göra är det kanske någon av Gradvall, Ringskog Ferrada Noli och Strage som väljs in, eller så är det Akademien som läggs ner, eller så är det Akademien som blir en extremt perifer liten syjunta för autister. Har någon förresten ens ett ansvar att se till att det inte blir så?

Jag är inte och kommer aldrig att bli högkulturens beskyddare men jag vill att den ska finnas och till och med revitaliseras och det där kanske är ett arv från den delen av släkten som åt med silverbestick och var allmänt jävla Von innan alkoholistgenerna för ett par generationer sedan slog ut hela det högkulturella elementet i släkten och gjorde oss till underklassadel till blandklass till bara underklass. Jag vill att den ska finnas också för vår generation, att den ska vara hyfsat lättillgänglig och att folk ur min generation ska skriva om den. Odd at Large lovade mycket av det här när de formulerade sitt, ganska töntiga, skarpkulturella manifest. De har haft svårt att leva upp till det annat än i någon referens till ny klassisk musik här och där. Kanske är det omöjligt att sälja annonser på. I det senaste numret tar de diskussionen men i övriga texter lyser högkulturen med sin frånvaro, Eric Schüldt skriver själv i sin musikkrönika om Jay-Z och Papoose (vilket jag i och för sig välkomnar!) och det mest högkulturella i övrigt är att Promoe spelar schack.

EDIT: Horace Engdahls artikel i Sydsvenskan "Högkultur som subkultur?"