Like at home, wake up and open your eyes to what the fuck is going on

Det är måndag och jag vaknar med huvudet uppfyllt av feber och döda vita blodkroppar som rinner. Dagsljus tränger inte in till mig, det når oss inte, jag försöker inte ens. Är det en vacker dag jag vet inte. Det kanske är därför känslan av att vilja dö en tyst och plågfri död omedelbart är så påtaglig. Eller så är det något större som tynger mig jag vet inte. Jag kan inte läsa inte skriva inte orka. Eftersom det är vintertid kanske snö ligger och vilar väntar utanför, vill knastra och hugga tag i knapriga hälsenor frysa ner dem låta värka jag vet inte. Jag vill inte gå ut och titta. Skulle kanske träffa Hannes Jonny David idag men vet inte om det går jag är sjuk. Andreas ringde vill bjuda på Springsteen-konsert men jag är sjuk jag vet inte.

Vore jag frisk och glad skulle jag kanske skriva något här om Carolina Gynning så att de som inte förstår också förstår vad jag menar, något här om Bodil Malmsten Fredrik Virtanen med flera som säger att de inte läser andra bloggar för att de inte hinner jag säger för att de inte är intressrade för läsa hinner de ju alldeles säkert, något här om att hela världen konspirerar emot mig bara för att vara elak emot mig, något här om Zlatan och målet, om Liverpool mot Aston Villa, något om att jag verkligen inte unnar AIK guld, något om att jag tappat allt ungt populärkulturintresse orkar inte längre ens läsa ut BONNÖJESGUIDENRODEO ens lilla People STHLM jag förstår inte hur jag lyckades lura mig själv någon gång att jag gillar modejobb. Men jag är sjuk jag ömkar egen person jag orkar inte.

I taket sitter kallvattenrör och ett spindelnät jag borde ta bort om jag hade någon som helst känsla för hygien, jag har inte tvättat håret på länge heller, jag vet inte ens om jag har en sexualitet längre, bara skuld. Jag känner ingenting för mitt eget liv men vill nästan gråta när Tony säger till Christopher att han älskar honom, slår hårt i frustration mot soffsitsen när Christopher till slut ger efter tar fram verktygen och skjuter upp, kelar med en hund länge och utan finess, där är lätt att ventilera sig själv. Hostar så att det är lätt att tro att något där inne ska lossna, skaka sönder, kanske lungan faller ner i magsäcken och jag till slut skiter ut den när den är smält av magsyror och då kommer jag alls inte andas mer, det gör ont men okej jag tror den sitter kvar. Jag vill säga jag skiter i er jag vill säga försvinn jag vill säga lämna mig ifred men jag förblir tyst för jag vet att det skulle vara en lögn. Jag vill sluta att slarva jag vill vara skicklig jag vill helst av allt fortfarande vara fotbollsproffs, bara en säsong i West Ham eller Reading skulle göra hela skillnaden, jag vill åtminstone vara koncentrerad när jag gör det jag kan det jag faktiskt fortfarande har möjlighet att göra, måste sluta spruta ut oredigerade textmassor som inte ens är genomlästa, måste börja ge mig själv mer än fem minuter per tvåtusen tecken, jag försöker men jag vet inte jag kanske inte kan. Vad hände med att vara rolig? Jag gillade verkligen att vara kul.

Jag ska, på bloggen, som Ludacris säger rewrite my script until my story's untold, det börjar nu. Följ med.